Browsing by Subject "Journalistik"

Syftet med denna pro gradu-avhandling är att sondera ett antal finländska journalisters uppfattning om det journalistiska hantverket i förhållande till frågor om demenssjukdomar och personer med demenssymtom. Frågorna är aktuella i ljuset av den finska demografiutveck- lingen. Allt fler finländare blir allt äldre och som en följd uppskattas allt fler ha problem med minnet, svårigheter att gestalta verkligheten och problem med att förstå sammanhang. I ett praktiskt journalistiskt perspektiv blir det då nödvändigt både inom journalistutbildningen och i arbetslivet att diskutera hur reportrar och redaktioner kan förbereda sig inför den utvecklingen. Den teoretiska referensramen för avhandlingen är dubbel. Dels diskuteras journalistisk praxis mot Mark Deuzes teori om journalistikens fem ideal och Thomas Hanitzschs begrepp journalistisk kultur. Dessa två teoretiska, men praktiskt betonade, modeller speglas mot en bakgrund av klassisk medieetik. Svaret på forskningsfrågorna har jag sökt genom att analysera halvstrukturerade samtalsintervjuer, som jag har gjort med sex finländska journalister som har erfarenhet av hälsojournalistik och demensrelaterade uppdrag. Intervjuerna har jag analyserat genom kvalitativ innehållsanalys. Två forskningsfrågor ställdes: Hur anser de intervjuade finländska journalisterna att frågor kring demenssjukdomar, inklusive representatio- nen av demenssjuka personer som har problem med minne och tänkande, kan hanteras på ett etiskt genomtänkt sätt i journalistiken? Vilka omständigheter påverkar möjligheterna att producera och publicera journalistiskt material i fråga om demenssjukdomar? Min undersökning visar att de demenssjukas egen röst uppfattas som för svag i journalistiken. Samtidigt ser journalisterna de demenssjuka som delvis problematiska källor. De intervjuade journalisterna anser att de demenssjuka bör framställas också i andra sammanhang än som representanter för sin sjukdom, men är inte själva säkra på om de förmår se bortom sjukdomen eller inte. Klichémässiga framställningar, särskilt i bildväg, väcker negativa känslor hos respondenterna. Gemensamt för dem är att de uttrycker sitt arbete som ett uppdrag med flera skikt: att granska demensfrågorna som samhällsfråga för sina läsares, lyssnares och tittares räkning, att värna om integriteten och välbefin- nandet hos de sjuka och deras närstående samt att lyfta fram information om sjukdomarna. Vissa centrala omständigheter uppfattas särskilt påverka möjligheterna att producera och publicera journalistiskt material i fråga om demenssjukdomar: svårigheter att verifiera demensrelaterade uppgifter bland annat på grund av de demenssjukas symtom, behovet av fungerande relationer till anhörigkällor, tidspress i arbetet, krav kring anonymisering och journalistkårens nivå av substanskunskap om demenssjukdomar.

Tiedekunta/Osasto Fakultet/Sektion – Faculty Helsinfors universitet, Statsvetenskapliga fakulteten Laitos/Institution– Department Svenska social- & kommunalhögskolan och Statsvetenskapliga fakulteten Tekijä/Författare – Author Jägerhorn-Tabermann, Jenny Työn nimi / Arbetets titel – Title Den finlandssvenska kulturjournalistiken i förändring – ”kris” eller paradigmskifte? En granskning av kultursidornas utveckling i HBL, VBL och ÅU 2007–2017. Oppiaine /Läroämne – Subject Journalistik och kommunikation Työn laji/Arbetets art – Level Pro gradu-avhandling Aika/Datum – Month and year Augusti 2018 Sivumäärä/ Sidoantal – Number of pages 97 Tiivistelmä/Referat – Abstract Syftet med denna pro gradu-avhandling är att undersöka hur de finlandssvenska tidningarnas kulturbevakning förändrats under åren 2007–2017 via en studie av Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser. Såväl inom den offentliga debatten som inom forskning har kulturjournalistikens ”kris” diskuterats med jämna mellanrum. Avhandlingen granskar vad som menas med ”kris” och om det finns belägg för krisdiskussionen när det gäller den finlandssvenska kulturbevakningen. I den teoretiska delen tar jag avstamp i Pierre Bourdieus teori om kulturens fält och kulturellt kapital, samt i Maarit Jaakkola och Heikki Hellmans (2009, 2012) tidigare forskning om friktionen mellan det estetiska och det journalistiska paradigmet. Jag undersöker om man också i Svenskfinland kan se samma tendens av ett paradigmskifte inom kulturjournalistiken mot ett mera nyhetsorienterat innehåll. Undersökningsmetoden är kvantitativ innehållsanalys. Mina resultat visar att kultursidorna i Svenskfinland har utvecklats väldigt olika. HBL:s och ÅU:s kultursidor präglas av en kontinuitet och en viss konservatism, medan VBL:s kultursidor genomgått större förändringar. I VBL syns den journalistiska vändningen således klarast. VBL sticker ut i mina resultat på flera sätt; vad gäller den ökade populariseringen, den växande andelen kulturnyheter i förhållande till recensioner, maskuliniseringen av recensioner, och också genom att antalet kulturartiklar ökat till skillnad från de andra två tidningarna. Att man i Österbotten starkt följer med utvecklingen i Sverige, där populariseringen och paradigmskiftet syntes redan för tio år sedan, kan delvis förklara det här. Antalet recensioner har minskat i alla undersökta tidningar. Men i HBL kvarstår recensionen 2017 som den klart vanligast förekommande artikeltypen, den utgör drygt hälften av allt material på kultursidan. Antalet kulturartiklar har under 2007–2017 minskat i både HBL och ÅU, medan de har ökat i VBL. Andelen kultursidor i jämförelse med det totala antalet sidor har ändå procentuellt sett hållits intakt i alla tre tidningar. Det vittnar om att tidningarna trots ekonomiska utmaningar och nedskärningar fortfarande värdesätter kultursidorna. Att tala om en ”kris” inom kulturjournalistiken i Svenskfinland finns det därför inte belägg för. Samtidigt visar min avhandling att det är svårt att ge ett generellt svar, eftersom variationen mellan de tre tidningar jag har undersökt är så stor. Kan tänkas är hela krisdiskussionen en del av det maktspel inom kulturfältet som också Bourdieu hänvisar till – ett sätt att bevara kulturjournalistiken fin och exklusiv. Att tala om kulturjournalistiken i kris är därför onödigt ödesmättat, mera träffande är det att tala om kulturjournalistiken i förändring. Ett exempel på detta är hur tv-drama börjat uppfattas som finkultur på kultursidorna, och bidrar till att omdefiniera distinktionen mellan högt och lågt. Avainsanat – Nyckelord – Keywords Journalistik, kulturjournalistik, kultur, nyheter, paradigmskifte, kulturkritik, tidningar, recensioner, Svenskfinland, kris. Säilytyspaikka – Förvaringställe – Where deposited Muita tietoja – Övriga uppgifter – Additional information

Den här studien undersöker hurdana verktyg tittaren ges för att skilja på fakta och fiktion i sanningsbaserade finländska true crime-serier. Det här görs genom att analysera narrativet i två finländska true crime-verk från år 2020, dokumentärserierna Katiska på streamingtjänsten Ruutu+ och Mordets dna på Yle Arenan. I studien undersöks hur fiktiva tekniker i narrativet tillämpas i en sanningsbaserad journalistisk produkt, och om tittaren erbjuds tillräckliga redskap för att identifiera fiktiva narrativa element i serierna och om de kan anses problematiska från etisk synvinkel. Det här görs med hjälp av narrativ teori och innehållsanalys av serierna enligt kategorier typiska för true crime-genren. Enligt studien används en hel del narrativa tekniker för att återberätta brotten och för att representera verkligheten i överlag. De narrativa strategierna som används i finländska true crime-serier kan anses etiskt tvivelaktiga då det kommer till representation av verkliga personer och händelser. Studien visar att serierna är etiskt tvivelaktiga i fråga om ensidig rapportering om fallet, förvrängd representation av brottet eller personerna inblandade i brottet, bristfällig användning av källor, bristfälliga redskap att avgöra om något är fakta eller fiktion och missledande förväntningar kopplade till den berättelsens uppbyggnad. Det här gäller både då man ser på genren som dokumentärfilm och en journalistisk produkt. True crime-genren behandlar verkliga brott och representera verkliga människor - men har kommit undan med de fiktiva narrativa strategierna som i bästa fall suddar ut gränsen mellan fakta och fiktion, grävande journalistik och brottsunderhållning - men ändå i vissa fall behandlas som en journalistisk produkt.

Den här kandidatavhandlingen undersöker hur väl en fristående, progressiv redaktion i Egypten lyckas eftersträva objektivitetsidealet i sina artiklar. Materialet består av åtta texter som har producerats av redaktionen Mada Masr. Artiklarna är publicerade mellan juli och oktober år 2017. Syftet med undersökningen är att se hur väl Mada Masr lyckas eftersträva objektivitet samt att reflektera över varför redaktionen i så fall inte lyckas eftersträva objektivitet. För att eftersträva objektivitet ska journalisterna använda sig av de regler som finns för objektiv journalistik och i journalistreglerna. Hypotesen är att Mada Masr inte lyckas eftersträva objektivitet. En orsak kan vara det journalistfientliga klimatet som råder i Egypten. Bland annat låg Egypten på 161 plats av 180 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för år 2017. Därtill räknas landets pressfrihet som väldigt dålig enligt samma index. Avhandlingen analys baserar sig på Deuze (2005) teori om objektivitet. Enligt teorin är en artikel objektiv ifall den är opartisk, neutral, objektiv, rättvis och trovärdig. Därtill används Schudson (2001) definition av objektivitetsidealet. Han definierar objektivitetsidealet som ett moraliskt mål för journalistiken. Det ter sig i form av att journalistiken inte ska rapportera värderingar utan fakta. För att konkretisera Deuzes och Schudsons teorier används journalistreglerna. Analysen utförs i form av en kritisk diskursanalys. Själva analysmetoden bygger på Berglezs (2010) och van Dijks sätt att analysera texter. Därtill används Fairclough (1995) som bakgrund i förståelsen av kritisk diskursanalys. Eftersom analysen använder kritisk diskursanalys så kan undersökningen ta i beaktande också andra faktorer än rent språkigmässiga drag. Analysen visar att Mada Masr i stor utsträckning använder sig av anonyma källor och även vid vissa tillfällen av värdeladdade ord i rubriker och nedryckare. Artiklarna saknar också ofta kommentarer från till exempel statliga organ i fall där staten kritiseras eller har agerat på ett problematiskt sätt. Eftersom samplet är så litet som åtta artiklar går det inte att dra alltför stora slutsatser. Däremot visar analysen att Mada Masr i många fall inte lyckas eftersträva de krav som Deuze (2005) ställer på objektivitet. Framförallt har Mada Masr svårt att eftersträva kraven på trovärdighet och rättvisa.

Den här studien granskar hur rapporteringen i fallet Jari Aarnio varierade i Helsingin Sanomat och Suomen Kuvalehti under tidsperioden 5.9.2013–15.12.2014. Studien jämför källpraxis och transparens ur publikens perspektiv genom en kvalitativ innehållsanalys. Kvalitativ innehållsanalys har valts som metod för att kunna se på texterna ur samma perspektiv som publiken ser texterna då de publiceras, och i och med att journalisterna är i första hand ansvariga inför sin publik (JSN 2014) är det också relevant att inom den akademiska forskningen utgå från publikens perspektiv. Rapporteringen i fallet Jari Aarnio har kritiserats för att ha varit partisk och att en del av journalisterna skulle förmedla Aarnios eget budskap oifrågasatt och också vilselett publiken (Passi& Reinboth 2017). I den här studien jämförs det som Helsingin Sanomat publicerade med det som Suomen Kuvalehti publicerade för att se ifall publiken kunde se de skillnaderna som har förts fram. Helsingin Sanomat har vunnit flera priser för rapporteringen i fallet Jari Aarnio, medan Suomen Kuvalehti har beskyllts för att ha förmedlat Aarnios budskap. I den här studien ser vi att källpraxisen i de olika medierna varierar, och att Helsingin Sanomat är oftare mer transparens i sin källhänvisning, medan Suomen Kuvalehti ofta hänvisar på ett allmänt plant till sina källor. De anonyma källorna har också en central roll i bägge mediers rapportering under tidsperioden, och skillnaderna i källpraxisen varierar framför allt med de anonyma källorna. Vi ser också att Suomen Kuvaleht hänvisar oftare till uppgifter som tidningen själv erfar, vilket gör det omöjligt för läsaren att självmant granska de uppgifterna som presenteras. Motsvarande praxis var extremt ovanlig i Helsingin Sanomat under samma tidsperiod.