Browsing by Subject "finlandssvenska"

Tutkielmassa tarkastellaan besluta-verbin kahden eri taivutusparadigman (arkaistinen: besluta, besluter, beslöt, beslutit ja moderni: besluta, beslutar, beslutade, beslutat) käyttöä suomenruotsalaisissa ja ruotsinruotsalaisissa sanomalehtiteksteissä. Tavoitteena on selvittää, onko eri taivutusparadigmojen käytössä vaihtelua suomenruotsin ja ruotsinruotsin välillä, ja onko arkaistiseksi luokiteltua taivutusparadigmaa perusteltua pitää finlandismina. Tutkielman pääpaino on suomenruotsissa, ja ruotsinruotsalaiset tekstit toimivat vertailuaineistona. Tutkimusaineistona käytetään kahden eri sanomalehden, Hufvudstadsbladetin ja Göteborgs-Postenin, korpuksia. Aineistoon on valittu viisi eri vuosikertaa molemmista lehdistä 1990-luvulta 2010-luvulle. Korpukset ovat osa Göteborgin yliopiston ylläpitämää korpusaineistoa. Korpuksista on Korp-työkalun avulla etsitty kaikki besluta-verbin taivutusmuodot. Hufvudstadsbladetin ja Göteborgs-Postenin esiintymiä vertaillaan toisiinsa kvantitatiivisesti, mutta tuloksia analysoidaan myös kvalitatiivisesti. Tutkimus osoittaa, että taivutusparadigmojen käyttö on sekä suomenruotsissa että ruotsinruotsissa epäjohdonmukaista ja eri taivutusmuotoja käytetään ristikkäin. Suomenruotsalaisessa aineistossa on esiintymiä molempien taivutusparadigmojen kaikista taivutusmuodoista. Preteritimuodossa arkaistinen beslöt on tavallisempi kuin moderni taivutusmuoto beslutade, ja sen käyttö on pysynyt melko tasaisena 1990-luvulta 2010-luvulle. Preesensmuodossa puolestaan arkaistisen taivutusmuodon besluter käyttö on vähentynyt merkittävästi ja 2010-luvulla moderni besluta, on huomattavasti tavallisempi. Muutamia yksittäisiä esiintymiä lukuun ottamatta supinimuodoista käytettiin pääasiassa vain modernia taivutusmuotoa beslutat. Ruotsinruotsalaisessa aineistossa ainoastaan preteritissä käytettiin arkaistista muotoa modernin muodon rinnalla ja kaikissa muissa aikamuodoissa käytettiin vain modernia taivutusmuotoa. Tutkimuksesta voidaan päätellä, että arkaistiset preesens- ja preteritimuodot ovat käytössä 1990-luvun ja 2010-luvun suomenruotsalaisissa lehtiteksteissä, mutta arkaistisen preesensmuodon käyttö on vähentynyt merkittävästi vuosituhannen vaihteen jälkeen, kun taas preteritimuodoista arkaistinen muoto on modernia tavallisempi edelleen 2010-luvulla. Arkaistinen supinimuoto esiintyy vain kahdessa vuosikerrassa ja esiintymät ovat vähäisiä. Arkaistinen preteritimuoto on käytössä myös ruotsinruotsalaisissa lehtiteksteissä, mutta moderni preteritimuoto on tavallisempi. Arkaistisen preteritimuodon käyttöä molemmissa kielivarianteissa selittänee se, että arkaistinen preteritimuoto on edelleen kielenhuollon hyväksymä ja se esitetään myös Svenska Akademiens ordlistassa vaihtoehtoisena preteritimuotona modernin taivutusmuodon rinnalla. Muista aikamuodoista sanakirjan viimeisin painos (2015) esittelee vain modernin taivutusmuodon. Arkaistisen preesensmuodon käytön merkittävää vähenemistä 2000-luvun alussa selittänee osittain se, että Hufvudstadsbladet aloitti vuonna 19994 yhteistyösopimuksen Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen (nyk. Kotimaisten kielten keskus) kanssa.

Syftet med avhandlingen är att undersöka hur språket i nyhetsmaterial producerat av Svenska Yle förhåller sig till standardnormen för offentlig skriven svenska. Det här görs genom att utföra en språkriktighetsanalys på ett urval av Svenska Yles material på nätet, det vill säga nyhetssajten svenska.yle.fi. Materialet i studien består av 200 nyhetsartiklar på svenska.yle.fi, fördelat mellan åtta nyhetskategorier: Inrikes, Utrikes, Sport, Huvudstadsregionen, Västnyland, Åboland, Österbotten och Östnyland. Materialet är insamlat under en konstruerad nyhetsvecka. Metoderna i studien består av både en manuell språkriktighetsanalys och en genomkörning av materialet i textbehandlingsprogrammet Microsoft Words (2016) inbyggda språkgranskningsprogram samt det separata språkgranskningsprogrammet Svefix. För att skapa en normeringsram för finlandssvenskt mediespråk används kodifierande och normerande regelverk i form av Finlandssvensk ordbok på nätet, Svenska Akademiens ordlista på nätet, Svenska Akademiens språklära och Svenska skrivregler. Därtill används de två nämnda språkgranskningsprogrammen samt den finlandssvenska mediespråkvårdens riktlinjer i form av språkrådsmejl till journalisterna och webbplatsen mediespråk.fi. Normbrotten kategoriseras enligt två olika system. För det första kategoriseras de enligt typ – ortografi, morfologi, syntax och morfosyntax samt ordval och fraseologi – för att skapa en kvantitativ översikt av materialet. För det andra kategoriseras de enligt orsak bakom normbrottet – normlucka, normkonflikt eller normkollaps – för att skapa en grund för en kvalitativ diskussion om normbrotten. Studien visar att normbrott förekommer relativt frekvent i artiklar på svenska.yle.fi: ungefär vart 54:e ord bryter mot den offentliga standardnormen. Det förekommer flest normbrott inom ortografin, främst i form av interpunktionsfel och tryckfel i stavningen. Därtill förekommer finlandismer frekvent i materialet, både som enskilda ord och som finlandsspecifika konstruktioner. Både normbrotten inom ortografin och finlandismerna kunde undvikas genom att använda språkgranskningsprogram. Studien visar också att den största orsaken bakom normbrotten (71 %) är normluckor, dvs. att skribenten inte känner till normeringen eller saknar ett ord eller uttryck i sin vokabulär. Normkollapserna (15 %), dvs. slarv, och normkonflikterna (14 %), dvs. en konflikt mellan skribentens privatsfärs språk och standardspråket, förekommer ungefär lika frekvent. Studien visar slutligen att den finlandssvenska mediespråkvårdens språkriktighetsnormering i form av specifika språkråd på mediespråk.fi och i språkrådsmejl till journalisterna inte följs i någon större utsträckning i nyhetsartiklar producerade av Svenska Yle.

Syftet med avhandlingen är att genom en jämförande analys, med betoning på den finlandssvenska språkvården, se om det skett en förändring av synen på svenskan i Finland under de senaste hundra åren. Jag jämför Hugo Bergroths Finlandssvenska och Mikael Reuters Så här ska det låta. Den gemensamma nämnaren för de två verken är finlandismer, d.v.s. ord och uttryck som endast används i finlandssvenskan. I avhandlingen diskuteras finlandssvenskans utveckling under de senaste hundra åren, med ovannämnda verk som utgångspunkt, och olika historiska och teoretiska aspekter på den finlandssvenska språkvården tas upp. Jag tar hjälp av Thomas Kuhns teori om vetenskapliga revolutioner för att se på en eventuell förändring inom finlandssvenskan. Som forskningsmetod använder jag mig av jämförande analys. Reslutatet av avhandlingen är att det endast skett marginella förändringar inom såväl finlandssvenskan som synen på den under de senaste hundra åren. Även om det tidvis på sina håll förespråkats för en egen finlandssvensk språkpolicy har den allmänna åsikten varit att finlandssvenskan bör följa samma språkliga riktlinjer som svenskan i Sverige, dock utan att förlora sina egna språkliga särdrag. Min slutsats är att det inte skett några större förändringar inom finlandssvenskan eller synen på den under de senaste hundra åren och att finlandismbeståndet verkar relativt stabilt.

I avhandlingen jämför jag uppbackningar i sverigesvenska och finlandssvenska poddar. Svenska uppbackningar har studerats bland annat av Maria Green-Vänttinen (1993, 2001), Susanna Holmström (2019), Liisa Hakanen (2001) och forskarna i det stora forskningsprojektet Interaktion och variation i pluricentriska språk – Kommunikativa mönster i sverigesvenska och finlandssvenska (IVIP 2013–2020). Före IVIP har man inte studerat svenska uppbackningar ur ett pluricentriskt perspektiv. Eftersom uppbackningar studeras i handledningssamtal inom IVIP vill jag bidra med ny kunskap och undersöka ämnet ur ett annat perspektiv. Därför är infallsvinkeln i poddar. Genom det pluricentriska perspektivet bidrar denna studie till variationspragmatiken. Materialet i den här studien består av tiominuters avsnitt från sex olika poddar, tre från Sverige och tre från Finland. Poddarna har liknande teman och åldersfördelningen mellan deltagarna är jämn. Det finns både yngre och medelålders talare från båda länderna. Könsfördelningen är inte helt jämn, eftersom två tredjedelar av deltagarna är kvinnor och bara en tredjedel män. Poddarna är ljudinspelningar och de är transkriberade. Transkriptionerna är gjorda med tanke på innehållet men också bland annat överlappande tal och pauser har markerats. Den allra vanligaste uppbackningen i båda länderna är mm. Därefter kommer olika former av ja, t.ex. ja, jå och a. Jå förekommer endast i Finland medan a bara förekommer i materialet från Sverige. Standardformen ja är mer populär i finlandssvenskan där denna form uppgår till 75 % av alla belägg på olika ja-former. I Sverige är situationen den motsatta. Standarformen ja används endast i 24 % av fallen medan det sverigespecifika a dominerar och används i 76 % av fallen. Kvinnor uppbackar mest och speciellt när båda samtalsdeltagare är av samma kön. När samtalsdeltagarna är av olika kön förekommer det minst uppbackningar i samtalet.

Tämän tutkielman tavoitteena on saada käsitys Suomessa esiintyvien ruotsinkielisten murteiden puhujien asenteesta omaa kotimurrettansa kohtaan. Tutkielmassa kotimurteella tarkoitetaan sitä murretta, jonka vastaaja kokee ensimmäiseksi puhumakseen murteeksi. Suomessa puhuttavaa ruotsin kieltä leimaa vahvat alueelliset murteet. Toisen kotimaisen kielen puhujia on Suomessa noin 6 % mutta harva heistä puhuu kuitenkaan täysin samalla tavalla. Tutkielman pohjana toimii asennetutkimuksissa usein käytetty kolmen komponentin malli, jonka mukaan asenne koostuu tiedosta, tunteesta sekä toiminnasta. Kysely toteutettiin nettipohjaisella kyselylomakkeella loka-marraskuussa 2020 ja siihen vastasi yhteensä 338 henkilöä. Kyselylomake julkaistiin Facebook-ryhmässä, jonka jäsenet ovat yhden Suomen suosituimman ruotsin kielisen podcastin kuuntelijoita ja tämän perusteella olettamuk-sena oli, että vastaajat ovat ruotsinkielisiä. Kyselytutkimus sisälsi väittämiä sekä avoimia kysy-myksiä, jotka oli jaoteltu kolmen komponentin mallin mukaan. Tutkielmassa käytettiin sekä määrällistä että laadullista sisältöanalyysia tulosten tarkastelussa. Tutkimuksessa selvisi, että murre koetaan ylpeydenaiheena sekä merkityksellisenä asiana. Enemmistö vastaajista oli tyytyväisiä siihen, että ovat kasvaneet oman murteensa kanssa. He kokevat myös olevansa itsevarmempia käyttäessään omaa murrettansa. Se koetaan osana identi-teettiä sekä äidinkielenä, mutta tunteiden ilmaisemisen ei koeta olevan helpompaa omalla mur-teella. Enemmistön mielestä murre on luonnollisempi kommunikaatiokieli kuin standardiruotsi. Tutkimuksessa nousi esille kolme tilannetta, jotka useammalla vastaajalla oli johtanut asen-teenmuutokseen omaa murretta kohtaan. Tilanteet olivat muutto uuteen kielelliseen ympäris-töön, ikääntyminen sekä ajan kanssa opittu arvostus murretta kohtaan. Oma asenne murretta kohtaan ei ole täysin stabiili koko elämän ajan, vaan se voi muuttua. Murre voi myös aiheuttaa assosiaatioita ikävimpiin aikoihin tai paikkoihin, joka puolestaan osalla vastaajista aiheuttivat negatiivia asenteita murretta kohtaan. Tutkimustiedon perusteella murretta käytetään enemmän kuin standardiruotsia. Kielenkäyttö on kuitenkin kontekstisidonnaista. Standardiruotsia käytetään töissä ja tuntemattomien kanssa, kun taas murretta käytetään lapsuuden ystävien, sukulaisten ja perheen kanssa. Sama pätee sosiaali-seen mediaan. Mitä henkilökohtaisempi alusta on kyseessä, sitä enemmän murretta käytetään.

I denna avhandling studeras finlandssvenska binamn genom en särdragsanalys. Syftet är att kartlägga hurdana binamn finlandssvenskar bär samt att undersöka hur binamnen avviker från det rikssvenska binamnsmönstret. Detta görs genom att studera finska tendenser och finlandssvenska särdrag i binamnen. Materialet har samlats in genom en enkätundersökning som besvarades av 104 personer. Sammanlagt 210 binamn har plockats ut för analys. Metoden är huvudsakligen kvalitativ då binamens språkliga material och bildningssätt analyseras utgående från binamnens karaktär, binamnsbärarnas svar i enkätundersökningen samt tilläggsinformation som samlats in per telefon. Binamnens språkliga material avgörs utgående från binamnens källa. Källan kan vara ett uttryck som man kännetecknar som ett namn eller som ett lexikalt ord. Namnmaterial, liksom binamnens källmaterial, har dock en tendens att vara tvetydigt bland annat eftersom lexikala ord kan vara homonyma med namn. Eftersom binamnets källa inte alltid går att avgöra kan binamn även ha en källa som kategoriseras som någonting mitt emellan namn- och ordmaterial. Binamnens bildningssätt undersöks huvudsakligen utgående från kortformer av personnamn som används som binamn. På rikssvenska bildas kortformerna enligt ett visst mönster och de uppfyller vissa villkor. Kortformerna är tvåstaviga med betoningen på första stavelsen och de bildas inte av obetonade stavelser från grundnamnet. Kortformerna har endast ett artikulationsställe i mediala konsonantljud, vilket innebär att konsonantljuden produceras på samma ställe i talapparaten. Dessutom är den andra av två mediala konsonanter tonlös. Utöver bildningssättet för kortformerna kan binamn också bildas genom att man lägger till en ändelse till en avledningsstam eller med hjälp av ett tillägg som fungerar som ett binamnselement. För att urskilja finlandssvenska särdrag och finska tendenser undersöks hur bland annat kortstavighet, lexikala avvikelser från rikssvenskan samt förekomsten av mediala konsonantkombinationer manifesterar sig i de finlandssvenska binamnen. Finsk binamnsbildning presenteras i relation till rikssvensk binamnsbildning. I resultatdiskussionen framkommer att de finlandssvenska binamnen till stor del påminner om de rikssvenska, i och med att binamnen i huvudsak har andra namn som källa och att binamnen bildas enligt det etablerade, rikssvenska bildningsmönstret. Avvikelserna kan ofta förklaras av finskt inflytande, men inte alltid. Finlandssvenska binamn som uppvisar finska tendenser präglas av att finska binamn lånats in, att finska ändelser fogats till namnstammen och av att de mediala konsonanterna inte följer samma krav som de rikssvenska binamnen. Finlandssvenska binamn kännetecknas också av att de kan vara kortstaviga eller att de bryter mot rikssvenska kvantitetsförhållanden på annat sätt.

Tutkielman tavoitteena on kartoittaa, miten ruotsin kielen månne-sanaa käytetään nykyruotsissa. Tutkielmassa pyritään myös selvittämään, voisiko sanan määritellä finlandismiksi. Tutkielman pääpaino on suomenruotsalaisessa kielenkäytössä. Ruotsinruotsalaista aineistoa käytetään työssä vertailuaineistona. Tutkimusaineistona käytetään 2010-luvun sanomalehdistä koostettuja korpuksia. Korpukset ovat Göteborgin yliopiston ylläpitämiä ja kaikille avoimia internetissä. Aineisto koostuu 22:sta suomenruotsalaisesta ja 8:sta ruotsinruotsalaisesta korpuksesta. Korpuksista on korpustyökalun avulla eroteltu kaikki sanan månne sisältävät lauseet. Lauseita on suomenruotsalaisessa aineistossa 147 ja ruotsinruotsalaisessa aineistossa 161 kappaletta. Aineiston analysoinnissa käytetään pääasiassa kvalitatiivisia menetelmiä. Aineistolle tehdään laaja syntaktinen analyysi, joka keskittyy sanan månne sijaintiin lauseessa sekä lauseen sanajärjestykseen. Tutkielmassa selviää, että månne on yleisempi sana suomenruotsalaisessa aineistossa. Suomenruotsalaisessa aineistossa månne esiintyy lauseen alussa suurimmassa osassa lauseista. Lauseen lopussa sanaa ei käytetä suomenruotsissa juuri ollenkaan. Suomenruotsalaisessa aineistossa månne esiintyy varsinkin lauseen alussa usein yhdessä negaation inte tai jonkin kysymyssanan kanssa. Suomenruotsissa hyödynnetään usein myös månne-sanan antamaa mahdollisuutta käyttää suoraa sanajärjestystä kysymyslauseessa, mikä ei yleensä ruotsin kielessä ole mahdollista. Ruotsinruotsalaisessa aineistossa månne sijaitsee useimmiten lauseen keskellä. Sanaa käytetään ruotsinruotsissa lauseen alussa ja lopussa suunnilleen yhtä usein. Ruotsinruotsissa månne esiintyy välillä lauseen keskellä välimerkkien avulla erotettuna lisäyksenä. Ruotsinruotsissa lause saattaa myös alkaa infiniittimuodossa olevalla verbillä. Tulokset viittaavat siihen, että månne on tavallisempi sana suomenruotsissa kuin ruotsinruotsissa. Kyseessä voisi olla statistinen finlandismi tai arkaismi, jonka käyttö saa pragmaattista tukea suomen kielen vastaavista konteksteista. Myös suomenruotsin hitaampaa kielenkehitystä ruotsinruotsiin verrattuna voidaan pitää yhtenä syynä tutkimuksessa löytyneille eroavaisuuksille. Tulevaisuudessa tarvitaan lisää tutkimusta sanan månne käytöstä eri tekstilajeissa sekä murteissa. Erityisesti puhutun kielen tutkiminen voisi valaista ja selittää månne-sanan käyttöä ja variaatiota ruotsin kielessä. Myös sanan etymologia on osittain epäselvä, minkä vuoksi sanan månne ja sen mahdollistamien lauserakenteiden alkuperää tulisi tulevaisuudessa tutkia tarkemmin.

De mest betydande skillnaderna mellan sverigesvenskan och finlandssvenskan hittas förmodligen i ordförrådet. I finlandssvenskan är det ofta finlandismerna som ställer till besvär för en sverigesvensk (Reuter 2014), medan till exempel slangord som uppstår i Sverige kan vara obekanta för en finlandssvensk. Vissa sverigesvenska slangord blir dock med tiden mer eller mindre normaliserade och tas upp i standardspråket. Det här kan påstås vara fallet för orden tjej och kille. De har under de senaste årtiondena så gott som ersatt flicka och pojke i Sverige (Andersson 1981, Allén 1982, Kotsinas 2004 & Magnusson 2013). Det här innebär dock inte att situationen automatiskt är den samma i Svenskfinland. Därför undersöker jag i min avhandling vilka könsbenämningar finlandssvenskar faktiskt använder med hjälp av inspelat material där informanterna enskilt svarar på olika frågor som är avsedda att få dem att spontant använda könsbenämningar. Jag undersöker också hur informanterna uppfattar könsbenämningarna med avseende på åldern på den person som avses. De flesta informanterna har ursprung i Österbotten, men en stor del av Svenskfinland finns representerat. Studien visar bland annat att både flicka och pojke och kvinna och man förekommer betydligt oftare än tjej och kille i alla åldersgrupper. Det här visar att flicka inte har genomgått samma semantiska förändring i Svenskfinland som i Sverige (Magnusson 2013). Informanterna över 50 år använder tjej och kille klart mer sällan än de yngre informanterna, och dessutom används tjej generellt mer av manliga informanter, medan kille generellt används mer av kvinnliga informanter. Min studie visar också att tjej och kille förknippas starkt till Sverige och att ett flertal informanter verkar förknippa flicka och pojke till sin finlandssvenska identitet.

Det har länge varit vanligt att finlandssvenskar flyttar till Sverige, men migrationen sker också andra vägen. Det vill säga att sverigesvenskar flyttar till Finland. Det gemensamma språket, svenska gör flytten smidig. Svenskan är ett pluricentriskt språk och är således ett nationellt respektive officiellt språk i både Sverige och Finland (Norrby m.fl. 2020). Det här har i sin tur lett till att det av naturliga orsaker har uppstått två olika nationellt förankrade språkvarieteter, finlandssvenska och sverigesvenska. De största skillnaderna mellan de svenska språkvarieteterna handlar om uttal, ord och uttryck (Reuter 2015; Språkinstitutet u.å). Tidigare forskning har visat att det finns en tendens att finlandssvenskar i Sverige anpassar sitt språk till sverigesvenskan. Däremot har samma företeelse inte studerats bland sverigesvenskar i Finland. Utgångspunkten i den här avhandlingen är att sverigesvenskan karakteriseras av att vara en dominant varietet medan finlandssvenskan är en dominerad varietet (se t.ex. Tandefelt 2014:16). Laureys (2014) hävdar dessutom att det finns en klar tendens att språkbrukare i den dominanta varieteten inte anpassar språkbruket. Genom en intervjustudie som analyserats genom en kvalitativ innehållsanalys undersöks sverigesvenskars självupplevda språkliga anpassning till finlandssvenska. Resultatet tyder på att språklig anpassning även förekommer bland sverigesvenskar i Finland. Huvudsakligen tillämpar sverigesvenskar finlandssvenska ord och uttryck i sitt språkbruk eftersom de anser att de här språkdragen berikar deras språk. I lägre grad förekommer också anpassning av uttal, samtalstempo och kommunikativa mönster. Syftet med avhandlingen är att undersöka språklig anpassning bland sverigesvenskar som är eller har varit bosatta i Finland under en längre tid för att kunna avgöra hur de tenderar att anpassa sitt språkbruk i en finlandssvensk miljö. Dessutom bidrar avhandlingen till att beskriva sverigesvenskars erfarenhet av att leva i Svenskfinland samt deras tankar om finlandssvenska både före och efter flytten till Finland.

Tutkielman tavoitteena on selvittää, miten ruotsin kielen eri varieteettejä ja niiden välisiä eroja huomioidaan lukion ruotsinopetuksessa Suomessa. Tutkielmassa tarkastelen, millä tavoin ruotsin kielen oppimateriaalit ja ruotsin kielen opettajat esittelevät ruotsin varieteettejä sekä niiden välisiä eroja opiskelijoiden ja opettajien mielestä. Lisäksi kartoitan, missä määrin opetus ja koulun ulkopuoliset seikat ovat vaikuttaneet opiskelijoiden kielenoppimiseen sekä asenteisiin. Tutkielmani teoriaosassa määrittelen keskeisimmät varieteetteihin liittyvät käsitteet ja pohdin, millaisia varieteettejä on ylipäätään olemassa. Selvitän myös, mitä lukio-opetusta ohjaavat asiakirjat määräävät ruotsin kielen opetuksen tavoitteista sekä sisällöistä ja tarkastelen ruotsin varieteettejä osana lukion kommunikatiivista ruotsinopetusta. Tämän lisäksi käsittelen erilaisten kielimallien ja asenteiden vaikutuksia opetukseen. Tutkimusaineistoni koostui yhden pääkaupunkiseudun lukion ruotsin kielen kertauskursseilla käytetyistä opetusmateriaaleista ja kyseisten kurssien opiskelijoiden sekä opettajien vastauksista. Opiskelijoiden kyselylomakkeeseen vastasi yhteensä 53 opiskelijaa ja teemahaastatteluihin osallistui neljä opiskelijaa jokaiselta kurssilta. Käytin opiskelijahaastatteluissa fokusryhmiä ja opettajia haastatellessani yksilöhaastatteluja. Analysoin aineiston laadullisen sisällönalyysin menetelmällä hyödyntäen tyypittelyä ja kvantifiointia. Tutkimuksen tulokset osoittavat, että opiskelijat eivät tiedä tarpeeksi ruotsin eri varieteettien eroista, ja nämä erot aiheuttavat ongelmia lähinnä puheen ymmärryksessä. Opiskelijoiden mukaan tämä johtuu siitä, että he eivät ole kuulleet tarpeeksi ruotsinruotsia. Suomenruotsi oli yleisesti vahvemmin edustettuna oppimateriaaleissa ja opetuksessa, mutta eroja löytyi muun muassa oppimäärien, eri opettajien sekä sukupuolten välillä. Opiskelijat halusivat tietää enemmän eri varieteeteistä ja erityisesti ruotsinruotsista, sillä yli joka kolmas suomenruotsia puhuva opiskelija haluaisi käyttää ruotsinruotsia, jos vain osaisi. Molemmat opettajat puhuvat suomenruotsia ja he ovat kommentoineet varieteettien välisiä eroja lähinnä spontaanisti. Opetuksella oli melko neutraali vaikutus opiskelijoiden asenteisiin, mutta suuri painoarvo varieteetin valinnassa. Koulun ulkopuoliset seikat vaikuttivat sitä vastoin positiivisemmin asenteisiin, mutta suhteellisesti neutraalimmin varieteetin valintaan. Tutkimuksen perusteella voin todeta, että ruotsin varieteettien välisiin eroihin liittyvälle lisätiedolle on selvä tarve, ja tähän tarpeeseen tulee vastata lisäämällä erojen käsittelyä opetuksessa. Varieteetteihin pitää kiinnittää enemmän huomiota myös tulevissa opetusmateriaaleissa, minkä lisäksi opettajat tarvitsevat asiaan liittyvää jatkokoulutusta. Vaikka tutkimuksen tuloksia ei voidakaan yleistää, antavat ne silti uusia ideoita siihen, millä tavoin kieltenopetusta voidaan ylipäätään monipuolistaa ja parantaa varieteettien käsittelyn avulla.