Browsing by Subject "interaktion"

Avhandlingens fokus ligger på hur interaktion skapas mellan verket och läsaren i den multimodala bilderboken Boken som inte ville bli läst (2020). Verket handlar om en vuxen och ett barn som försöker läsa en bok som gör allt den kan för att inte bli läst. Materialet är till sin natur multimodalt, vilket innebär att flera modaliteter utöver skrift används, exempelvis bild, färg och typsnitt (Björkvall 2009:13). Modaliteterna inverkar på hur läsaren närmar sig materialet, och i detta material används de också för att aktivera läsaren medan hen läser. Analysen sker genom ett socialsemiotiskt ramverk utarbetat främst av Halliday och Kress & van Leeuwen (2006). Syftet med studien är att undersöka vilka resurser som används i interaktionsskapande syfte, samt hurdana interaktiva handlingar som skapas med hjälp av multimodalitet. Verket är tydligt skapat för en högläsningssituation. Analysen visar att de olika modaliteterna samverkar och lockar läsaren till att utföra både fysiska och språkliga handlingar. Detta sker bland annat genom beskrivningar av hur boken förvandlas till något, såsom att boken blir till en ratt. Det förekommer både obligatoriska och frivilliga handlingar som läsaren bör utföra. Skrift, språkhandlingar och illustrationer påverkar hur läsaren tar del av innehållet och förstärker ofta varandra. Också kompositionella val och innehållets utformning påverkar den läsarhandling som skapas, såsom att fylla i egna ord på ett uppslag där det finns luckor i skriften. Av språkhandlingarna förekommer uppmaningar eller instruktioner till läsaren ofta dolda i form av påståenden eller frågor. På grund av detta har läsaren en speciellt stor roll i läsningen, eftersom hen både direkt och indirekt deltar i att skapa handlingen i verket. Interaktion skapas genom språkhandlingar, typsnitt och placering. Bilderboken fungerar därmed som en interaktiv helhet som tar med sig läsaren och lyssnaren på ett äventyr som de själva får delta i och påverka.

Tutkielma käsittelee toisen aloittamia korjauksia ruotsinkielisissä ryhmäkeskusteluissa. Tutkielmassa analysoidaan strategioita, joita keskustelijoilla on käytössään intersubjektiivisuuden ylläpitoon arkikeskusteluissa. Havaintoja verrataan pääasiassa angloamerikkalaisiin tutkimustuloksiin. Ruotsinkielisiä toisen aloittamia korjauksia ei ole aikaisemmin tutkittu yhtä kattavasti. Tutkielma perustuu keskusteluanalyyttiseen metodiin ja pohjautuu Schegloffin, Jeffersonin ja Sacksin (1977) esittelemään korjauskäsitteeseen. Tutkielman esittelemä jäsentelymalli perustuu Kendrickin (2015), Couper-Kuhlen ja Seltingin (2018) ja Lindströmin (2008) aikaisempiin analyyseihin toisen aloittamista korjauksista. Materiaali koostuu arkisista ryhmäkeskusteluista, joita on yhteensä nauhoitettuna noin 3 tuntia ja 21 minuuttia sekä Ruotsista että Suomesta. Osallistujat ovat toisilleen ennestään tuttuja ja he ovat yhtä lukuun ottamatta kaikki naisia. Tutkielmassa analysoidaan yhteensä 36 korjauksen aloitusta ja nämä aloitukset jaetaan avoimiin (öppna), kysyviin (utfrågande), toistaviin (upprepande) ja tulkitseviin (uttolkande) korjauksen aloituksiin sekä selityksen pyyntöihin (begäran om förklaring). Useampi alakategoria esitellään näiden kategorioiden alla. Tutkielman keskeinen havainto on, että avoin korjauksen aloitus va sa du keskellä vuorovaikutustilannetta lausutaan ympäröivää puhetta nopeammalla tempolla. Yksittäiset kysyvät sanat ja äännähdykset kuten huh tai häh ja avoin korjaus va ovat harvinaisia materiaalissa, mikä on selkä ero angloamerikkalaisiin tutkimuksiin verrattuna. Ongelmakohdan toistot sekä selityksen pyynnöt ovat sen sijaan tavallisia ja materiaalissa esiintyy useampi muoto tulkitsevista korjauksen aloituksista.

Tutkielmani käsittelee toisen aloittamia korjausjaksoja kymmenessä tanskalais-ruotsalaisessa keskustelussa, joiden kaikki osallistujat ovat pohjoismaalaisia ja puhuvat tanskaa tai ruotsia toisena kielenään. Tutkimuksen tarkoituksena on selvittää, minkälaisiin keskustelussa syntyviin ongelmakohtiin informanttini interaktiivisesti reagoivat, miten korjausjaksot aloitetaan ja miten ongelmat ratkaistaan. Toinen tavoite on selvittää, onko toimiva kommunikaatio skandinaavisilla naapurikielillä (englannin asemesta) ylipäätään mahdollinen vaihtoehto suomalaisille, islantilaisille, färsaarelaisille ja grönlantilaisille. Ruotsi ja tanska ovat läheisiä sukukieliä ja keskenään ymmärrettäviä. Naapurikielinen keskustelu ei kuitenkaan ole täysin ongelmatonta, sillä kielissä on eroja foneettisella, prosodisella ja foneemitasolla sekä sanastossa. Useat tutkijat, mm. Delsing ja Åkesson (2005) ovat todenneet suurimpien ongelmien yhteispohjoismaisessa vuorovaikutuksessa olevan juuri ruotsin ja tanskan välillä. Suomalaiset oppivat koulussa ruotsia, islantilaiset, grönlantilaiset ja färsaarelaiset harvoin poikkeuksin tanskaa. Teoriaosuudessa esittelen yhteispohjoismaisen kommunikoinnin tutkimusta sekä yleisellä tasolla että tanskalais-ruotsalaisen kommunikoinnin näkökulmasta. Lisäksi nostan esiin toisen kielen oppimisen tutkimuksen erilaisia suuntauksia, vuorovaikutuksen käyttämistä oppimistilanteissa sekä kommunikointistrategioita ja keskustelutilanteen erilaisten roolien ylläpitämistä. Korjauksella tarkoitetaan keskustelunanalyysissä erilaisia tapoja käsitellä puhumiseen, kuulemiseen ja ymmärtämiseen liittyviä ongelmia. Vuorovaikutustilanteessa osallistujien yhteisenä tavoitteena on intersubjektiivisuus eli keskinäinen ymmärrys, ja keskustelussa syntyviä ongelmia ratkotaan korjausjäsennyksen keinoin. Korjausjakso koostuu ongelmavuorosta, korjausaloitteesta ja korjauksesta, jonka tekee joko ongelmavuoron puhuja (itsekorjaus) tai joku muu (toisen korjaus). Käsittelen tässä tutkielmassa ainoastaan toisen aloittamia korjausjaksoja eli jaksoja, joissa korjausaloitteen tekijä on joku muu kuin ongelmavuoron puhuja. Tutkielmani aineistona on kymmenen 20 minuuttia kestävää, Skype-pikaviestintäohjelman kautta äänitettyä epämuodollista keskustelua, jossa ilmoittautumisjärjestyksessä pareiksi muodostetut informantit käyvät läpi annettua tehtävää käyttäen ruotsia ja tanskaa. Aineisto kerättiin joulukuun 2013 ja helmikuun 2015 välillä. Aineiston litterointi on suoritettu käyttämällä tavallista oikeinkirjoitusta ja siinä on korostettu sisältöä muodon sijaan. Pidemmät tauot on kuitenkin huomioitu. Esittelen tuloksiani sekä kvantitatiivisesti (taulukoissa) että kvalitatiivisesti siten, että nostan esille esimerkkitapauksia korjauksista. Analyysini osoittaa, että itsekorjaus on huomattavasti toisen korjausta yleisempi. Yleisimmin ongelmia aiheuttavat yhden lauseen muodostamat kokonaisuudet sekä vieraskieliset (useimmiten naapurikieliset) sanat. Tavallisimmat korjausaloitteet ovat pidempi tauko ja varmistuksen pyytäminen epäselvän sanan tai ilmauksen merkityksestä, kysymyssanat ja lyhyet kysymykset. Ruotsia puhuvat ovat aineiston perusteella hieman aktiivisempia korjausaloitteiden tekijöitä (58 % aloitteista). Englantia käytettiin usein yhteisenä kielellisenä resurssina ongelmien ratkaisussa. Valtaosa (78 %) ongelmista tulee ratkaistua, eikä ainuttakaan keskustelua jouduttu keskeyttämään. Informanttini korjasivat kärsivällisesti ongelmia, mikä mielestäni osoittaa, että naapurikielillä tapahtuva toimiva kommunikointi toisen kielen puhujien kesken on mahdollista, vaikka se vaatiikin vaivannäköä.

Syftet med denna avhandling är att med forskningsmetoden samtalsanalys undersöka den verbala kommunikationen mellan äldre personer med demens och vårdare med särskilt fokus på hur vårdare formulerar reparation i sekvensens tredje drag. Denna avhandling utgör således en kvalitativ studie av förståelse och problemlösning i samtal. En av de vanligaste följder av demens är minnesstörning men även en påverkan på språkförmågan är ett utmärkande drag vid demens. Materialet utgörs av autentiska samtal mellan vårdare och äldre personer med demens, inspelade på ett svenskspråkigt dagcenter för äldre i södra Finland. Materialet omfattar i sin helhet 30 timmar videoinspelat tal och spelades in mellan juni−september år 2004. Studien visar att flera faktorer har betydelse för de reparationspraktiker som tillämpas av vårdaren. Utgående från mitt material och de reparationer som tillämpas av vårdarna har jag kunnat utläsa att problemsituationer i samtal som ger upphov till reparation bl.a. beror på ett långt fysiskt avstånd mellan samtalsdeltagarna och språkliga svårigheter. Därtill påvisar studien att det inte finns ett direkt samband mellan typ av problem i interaktionen och typ av reparationsinitiativ. Däremot förekommer en högre frekvens av öppna reparationsinitiativ vid bl.a. hörselproblem. Materialet består av totalt 124 reparationer av vårdaren i sekvensens tredje drag. Hur reparationerna utformas har varit grund för kategoriseringen av detta material. Utgående från materialet kan jag utläsa att det vanligaste sättet som vårdaren tillämpar reparation är genom att repetera den ursprungliga problemkällan. De näst mest frekventa reparationerna är att vårdaren omformulerar sitt yttrande. Vid bl.a. hörselproblem tillämpar vårdaren reparation genom att tala långsammare och fysiskt omplacera sig. En annan reparationspraktik med syftet att förtydliga för personen med demens är att införa tillskott av informationen genom att ge en mer utförlig beskrivning. Samtalssekvenserna i materialet är både dyader och flerpartssamtal och studien visar att vårdaren är mer benägen att tillämpa flera olika reparationspraktiker samtidigt i reparationsturen i flerpartssamtal än i dyader bl.a. på grund av att samtalsdeltagarna talar samtidigt. Denna avhandling kan betraktas som ett bidrag till interaktionsforskningen med fokus på hur reparationer byggs upp språkligt med särskild tyngdpunkt på reparation i samtalssekvensens tredje drag.

Våren 2020 spred sig viruset COVID-19 globalt och kom att utgöra en världsomfattande pandemi. Coronaviruset har orsakat stora förändringar världen över och bland annat resulterat i en ökad digitalisering som även syns inom socialt arbete. De omfattande samhälleliga restriktionerna för att förhindra spridningen av COVID-19 som ledde till ett digitalt språng utgör kontexten för denna avhandling. För tillfället under höstterminen 2022 är det dock värt att notera att inga restriktioner i relation till COVID-pandemin är i kraft i Finland. I denna avhandling har jag som syfte att få kunskap om skolkuratorers användning av informations- och kommunikationsteknik (IKT) och hur den förändrats under COVID-pandemin, samt hur IKT inverkar på interaktionen mellan kuratorn och eleverna. Avhandlingens teoretiska referensram bygger på det sociomateriella perspektivet och tankeramen flerdimensionellt socialt arbete. Den teoretiska referensramen bidrar med en sammanfogning av frånkopplade- och uppkopplade dimensioner. Det sociomateriella perspektivet innehåller materiellt aktörskap utöver ett mänskligt aktörskap och tankeramen flerdimensionellt socialt arbete är relevant för avhandlingen på grund av att den belyser hur det digitala kan anses vara en integrerad del av specifikt socialt arbete. Avhandlingens forskningsmaterial samlades in genom semi-strukturerade intervjuer med fem skolkuratorer som i arbetet är aktiva på sociala medier och innehar arbetserfarenhet innan och under COVID-pandemin. Skolkuratorer som är aktiva på sociala medier valdes på grund av kunskapen de besitter då det kommer till användningen av sociala medier som utgör en del av begreppet IKT. Varför det i denna avhandling finns ett specifikt fokus på sociala medier inom begreppet IKT är på grund av att elever och studerande i stor utsträckning använder sig av sociala medier vilket kan anses vara relevant för skolkuratorer. Intervjuerna med skolkuratorerna analyseras med hjälp av teoristyrd innehållsanalys, vilket innebär att materialet till viss mån speglas i tidigare forskning och avhandlingens teoretiska referensram. I avhandlingens resultatdel framkommer det att skolkuratorers syn och användning av IKT har förändrats och ökat som en följd av COVID-pandemin. Skolkuratorerna ser IKT som en naturlig del av arbetsbilden och som något som möjliggör flexibilitet att sköta arbetet på flera olika sätt. IKT som erbjuder flexibilitet kan även anses utmana gränserna mellan skolkuratorns arbetsliv och privatliv och kan potentiellt öppna upp en ny sorts intimitet mellan skolkuratorn och eleven. Då det kommer till skolkuratorns interaktion med eleven går inte den frånkopplade- och den uppkopplade dimensionen att kombinera på ett standardiserat sätt utan dimensionerna bör tillämpas enligt elevens unika situation. Digitala alternativ kan både underlätta och försvåra interaktionen med elever. Avhandlingen bidrar med en större förståelse för skolkuratorernas ökade användning av IKT och hur IKT kan påverka interaktionen med eleverna. Denna förståelse kan användas i händelsen av liknande framtida samhälleliga restriktioner som även påverkar skolvärlden och för att i en tid av kontinuerlig digitaliseringen upprätthålla en god interaktion med unga klienter inom socialt arbete.