Browsing by Subject "kriminalisering"

Ur internationella människorättskonventioner kan utläsas positiva människorättsförpliktelser som ställer krav på lagstiftning och förfarande i konventionsstaterna. De positiva människorättsförpliktelserna uttrycker statens aktiva roll som upprätthållare av mänskliga rättigheter och med begreppet avses situationer där en konventionsenlig rättighet inte kan förverkligas utan statligt ingripande. I straffrättsligt hänseende omfattar förpliktelserna skyldighet att införa nödvändiga kriminaliseringar och sörja för att det straffrättsliga systemet som helhet kan tillgodose brottsoffrets behov av skydd. I avhandlingen granskas på vilket sätt den finska lagstiftningen på straffrättens område, både ifråga om materiell och processuell lagstiftning, kan utvecklas för att bättre svara mot de positiva människorättsförpliktelser som är förenade med barn som upplever våld i familjen. I avhandlingen systematiseras begreppet positiva människorättsförpliktelser, sammanfattas vilka de relevanta positiva människorättsförpliktelserna är och vad de ger uttryck för, analyseras hur det förpliktelserna ger uttryck för framträder på nationell nivå och synliggörs varför det förpliktelserna ger uttryck för framträder eller inte framträder samt föreslås hur det förpliktelserna ger uttryck för bättre kunde framträda. Granskningen görs med utgångspunkt i ett barnperspektiv där syftet är att utmana den gällande straffrättsliga regleringens gränser och föra ett resonemang de lege ferenda kring hur straffrätten kunde förändras för att omfatta barnperspektivet. Granskningen visar på förpliktelser att genom straffrättsliga åtgärder skydda barnet från alla former av våld medan det är i sina föräldrars eller någon annan vårdnadshavares vård och förpliktelser att anpassa straffrättsliga förfaranden så att de är tillgängliga för barnet och respekterar barnets särskilda utgångsläge. Ytterst är förpliktelserna i anslutning till barn och familjevåld ett uttryck för barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling. Den gällande lagstiftningen konstateras motsvara de positiva människorättsförpliktelsernas krav såtillvida att våld som riktas mot barn i uppfostringssyfte uttryckligen är förbjudet. Rekvisiten för misshandel förmår däremot inte fånga upp den kontext inom vilken familjevåld sker och är inte heller utformade för att täcka det våld barn upplever som betraktare. De bestämmelser som reglerar straffprocessen är väl utformade för att skydda barnet, men åtgärder krävs för att främja barnets rätt att ta del i processen som en aktiv aktör. I avhandlingen relateras straffrättens tillkortakommanden till rättens framväxt i en verklighet som genom skeva neutrala perspektiv har fokuserat mera på förövare än på offer och till det faktum att barnet traditionellt har betraktats uteslutande ur ett skyddsperspektiv. Det föreslås att strafflagen kunde utvecklas genom särskilda brottsrekvisit som fångar kontexten kring familjevåld och att det särskilt klandervärda i den här typen av våld kunde framhävas genom särskilda straffskärpningsgrunder och kvalifikationsgrunder. I anslutning till processen föreslås en konfliktbearbetande funktion och ett förfaringssätt som beaktar både ett objektivt och ett subjektivt förhållningssätt till barnet som processaktör samt konstateras att vissa straffprocessuella förfaranden antar särdrag i relation till barnet.

Godtagbara och rättvisa kriminaliseringar främjar respekt för det straffrättsliga systemet och samtidigt efterföljande av strafflagstiftningen. Därav följer att såväl gränser som legitimerande argument för varje kriminalisering måste kunna anföras i en rättsstat. Syftet för denna avhandling är att framföra och diskutera fungerande och etiskt godtagbara kvalitativa ramvillkor för strafflagstiftningen, samt pröva huruvida dessa kriminaliseringsprinciper beaktats vid kriminaliseringen av cannabisbruk. Avhandlingen diskuterar inledningsvis avgränsande och rättfärdigande av straffrätten på ett mer allmänt plan. Som lösning för dikotomin mellan moral och politik å ena sidan och rätten å andra sidan erbjuds här Kaarlo Tuoris kritiska rättspositivism, där kriterierna för en godtagbar rättsnorm kan föras tillbaka på moraliskt präglade principer på rättens djupare nivåer. Avhandlingens tyngdpunkt ligger på själva kriminaliseringsprinciperna. Ingen internationellt accepterad enhetlig uppfattning om kriminaliseringsteorins innehåll existerar. Den finska uppfattningen bygger istället på en handfull principer, som uppnått en vedertagen ställning i vårt rättssystem. Med utgångspunkt i bl.a. finsk rättslitteratur samt grundlagsutskottets begränsningskriterier för grundrättigheter presenteras fyra huvudsakliga kriminaliseringsprinciper, det vill säga legalitetsprincipen, principen om skydd för rättsintressen, ultima ratio-principen, samt principen om nytto-skadeavvägning. Härefter diskuteras kriminaliseringsprinciperna specifikt i förhållande till kriminaliseringen av cannabisbruk. Kriminaliseringen av cannabisbruk har varit en återkommande omstridd fråga såväl redan på 1970-talet som under den senaste diskussionen kring medborgarinitiativet om avskaffandet av straffbarheten av cannabis. Emot varandra står den liberala västerländska principen om individens rätt till självbestämmande och strävan att totalt utrota droganvändning. För legalitetsprincipens del påpekas att den cannabisrelaterade lagstiftningen verkar otillräcklig på grund av vidare hänvisningar och otydliga regler om straffbarhet. Den mest omfattande diskussionen förs kring frågor om rättsintresse och individuell frihet. Kriminaliseringen av cannabisbruk framhålls stå vid gränsen mellan två ur rättsintresseprincipens synpunkt problematiska slag av kriminalisering, det vill säga paternalistisk och moralistisk kriminalisering. I samband med ultima ratio-principen behandlas sedan bland annat effektiviteten och kostnaderna av själva kriminaliseringen av cannabisbruk. För nytto-skadeavvägningens del diskuteras till sist hurdana negativa verkningar kriminaliseringen av cannabisbruk medfört och konstateras att den mest eftersträvade nyttan, det vill säga kriminaliseringens preventiva effekt, åtminstone inte entydigt uppnåtts.

Mitt syfte med den här kandidatavhandlingen är att försöka besvara frågan ifall en kriminalisering av kartellverksamhet kunde och borde genomföras i Finland. Kartellverksamhet drar klara paralleller till redan kriminaliserade gärningar som exempelvis bedrägeri. Trots sin egennyttiga, vilseledande och klandervärda karaktär är kartellverksamhet ändå inte kriminaliserad i Finland för tillfället. År 2014 blev den här kandidatavhandlingens tema relevant i och med att Jyrki Katainens regering beställde två utredningar för att kunna dra slutsatser om kartellverksamhet är något som kunde kriminaliseras i Finland. Utredningarna skrivna av Raimo Lahti och Ville Hiltunen samt Peter Whelan fungerar i huvudsak som bas för den här kandidatavhandlingen. Den metod som används i den här kandidatavhandlingen kan beskrivas som kriminalpolitisk, rättsdogmatisk och delvis jämförande. Avhandlingen behandlar grundläggande begrepp i anknytning till kartellverksamhet. Relevant lagstiftning gällande kartellverksamhet och begränsandet av konkurrensen tas upp i avhandlingen. Mitt syfte är att ge en inblick i utgångsläget ifall man valde att införa en kriminalisering av kartellverksamhet idag. Även vissa grundläggande principer inom den finska straffrätten som är viktiga vid införandet av kriminaliseringar tas upp. Mitt syfte är att ge en klarare bild av ifall en kriminalisering av kartellverksamheten är möjlig, men även ifall en kriminalisering är den bästa påföljden. Rättspraxis angående kartellverksamhet på både nationell och EU nivå presenteras. Slutligen följer en diskussion och sammanfattning som tangerar forskningsfrågan. Den här kandidatavhandlingen drar slutsatsen att kartellverksamhet kunde och borde kriminaliseras på grund av dess klandervärda, egoistiska och skadliga natur. Ur praktisk synvinkel kvarstår ändå frågan hurdana förändringar som borde göras inom de olika lagarna och rättsområdena som tangerar kriminaliseringen av kartellverksamhet, för att kunna genomföra kriminaliseringen och samtidigt inte gå miste om värdefulla verktyg som exempelvis leniency-systemet. Tydligt är ändå att de påföljder som existerar som följd för utövandet av kartellverksamhet i denna stund inte är tillräckliga, då nya kartellfall konstant uppdagas.

Användning av doping är inte kriminaliserat i dagens läge i Finland. Det är dock något som i teorin kunde vara möjligt. Österrike, Frankrike och Italien är europeiska länder som kriminaliserat användningen av doping. Avhandlingen utgår ifrån ett problemorienterat scenario där dopinganvändningen är kriminaliserad. Självinkrimineringsskyddet är en grundläggande rättighet som kan härledas ur EMRK 6.1 artikel. På basis av Europadomstolens rättspraxis kan konstateras att självinkrimineringsskyddet utsträcks utanför själva straffprocessen. Domstolen har tolkat termen brottmålsförfarande i dess autonom bemärkelse, och utifrån tolkningen definierat självinkrimineringsskyddets utsträckningsområde. CAS har även i sin praxis konstaterat att det i vissa situationer eventuellt kan vara möjligt att hävda självinkrimineringsskydd ifall parallella straffrättsliga processer är anhängiga eller förväntade. Skiljedomstolen tillämpade inte detta ställningstagande, och därmed är rättsläget öppet för spekulation. Avhandlingens grundläggande frågeställning tar reda på i vilken mån självinkrimineringsskyddet kan hävdas i antidopingorganisationernas prövning. Avhandlingen forskar kraven på de processer där självinkrimineringsskyddet har kunnat hävdas och jämför kraven med FCEI:s nuvarande regleringsgrund. Arbetet tar ställning till den föreningsrättsliga regleringen som bör genomföras för att det i teorin ska vara möjligt att hävda självinkrimineringsskydd i antidopingorganisationernas prövning. Ett av riskmomenten med tanke på självinkrimineringsskyddet är en fri informationsförmedling antidopingorganisationer och straffrättsliga myndigheter emellan. Nya versioner av världsantidopingkoden föreskriver om en allt mer långtgående informationsplikt för idrottaren. Utifrån CAS:s praxis kan huvudregeln för avlägsnandet av uppsåtligt agerande anses vara bevis på källan för det positiva dopingtestresultatet. Detta innebär att idrottare mer eller mindre tvingas föra fram information om sin dopingförseelse för att få ett sänkt tävlingsförbud av antidopingorganisationerna. Detta är problematiskt ifall informationsåtgången angående denna information är fri myndigheter och antidopingorganisationer emellan, eftersom de straffrättsliga myndigheterna eventuellt får tag på information de annars inte skulle få. Därmed krävs en utredning över i vilken mån informationsåtgången skulle vara fri antidopingorganisationer och straffrättsliga myndigheter emellan i Finland vid en kriminalisering, samt ifall domstolarna har utnyttjandeförbud på informationen som idrottare ger i den situationen. Kravet på parallella anhängiga eller förväntade straffrättsliga processer kräver naturligtvis att dopinganvändningen är kriminaliserad. Därmed behandlas en kriminalisering av dopinganvändningen i Finland i arbetets slutdel. Kriminaliseringen behandlas bland annat genom den hälsomässiga aspekten kring doping samt den idrottsliga integriteten.