Browsing by Subject "kulturarv"

Avhandlingen handlar om en offentlig debatt om den gamla dammen vid Gammelstadsforsen. Debatten pågick mellan åren 2014 och 2017. Den började oktober 2014 då stadsfullmäktigeledamoten och De Grönas partimedlem Jukka Relander förde fram sin motion om utredning om möjligheten att riva dammen vid Gammelstadsforsen till Helsingfors stadsförvaltning. I denna avhandling granskas hur debatten definierar kulturarvet av dammen vid Gammelstadsforsen. Därtill undersöker jag hur historiska argument används i debatten och vilka övriga värden dammen och området innehar. I avhandlingen granskas både det kommunalpolitiska perspektivet och det offentliga perspektivet. Analysen genomförs med hjälp av kvalitativ innehållsanalys, och materialet delas upp i olika kategorier: insändarmaterial, nyhetsmaterial och kommunalpolitiskt material. Inom varje kategori söker jag efter likadana och olika argument som stöder eller ställer sig emot dammens rivning. I nyhetsmaterialet målas en väldigt stark tudelning mellan naturen och kulturen. De anses vara som motsatt och upphävande till varandra. Formuleringar som ”Natur står mot kultur” skapar en uppfattning att både naturvärde och kulturvärde kan inte uppfyllas i samma ändamål. Med tanke på debattens resultat, att avlysa Relanders motion och bevara dammen, kan man dra en slutsats att det industriella kulturarvet anses som mer värdefullt inom Helsingfors stadsförvaltning än att förbättra ekosystemet i Gammelstadsforsen. Däremot är det tydligt att en långsam förändring i inställningar har börjat synas och numera värdesätts friströmmande vattendrag högre än dammiljöer i och med att det finns ett aktivt kollektiv som fortfarande försöker föra dammens rivningsprocess vidare (2018).   Vattenkraften har spelat en viktig roll i Finlands utveckling och vattenkraftsmiljöer anses vara betydande kulturmiljöer i Finland. Trots detta har man börjat ifrågasätta nyttan av vattenkraftsanläggningar och dryfta deras inverkan på miljön. På grund av de negativa effekter som vattenkraften och dammiljöer orsakar i naturen, har dammrivningar och vattendragsupprustningar blivit till ett globalt fenomen.

Avhandlingen är en rätts- och tvärvetenskaplig granskning av begreppet fast fornlämning enligt lagen om fornminnen (295/1963) 2 §. Skyddet av fasta fornlämningar som företeelse har förutom en förankring miljörätten även i kulturella rättigheter. Samtidigt har de fasta fornlämningar en fast anknytning hur dessa unika företeelser och deras värden samt information kan på ett hållbart sätt komma att bevaras för framtiden och hur och under vilka förutsättningar arkeologisk forskning kan bedrivas. För att förankra avhandlingen i styrningen av det bredare kulturmiljöfältet i vår samtid presenteras den del av det system som utgörs av statens internationella åtagande, unionsrätten, grundrättsfrågeställningarna och markanvändningens styrning. Då den rättsliga doktrinen som berör ämnet är begränsat, får offentligtryck, förvaltningsmaterial och arkeologisk forskning inom frågor relaterade till fornminnesförvaltningen betydelse för avhandlingens utformning. Arbetet avgränsas tidsmässigt i först hand till den rätts- och förvaltningshistoriska utveckling till tiden efter 1600-talet då skyddsintresset etableras från statsmaktens sida. Lagen om fornminnes lagförberedningsarbete under åren 1947-1962, rättskipningen och förvaltningspraxisen från 1960- till 2020-talet bildar den helhet som binder den rättshistoriska utvecklingen till begreppets nuvarande innehåll. Lagen om fornminne behandlas i arbetet till den del den berör fasta fornlämningar, medan andra närliggande begrepp behandlas endast som stöd i situationer där gränsgången mellan de olika fenomenen är relevant. Då fasta fornlämningar enligt lagrummets definition omfattar öppna definitioner på ett ålderdomligt lagtekniskt språk som inbegriper så gott som alla spår av olika mänsklig verksamhet för ett omfattande tidsrum, ställer den en avsevärd press för en enhetlig tolkning för att ge en rättssäker utgång. Systematiseringen av lagrummet ger oss dock möjligheten att se fast fornlämningar som bygger på tre kriterier, ålders-, bruks- och övergivenhetsrekvisitet. I avhandlingen föreslås att ett förtydligande av lagrummet var möjligt om en avskiljning sker när det gäller skyddet av fasta naturföremål, till vilka det kan anknytas historiska minnen. Då skulle det bli klarare att grundförutsättningen för att någon företeelse ska kunna ses som fast fornlämning är att det finns bevarade spår av mänsklig verksamhet på platsen. Samtidigt föreslås att en fast åldersgräns intas tillsamman med ett förfarande som möjliggör även skyddet av betydelsefulla yngre lämningar för att ta fast på eventuella förändrare värderingar inom samhället och samtidigt öka betydelsen av och inflytandet hos allmänheten inom rättsområdet.