Skip to main content
Login | Suomeksi | På svenska | In English

Browsing by Subject "nödvärn"

Sort by: Order: Results:

  • Hjulfors, Zacharias (2023)
    Nödvärn kan närmast beskrivas som en institution i vårt samhälle idag och det kan också anses utgöra en central del i alla demokratiska rättssystem. Nödvärn innebär en rätt att försvara sig själv och sina nära mot angrepp och den regleras i strafflagens 4 kapitel och dess 4 §. Regleringen är en del av strafflagens ansvarsfrihetsgrunder och är unik i det hänseendet att det är en av de få situationer där man avviker från det polisiära våldsmonopolet och ger medborgarna befogenheter att under vissa omständigheter använda våld. Rätten till nödvärn grundar sig på att man i samhället anser att det finns vissa rättsligt skyddade intressen som man ska värna om. Dessa är bland annat rätten till liv, hälsa, personlig integritet och hemfrid. Om ett angrepp riktas mot något dylikt har man rätt att försvara sig. Vidare motiverar man det med att människan har en inre böjelse att försvara sig själv och sina nära mot angrepp d.v.s. det ligger i människans natur. För att man ska få försvara sig mot ett obehörigt angrepp måste det åtminstone vara överhängande. Det här innebär att det måste föreligga en konkret fara att angreppet förverkligas inom en mycket nära framtid. Att vidta åtgärder i förtid så kallad preventiv nödvärn är inte tillåtet i gällande rätt. På samma sätt får man inte heller fortsätta försvaret när angriparen har upphört med sitt angrepp eller faran i övrigt kan anses vara avvärjd. Tidsgränserna för när nödvärn är tillåtet är i allmänhet mycket snäva. En enkel tumregel kan ändå anses vara att en höjd hand med avsikten att slå gör att nödvärnsrätten inträder. Tidsgränserna för nödvärn är extra utmanande när det gäller våld i nära relationer. Då våldet och hoten ständigt är återkommande är det svårt att avgöra när ett angrepp är överhängande och rätten till nödvärn således föreligger. Tillämpningen av nödvärnsregleringen kan i allmänhet anses ha blivit mera dynamisk och flexibel i samband med att man reformerade strafflagen och gjorde så att överskridande av tidsgränserna för nödvärn omfattas av nödvärnsexcess. Som helhet är det ändå svårt att ge några exakta tidsgränser för nödvärn, utan det är starkt beroende av omständigheterna i den specifika situationen.
  • Hjulfors, Zacharias (2023)
    Nödvärn kan närmast beskrivas som en institution i vårt samhälle idag och det kan också anses utgöra en central del i alla demokratiska rättssystem. Nödvärn innebär en rätt att försvara sig själv och sina nära mot angrepp och den regleras i strafflagens 4 kapitel och dess 4 §. Regleringen är en del av strafflagens ansvarsfrihetsgrunder och är unik i det hänseendet att det är en av de få situationer där man avviker från det polisiära våldsmonopolet och ger medborgarna befogenheter att under vissa omständigheter använda våld. Rätten till nödvärn grundar sig på att man i samhället anser att det finns vissa rättsligt skyddade intressen som man ska värna om. Dessa är bland annat rätten till liv, hälsa, personlig integritet och hemfrid. Om ett angrepp riktas mot något dylikt har man rätt att försvara sig. Vidare motiverar man det med att människan har en inre böjelse att försvara sig själv och sina nära mot angrepp d.v.s. det ligger i människans natur. För att man ska få försvara sig mot ett obehörigt angrepp måste det åtminstone vara överhängande. Det här innebär att det måste föreligga en konkret fara att angreppet förverkligas inom en mycket nära framtid. Att vidta åtgärder i förtid så kallad preventiv nödvärn är inte tillåtet i gällande rätt. På samma sätt får man inte heller fortsätta försvaret när angriparen har upphört med sitt angrepp eller faran i övrigt kan anses vara avvärjd. Tidsgränserna för när nödvärn är tillåtet är i allmänhet mycket snäva. En enkel tumregel kan ändå anses vara att en höjd hand med avsikten att slå gör att nödvärnsrätten inträder. Tidsgränserna för nödvärn är extra utmanande när det gäller våld i nära relationer. Då våldet och hoten ständigt är återkommande är det svårt att avgöra när ett angrepp är överhängande och rätten till nödvärn således föreligger. Tillämpningen av nödvärnsregleringen kan i allmänhet anses ha blivit mera dynamisk och flexibel i samband med att man reformerade strafflagen och gjorde så att överskridande av tidsgränserna för nödvärn omfattas av nödvärnsexcess. Som helhet är det ändå svårt att ge några exakta tidsgränser för nödvärn, utan det är starkt beroende av omständigheterna i den specifika situationen.