Browsing by Subject "straffprocess"
Now showing items 1-7 of 7
-
(2023)Åtalsuppgörelsesystemet är ett relativt nytt fenomen i finsk lagstiftning, i och med att förfarandet infördes i den finska straffprocessrätten 1 januari 2015. Införseln av åtalsuppgörelsesystemet är framför allt en följd av processekonomiska faktorer. Med förfarandet eftersträvas främst att inbespara och effektivisera myndighetsresurser, samt förkorta brottmålsärendens behandlingstider. Det finska åtalsuppgörelsesystemet gestaltas främst av den strafflindring det medför samt det förenklade brottmålsförfarandet, det vill säga erkännanderättegången. Redan innan åtalsuppgörelsens ibruktagande lyftes fram att systemet kunde komma att bli problematiskt med beaktande av grundlagens 6 § om allas likhet inför lagen. Enligt jämlikhetsprincipen borde likadana fall behandlas likadant. Åtalsuppgörelsesystemet väcker därmed jämlikhetsfrågor hänförda till gärningspersoners likabehandling, bland annat till följd av att åtalsuppgörelsens strafflindring endast gäller vissa brott, eftersom åtalsuppgörelsens tillämpningsområde är begränsat. Det begränsade tillämpningsområdet innebär att vissa gärningstyper på basis av brottstypen uteslut helt från åtalsuppgörelsen, och den strafflindring den kan medföra. Utöver detta behandlas gärningspersoner olika beroende på huruvida de erkänner brottet eller inte. En erkännande gärningsperson kan få möjligheten till åtalsuppgörelsens förenklade förfarande och strafflindring, medan en gärningsperson som inte erkänner brottet får sitt ärende behandlat i den sedvanliga, fullskaliga, brottmålsprocessen. Således krävs analys av åtalsuppgörelsesystemet mot bakgrunden av den grundlagstryggade jämlikheten. I avhandlingen analyseras ovannämnda jämlikhetsproblematik. På basis av analysen eftersträvas att ur ett jämlikhetsperspektiv diskutera eventuella åtgärdsförslag på hur jämlikheten kunde främjas när det kommer till åtalsuppgörelsesystemet och gärningspersoners likabehandling. Bland annat diskuteras som jämlikhetsfrämjande åtgärder utökad eller ändrad begränsning av åtalsuppgörelsens tillämpningsområde samt utökad betydelse och tolkning av den allmänna strafflindringsgrunden i StraffL 6 kap. 6 § 1 mom. 3 punkten.
-
(2021)Ur internationella människorättskonventioner kan utläsas positiva människorättsförpliktelser som ställer krav på lagstiftning och förfarande i konventionsstaterna. De positiva människorättsförpliktelserna uttrycker statens aktiva roll som upprätthållare av mänskliga rättigheter och med begreppet avses situationer där en konventionsenlig rättighet inte kan förverkligas utan statligt ingripande. I straffrättsligt hänseende omfattar förpliktelserna skyldighet att införa nödvändiga kriminaliseringar och sörja för att det straffrättsliga systemet som helhet kan tillgodose brottsoffrets behov av skydd. I avhandlingen granskas på vilket sätt den finska lagstiftningen på straffrättens område, både ifråga om materiell och processuell lagstiftning, kan utvecklas för att bättre svara mot de positiva människorättsförpliktelser som är förenade med barn som upplever våld i familjen. I avhandlingen systematiseras begreppet positiva människorättsförpliktelser, sammanfattas vilka de relevanta positiva människorättsförpliktelserna är och vad de ger uttryck för, analyseras hur det förpliktelserna ger uttryck för framträder på nationell nivå och synliggörs varför det förpliktelserna ger uttryck för framträder eller inte framträder samt föreslås hur det förpliktelserna ger uttryck för bättre kunde framträda. Granskningen görs med utgångspunkt i ett barnperspektiv där syftet är att utmana den gällande straffrättsliga regleringens gränser och föra ett resonemang de lege ferenda kring hur straffrätten kunde förändras för att omfatta barnperspektivet. Granskningen visar på förpliktelser att genom straffrättsliga åtgärder skydda barnet från alla former av våld medan det är i sina föräldrars eller någon annan vårdnadshavares vård och förpliktelser att anpassa straffrättsliga förfaranden så att de är tillgängliga för barnet och respekterar barnets särskilda utgångsläge. Ytterst är förpliktelserna i anslutning till barn och familjevåld ett uttryck för barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling. Den gällande lagstiftningen konstateras motsvara de positiva människorättsförpliktelsernas krav såtillvida att våld som riktas mot barn i uppfostringssyfte uttryckligen är förbjudet. Rekvisiten för misshandel förmår däremot inte fånga upp den kontext inom vilken familjevåld sker och är inte heller utformade för att täcka det våld barn upplever som betraktare. De bestämmelser som reglerar straffprocessen är väl utformade för att skydda barnet, men åtgärder krävs för att främja barnets rätt att ta del i processen som en aktiv aktör. I avhandlingen relateras straffrättens tillkortakommanden till rättens framväxt i en verklighet som genom skeva neutrala perspektiv har fokuserat mera på förövare än på offer och till det faktum att barnet traditionellt har betraktats uteslutande ur ett skyddsperspektiv. Det föreslås att strafflagen kunde utvecklas genom särskilda brottsrekvisit som fångar kontexten kring familjevåld och att det särskilt klandervärda i den här typen av våld kunde framhävas genom särskilda straffskärpningsgrunder och kvalifikationsgrunder. I anslutning till processen föreslås en konfliktbearbetande funktion och ett förfaringssätt som beaktar både ett objektivt och ett subjektivt förhållningssätt till barnet som processaktör samt konstateras att vissa straffprocessuella förfaranden antar särdrag i relation till barnet.
-
(2021)Ur internationella människorättskonventioner kan utläsas positiva människorättsförpliktelser som ställer krav på lagstiftning och förfarande i konventionsstaterna. De positiva människorättsförpliktelserna uttrycker statens aktiva roll som upprätthållare av mänskliga rättigheter och med begreppet avses situationer där en konventionsenlig rättighet inte kan förverkligas utan statligt ingripande. I straffrättsligt hänseende omfattar förpliktelserna skyldighet att införa nödvändiga kriminaliseringar och sörja för att det straffrättsliga systemet som helhet kan tillgodose brottsoffrets behov av skydd. I avhandlingen granskas på vilket sätt den finska lagstiftningen på straffrättens område, både ifråga om materiell och processuell lagstiftning, kan utvecklas för att bättre svara mot de positiva människorättsförpliktelser som är förenade med barn som upplever våld i familjen. I avhandlingen systematiseras begreppet positiva människorättsförpliktelser, sammanfattas vilka de relevanta positiva människorättsförpliktelserna är och vad de ger uttryck för, analyseras hur det förpliktelserna ger uttryck för framträder på nationell nivå och synliggörs varför det förpliktelserna ger uttryck för framträder eller inte framträder samt föreslås hur det förpliktelserna ger uttryck för bättre kunde framträda. Granskningen görs med utgångspunkt i ett barnperspektiv där syftet är att utmana den gällande straffrättsliga regleringens gränser och föra ett resonemang de lege ferenda kring hur straffrätten kunde förändras för att omfatta barnperspektivet. Granskningen visar på förpliktelser att genom straffrättsliga åtgärder skydda barnet från alla former av våld medan det är i sina föräldrars eller någon annan vårdnadshavares vård och förpliktelser att anpassa straffrättsliga förfaranden så att de är tillgängliga för barnet och respekterar barnets särskilda utgångsläge. Ytterst är förpliktelserna i anslutning till barn och familjevåld ett uttryck för barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling. Den gällande lagstiftningen konstateras motsvara de positiva människorättsförpliktelsernas krav såtillvida att våld som riktas mot barn i uppfostringssyfte uttryckligen är förbjudet. Rekvisiten för misshandel förmår däremot inte fånga upp den kontext inom vilken familjevåld sker och är inte heller utformade för att täcka det våld barn upplever som betraktare. De bestämmelser som reglerar straffprocessen är väl utformade för att skydda barnet, men åtgärder krävs för att främja barnets rätt att ta del i processen som en aktiv aktör. I avhandlingen relateras straffrättens tillkortakommanden till rättens framväxt i en verklighet som genom skeva neutrala perspektiv har fokuserat mera på förövare än på offer och till det faktum att barnet traditionellt har betraktats uteslutande ur ett skyddsperspektiv. Det föreslås att strafflagen kunde utvecklas genom särskilda brottsrekvisit som fångar kontexten kring familjevåld och att det särskilt klandervärda i den här typen av våld kunde framhävas genom särskilda straffskärpningsgrunder och kvalifikationsgrunder. I anslutning till processen föreslås en konfliktbearbetande funktion och ett förfaringssätt som beaktar både ett objektivt och ett subjektivt förhållningssätt till barnet som processaktör samt konstateras att vissa straffprocessuella förfaranden antar särdrag i relation till barnet.
-
(2020)Pro gradu-avhandlingen behandlar EU:s föreslagna nya lagstiftningspaket om överföring av elektroniska bevis i gränsöverskridande situationer, som består av ett förordningsförslag och ett direktivförslag. Lagstiftningen rör straffprocessrättsliga förfaranden, och skulle om de antas i den form kommissionens förslag är innebära att den traditionella mekanismen för ömsesidig rättslig hjälp på området ersätts med ett förfarande där en medlemsstats behöriga myndighet kan ålägga en tjänsteleverantör i en annan medlemsstat eller ett tredje land att direkt utlämna elektroniska bevis till myndigheten. Myndigheten skulle även ha möjlighet att beordra tjänsteleverantören att bevara den begärda informationen tills att en utlämnandeorder färdigställts. Under direktivet skulle tjänsteleverantörer, även de som inte är etablerade inom unionen men erbjuder sina tjänster inom unionen, bli skyldiga att utse en rättslig företrädare till vilken myndigheterna kan rikta sina order. Avhandlingen granskar lagförslagens konsekvenser ur tre olika synvinklar, i förhållande till berörda individer, berörda tjänsteleverantörer och tredje länder. I avhandlingen presenteras kort gällande rätt på området, och analyseras sedan förordnings- och direktivförslaget artikel för artikel i varsitt kapitel. I samband med att lagförslagen redogörs för lyfts problematiska aspekter i förhållande till de ovan nämnda grupperna fram. Därefter undersöks vilka konsekvenser lagförslagen skulle ha för de tre respektive kategorierna, berörda individer, berörda tjänsteleverantörer och tredje länder. Slutligen presenteras förordningsförslag som kan bidra till ett instrument som är såväl effektivt som respekterar grundläggande och mänskliga rättigheter samt viktiga straffprocessrättsliga principer. Avhandlingen bygger på rättsdogmatisk metod, där lagförslagen behandlas såsom att de vore gällande rätt, särskilt i förhållande till tredje länders lagstiftning och EUD:s praxis. Avhandlingen syfte är att redogöra för lagförslagens innehåll, lyfta fram de konsekvenser de kan ha samt bidra med konkreta förslag på hur de kunde förbättras. Särskilt förordningsförslaget har väckt stor uppmärksamhet, då det på många sätt är okonventionellt. Traditionellt sett har en myndighet i ett annat land alltid varit tvungen att vända sig till den behöriga myndigheten i det landet var beviset finns för att få assistans vid bevisöverföring, men under detta förslag skulle detta mellansteg slopas. Kommissionen har framhållit att man på basis av principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende kan rättfärdiga en sådan modell, men kritiker har ansett att den typ av rättsligt samarbete som förordningen bygger på endast rör samarbete myndigheter emellan, inte mellan myndighet och en tjänsteleverantör i ett annat land. Lagförslagen är inte minst i förhållande till grundläggande och mänskliga rättigheter och EUD:s praxis på området problematiska, dessutom riskerar de att innebära oskäliga bördor för tjänsteleverantörer och leda till att tredje länder antar liknande lagstiftning som tvingar tjänsteleverantörer inom unionen att på mer eller mindre rättfärdigade grunder lämna ut information om unionsmedborgare.
-
(2020)Pro gradu-avhandlingen behandlar EU:s föreslagna nya lagstiftningspaket om överföring av elektroniska bevis i gränsöverskridande situationer, som består av ett förordningsförslag och ett direktivförslag. Lagstiftningen rör straffprocessrättsliga förfaranden, och skulle om de antas i den form kommissionens förslag är innebära att den traditionella mekanismen för ömsesidig rättslig hjälp på området ersätts med ett förfarande där en medlemsstats behöriga myndighet kan ålägga en tjänsteleverantör i en annan medlemsstat eller ett tredje land att direkt utlämna elektroniska bevis till myndigheten. Myndigheten skulle även ha möjlighet att beordra tjänsteleverantören att bevara den begärda informationen tills att en utlämnandeorder färdigställts. Under direktivet skulle tjänsteleverantörer, även de som inte är etablerade inom unionen men erbjuder sina tjänster inom unionen, bli skyldiga att utse en rättslig företrädare till vilken myndigheterna kan rikta sina order. Avhandlingen granskar lagförslagens konsekvenser ur tre olika synvinklar, i förhållande till berörda individer, berörda tjänsteleverantörer och tredje länder. I avhandlingen presenteras kort gällande rätt på området, och analyseras sedan förordnings- och direktivförslaget artikel för artikel i varsitt kapitel. I samband med att lagförslagen redogörs för lyfts problematiska aspekter i förhållande till de ovan nämnda grupperna fram. Därefter undersöks vilka konsekvenser lagförslagen skulle ha för de tre respektive kategorierna, berörda individer, berörda tjänsteleverantörer och tredje länder. Slutligen presenteras förordningsförslag som kan bidra till ett instrument som är såväl effektivt som respekterar grundläggande och mänskliga rättigheter samt viktiga straffprocessrättsliga principer. Avhandlingen bygger på rättsdogmatisk metod, där lagförslagen behandlas såsom att de vore gällande rätt, särskilt i förhållande till tredje länders lagstiftning och EUD:s praxis. Avhandlingen syfte är att redogöra för lagförslagens innehåll, lyfta fram de konsekvenser de kan ha samt bidra med konkreta förslag på hur de kunde förbättras. Särskilt förordningsförslaget har väckt stor uppmärksamhet, då det på många sätt är okonventionellt. Traditionellt sett har en myndighet i ett annat land alltid varit tvungen att vända sig till den behöriga myndigheten i det landet var beviset finns för att få assistans vid bevisöverföring, men under detta förslag skulle detta mellansteg slopas. Kommissionen har framhållit att man på basis av principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende kan rättfärdiga en sådan modell, men kritiker har ansett att den typ av rättsligt samarbete som förordningen bygger på endast rör samarbete myndigheter emellan, inte mellan myndighet och en tjänsteleverantör i ett annat land. Lagförslagen är inte minst i förhållande till grundläggande och mänskliga rättigheter och EUD:s praxis på området problematiska, dessutom riskerar de att innebära oskäliga bördor för tjänsteleverantörer och leda till att tredje länder antar liknande lagstiftning som tvingar tjänsteleverantörer inom unionen att på mer eller mindre rättfärdigade grunder lämna ut information om unionsmedborgare.
-
(2020)Rätten för journalister att skydda sina källor genom att vägra röja deras identiteter är en grundläggande förutsättning för att pressen ska kunna förverkliga sin uppgift som övervakare av maktutövningen i demokratiska samhällen. I lagberedningsarbetet har man länge erkänt behovet att skydda sekretessbelagd information i tvångsmedelsanvändning. Särskild husrannsakan infördes som en ny kategori av husrannsakan år 2014 för att detta ändamål, t.ex. för att säkerställa att skyddad information inte obehörigen blir tillgängligt för poliser som utför en husrannsakan. Genom högre krav och striktare regler om verkställandet av husrannsakningen är syftet även att säkerställa att information som omfattas av källskydd inte avslöjas för utomstående. Forskningsfrågan i denna avhandling är hur skyddas journalisters källskydd i husrannsakningar i Finland – är regleringen för särskild husrannsakan tillräcklig för att garantera källskyddets ställning i förhållande till brottsutredningens intressen? Med andra ord har relevanta processrättsliga rättsskyddsgarantier granskats och deras verkningar analyserats, dels i förhållande till källskydd, dels i förhållande till brottsutredningens intressen. För att besvara frågan och utreda rättsläget i den finska rättsordningen angående ämnet har en i huvudsak rättsdogmatisk analys företagits av relevanta lagar, förarbeten och rättslitteratur, samt av hur rättspraxis från HD och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (EMD) har format rättsläget. Enligt vedertagen uppfattning anses källskyddet utgöra en dimension av yttrandefriheten, som varit föremål för forskning också inom samhällsvetenskaperna. Tillsammans med frågeställningens samhälleliga kontaktyta har detta motiverat varför den rättsdogmatiska analysen har kompletterats av samhällsvetenskapliga inslag. I stora drag kan man säga att regleringen för tillfället verkar vara tillräckligt stark för att garantera källskyddets förverkligande och erbjuda skydd åt journalister och deras källor. Rättspraxis från EMD tyder på att källskydd prioriterats framom andra intressen i en majoritet av fallen där det behandlats, då endast ett tydligt undantag, som hade anknytning till utredningen av ett allvarligt terrorbrott, kunde urskiljas. Utvecklingslinjen där man konsekvent prioriterar källskyddet även i brottsutredningar är värdefull för demokratiska länders framtid, samtidigt som det vore av nytta för rättsläget att få gränsen preciserad. Trots att källskyddet i dagens läge har prioriterats väldigt långt framom andra intressen, kan man inte låta bedömningen bli automatisk så att källskyddet kategoriskt prioriteras – också brottsutredningens intressen är viktiga att beakta. Den omfattande reformen av tvångsmedels- och förundersökningslagstiftningen trädde i kraft år 2014 och kom i grevens tid efter att Finland fått flera fällande domar för bristfällig reglering från EMD. Reformen har förtydligat källskyddets ställning inom tvångsmedelsanvändning. Utöver att processen för särskild husrannsakan har stärkt källskyddets ställning, bidrog även införandet av möjligheten till efterhandskontroll av utförda husrannsakningar år 2011 till resultatet. Däremot har även en del brister noterats i den nuvarande regleringen: regleringen stöder sig på otaliga paragrafhänvisningar vilket leder till en komplicerad helhet, och lagens systematik och namnet på tvångsmedlet är ägnade att orsaka förvirring. Individens rättsskyddsmedel kunde ytterligare stärkas för att dessa skulle bli mer jämlika i förhållande till förundersökningsmyndigheten. Trots att bristerna inte utgör akuta hot mot källskyddets ställning, vore det ändå motiverat att åtgärda dem i framtida lagberedning för att garantera källskyddets ställning i tvångsmedelsanvändning även i framtiden, samt för att förtydliga regleringen.
-
(2020)Rätten för journalister att skydda sina källor genom att vägra röja deras identiteter är en grundläggande förutsättning för att pressen ska kunna förverkliga sin uppgift som övervakare av maktutövningen i demokratiska samhällen. I lagberedningsarbetet har man länge erkänt behovet att skydda sekretessbelagd information i tvångsmedelsanvändning. Särskild husrannsakan infördes som en ny kategori av husrannsakan år 2014 för att detta ändamål, t.ex. för att säkerställa att skyddad information inte obehörigen blir tillgängligt för poliser som utför en husrannsakan. Genom högre krav och striktare regler om verkställandet av husrannsakningen är syftet även att säkerställa att information som omfattas av källskydd inte avslöjas för utomstående. Forskningsfrågan i denna avhandling är hur skyddas journalisters källskydd i husrannsakningar i Finland – är regleringen för särskild husrannsakan tillräcklig för att garantera källskyddets ställning i förhållande till brottsutredningens intressen? Med andra ord har relevanta processrättsliga rättsskyddsgarantier granskats och deras verkningar analyserats, dels i förhållande till källskydd, dels i förhållande till brottsutredningens intressen. För att besvara frågan och utreda rättsläget i den finska rättsordningen angående ämnet har en i huvudsak rättsdogmatisk analys företagits av relevanta lagar, förarbeten och rättslitteratur, samt av hur rättspraxis från HD och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (EMD) har format rättsläget. Enligt vedertagen uppfattning anses källskyddet utgöra en dimension av yttrandefriheten, som varit föremål för forskning också inom samhällsvetenskaperna. Tillsammans med frågeställningens samhälleliga kontaktyta har detta motiverat varför den rättsdogmatiska analysen har kompletterats av samhällsvetenskapliga inslag. I stora drag kan man säga att regleringen för tillfället verkar vara tillräckligt stark för att garantera källskyddets förverkligande och erbjuda skydd åt journalister och deras källor. Rättspraxis från EMD tyder på att källskydd prioriterats framom andra intressen i en majoritet av fallen där det behandlats, då endast ett tydligt undantag, som hade anknytning till utredningen av ett allvarligt terrorbrott, kunde urskiljas. Utvecklingslinjen där man konsekvent prioriterar källskyddet även i brottsutredningar är värdefull för demokratiska länders framtid, samtidigt som det vore av nytta för rättsläget att få gränsen preciserad. Trots att källskyddet i dagens läge har prioriterats väldigt långt framom andra intressen, kan man inte låta bedömningen bli automatisk så att källskyddet kategoriskt prioriteras – också brottsutredningens intressen är viktiga att beakta. Den omfattande reformen av tvångsmedels- och förundersökningslagstiftningen trädde i kraft år 2014 och kom i grevens tid efter att Finland fått flera fällande domar för bristfällig reglering från EMD. Reformen har förtydligat källskyddets ställning inom tvångsmedelsanvändning. Utöver att processen för särskild husrannsakan har stärkt källskyddets ställning, bidrog även införandet av möjligheten till efterhandskontroll av utförda husrannsakningar år 2011 till resultatet. Däremot har även en del brister noterats i den nuvarande regleringen: regleringen stöder sig på otaliga paragrafhänvisningar vilket leder till en komplicerad helhet, och lagens systematik och namnet på tvångsmedlet är ägnade att orsaka förvirring. Individens rättsskyddsmedel kunde ytterligare stärkas för att dessa skulle bli mer jämlika i förhållande till förundersökningsmyndigheten. Trots att bristerna inte utgör akuta hot mot källskyddets ställning, vore det ändå motiverat att åtgärda dem i framtida lagberedning för att garantera källskyddets ställning i tvångsmedelsanvändning även i framtiden, samt för att förtydliga regleringen.
Now showing items 1-7 of 7