Browsing by Subject "straffrätt"

Rätten till personlig integritet är tryggad i grundlagen och psykisk integritet är en del av denna. Rätten skyddas i strafflagen genom bland annat misshandelsdeliktet, och psykisk misshandel är enligt strafflagen straffbar på samma sätt som fysisk misshandel. Ändå finns det mycket få åtal och domar som gäller just psykisk misshandel, trots att psykiskt våld bland barn är så vanligt att ungefär var sjätte elev som gick i årskurserna 4 och 5, och fler än var fjärde av dem som gick i årskurserna 8 och 9 under år 2019 upplevt att de utsatts för psykiskt våld under det föregående året. I avhandlingen går jag igenom hur psykiskt våld regleras i Finland och hur barns speciella ställning beaktas i detta samband, vilka problemen med regleringen är med beaktande av internationella krav och hur dessa problem kunde lösas. För att svara på dessa frågor har jag gått igenom gällande finsk lagstiftning, rättspraxis, åtalseftergifter och utfört intervjuer för att få reda på huruvida misshandelsdeliktet gällande psykisk misshandel de facto kan tillämpas. Psykiskt våld ingår i flera olika delikt i strafflagen, som exempelvis olaga förföljelse och ärekränkning. För att det ska vara frågan om misshandel enligt strafflagen krävs, förutom en bevisad gärning, kausalitet mellan gärningen och den orsakade följden. Vid psykisk misshandel är kausaliteten betydligt svårare att fastställa än vid fysisk misshandel och trots att det finns fall där någon dömts för psykisk misshandel kan dessa ses som undantagsfall. De internationella krav som ställs på straffbarheten av psykisk misshandel härstammar från Istanbulkonventionen. Det är också denna som slutligen påverkar straffbarheten vid fall där våldet begås mot barn, trots att barns speciella ställning beaktats också i FN:s barnkonvention och i barnskyddslagen. Då strafflagen inte uttryckligen straffbelägger psykisk misshandel, och då misshandelsdeliktet om ickefysiskt våld är så pass svårt att tillämpa kan det konstateras att den gällande finska regleringen inte för tillfället uppfyller alla internationella krav gällande kriminaliserandet av psykisk misshandel. Problemet kunde delvis lösas genom metoder som inte kräver nya kriminaliseringar, men för att täcka alla slags våld borde ett nytt delikt införas i strafflagen. För att vara lättare att tillämpa än det nuvarande deliktet kunde ett alternativ vara att bygga upp det nya deliktet som ett abstrakt faredelikt.

Min avhandling behandlar den finländska samfundsboten och den svenska företagsboten och jämför dessa sanktionssystem med varandra. Det starka nordiska samarbetet har satt sin prägel på den nordiska straffrätten och gjort den mer homogen, och de nordiska länderna har därför väldigt långt haft en liknande eller samma uppfattning om vad de kriminaliserade handlingarna och påföljderna bör utgöras av. Straffrättssystemen kan trots detta inte anses vara helt likartade, de uppvisar vissa särskilda nationella drag. Det är dessa nationella drag som jag för den finländska samfundsbotens och den svenska företagsbotens del undersöker i min avhandling. Samfundsboten togs in i det finländska rättssystemet genom en reform av strafflagen år 1995, och innehar idag en mycket viktig plats i det finländska där: den utgör en av de huvudsakliga påföljderna för juridiska personers brott inom deras verksamhet. Det straffrättsliga ansvaret för juridiska personer i Finland bottnar i principen om att den juridiska personen inte kan anses vara gärningsman då ett brott har begåtts, trots att den juridiska personen nog kan finnas straffrättsligt ansvarig för sagda brott. Den första regleringen av den svenska företagsboten uppkom redan år 1986, alltså ungefär elva år innan samfundsboten. Inom det svenska rättssystemet regleras samfundsboten av brottsbalken, enligt vilken en företagsbot kan dömas ut för brott vars föreskrivna straff är strängare än penningböter och ifall brottet har skett i samband med utövningen av näringsverksamhet, offentlig verksamhet som kan jämställas med näringsverksamhet eller annan verksamhet som en juridisk person eller enskild företagare bedriver. Syftet med denna avhandling är att granska det finländska samfundsbotssystemet respektive det svenska företagsbotssystemet och analysera hur dessa skiljer sig från varandra, eller vilka likheter dessa sanktionssystem innehar. Jag tar bland annat fasta på skillnader i tillämpningen av dessa sanktionsformer, som vem sanktionen kan riktas mot och vilken form den har givits inom de respektive rättssystemen, och på hur och hur mycket dessa sanktioner används. I min avhandling använder jag mig primärt av den rättsjämförande forskningsmetoden, men även av den rättsdogmatiska forskningsmetoden.

Våldsutövning är i regel otillåten, men kan under vissa förutsättningar ändå rättfärdigas – bland annat inom idrott såsom t.ex. vid ishockeyspel. I denna pro gradu har jag undersökt ishockeyspelares straffrättsliga ansvar för misshandel. Rättfärdigande av ishockeyvåld kräver en nyanserad diskussion. Idrottsrörelsen legitimerar visst våld med hänvisning till idrottens och utövarnas autonomi, samt med argument som utgår ifrån att idrottens samhällsnytta är större än skadeverkningarna. Ishockeyvåld kan ändå uppfylla brottsrekvisiten för lindrig misshandel, misshandel eller grov misshandel, men det finländska rättssystemet har hittills haft en mycket återhållsam praxis. Detta är till fördel för möjligheten att spela hockey och även till fördel för rättssystemet, som annars riskerar överbelastas. Straffrättsligt har ishockeyvåldet rättfärdigats på tre grunder: genom tillåtet risktagande, spelarnas samtycke till skaderisker och oskrivna regler om social adekvans. Slutligen kan också konstateras att gränsen mellan regelriktigt, regelvidrigt och idrottsfrämmande idrottsvåld är otydlig. Däremot står det enligt min mening klart att rättsväsendet endast bör ingripa i de allvarligaste formerna av ishockeyvåld: det våld som till sin karaktär både är otillåtet enligt spelets regler och främmande för dess idé.

I nuläget innehåller inte gällande strafflagstiftning någon brottsbestämmelse om riktade trakasserier. I nuläget råder det inte heller konsensus om vad som i rättslig bemärkelse bör avses som riktade trakasserier, vilket beror på det mångfacetterade fenomen riktade trakasserier utgör. Således existerar det för närvarande inte någon genomgripande legaldefinition för riktade trakasserier. Med riktade trakasserier avses generellt dock systematisk verksamhet, där en eller flera aktörer, på sociala medier eller internet, uppmanar andra att till angrepp mot en enskild person. Verksamheten kan gå ut på att hota, kränka eller på andra liknande sätt smutskasta en person i syfte att påverka personens handlingssätt. Trots att verksamheten riktar sig på en enskild individ, är motivet oftast att påverka bakomliggande organisationer där personen arbetar. Därför råkar personer ofta ut för riktade trakasserier på grund av sina arbetsuppgifter. Riktade trakasserier har många olika slags effekter och fenomenet utgör ett hot både på ett individuellt- och samhälleligt plan. För en enskild person kan riktade medföra nedsatt psykisk hälsa och begränsa personens vilja och handlingsutrymme. På ett samhälleligt plan utgör riktade trakasserier ett hot mot det allmänna förtroendet för samhället och dess opartiska institutioner samt dess demokratiska system. Riktade trakasserier kan uppfylla förutsättningar för brott och strafflagen innehåller ett flertal olika straffbestämmelser som kan tillämpas på riktade trakasserier. Trots att gällande lagstiftning relativt effektivt kan ingripa i riktade trakasserier, faller dock vissa verksamhetsformer av riktade trakasserier utanför straffbestämmelsernas tillämpningsområde, alternativt uppfyller inte verksamheten enskilda brottsrekvisit. Det framkommer även att alla gällande straffbestämmelser inte i praktiken tillämpats på verksamhetsformer som utgör riktade trakasserier trots att bestämmelsernas utformning talar för att bestämmelserna de facto öven kunde tillämpas på riktade trakasserier. Diskussionen om nuvarande straffbestämmelser är tillräckliga eller om det finns ett behov för en kriminalisering av riktade trakasserier är tudelad och argument som talar både för att nuvarande lagstiftning är tillräcklig och för att en nykriminalisering är nödvändig, har presenterats. Totalt har fem förslag till en nykriminlaisering av riktade trakasserier presenterats med något varierande innehåll. Inget av förslagen har dock lyckats komma med en sådan lösning som genomfattande skulle täcka alla de varierande uttrycksformer som riktade trakasserier kan anta. Förutom att dessa förslag inte lyckas ingripa i alla former av riktade trakasserier kan de inte heller anses befogade, eftersom de inte uppfyller de förutsättningar som vedertagna kriminaliseringsprinciperna förutsätter. Syftet med denna avhandling är att ta reda på vad som avses med riktade trakasserier i rättslig bemärkelse och vilka gällande straffbestämmelser som kan tillämpas på verksamhet som utgör riktade trakasserier. Syftet är även att granska hurudana problem som uppstår vid möjligheterna att tillämpa dessa straffbestämmelser på riktade trakasserier och hurudana situationer som eventuellt faller utanför straffbestämmelsernas tillämpningsområden. Därtill tar avhandlingen fasta på hurudana förslag som givits till en nykriminalisering av riktade trakasserier, huruvida dessa förslag är befogade enligt vedertagna kriminaliseringsprinciper och huruvida förslagen löser de problem som uppstår när det gäller rådande straffbestämmelser som kan tillämpas på riktade trakasserier.

Marknadsmanipulation är en form av straffbart marknadsmissbruk. De straffrättsliga reglerna hittas alltsedan totalreformen av strafflagen år 1999 i strafflagen. Idag finns två mycket centrala europeiska regelverk på området: marknadsmissbruksförordningen (MAR) och marknadsmissbruksdirektivet (MAD II). Dessa regelverk har inverkat starkt på det nationella rättsläget. I och med att användningen av internet har ökat har även miljön som värdepappersmarknaden existerar i förändrats. Under 2020–2021 uppstod ett dittills oskådat fenomen på börsen i USA, då ett stort antal individer samordnade sig via sociala medier för att uppnå en effekt på bolaget GameStops aktiekurs. Som resultat av skeendet uppstod frågan på ett allmänt plan ifall sådana typer av manipulativa flockbeteenden kan vara straffbara. Den straffrättsliga bedömningen utgår ifrån en viss brottsbeskrivning, vars element bör tolkas för att kunna bedöma ifall någonting straffbart hänt. Marknadsmanipulation kan antingen ske genom information i endera skriftlig eller muntlig form eller genom transaktioner. För att bedöma under vilka grunder som ansvar kan tillskrivas individer som agerar i grupp analyseras brottet marknadsmanipulation utifrån de straffrättsliga bestämmelserna om medverkan. Denna avhandlings syfte är att ge en överskådlig blick av brottet marknadsmanipulation samt besvara frågan om huruvida flockbeteenden på marknaden kan anses vara marknadsmanipulation i brottets egentliga mening. Rättsläget är någorlunda otydligt till följd av bristen på rättspraxis på nationell nivå, vilket leder till att särskilt svensk praxis får en större betydelse för att beskriva det aktuella läget.

Mitt syfte med den här kandidatavhandlingen är att försöka besvara frågan ifall en kriminalisering av kartellverksamhet kunde och borde genomföras i Finland. Kartellverksamhet drar klara paralleller till redan kriminaliserade gärningar som exempelvis bedrägeri. Trots sin egennyttiga, vilseledande och klandervärda karaktär är kartellverksamhet ändå inte kriminaliserad i Finland för tillfället. År 2014 blev den här kandidatavhandlingens tema relevant i och med att Jyrki Katainens regering beställde två utredningar för att kunna dra slutsatser om kartellverksamhet är något som kunde kriminaliseras i Finland. Utredningarna skrivna av Raimo Lahti och Ville Hiltunen samt Peter Whelan fungerar i huvudsak som bas för den här kandidatavhandlingen. Den metod som används i den här kandidatavhandlingen kan beskrivas som kriminalpolitisk, rättsdogmatisk och delvis jämförande. Avhandlingen behandlar grundläggande begrepp i anknytning till kartellverksamhet. Relevant lagstiftning gällande kartellverksamhet och begränsandet av konkurrensen tas upp i avhandlingen. Mitt syfte är att ge en inblick i utgångsläget ifall man valde att införa en kriminalisering av kartellverksamhet idag. Även vissa grundläggande principer inom den finska straffrätten som är viktiga vid införandet av kriminaliseringar tas upp. Mitt syfte är att ge en klarare bild av ifall en kriminalisering av kartellverksamheten är möjlig, men även ifall en kriminalisering är den bästa påföljden. Rättspraxis angående kartellverksamhet på både nationell och EU nivå presenteras. Slutligen följer en diskussion och sammanfattning som tangerar forskningsfrågan. Den här kandidatavhandlingen drar slutsatsen att kartellverksamhet kunde och borde kriminaliseras på grund av dess klandervärda, egoistiska och skadliga natur. Ur praktisk synvinkel kvarstår ändå frågan hurdana förändringar som borde göras inom de olika lagarna och rättsområdena som tangerar kriminaliseringen av kartellverksamhet, för att kunna genomföra kriminaliseringen och samtidigt inte gå miste om värdefulla verktyg som exempelvis leniency-systemet. Tydligt är ändå att de påföljder som existerar som följd för utövandet av kartellverksamhet i denna stund inte är tillräckliga, då nya kartellfall konstant uppdagas.

Nödvärn kan närmast beskrivas som en institution i vårt samhälle idag och det kan också anses utgöra en central del i alla demokratiska rättssystem. Nödvärn innebär en rätt att försvara sig själv och sina nära mot angrepp och den regleras i strafflagens 4 kapitel och dess 4 §. Regleringen är en del av strafflagens ansvarsfrihetsgrunder och är unik i det hänseendet att det är en av de få situationer där man avviker från det polisiära våldsmonopolet och ger medborgarna befogenheter att under vissa omständigheter använda våld. Rätten till nödvärn grundar sig på att man i samhället anser att det finns vissa rättsligt skyddade intressen som man ska värna om. Dessa är bland annat rätten till liv, hälsa, personlig integritet och hemfrid. Om ett angrepp riktas mot något dylikt har man rätt att försvara sig. Vidare motiverar man det med att människan har en inre böjelse att försvara sig själv och sina nära mot angrepp d.v.s. det ligger i människans natur. För att man ska få försvara sig mot ett obehörigt angrepp måste det åtminstone vara överhängande. Det här innebär att det måste föreligga en konkret fara att angreppet förverkligas inom en mycket nära framtid. Att vidta åtgärder i förtid så kallad preventiv nödvärn är inte tillåtet i gällande rätt. På samma sätt får man inte heller fortsätta försvaret när angriparen har upphört med sitt angrepp eller faran i övrigt kan anses vara avvärjd. Tidsgränserna för när nödvärn är tillåtet är i allmänhet mycket snäva. En enkel tumregel kan ändå anses vara att en höjd hand med avsikten att slå gör att nödvärnsrätten inträder. Tidsgränserna för nödvärn är extra utmanande när det gäller våld i nära relationer. Då våldet och hoten ständigt är återkommande är det svårt att avgöra när ett angrepp är överhängande och rätten till nödvärn således föreligger. Tillämpningen av nödvärnsregleringen kan i allmänhet anses ha blivit mera dynamisk och flexibel i samband med att man reformerade strafflagen och gjorde så att överskridande av tidsgränserna för nödvärn omfattas av nödvärnsexcess. Som helhet är det ändå svårt att ge några exakta tidsgränser för nödvärn, utan det är starkt beroende av omständigheterna i den specifika situationen.