Browsing by Subject "upplevelser"

Syftet med magisteravhandlingen är att lyfta fram föräldrars upplevelser av omhändertaganden som skett med föräldrarnas godkännande och diskutera begreppet “frivillighet” i relation till att godkänna omhändertagandet. Syftet är att förstå hur föräldrarna retrospektivt skapat sig en uppfattning om omhändertagandet. Avhandlingen ger svar på följande forskningsfrågor 1) Hur tänker föräldrarna kring “frivilligheten” i ett omhändertagande som genomförts med föräldrarnas godkännande och 2) Hur resonerar föräldrarna kring beslutet att godkänna omhändertagandet och vilka faktorer låg bakom godkännandet? Materialet består av 8 intervjuer med föräldrar som har ett omhändertaget barn. 5 mammor och 3 pappor deltog i intervjuerna. Informanterna uppfyllde följande kriterier: 1) de är föräldrar till ett omhändertaget barn, 2) de har inte officiellt motsatt sig omhändertagandet i hörandetillfället och 3) det har gått minst ett år sedan beslutet gjordes. Samtliga barn omhändertogs i tonårsåldern och det var barnens egna gränslösa beteende eller skadliga levnadsvanor som låg som grund till omhändertagandena. Det hade gått 1-3 år sedan beslutet gjordes. I föräldrarnas berättelser om deras upplevelse av att godkänna omhändertagandet och vilka faktorer som påverkat ens uppfattning om beslutet framkom följande centrala teman: tillit till myndigheter, barnets bästa, att vara involverad, bristen på andra alternativ och positiv förändring. Föräldrarna kunde logiskt berätta om sina upplevelser, vilket tyder på att de haft tid att bearbeta händelsen och skapat sig en uppfattning av det som skett som är rimlig för dem. Majoriteten av föräldrarna har positiva upplevelser av omhändertagandet och har en positiv inställning till frivilligheten i att godkänna beslutet, vilket kan ha påverkat deras uppfattning av interventionen. Endast en av informanterna hade en mer kritisk inställning. Enligt föräldrarna kan man i deras fall tala om att beslutet att godkänna omhändertagandet grundade sig på frivillighet.. Föräldrarna kunde även se det problematiska i att tala om frivilliga omhändertaganden, trots att de själva ansåg att deras beslut var frivilligt. Endast en av informanterna ansåg att det inte finns något frivilligt i ett beslut om omhändertagande

In conjunction with the new regulations in early childhood education, there has been an increasing emphasis and demand on educators’ knowledge concerning gender issues and their ability to understand how preconceived notions of gender affect how they perceive and act towards children, the pedagogical environment as well as their ability to distinguish gender norms in theory and practice, both in themselves and in others. The purpose of this study is to present Fenno-Swedish early childhood educators’ experiences of gender pedagogy after going through a gender pedagogical training program. The study investigates how they perceive and internalize gender pedagogy in theory and in practice and what kind of attitudes they hold in relation to it. Previous studies have shown that early childhood educators who consider working gender pedagogically in theory do not, in fact, do so in practice due to lack of knowledge and the need of education concerning gender issues among educators. In this study, gender pedagogy is defined in accordance with its theoretical starting point, that is, the attempt to avoid encountering and treating children and how they act and behave after assumptions that stem from gender stereotypical dichotomies such as boy/girl. A qualitative research method was used in this study and data was collected through semi-structured interviews with four early childhood educators with experiences in gender pedagogical training and practice. The interviews were recorded, transcribed and the data was analyzed through qualitative content analysis. Results show that all four informants consider that they work with gender pedagogical issues, but in different ways. Two out of four informants show tendencies towards a cautious and negative attitude towards the gender pedagogical training program. One half of the informants regard gender pedagogy as a starting point in their pedagogy while the other half perceive it as a method. The study shows that the educators’ perception of gender pedagogy play a decisive role in how they implement it in practice. The educators’ own interest and attitude towards gender pedagogy has shown to be a prerequisite in order for them to be able to internalize gender pedagogical issues and thus be motivated to put them in to practice.

Tiivistelmä – Referat – Abstract Forskning kring skolfrånvaro ur det erfarenhetsbaserade perspektivet har inte gjorts i särskilt stor mån. Jag anser därför att rösten från personer som haft utmaningar med skolnärvaro behöver göras hörd i större mån. Syftet med min magisteravhandling är att öka förståelsen för upplevelser relaterade till skolfrånvaro samt att reflektera kring behov av stöd i samband med skolfrånvaro. Frågeställningar som jag i avhandlingen vill besvara är följande: Vad berättar personer i tidig vuxenålder om sin tidigare skolfrånvaro och dess orsaker? Hurudana upplevelser av stöd relaterat till skolfrånvaron har de? För att få svar på frågeställningarna så gjorde jag en kvalitativ intervjustudie. Fem vuxna personer som hade haft skolfrånvaro i samband med grundskola eller andra stadiets utbildning intervjuades. Analys av materialet genomfördes med hjälp av en tolkande fenomenologisk analys. Avhandlingens teoretiska referensram utgörs av hermeneutisk fenomenologisk ansats och utvecklingsekologisk teori. De centrala resultaten handlar om orsaker och omständigheter som inverkade på skolfrånvaron samt om informanternas upplevelser av stöd. Dessa resultat presenterades i enlighet med struktur från Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori. De som deltog i studien hade haft skolfrånvaro i form av skolk och skolvägran. Faktorer som inverkat på skolfrånvaron var bland annat psykisk hälsa, mobbning och utanförskap, bristande stöd från föräldrar och skola och bristfällig kommunikation mellan skola och föräldrar. Upplevelser av stöd varierade. Informanterna berättade om stöd som de var tacksamma över att ha fått. En övergripande önskan om att vuxna skulle ha reagerat på skolfrånvaron förekom och utökat stöd efterlystes med tanke på de orsaker som inverkade på skolfrånvaron.

Mitt syfte med kandidatavhandlingen är att ta reda på hur omhändertagna barn upplevt sina familjehemsplaceringar. Eftersom upplevelser varierar är det intressant att ta reda på ifall det finns likheter och skillnader av upplevelser i det forskningsmaterial som jag har undersökt. Min forskningsfråga i undersökningen är: • Hur har omhändertagna barn upplevt familjehemsplaceringar i Finland under åren 2007–2017? Jag har valt att göra en deskriptiv litteraturöversikt som är en kvalitativ forskningsmetod. Det slutgiltiga forskningsmaterialet består av fem pro gradu-avhandlingar, en artikel publicerad i Jaanus och en forskningsrapport publicerad i befolkningsförbundet. Forskningsmaterialet som används är begränsat inom tidsramen 2007–2017. Resultaten visar att de barn som varit familjhemsplacerade har fått både negativa och positiva erfarenheter. Barnens relationer till andra människor har en viktig betydelse för barnens erfarenheter, om de varit positiva eller negativa. I de mest lyckosamma placeringarna har barnet kunnat leva ett vanligt familjeliv och familjehemsföräldrarna har blivit som en extra familj för barnet. I materialet framkommer att de negativa erfarenheterna barnen har av placeringar i familjehem också har anknytning till barnets relationer. Barnen har motstridiga känslor gentemot de biologiska föräldrarna vilket påverkar barnen negativt. Det lugn och den stadga barnen behöver för att kunna knyta an till det nya familjehemmet kunde också störas av de biologiska föräldrarna. En del av ungdomarna i forskningsmaterialet hade negativa erfarenheter i och med att de upplevt avbrott och ett flertal olika placeringar.

Familjer med en person med en grav intellektuell funktionsnedsättning är ofta tvungna att etablera kontakter med ett flertal professionella, vare sig de vill det eller inte. Dessa kontakter är avsedda att fungera som ett stöd för familjen men tidigare forskning har visat att de tvärtom ibland kan utgöra en extra börda. Syftet med denna avhandling är att ur ett relationellt och emotionellt perspektiv undersöka upplevelser av professionellt stöd bland föräldrar till personer med grav intellektuell funktionsnedsättning. Målet är att belysa vilka relationella faktorer som ger upphov till vilken typ av emotionellt gensvar och upplevelse av kontakten med de professionella. Därtill undersöks det professionella stödets eventuella inverkan på föräldraskapet. Undersökningen baseras på sju kvalitativa semistrukturerade intervjuer med nio föräldrar och det empiriska materialet har analyserats med hjälp av analysmetoden materialbaserad kvalitativ innehållsanalys. Avhandlingen utgår från teoretiska antaganden om mellanmänskliga möten och socialt stöd. Resultaten visar att professionellt stöd har potential att påverka föräldraskapet på ett emotionellt, materiellt och informativt plan samt när det gäller avlastning och ork. De relationella faktorer som visat sig vara avgörande för föräldrarnas känsloliv och upplevelse av kontakten med de professionella har delats in i sju kategorier som rubricerats som barnets bästa, barnets värde, engagemang, förståelse, partnerskap, professionalitet och flexibilitet. Utöver detta framkom också att processen föräldrarna går igenom i jakten på adekvat stöd kan innebära en inre konflikt som kan ge upphov till starka emotioner.

Denna pro gradu är en kvalitativ fallstudie som handlar om unga arbetslösa kvinnors upplevelser av pilotprojektet ”Kuntopaja”, en motionsinriktad arbetsverkstad. Syftet med avhandlingen var att ta reda på ifall motion kan tänkas fungera som en motvikt till arbetslöshetens negativa inverkan på hälsan. Detta är intressant att studera eftersom det i en finländsk kontext inte finns någon annan arbetsverkstad som fokuserar på motion och för att studien kan bidra till insikter om hur man kunde stöda arbetslösa mer helhetsmässigt, och på andra sätt än via åtgärder med fokus på sysselsättning och utbildning. Som informanter i studien fungerade fem unga kvinliga deltagare i åldern 18-29. Därtill intervjuades två ledare vid motionsverkstaden. De unga kvinnorna har alla varit arbetslösa mellan ett och tre år. Deras psykiska hälsa har varit så svag att de antingen har varit tvungna att avbryta sin utbildning, eller att de inte har varit kapabla att börja någon utbildning eller ta emot arbete. De unga kvinnornas fysiska hälsa har också orsakat problem där orörlighet och övervikt på olika sätt har försvårat vardagen. Individer som har problem med både sin psykiska och fysiska hälsa tenderar lätt ses som en riskfylld och sjuk grupp. Istället för att ta fasta på dessa ”risk- och sjukfaktorer” var jag intresserad av de arbetslösa unga kvinnornas upplevda hälsa i och med deras deltagande i motionsverkstaden ”Kuntopaja”. Aaron Antonovskys hälsoteori om salutogenes och känsla av sammanahang; ”KASAM”, gav goda verktyg för detta och fungerade som den teoretiska referensramen för min studie. I och med att mitt intresse riktade sig på upplevelser har jag tillämpat fenomenologisk hermeneutik som infallsvinkel. För att nå upplevelserna av motionsverkstaden har jag använt tre olika typer av datamaterial; två semistrukturerade gruppintervjuer med fem deltagare av motionsverkstaden, frågeformulär riktade till deltagarna och en semistrukturerad parintervju med motionsverkstadens två ledare. Som analysmetod har jag använt kvalitativ innehållsanalys. Mina forskningsfrågor var; 1: Varför deltog de unga arbetslösa kvinnorna i Kuntopaja- projektet? 2: Hurudana upplevelser har deltagarna av Kuntopaja-projektet? Hur såg ledarna på verksamheten? 3: Hurudan inverkan upplever deltagarna och ledarna att Kuntopaja-projektet haft på deltagarnas liv, speciellt gällande hälsomässiga aspekter? Den slutsats som har kunnat dras från analysen är att motion kan fungera som en motvikt till arbetslöshetens negativa inverkan på hälsan. Att Kuntopaja var ett halvfärdigt pilotprojekt hade stundvis bidragit till känslor av osäkerhet, frustation och motivationsbrist vilket understryker vikten av att verksamhet för individer och grupper som inte mår bra bör vara noga planerad och strukturerad. Frånsett detta var de arbetslösa unga kvinnornas upplevelser av Kuntopaja väldigt positiva; gruppen upplevdes trygg vilket hade sporrat dem att utmana sig själva såväl fysiskt, psykiskt som socialt. Att de vid sidan om den vanliga arbetsverkstadsverksamheten hade fått fokusera på sig själva och sin hälsa istället för arbetslöshet hade även skapat en balans i vardagen. Resultatet av detta var en ökad fysisk och psykisk hälsa; vikten hade gått ner, dygnsrytmen och humöret hade blivit bättre och självförtroendet hade ökat. För en del deltagare innebar Kuntopaja en mer bestående förändring också efter verksamhetsperioden; motionen hade blivit en central motståndsresurs som de hade fortsatt med efter att Kuntopaja tagit slut. Detta hade hjälpt dem att uppnå en starkare KASAM över sina liv och de hade börjat söka sig vidare i livet. För några andra var förändringen mer temporär; ensamheten, psykisk ohälsa och kostnader var hinder för motionsutövandet efter Kuntopaja och deras fysiska och psykiska hälsa hade återgått till samma nivå som den varit innan Kuntopaja. En mer kontinuerlig insats kunde ha fungerat bättre i detta fall. Alla de fem arbetslösa unga kvinnorna upplevde ändå att tiden som de spenderade i Kuntopaja var meningsfull och bidrog till en bättre hälsa. Denna studie framhäver således vikten av att arbetslösa ungdomar skulle erbjudas jämlika möjligheter till motion och användning av motionsutrymmen, varpå arbetslösa ungdomars möjligheter till en meningsfull fritid också skulle öka och de negativa effekterna av arbetslöshet skulle minska.