Browsing by Title
Now showing items 684-703 of 3542
-
GAAR of the Anti-Tax Avoidance Directive : Interpretation and Effects on the Finnish GAAR of VML 28 (2017)General anti-abuse rules (GAARs) are seen as effective tools in the battle against tax avoidance and aggressive tax planning exercised by multinational enterprises (MNEs). The open-ended design of GAARs allows tax authorities to keep up with the ever changing landscape of international tax planning. As MNEs engage eminently in cross-border activities and make use of the differences in tax systems of different jurisdictions efficient tools are called for both in the international and in the EU context. In the global scene the OECD has been the initiator in the fight against base erosion and profit shifting with the BEPS action Plan. Accordingly, EU has answered to this increasing international pressure with several legislative initiatives, the most recent of which is the Anti Tax Avoidance Package including the Anti Tax Avoidance Directive (ATA Directive), which also entails a formulation of an EU wide GAAR in the Article 6 (ATAD GAAR). The new ATAD GAAR represents an unprecedented approach in the field of European direct tax law since it creates a detailed anti-abuse provision with the objective of harmonizing the national general anti-abuse rules. The tension from the Community law on national legal systems is twofold: on the one hand, it constitutes the requirement of positive action for the Member States. A Member State lacking a GAAR will be required to stipulate one in order to comply with the Community law. However, the Community law does not only require member states for action, but also sets limits for the national legislation i.e. requires the Member States to refrain from restrictive legislation. The ATAD GAAR is a manifestation of the anti-abuse doctrine formed in the case law of the European Court of Justice. It reflects the three tests that are also included in the anti-abuse provision of the Parent Subsidiary Directive, namely the main purpose test, the conflict with object and purpose test and the artificiality test. On the one hand the rule is necessary to allow Member States to protect their tax bases against the most creative and novel tax planning structures that are not yet addressed through specific provisions. On the other hand, however, the GAAR poses concerns regarding the principles of legality and legal certainty, as it stretches the competence of courts and tax administrations in interpretation of tax avoidance cases. In the EU context also the requirements caused by the Union primary law, namely the fundamental freedoms protecting the smooth functioning of the internal market have to be taken into account. The Finnish tax system already entails a GAAR that applies both to domestic and cross-border situations (VML 28). The compatibility of the Finnish rule with the ATAD GAAR is not evident. As the two rules differ both in their wording as well as in their scope of application, the compatibility of the Finnish rule as well as the interpretation doctrine concerning its application need to be systematically analyzed. As the ATA Directive stipulates only the minimum level of protection that the domestic rules have to attain, the Finnish rule can be stricter from the perspective of the taxpayers. However, the Union primary law sets the upper limit for the application of the rule. For the VML 28 to be compatible with the requirements caused by the Union law, the constituting elements of the ATAD GAAR need to be reflected in the application of the VML 28.
-
(2021)Skyddet mot självinkriminering innebär att en brottsmisstänkt inte ska vara skyldig att främja utredningen av sin egen skuld. Skyddet mot självinkriminering har traditionellt ansetts endast ingå i en straffprocess. Europeiska människorättsdomstolen (EMD) har under de senaste årtiondena utvidgat skyddets omfattning till att gälla parallella förfaranden utanför en straffprocess då vissa förutsättningar uppfylls. Skyddet mot självinkriminering ingår i rätten till en rättvis rättegång i enlighet med Europeiska människorättskonventionens (Artikel 6 stycke 1) och grundlagens bestämmelse om rättsskydd (21 §). Rättsläget ändrades i Finland till följd av en fällande dom mot Finland. Till följd av avgörandet Marttinen mot Finland (dom 21.4.2009) anses skyddet även utsträcka sig till förfaranden ytterom en straffprocess. Enligt konkurslagens 4 kapitels 5a § är en gäldenär inte skyldig att lämna boförvaltaren uppgifter enligt konkurslagens § 5 om gäldenären är misstänkt vid en förundersökning eller står åtalad för ett brott. Skyddet mot självinkriminering gäller uppgifter om de omständigheter som misstanken eller åtalet grundar sig på. Skyddet baserar sig på en rätt att tiga. Skyddet mot självinkriminering begränsar gäldenärens skyldighet att medverka och ge information, vilket försämrar borgenärernas rätt till egendomsskydd och verkställigheten av ett konkursförfarande. Det är frågan om en situation där grundrättigheter står i konflikt med varandra. Pro gradu –avhandlingen behandlar gäldenärens skydd mot självinkriminering vid ett konkursförfarande. Syftet är att utreda innehållet i konkurslagens bestämmelse om skydd mot självinkriminering och om den är i linje med EMD:s rättspraxis. Det görs genom att tolka centrala avgöranden av EMD och avgöranden av högsta domstolen och hovrätterna. I avhandlingen lyfts fram problematiken kring bestämmelsen som intagits i konkurslagen med tyngd på kravet av samtidighet av en anhängig straffprocess. I avhandlingen behandlas även kraven som ställts på gäldenären gällande gäldenärens medvetenhet om vilka uppgifter som kan ha relevans och samband mellan de parallella förfarandena. Det behandlas även rättegångsbalkens bestämmelse om förbud mot att utnyttja bevis (17 kap. 25 § 2 mom.) och hur det möjliggör skyddet mot självinkriminering i ett konkursförfarande. Slutsatserna i avhandlingen är att skyddet mot självinkriminering i ett konkursförfarande är snävare än vad som kan tolkas från rättspraxis. Kravet på samtidighet i konkurslagens bestämmelse är inte i enlighet med EMD:s linje. I avhandlingen framkommer även att bestämmelsen om förbud att utnyttja bevis inte löser problemen i den rådande konkurslagstiftningen. I arbetet identifieras problem kring bestämmelsen gällande kraven som ställts på gäldenären. Det lyfts fram att gäldenären inte har en rätt att ge osann information enligt konkurslagen trots att det traditionellt hör till självinkrimineringsskyddet. Boförvaltarens skyldighet att göra en brottsanmälan behandlas och hur det kan orsaka en konflikt med skyddet mot självinkriminering.
-
(2020)Befolkningens åldrande är en megatrend både i Finland och globalt. Eftersom risken för att utveckla funktionsnedsättningar ökar då man åldras, kommer befolkningens åldrande med hög sannolikhet att leda till att allt fler äldre lever med olika slags funktionsnedsättningar. I nuvarande rättsläge är det oklart när äldre personer ska ses som funktionshindrade, och när funktionsnedsättningen däremot ska betraktas som en följd av normalt åldrande. Avhandlingen strävar till att systematisera gällande rättsläge beträffande var gränsen mellan funktionshinder och normalt åldrande går samt utreda var gränsen borde dras utgående från de mänskliga rättigheterna. Avhandlingen granskar också huruvida den finländska rättsordningens gränsdragning mellan funktionshinder och nedsatt funktionsförmåga till följd av normalt åldrande uppfyller de kriterier som ställs av den internationella människorättsregleringen. Avhandlingen besvarar forskningsfrågorna i huvudsak med hjälp av rättsdogmatisk metod. Avhandlingens forskningsfrågor kan ändå inte besvaras endast med hjälp av traditionell rättsdogmatik, eftersom avhandlingen granskar människorättsinstrument och internationell rätt. Dessutom görs de lege ferenda-tolkningar utgående från de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Metoden beaktar därför människorättsregleringens säregenhet. Avhandlingen utgår från ett kritiskt förhållningssätt till rätten och från utgångspunkten att alla normer baserar sig på värderingar. Normerna granskas i sin kontext och kompletteras med gerontologiska och medicinska synpunkter. Avhandlingens rättskällor består av en mångsidig uppsättning material: internationella människorättsinstrument, praxis av olika människorättsorgan, finländska lagförarbeten och lagstiftning, rättspraxis av HFD samt utländsk och inhemsk rättslitteratur. I finländsk lagberedning har det inte dragits konkreta riktlinjer för var gränsen mellan funktionshinder och normalt åldrande går. Ur beredningen till lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987) framgår att det är konventionellt var gränsen mellan funktionshinder och åldersrelaterad, normal funktionsnedsättning ska dras. De vaga ställningstagandena i lagberedningen tyder på att lagstiftaren har velat lämna den konkreta gränsdragningen till rättskiparen. Rättspraxisen på området är ändå oenhetlig och oförutsebar. Det har inte getts några klara ställningstaganden gällande på vilka grunder rättskiparen bedömer vad som utgör normalt åldrande och vad som är gravt handikapp i enlighet med lagens terminologi. Flera av fallen som granskas i avhandlingen utgår från en strikt medicinsk bedömning. Sökandenas diagnoser ställs i fokus, istället för de hinder som funktionsnedsättningen ger upphov till. Särskilt gällande personlig assistans är den medicinska utgångspunkten i praxisen uppenbar. Synen på funktionshinder har genomgått en omvandling ur människorättsperspektiv de senaste årtiondena. Den medicinska modellen för funktionshinder har ersatts av den sociala modellen för funktionshinder. Eftersom den sociala modellen för funktionshinder har omfattats av FN:s funktionshinderkonvention är det klart att bedömningen av funktionshinder inte längre kan göra avstamp i diagnosbaserade bedömningar, utan utgångspunkten måste vara de hinder som personen med funktionsnedsättning stöter på. Ett av problemen med den finländska rättspraxisen är att bedömningen av funktionshindret och gränsdragningen mellan funktionshinder och åldrande görs utgående från medicinska bedömningar. Den sociala modellen för funktionshinder nämns inte och tillämpas inte i praktiken. Förbudet mot åldersdiskriminering sätter också en viss ram för hur funktionshinder och så kallat normalt åldrande kan åtskiljas. I vissa fall kan olik behandling på basis av ålder rättfärdigas med rimliga och objektiva skäl i enlighet med människorättsinstitutioners praxis, men det är i nuvarande rättsläge oklart om sådana skäl föreligger i fråga om exempelvis beviljande av service åt funktionshindrade i olika åldrar.
-
(2022)The usage of different types of wearable mHealth solutions for consumers has exploded especially since the start of the COVID-19 pandemic. A big question regarding these devices is the quality and accuracy of the data produced by them. When the consumer can use these devices to measure their heartbeat, blood sugar levels, sleep quality, blood oxygen levels etc. the quality and accuracy of this data is getting more important by the day. Not only for the consumer but also for the development of Artificial Intelligence the quality of data is of utmost importance. The importance of the data produced by these devices which the consumers wear voluntarily for long periods of time for the development of Artificial Intelligence in the medical sector cannot be overstated. Many of these mHealth devices also use Artificial Intelligence in one way or another already. In this Thesis the research question is how EU regulation affects the obligations of the producers of mHealth devices in regards the data quality of these devices. The starting point for the research is the define Artificial Intelligence in general and data quality by the EU standards. The method for this research is a legal dogmatic approach to present and future EU regulation surrounding this topic with the viewpoint of ensuring high quality data for Artificial Intelligence development. In the scope of this research there are the Medical Device Regulations for current regulation and the regulations based on the EU Data Strategy, Data Governance Act, the proposal for the Data Act and finally the proposal for the Artificial Intelligence Act. I note that there are many other important aspects to this topic that do not fit into the scope of this Thesis, namely access to data, movement of data, data protection, unfair commercial activities and “soft law” -type of regulation especially standards. The result of the research is that the situation is unclear in the light of the regulations inside the scope of this Thesis. For medical devices, the many obligations for medical devices do ensure that the devices need work as intended and as such ensure the data quality too. Many of the mHealth solutions, however, do not fit into the scope of either of the Medical Device Regulations, because their intended purpose is not ‘medical’. As these devices produce more and more intricate health data, the question left to be answered is when does the intended purpose become medical. EU has tried to tackle this problem mainly by soft law -instruments with the latest being the ISO/TS 82304-2 standard in regards the quality of health and wellness apps released in 2021. For the upcoming regulations the duo of Data related Acts do not bring any light to the problem. They mainly focus on access to data and movement of data with the data quality parts focusing on interoperability of data. The proposal for Artificial Intelligence Act has obligations mainly for the AI systems classified as ‘high-risk’. The interesting part for this paper is how medical devices and security systems for them would be classified as high-risk. This however leads the research back to the Medical Device Regulations and the issue with devices whose intended purpose is not medical.
-
(2021)The Master’s thesis focuses on the General Data Protection Regulation (GDPR) and its approach to personal data categorisation. More specifically, the thesis focuses on the scope of Article 9 Special Category Data and its relation to “generic” personal data. While the GDPR proposes additional data categories (criminal convictions and data on children) these are ruled outside its scope. Furthermore, the thesis focuses on the commercially relevant aspects of Article 9 and does not attempt to analyse all processing in relation to Article 9. The thesis presents that the scope of generic personal data and special category data are often overlapping and unclear. This is examined to be primarily due to the technological developments and current data processing atmosphere. This is seen to result in issues with ensuring the adequate protection of sensitive information. The thesis concludes that modern data processing is partially incompatible with strict and distinct data categories. The thesis further presents that the embrace of large scale personal data processing has been partly enabled by the introduction of Article 8 of the Charter of Fundamental Rights of the European Union. This right to data protection is seen to introduce a “right to process data” which results in narrowing the privacy protections traditionally rewarded to sensitive information. Issues with the application and scope of Article 9 of the GDPR can be partially traced to the influence of fundamental EU rights.
-
(2023)Tutkielman kohteena on ajankohtainen ja epäselvä tekijänoikeuden ja tekoälyn kouluttamisen ristitulessa syntyvä oikeudellinen kysymys: saako generatiivista tekoälyä kouluttaa tekijänoikeudella suojatulla aineistolla ilman että teosten oikeudenhaltijat ovat antaneet tähän lupaansa? Tutkielmassa selvitetään siten, miltä osin tekijänoikeutta rajoittavia oikeussäännöksiä mahdollisesti voidaan soveltaa tällaiseen tilanteeseen. Tutkimuskysymystä selvitetään pääasiassa Suomen voimassaolevan oikeuden nojalla sekä soveltuvin osin Euroopan unionin oikeuden nojalla, eli tutkielman tutkimusmetodina on lainoppi, minkä lisäksi noudatetaan pääasiallisesti perinteistä oikeuslähdeoppia. Tarkasteltavaan aineistoon kuuluu siten muun muassa tutkimuskysymykseen liittyvät säädökset, säädöksiä valmistelevat asiakirjat kuten hallituksen esitykset sekä tutkimusongelman kannalta merkityksellinen oikeuskäytäntö ja oikeuskirjallisuus. Tutkimuskysymystä tarkastellaan kuitenkin myös valmisteilla olevan EU:n tekoälyasetuksen valossa, jonka osalta tutkimusmetodi poikkeaa puhtaasta lainopista, sillä asetus ei ole voimassaolevaa oikeutta. Tutkielman tulokset paljastavat, että tutkimusongelmaan soveltuvat tietyt tarkastelun kohteena olevat tekijänoikeutta rajoittavat säännökset, joskaan tämä ei tapahdu ongelmitta. Erityisesti tekijänoikeuden tilapäistä kappaleen valmistamista koskeva rajoitussäännös näyttäytyy tutkimustulosten valossa ongelmalliselta. Tekstin- ja tiedonlouhintaa koskeva rajoitussäännös näyttää toisaalta soveltuvan tutkimuskysymyksen mukaiseen asetelmaan melko ongelmattomasti, joskin senkin osalta on hahmotettavissa joitakin epäselvyyksiä. EU:n tekoälyasetusehdotuksen vaikutus tutkimuskysymykseen jää puolestaan melko etäiseksi, vaikkakin tiettyjä sinänsä merkittäviä yhteyksiä asetuksen ja tutkimusongelman välillä ilmenee. Lopuksi tutkielmassa tiivistetään ne tutkimustulokset, joihin tutkielman edeltävissä jaksoissa on tultu. Lisäksi hahmotetaan sitä oikeustilaa, johon tutkimustulokset johtavat. Näkemys on, ettei tämä oikeustila ole hälyttävä, vaan voimassa oleva kotimainen ja EU-normisto vastaa pääosin riittävällä tavalla tutkimusongelman mukaiseen tilanteeseen. Todetaan myös, ettei tekoälyasetusehdotus nykymuodossaan ja voimaantullessaan tuo tutkimuskysymyksen ytimeen liittyen merkittäviä muutoksia.
-
(2018)Avhandlingens syfte är att på basen av den rättsdogmatiska metoden undersöka möjligheten att ålägga ansvar för avtalsförpliktelser på tredje man genom att tillämpa ansvarsgenombrott i avtalsförhållanden. Ett av de mest centrala elementen som kännetecknar aktiebolag som bolagsform är aktieägarens begränsade ansvar. Utgångspunkten är att aktieägare endast ansvarar för aktiebolagets förpliktelser med det kapital de insatt i bolaget. Genom ansvarsgenombrott, som är en undantagsregel till ansvarsfriheten, åsidosätts aktiebolagets skilda rättssubjektivitet och aktieägaren åläggs ansvar för aktiebolagets förpliktelser. I denna avhandling granskas fe-nomenet ansvarsgenombrott utgående från doktrin och rättspraxis. Ansvarsgenombrott är ett oenhetligt rättsfenomen. Rättslärda har varit oeniga om dess tillämpbarhet och förut-sättningar. I relativt nya avgöranden har dock de högsta rättsinstanserna i både Finland och Sverige uttryckligen hänvisat till olagstadgat ansvarsgenombrott i sina domskäl och grundat sina domar på fenomenet. Domstolarna har dock i dessa fall även konstaterat att ansvarsgenombrott huvudsakligen är tillämpbart endast i fall som berör utomobligatoriska förhållanden, t.ex. när aktiebolagsformen har använts för att kringgå lagstadgade ersättningar, eller fall av utomobligatoriskt skadestånd där dotterbolag, som formellt ansvarar för skadan, har utrustats med otillräckligt kapital för den verksamhet som utövas. Möjligheten till att tillämpa ansvarsgenombrott i avtalsförhållanden har dock inte uteslutits helt och hållet. Flera nordiska rättslärda anser att det i vissa äldre prejudikatfall, speciellt i svensk rättspraxis, har tillämpats ansvarsge-nombrott för avtalsförpliktelsers del. Andra däremot är av avvikande åsikt och anser att tredje man i ifrågava-rande fallen har ålagts ansvar genom att tillämpa andra, mer etablerade civilrättsliga rättssatser. Dessa rättsfall analyseras utgående från de rekvisit för ansvarsgenombrott som Finlands Högsta domstol formade i fallet KKO 2015:17 för att konstatera om och utgående från analysen görs vissa alternativa tolkningsförslag.
-
(2019)Tutkielmassa tarkastellaan tekijänoikeuden lisenssisopimuksiin sisältyviä geoblokkausta koskevia ehtoja, jotka velvoittavat lisenssinsaajan eli palveluntarjoajan rajoittamaan verkossa tarjoamansa lisensoidun sisällön saatavuuden vain sopimuksen tarkoittamalle alueelle. Tutkielman pääkysymys koskee sitä, rajoittavatko sanotut ehdot kilpailua SEUT 101 artiklan vastaisesti. Tarkastelu rajataan audiovisuaalista sisältöä koskeviin lisenssisopimuksiin. Geoblokkaamisella viitataan sellaisten tekniikoiden käyttämiseen, joilla rajoitetaan jonkin verkkosisällön saatavuutta käyttäjän maantieteellisen sijainnin perusteella. Geoblokkausta koskevat sopimusehdot ovat tyypillisiä erityisesti audiovisuaalista sisältöä koskevissa tekijänoikeuden lisenssisopimuksissa, koska tällaisen sisällön alkuperäiset oikeudenhaltijat lisensoivat sisältöä koskevat oikeudet yleensä maakohtaisesti ja lisenssin alueellisten rajojen noudattaminen varmistetaan geoblokkausta koskevilla ehdoilla. Kyseiset ehdot ovat kuitenkin aiheuttaneet kilpailuoikeudellisia huolia ja ne ovat olleet Euroopan komission niin kutsutun maksu-tv-tutkinnan kohteena viime vuosien aikana. Vaikka lopullista päätöstä SEUT 101 artiklan loukkaamisesta ei ole annettu, komission alustavan kannan mukaan ehdot rajoittavat kilpailua SEUT 101 artiklan vastaisesti, koska ne estävät lisenssinsaajia harjoittamasta passiivista myyntiä oman lisenssinsä kattaman alueen ulkopuolelle ja estävät näin kaiken rajat ylittävän kilpailun EU:n sisämarkkinoilla. Komission ja Euroopan unionin yleisen tuomioistuimen näkemysten perusteella audiovisuaaliselle alalle tyypillinen alueellinen lisensointi itsessään on sallittua, mutta geoblokkauksesta sopiminen lisenssisopimuksissa sen sijaan rikkoo SEUT 101 artiklaa. Tutkielma osoittaa kuitenkin, että geoblokkausta koskevat ehdot voivat olla sallittuja niiden oikeudelliseen ja taloudelliseen asiayhteyteen liittyvien seikkojen vuoksi. Taloudelliselta kannalta ehtoja pitävät välttämättöminä ainakin audiovisuaalisen alan toimijat kuten elokuvatuottajat itse, koska heidän mukaan alueellinen lisensointi ja geoblokkauksen käyttäminen alueellisuuden varmistamiseksi ovat tarpeen erityisesti riittävän rahoituksen turvaamiseksi uuden sisällön tuottamiselle. Ehtojen sallittavuuden arvioinnin kannalta merkittävämpää näyttää kuitenkin olevan niiden oikeudelliseen asiayhteyteen liittyvä seikka, nimittäin tekijänoikeussääntelyn merkitys: koska tekijänoikeussuoja EU:ssa perustuu jäsenmaiden kansallisiin lakeihin ja tekijänoikeuden alueellisuuteen, ja koska alueellinen lisensointi itsessään on sallittua, lisenssinsaajat eivät voisi tarjota tekijänoikeudella suojattua sisältöä oman lisenssinsä kattaman alueen ulkopuolella loukkaamatta todennäköisesti joko lisenssinantajan tai toisten lisenssinsaajien tekijänoikeuksia. Tähän tekijänoikeuden loukkauksia koskevaan ongelmaan ei ole toistaiseksi otettu kantaa EU:n toimielimissä maksu-tv-tutkinnan yhteydessä, vaikka se vaikuttaa olennaisesti sanottujen ehtojen kykyyn rajoittaa kilpailua – kilpailun voidaan siis katsoa olevan rajoittunut jo tekijänoikeussääntelyn vuoksi. Tutkielman perusteella geoblokkausta koskeviin ehtoihin puuttuminen pelkästään kilpailuoikeuden keinoin vaikuttaa hankalalta. Vaikka tutkielman tarkoituksena ei varsinaisesti ole selvittää, millainen oikeustilan tulisi olla, sen perusteella voidaan kuitenkin päätellä, että tekijänoikeussääntelyn uudistaminen EU:ssa saattaa olla tarpeen. Nykyinen alueellisuuteen perustuva tekijänoikeussuoja EU:ssa on huonosti yhteensovitettavissa sen tavoitteen kanssa, että tekijänoikeudella suojatun sisällön rajat ylittävää saatavuutta verkossa pyritään parantamaan muun muassa geoblokkaukseen puuttumalla. Audiovisuaalisen alan edustajien ja EU:n toimielimien jyrkät näkemyserot asian suhteen sekä EU:n tähänastisiin lakialoitteisiin liittyvät vaikeudet viittaavat kuitenkin siihen, että toimivan ratkaisun aikaansaaminen saattaa vaatia paljon aikaa ja vaivaa.
-
(2021)Namn på produkter med en särskild anknytning till geografisk plats kan idag skyddas i EU genom systemet för registrering av geografiska ursprungsbeteckningar. Skydd kan beviljas för produkter som härstammar från ett visst geografiskt område och som till följd av detta fått en särskild kvalitet eller ett särskilt rykte. I nuläget omfattar EU:s system för skydd av geografiska ursprungsbeteckningar livsmedel, jordbruksprodukter, vin och spritdrycker. För andra produktklasser finns inget motsvarande skydd. Detta har lett till en diskussion i EU om att utvidga det rådande systemet till att omfatta även andra produkter än jordbruksprodukter, vilket kunde möjliggöra skydd för exempelvis traditionella hantverk. En utvidgning av det nuvarande skyddssystemet till att omfatta andra produkter än jordbruksprodukter har ansetts vara en lösning på det idag fragmenterade rättsläget, där dessa produkter skyddas genom nationella kvalitetsordningar, olika varumärkesrättsliga lösningar eller annan produktspecifik reglering. Samtidigt kan en utvidgning av systemet för geografiska ursprungsbeteckningar också medföra potentiella negativa effekter. Avhandlingens syfte är därför att utreda vilka alternativa rättsliga instrument som i nuläget kan skydda geografiskt anknutna produkter som faller utanför EU:s system för geografiska ursprungsbeteckningar. I avhandlingen utreds möjligheten till skydd genom EU:s reglering om otillbörliga förfaranden i affärsverksamhet samt unionens varumärkeslagstiftning, eftersom dessa delar många funktioner med skyddet av geografiska ursprungsbeteckningar. Den redan befintliga lagstiftningen verkar kunna ge ett grundläggande skydd för geografiskt anknutna produkter. Skyddets omfattning är ändå inte jämförbart med skyddet av geografiska ursprungsbeteckningar, som i vissa situationer åtnjuter ett mer omfattande skydd än varumärken, även om dessa skyddsformer på många punkter är jämförbara. Regleringen av geografiska ursprungsbeteckningar bygger på en mångfald av bakomliggande intressen, så som konsumentskydd, reglering av konkurrens samt jordbruksrelaterade frågor. Av dessa orsaker anses ofta reglering av otillbörliga affärsmetoder eller varumärkesrätten medföra ett otillräckligt skydd för geografiskt anknutna produkter. Det finns emellertid skäl att behålla en restriktiv inställning till en utvidgning av skyddet av geografiska ursprungsbeteckningar i EU. Därmed bör även alternativa instrument för att skydda icke-jordbruksprodukter beaktas i utredningen av ett möjligt framtida skyddssystem för andra produkter än jordbruksprodukter.
-
(2021)Aktiebolagen åtar en stor roll på marknaden i Finland. Aktieägarna i ett aktiebolag ingår som huvudregel ett aktieägaravtal för att reglera deras inbördes förhållande. Det är vanligt att inta en konkurrensklausul i aktieägaravtalet som begränsar aktieägarens möjlighet att idka konkurrerande verksamhet med bolaget så länge som aktieinnehavet i bolaget varar, samt en viss tid efter att aktieinnehavet upphört. Detta görs eftersom aktiebolagslagen (624/2006) inte innehåller bestämmelser som skulle reglera aktieägarnas inbördes förhållande vad gäller konkurrerande verksamhet. I Finland tryggar 18 § i Finlands grundlag (731/1999) den grundläggande fri- och rättigheten till näringsfrihet och rätt till arbete. För att undvika att individer blir bundna av för begränsande konkurrensförbud har man i olika lagar intagit bestämmelser som är tvingande gentemot parterna och vilka inte kan undgås med att avtala om annat. Dessa utgörs bl.a. av 38 § i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (228/1929, rättshandlingslagen) och 3 kap. 5 § i arbetsavtalslagen (55/2001), vilka även kan anses begränsa aktieägarnas avtalsfrihet gällande konkurrensförbud i aktieägaravtal. Syftet med avhandlingen är att redogöra för tolkningsproblemen som uppkommer gällande konkurrensklausuler i aktieägaravtal, då en aktieägare även utför arbete i bolaget. Målet är att utreda vilka faktorer som påverkar bedömningen när den tvingande arbetsrättsliga bestämmelsen i arbetsavtalslagen blir tillämplig på en konkurrensklausul i ett aktieägaravtal, varmed det utreds i vilka fall arbetsavtalslagens bestämmelser blir tillämpliga på arbete utfört av en aktieägare. Här genomgås kännetecken för ett anställningsförhållande och för företagarskap. Utöver detta kommer det i avhandlingen redogöras för vad som påverkar giltighetsbedömningen av en konkurrensklausul när aktieägaren åtar sig en sådan dubbelroll i bolaget. Ifall aktieägarens arbete inte uppfyller de kännetecken som ställs i 1 kap. 1 § i arbetsavtalslagen för ett anställningsförhållande, binder konkurrensförbudet aktieägaren, som härmed anses utföra arbete som företagare med egen risk, inom de gränser som ställs för konkurrensförbudets skälighet i 38 § i rättshandlingslagen. Ifall aktieägarens arbete uppfyller de kännetecken som ställs i 1 kap. 1 § i arbetsavtalslagen för ett anställningsförhållande, måste konkurrensförbudet överensstämma med de krav som förutsätts för konkurrensförbudsavtal i 3 kap. 5 § i arbetsavtalslagen. I gränsdragningen mellan arbetstagare och företagare kan de mest tyngande faktorn anses vara aktieägarens inflytande faktiska bestämmanderätt inom bolaget. Härmed kan aktieinnehavets storlek inte ges en liknande betydelse. Dock bör rättsförhållandets verkliga natur avgöras från fall till baserat på en helhetsbedömning av de rådande omständigheterna. Detta leder till att ett konkurrensförbud inte kan binda den som åtagit sig den negativa förpliktelsen i två olika roller, d.v.s. inte både som aktieägare och arbetstagare, ifall konkurrensförbuden skiljer sig från varandra till sitt sakliga innehåll. Avslutningsvis diskuteras verktyg att förebygga konkurrensklausulens oskälighet.
-
(2017)Elinsiirto on useimmissa tapauksissa tehokkain ja paras hoitokeino vakavimpiin munuaiskeuhko-, sydän- ja keuhkosairauksiin.Viimeisen viidenkymmenen vuoden aikana elinsiirto hoitomuotona on saavuttanut vakiintuneen aseman henkeäuhkaavassa elimen vajaatoiminnassa. Sopivista elinsiirrännäisistä on kuitenkin jatkuva pula ja transplantaatioiden yleistyessä pula elimistä on entisestään korostunut. Elinsiitoja tarvitsevien potilaiden ja sopivien siirrännäisten välillä vallitsee epäsuhta ja näin ollen kysynnän ja tarjonnan välillä on kuilu. Tämä kuilu on johtanut laittoman elinkaupan syntymiseen. Ihmisen elimistä on muodostunut kauppatavara ja juuri kaupallisuuden aspekti tuo elinsiirtoihin ihmisoikeudellisen ongelman. Elinkauppa on nimenomaisesti syntynyt elimistä olevan pulan vuoksi. Elinkauppa on kansainvälinen ongelma ja sitä tapahtuu lähtökohtaisesti eniten köyhissä kehitysmaissa; köyhät ihmiset ovat valmiita myymään munuaisiaan varakkaille länsimaalaisille taloudellisen hyödyn toivossa. Elinkauppa on luonut voitokkaat markkinat kansainvälisellä tasolla. Elinkaupan ollessa kansainvälinen ongelma tutkielmani keskiössä ovatkin kansainväliset elinkaupan kieltämiseen liittyvät sopimukset ja julistukset sekä globaalit pyrkimykset rajoittaa ja vähentää elinkauppaa. Tutkimuksessani esitellään aiheen kannalta keskeisimmät kansainväliset julistukset, sopimukset ja kansalliset säädökset sekä pohditaan, miten ne vaikuttavat käytännön tasolla elinkaupan torjumiseen ja voitaisiinko kyseisiä instrumentteja jotenkin tehostaa.Kansainvälisestä aiheesta huolimatta tuon esiin myös, miten Suomen lainsäädäntö vastaa kansainvälisten sopimusten asettamia vaatimuksia ja mitä asioita tulisi kehittää ja tehostaa kansallisella tasolla, jotta elinluovutuksiin liittyvät epäkohdat saadaan jatkossakin pidettyä kurissa. Ensimmäisessä luvussa eli johdannossa käyn läpi elinkaupan kehityskaarta ja elinluovutuksiin liittyviä taustatietoja, jotta elinkauppaan liittyvän taloudellisen hyödyn tavoittelun ongelmallisuus olisi helpommin hahmotettavissa. Tämän lisäksi tuon esille miksi ja missä elinkauppaa tällä hetkellä käydään. Luvussa kaksi käsittelen Suomen lainsäädännön asettamia vaatimuksia elinluovutuksiin liittyen. Tarkoituksena on tuoda esille kattavasti niin perustuslain kuin kudoslain mukaiset säännökset, jotka ovat oleellisia elinluovutuksen ja taloudellisen hyödyn tavoittelun kiellon kannalta. Kattavimmin käsittelen kudoslain säännöksiä koskien elinluovuttajan suostumusta, henkilöllisiä edellytyksiä luovuttajana toimimiselle sekä taloudellisen hyödyn kieltoa. Esittelen myös lakialoitteen kudoslain 4 §:n muuttamisesta ja elinluovutusta ja elinsiirtoja koskevan kansallisen toimintasuunnitelman. Luvussa kolme ja neljä tuodaan esille keskeisimmät kansainväliset säännökset, sopimukset ja julistukset joilla on merkitystä elinkaupan rajoittamisessa ja kieltämisessä. Pyrin luvuissa avaamaan tarkemmin näiden asiakirjojen sisältöjä ja arvioimaan, mitä vaikutuksia näillä säännöksillä on konkreettisella tasolla. Tutkielmassa tuodaan esille myös tarkemmin niiden maiden elinsiirtojärjestelmiä, jotka poikkeavat olennaisesti valtavirrasta. Lopuksi esitän tutkielmani loppupäätelmät sekä pohdin mahdollisia jatkotutkimustarpeita ja elinkaupan kiellon tulevaisuuden näkymiä.
-
(2013)Teknologisen kehityksen sekä globalisaation ansiosta finanssimarkinnat ovat viimeisten vuosikymmenten aikana kehittyneet yhä kansainvälisemmiksi. Alan sääntely on jäänyt tässä kehityksessä jälkeen ja 2010-luvun finanssikriisin myötä merkittävät puutteet nykyisessä kansainvälisessä finanssisääntelyssä ovat korostuneet entisestään. Tutkielman ensisijaisena aiheena ovat finanssisääntelyjärjestelmän eri tasot, niiden keskinäinen vuorovaikutus sekä finanssisääntelyn kehityssuunta. Pankkivalvontaan kiinnitetään erityistä huomiota sen käytännön merkittävyyden sekä kehitysmahdollisuuksien johdosta. Työssä käydään läpi globaali sääntelykehikko, sen ratio ja taustat. EU:n pankkivalvontajäjestelmää sen viimeaikaisine muutoksineen tarkastellaan esimerkkinä ylikansallisista, alueellisista finanssisäänteratkaisuista. Samalla sivutaan myös EU:n suhdetta kansainväliseen oikeuteen ja pohditaan EU-tason ratkaisujen laajempia vaikutusmahdollisuuksia. Katsaus Suomen pankkivalvontasääntelyyn tarjoaa kansallinen näkökulman kansainväliseen finanssisääntelyyn. Tältä osin tutkielma nojautuu pitkälti työn osanana toteutettuun asiantuntijahaastatteluun, jossa haastateltavana ollut pankkivalvonta-asiantuntija Erkki Kontkanen esittää omat näkemyksensä finanssisääntelyn viimeaikaisista kehityssuunnista sekä tulevaisuuden mahdollisuuksista. Tutkielman toisena kantavana teemana on finanssisääntelyn suhde perinteiseen kansainväliseen oikeuteen. Finanssimarkkinoita säännellään yhä enemmän kansainvälisellä tasolla. Kansainvälinen finanssisääntely ei kuitenkaan noudata perinteisen kansainvälisen oikeuden sääntöjä. Globaali finanssiregulaatio on pääasiallisesti epävirallisten sääntelyverkostojen tuottamaa, muodollisesti sitomatonta soft law-sääntelyä. Sääntelyverkostoihin sekä sitomattomaan sääntelyyn liittyvät ongelmakohdat liittyvät siten kiinteästi myös nykyisen finanss isääntelyn ongelmakohtiin sekä haasteisiin. Kansainvälinen finanssisääntely kärsii mm. demokratiavajeesta, läpinäkyvyys ongelmista, hajanaisuudesta sekä liiallisesta monimutkaisuudesta. Tutkielman keskeisiä väitteitä on, että kansainvälisen finanssisääntelyjärjestelmän kokonaisvaltainen uudistaminen on tarpeen ja lähes väistämättä edessä. Tämä uudistus voi toteutua monella eri tavalla. Tutkielmassa ei esitetä seikkaperäisempiä kannanottoja finanssisääntelyjärjestelmän potentiaalisiin muutossuuntiin taikka tulevaisuudessa mahdollisesti omaksuttaviin sääntelyratkaisuihin, vaan keskitytään aiheen kokonaisvaltaiseen kuvaamiseen.
-
(2020)The fashion industry is responsible for 8-10% of the world’s greenhouse gas emissions – if it continues to grow at the projected rate, by 2050 it will consume more than ¼ of the world’s carbon budget. In 2018, the United Nations Climate Change brought together 43 fashion industry representatives to develop a common approach to the industry’s combat against climate change. The Fashion Industry Charter for Climate Action aims to address the industry’s issues on a global level by establishing targets to e.g. reduce the industry’s greenhouse gas emissions and to encourage the transformation towards the use of renewable energy sources throughout the value chain. The Charter, however, is not legally binding in any way – this raises questions regarding its credibility and its role as an instrument of regulation. The Charter is an example of voluntary industry-wide self-regulation; participation is voluntary, the targets were set by the original 43 signatories themselves and there are no methods for enforcement or holding actors accountable in case of non-compliance. These issues have been somewhat addressed in the Charter by e.g. tying it to other reputable initiatives and legislation, such as the Paris Agreement. The lack of accountability and enforcement methods have been partly compensated by e.g. requiring public reporting of certain greenhouse gas emissions. In the absence of traditional enforcement methods (e.g. sanctions), the Charter relies heavily on informal methods, such as reputational pressure. While the Charter is undoubtedly a positive step towards a more sustainable fashion industry, its methods of enforcement and ensuring compliance leave room for improvement. A few studies have also been conducted in relation to the Charter’s targets, and it has been suggested that it may not be enough to address the climate impacts of the fashion industry adequately. The Charter is a promising start towards a more sustainable future but in order to tackle climate change, the fashion industry needs binding targets backed up by formal enforcement methods (e.g. commercially significant sanctioning).
-
(2022)Labour markets have changed due to globalisation, and this is challenging the traditional way of defining the notion of worker. Currently the international labour legislative system is based on a state centred way of defining the concept of worker. Each country hence defines the scope of the term on the basis of their national social and economic conditions. These national definitions have remained as the starting point even though the labour markets have internationalised. Workers may move from a country to another, businesses reach beyond national borders and across border competition has increased. Furthermore, regional, and international instruments containing their own ways to define the notion of worker, have added layers of regulation. Globalisation has hence changed the playing ground firstly with regards to the ways of work as well as with adding new layers of regulation. As the definition of worker grants rights and obligations to persons working, it is necessary to know who is categorised as a worker. The challenges caused by globalisation in defining the notion of worker based on national needs is amplified with the rise of atypical employment. Next to the traditional employment relationship based on an employment contract new forms of employment are becoming more prominent. These new forms of working do not fit into the traditional binary distinction between the workers and the self-employed. A current example of a form of atypical employment is platform work, which is work done on, or intermediated by digital platforms. Not only national regulation, but also regional and international instruments are being challenged with the changes in the global labour markets. This thesis seeks to outline the changes globalisation has brought to the labour markets. The current way of defining the concept of worker in all national, regional, and international contexts are explained. Based on this, the concepts are compared to see how similar or different the approaches to the concept are. Challenges caused by new forms of labour to the concept are furthermore presented. On the basis of this analysis, the durability of the current system of state centred way of defining the concept of worker is contrasted to the possible future changes in the labour markets and the possibility of harmonising the notion is contemplated as a solution for the changes caused by globalisation.
-
(2014)Työni tutkii Googlen hakukonelistauksesta poistamisen oikeudellista pohjaa yksittäisen yrityksen näkökulmasta Suomen oikeudenkäytön piirissä. Näkökulma on kilpailuoikeudellinen siten, että tutkimukseni rajautuu kilpailuoikeudellisen määräävän markkina-aseman tutkimiseen ja sen selvittämiseen onko käsillä edellytykset kilpailulain velvollisuudelle toimittaa hyödyke tai palvelu. Tarkastelun kohteena on puhdas B2B-suhde Googlen ja sivustonomistajayrityksen välillä suomenkielisessä kontekstissa. SEUT 102 tulee sovellettavaksi tietyin edellytyksin kun määräävän markkina-aseman omaava toimija väärinkäyttää määräävää markkina-asemaansa. Euroopan unionin komissio on vuodesta 2010 pitäen tutkinut Google Inc.:in toimia ETA-alueella ja tullut johtopäätökseen, että Googlella mitä ilmeisemmin on määräävä markkina-asema. Helmikuussa 2014 Google on antanut komissiolle uudistetun ehdotuksensa, jonka nojalla komissio tutkii voiko siitä tehdä laillisesti sitovan sopimuksen ja siten lopettaa komission SEUT 102 -tutkimukset. Googlen toiminta tutkimassani tapauksessa pohjaa Googlen sisäisille ja suurelta osin julkistamattomille säännöille ja siksi on epäselvää miten tilannetta kilpailuoikeudellisesti tulisi tulkita. Toisaalta Google todistettavasti sulkee yrityssivuja pois hakukonetuloslistauksistaan (SERP), mutta toisaalta Googlella on painavia syitä tehdä niin. Lainsäädäntö tutkimuksen kattamalla alalla on puutteellista ja silti liiketoiminta on miljardiluokan toimiala. Kasvu toimialalla ei tule pysähtymään ja siksi lainsäätäjän tulisi korjata tilanne pikaisesti. Korjaustoimenpiteitä on paljon esitetty oikeuskirjallisuudessa. Osa niistä on tarkoitus toteuttaa Googlen ja komission sopimuksella mikäli se realisoituu, mutta paljon korjattavaa jää senkin jälkeen.
-
(2017)Tarkastelen tässä tutkielmassani Carl Schmittin ja Hans Kelsenin Weimarin tasavallan aikaista ajattelua suhteutettuna aikakauden poliittisiin virtauksiin ja 1800-luvun saksalaisen oikeustieteen perintöön. Kriisiajan oikeustieteen tarkastelulla pyrin osaltaan valottamaan politiikan ja oikeuden välistä suhdetta. Järjestelmän perusteita koskevan konsensuksen murentuessa myös mahdollisuus juridisen ja poliittisen välisen erottelun ylläpitoon heikentyy. Aloitan esittelemällä tasavallan historiallisen kehityslinjan 1918 vallankumouksesta syksyyn 1932, jolloin parlamentaarisen demokratian perustan voidaan viimeistään katsoa murtuneen. Tarkastelen tasavallan historiaa ensisijaisesti pitkittyneenä luokkakonfliktina SPD:n ja työväenliikkeen sekä keisarikunnan aikaisen eliitin välillä. Weimarin kontekstissa kysymys parlamentarismista oli kysymys myös alempien sosiaaliluokkien mahdollisuudesta osallistua parlamentin välityksellä valtiotahdon muodostamiseen. Seuraavaksi tarkastelen Weimarin perustuslain institutionaalisia ratkaisuja, joissa vahvalla plebisitäärisellä legitimiteetillä varustetulla presidentillä pyrittiin tasapainottamaan parlamentin valtaa. Edelleen pyrin kartoittamaan historiallis-ideologisia tekijöitä Weimarin parlamentaarisen järjestelmän ongelmien taustalla. Lopulta esitän tiivistetysti labandilaisen oikeustieteen paradigman, josta tasavallan ajattelu versoi. Carl Schmittiä tarkastelen aikakauden antiparlamentaaristen ajatusvirtausten teoreettisena henkilöitymänä. Järjestelmän perusta oli irrationaalinen päätös jaottelussa sen ystäviin ja vihollisiin luoden homogeenisen kansakunnan ja mahdollistaen siten hallitsijoiden ja hallittujen välisen demokraattisen identiteetin. Liberaali parlamentarismi oli sen sijaan aristokraattisena järjestelmänä menettänyt oman ideaalisen oikeutuksensa siltä osin, kuin parlamentti ei enää ilmentänyt diskursiivista rationaliteettia, vaan siitä oli tullut ainoastaan yhteiskunnan eri valtakeskittymien välisen kaupanteon forum. Suhteutan kuitenkin sekä Schmittin demokratiakäsityksen että tämän parlamentarismikritiikin ajan historialliseen kontekstiin argumentoiden Schmittin teoreettisen kehikon olleen poliittisesti, ei kognitiivisesti motivoitunut. Hans Kelseniä tarkastelen taas eräänä harvoista aikakauden liberaalin puolueperusteisen parlamentarismin puolestapuhujista ja siten tämän juridista ja demokratiateoriaa toisiaan täydentävinä. Ideologiakritiikin hälvennettyä illuusiot järjestelmää edeltävän suvereenin valtiotahdon, kansakunnan kokonaisedun tai ylipositiivisen luonnonoikeuden mahdollisuudesta, oli parlamentarismi mahdollista ymmärtää järjestelmänä, jossa moninaisten yhteiskunnallisten ryhmittymien vastakkaisista intresseistä oli mahdollista muovata rauhanomainen kompromissi ja kodifioida se positiiviseen oikeuteen. Kriittis-relativistinen maailmankuva edellytti tällaisen intressien pluralismin hyväksymistä. Schmittiläinen kansakunnan homogeniteettiin perustuva malli oli sen sijaan vastaavalla tavalla metafyysinen, kuin teologisesti legitimoitu absoluuttinen monarkia. Lopuksi tarkastelen tasavallassa käytyä keskustelua lakien perustuslainmukaisuuden valvonnasta ja Preussin vallankaappausjutun oikeuskäsittelyä, jossa Schmittin ja Kelsenin teoreettisten mallien käytännön soveltuvuus on näkyvillä. Schmittin mukaan presidentti oli valtiosäännön varjelijana oikeutettu tekemään poliittiset päätökset siitä, milloin perustava valtiollinen järjestys oli uhattuna. Järjestyksen perustava ratkaisu oli Saksan kansan yhtenäisyydestä tehdyssä valinnassa ja parlamentti näin yhteiskunnan pluralisoitumisen viime kädessä perustuslainvastainen heijastuma. Kelsen taas argumentoi lakien perustuslainmukaisuuden tuomioistuinten toimesta tapahtuvan valvonnan puolesta. Ilman lakien perustuslainmukaisuuden riippumatonta valvontaa, ei valtiolla tosiasiallisesti ollut perustuslakia lainkaan eikä ilman perustuslain tehokkaita vähemmistösuojasäännöksiä valtiota voinut pitää demokraattisena.
-
(2021)International maritime transportation of goods is an inevitable part of global trade and economics. Over 90 percent of global trade are seaborne. Shipping is considered as cost-effective transport mode and it emits less greenhouse gases than e.g. freight or air cargo. Global trade is expected to rise. Shipping industry must be able to answer to the increasing demand of delivering shipping services while adapting to sustainability requirements such as reducing GHG emissions. Shipping interests both public and private sectors and engages complex cross-border supply chain stakeholders from various interest groups. International sustainability and maritime policies are affecting shipping industry from multiple levels. Both the European Union and the United Nations are implementing new normative tools and mechanisms to enhance a sustainability trajectory into all areas of business and society. Traditional treaties and conventions are supplemented by new objectives to meet the overarching sustainable development and economic growth requirements. Three complex subject matters are discussed – the international maritime regulatory scheme, climate and sustainability regulatory scheme and, the wicked problem of reducing shipping industry GHG emissions. An interdisciplinary method is used. The overarching research theme is – what actions and measures are needed in order to safeguard that shipping industry can answer (i) to the increasing demand of delivering shipping services and, (ii) to the increasing sustainability requirements. Two research questions are asked: 1) who governs international maritime affairs and shipping sustainability objectives in the context of shipping GHG emissions reductions, and 2) how to implement the GHG reductions objectives in the shipping industry? In order to attain sustainable development objectives into shipping industry practices, innovative administrative solutions and governance models are needed from the maritime affairs policy makers on both national and international level. Interdisciplinary and innovative solutions are needed to tackle emissions reductions objectives.
-
(2021)Syftet med avhandlingen är att tydliggöra gränsdragningen mellan administrativ process och straffprocess vid överträdelser av skattelagstiftningen genom att använda rättsdogmatisk metod. En överträdelse av skattelagstiftningen kan sanktioneras antingen i en administrativ process genom att påföra skatteförhöjning, eller i en straffprocess genom att utdöma en straffrättslig sanktion. I finsk rätt har en och samma överträdelse tidigare kunnat sanktioneras både på administrativ och straffprocessuell väg i vårt tvåspåriga sanktionssystem. Den allmänna uppfattningen har nämligen varit att de administrativa och straffprocessuella sanktionssystemen fungerar självständigt från varandra, varför en skattskyldig har både kunnat påföras skatteförhöjning och utdömas en straffrättslig sanktion för en och samma överträdelse av skattelagstiftningen. Detta förfaringssätt ändrades i och med utvecklingen i Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis och skatteförhöjningsförfaranden började klassificeras som brottmålsförfaranden i den mening som avses i tilläggsprotokoll 7 artikel 4 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EMRK). Det är således inte längre möjligt att både påföra skatteförhöjning och väcka åtal för en och samma överträdelse av skattelagstiftningen utan att strida mot ne bis in idem-förbudet i tilläggsprotokoll 7 artikel 4 i EMRK. Genom lagen om skatteförhöjning och tullhöjning som påförs genom ett särskilt beslut (781/2013) strävar man efter att i nationell rätt samordna påförandet av den administrativa påföljdsavgiften skatteförhöjning med straffrättsliga sanktioner, av respekt för ne bis in idem- förbudet. Efter den ovannämnda lagens ikraftträdande år 2013 har den centrala frågeställningen vid överträdelser av skattelagstiftningen varit när en överträdelse ska dirigeras in på linjen för en behandling i administrativ process och när en överträdelse istället ska dirigeras in på linjen för en behandling i straffprocess. Valet av process åläggs i praktiken Skatteförvaltningen och valet grundar sig sist och slutligen på om skatteförhöjning kan anses vara en tillräcklig påföljd. De kriterier som inverkar på bedömningen av skatteförhöjning som tillräcklig påföljd återfinns i SL 29 kap. 11 § 1 mom. Vid bedömningen fäster man speciellt uppmärksamhet vid gärningens klandervärdhet och man måste vara förutseende i bedömningen gällande vilken påföljd som kan förväntas i en straffprocess. Utgångspunkten i bedömningen är nämligen att en överträdelse alltid ska behandlas i en straffprocess i de fall då påföljden väntas vara fängelsestraff. Utifrån en analys av rättspraxis på området för skattebedrägeri kan konstateras att den viktigaste bedömningsgrunden vid valet av process är beloppet av den undvikna skatten som hänför sig till gärningen, men att också andra bedömningsgrunder i större utsträckning bör beaktas vid valet av process. Andra bedömningsgrunder är exempelvis sådana övriga omständigheter som visar på gärningens allvarlighet och klandervärdhet och därmed dess behov av behandling i en straffprocess. Att beakta också andra grunder än beloppet av undviken skatt är speciellt viktigt vid gränsdragningen gentemot skattebedrägeri av normalgraden (SL 29 kap. 1 §). För skattebedrägeri av normalgraden finns inte någon fastställd penningmässig gräns för beloppet av undviken skatt så som det finns för grovt skattebedrägeri (SL 29 kap. 2 §). Övriga faktorer som inverkar på gärningens grad av allvarlighet och klandervärdhet kan exempelvis vara att gärningen är en del av eller förknippad med en mer omfattande helhet av brottslighet, att det i anknytning till överträdelsen hänför sig ett näringsförbud eller att gärningen har upprepats. Bedömningen av tillräcklig påföljd grundar sig på en helhetsbedömning, i vilken fallets alla omständigheter beaktas. Bedömningen av tillräcklig påföljd och valet av process förutsätter ett effektivt myndighetssamarbete mellan de inblandade myndigheterna. Myndighetssamarbetet vid utredningen och sanktioneringen av överträdelser av skattelagstiftningen innebär i praktiken ett effektivt informationsutbyte, genom vilket en myndighet kan utnyttja sådan information som andra myndigheter besitter i myndighetens eget beslutsfattande. För valet av process vid en överträdelse av skattelagstiftningen förutsätts dessutom ett kommunikativt samarbete myndigheter emellan där gärningens grad av klandervärdhet och den förväntade påföljden i en straffprocess diskuteras med t.ex. Åklagarmyndigheten.
-
(2024)Under andra hälften av 1900-talet skedde betydande framsteg i utvecklingen av principerna om icke-diskriminering. Som en del av denna utveckling växte även förbudet mot åldersdiskriminering fram. Idag anses detta förbud vara en allmän rättsprincip inom EU och regleras nationellt både i grundlagen och i diskrimineringslagen. Diskrimineringslagen tillämpas framför allt inom arbetslivet och under rekryteringssituationer, och dess bestämmelser har sin grund i EU:s arbetslivsdirektiv från år 2000. En arbetssökande skyddas därmed av den starka regeln som förbjuder arbetsgivare från att diskriminera arbetssökande på grund av deras ålder. Med åldersdiskriminering i detta avseende avses att en arbetssökande behandlas mindre fördelaktigt på grund av sin ålder jämfört med andra personer i en liknande situation, utan att det finns någon objektiv och godtagbar grund för detta. I vissa situationer är det ändå berättigat för arbetsgivaren att förbigå skyldigheten till likabehandling, eftersom syftet med förbudet mot åldersdiskriminering inte är att avlägsna naturliga skillnader mellan människor. Lagen tillåter således viss särbehandling, det vill säga ojämlik behandling, av arbetssökande i situationer där det är rationellt, nödvändigt samt tjänar viktiga sociala och ekonomiska mål. Samtidigt innebär detta att det finns en oklar balansgång mellan tillåten och otillåten särbehandling. Avhandlingens syfte är att undersöka denna gränsdragning och söka svar på när särbehandling på grund av ålder av äldre arbetstagare vid rekrytering anses utgöra diskriminering och när anses den vara berättigad. Avhandlingen utforskar även innebörden av förbudet mot åldersdiskriminering och begreppet särbehandling, samt de olika formerna av berättigad särbehandling som lagen erkänner. Lagen erkänner fyra former av särbehandling, vilka alla är tillämpbara inom rekrytering och ger arbetsgivaren rätt att till exempel sätta ålderskrav eller välja kandidater baserat på ålder. För det första tillåter GOR-undantaget särbehandling i arbeten där verkliga och avgörande yrkeskrav föreligger. Särbehandling kan också berättigas om arbetsgivaren har ett befogat syfte som gäller sysselsättningspolitik eller arbetsmarknad. Positiv särbehandling tillåter särbehandling för att främja faktisk likabehandling och avslutningsvis kan indirekt diskriminering berättigas om den har ett godtagbart syfte. Det finns inget entydigt svar på när särbehandling av ålder anses tillåten, eftersom gränsen mellan berättigad och icke-berättigad särbehandling fastställs vid en proportionalitetsbedömning för att bedöma om åtgärderna är lämpliga och nödvändiga. Klart är i varje fall att alla grunder för berättigad särbehandling ska tolkas restriktivt, eftersom utgångspunkten alltid är att åldersdiskriminering vid rekrytering är förbjudet.
-
(2019)Tutkielmassa käsittelen vihreitä joukkovelkakirjoja koskevaa sääntelyä. Vihreät joukkovelkakirjat ovat suhteellisen uusi rahoitusinstrumentti, jossa keskeisenä määrittävänä tekijänä on varojen käyttäminen ympäristöä tai kestävää kehitystä tukeviin kohteisiin. Oikeudelliselta kannalta tarkasteltaessa vihreisiin joukkovelkakirjoihin liittyy kuitenkin tärkeitä kysymyksiä, kuten millä tavalla velkakirjan ”vihreys” määritellään, miten vihreyteen liittyvistä ominaisuuksista tulisi tiedottaa sijoittajille, ja mitä mahdollisista väärinkäytöksistä seuraa. Koska vihreän joukkovelkakirjan tärkein erottava tekijä tavallisesta joukkovelkakirjasta on ympäristöllisten tavoitteiden edistäminen, edellä esitettyihin kysymyksiin vastaaminen on tärkeää toimivien vihreiden joukkovelkakirjojen markkinoiden toiminnan ja sijoittajien luottamuksen kannalta. Tutkielman tutkimusmetodi on kuvailtavissa sääntelyteoreettiseksi, ja tutkimuksessa keskitytään vihreitä joukkovelkakirjoja koskevan itsesääntelyn ja Euroopan unionin kestävää sijoittamista koskevan lainsäädäntöpaketin arviointiin. Lainsäädännön arviointi pohjautuu sääntelyteorian piirissä kehitettyihin sääntelystandardeihin, jotka olen tutkimuksessa rajannut sääntelyn vaikuttavuuteen ja kustannustehokkuuteen. Tutkielman keskeinen kysymys on se, miksi itsesääntelyn lisäksi tarvitaan oikeudellista sääntelyä. Esitän tutkimuksessa, että vaikka monet itsesääntelyyn yleisesti liitetyt edut toteutuvat myös vihreitä joukkovelkakirjoja koskevan sääntelyn kohdalla, itsesääntely ei ollut riittävä sääntelykeino sijoittajien luottamuksen turvaamiseksi. Keskeinen itsesääntelyyn liittyvä ongelma on vihreitä joukkovelkakirjoja koskevien itsesääntelynormistojen suuri lukumäärä, mistä aiheutuu sääntelyn pirstaloitumista, ja siten epäselvyyttä esimerkiksi käsitteiden tai liikkeellelaskijan velvollisuuksien osalta. Toinen ongelma on itsesääntelyn vapaaehtoisuus, ja siitä aiheutuva itsesääntelyn tosiasialliseen noudattamiseen liittyvä epävarmuus. Tutkielman johtopäätöksenä on, että EU:n lainsäädäntöpaketti on katsottavissa perustelluksi sijoittajien luottamuksen turvaamiseksi ja läpinäkyvyyden lisäämiseksi vihreiden joukkovelkakirjojen markkinoilla. Sekä sääntelyn vaikuttavuus että kustannustehokkuus ovat olleet kriteerejä, joilla lainsäädäntövaihtoehtoja on kartoitettu ja arvioitu lainvalmistelun aikana. Vaikka molempiin arviointikriteereihin liittyen sääntelyssä on tiettyjä ongelmia, esitän tutkimuksessa, että kokonaisuudessaan sääntely pyrkii korjaamaan havaitut sääntelyongelmat tarkoituksenmukaisella tavalla.
Now showing items 684-703 of 3542