Browsing by discipline "Scandinavian Languages (Native Speakers)"

I denna avhandling studeras finlandssvenska binamn genom en särdragsanalys. Syftet är att kartlägga hurdana binamn finlandssvenskar bär samt att undersöka hur binamnen avviker från det rikssvenska binamnsmönstret. Detta görs genom att studera finska tendenser och finlandssvenska särdrag i binamnen. Materialet har samlats in genom en enkätundersökning som besvarades av 104 personer. Sammanlagt 210 binamn har plockats ut för analys. Metoden är huvudsakligen kvalitativ då binamens språkliga material och bildningssätt analyseras utgående från binamnens karaktär, binamnsbärarnas svar i enkätundersökningen samt tilläggsinformation som samlats in per telefon. Binamnens språkliga material avgörs utgående från binamnens källa. Källan kan vara ett uttryck som man kännetecknar som ett namn eller som ett lexikalt ord. Namnmaterial, liksom binamnens källmaterial, har dock en tendens att vara tvetydigt bland annat eftersom lexikala ord kan vara homonyma med namn. Eftersom binamnets källa inte alltid går att avgöra kan binamn även ha en källa som kategoriseras som någonting mitt emellan namn- och ordmaterial. Binamnens bildningssätt undersöks huvudsakligen utgående från kortformer av personnamn som används som binamn. På rikssvenska bildas kortformerna enligt ett visst mönster och de uppfyller vissa villkor. Kortformerna är tvåstaviga med betoningen på första stavelsen och de bildas inte av obetonade stavelser från grundnamnet. Kortformerna har endast ett artikulationsställe i mediala konsonantljud, vilket innebär att konsonantljuden produceras på samma ställe i talapparaten. Dessutom är den andra av två mediala konsonanter tonlös. Utöver bildningssättet för kortformerna kan binamn också bildas genom att man lägger till en ändelse till en avledningsstam eller med hjälp av ett tillägg som fungerar som ett binamnselement. För att urskilja finlandssvenska särdrag och finska tendenser undersöks hur bland annat kortstavighet, lexikala avvikelser från rikssvenskan samt förekomsten av mediala konsonantkombinationer manifesterar sig i de finlandssvenska binamnen. Finsk binamnsbildning presenteras i relation till rikssvensk binamnsbildning. I resultatdiskussionen framkommer att de finlandssvenska binamnen till stor del påminner om de rikssvenska, i och med att binamnen i huvudsak har andra namn som källa och att binamnen bildas enligt det etablerade, rikssvenska bildningsmönstret. Avvikelserna kan ofta förklaras av finskt inflytande, men inte alltid. Finlandssvenska binamn som uppvisar finska tendenser präglas av att finska binamn lånats in, att finska ändelser fogats till namnstammen och av att de mediala konsonanterna inte följer samma krav som de rikssvenska binamnen. Finlandssvenska binamn kännetecknas också av att de kan vara kortstaviga eller att de bryter mot rikssvenska kvantitetsförhållanden på annat sätt.

Avhandlingen granskar de namn och titlar som finns i Jacobina Charlotta Munsterhjelms dagbok. Avsikten är att beskriva dem, analysera deras användning på den tiden, samt göra några jämförelser med senare tiders bruk. Dagboken finns med kommentar och register utgivna av professor Bo Lönnqvist 1970 i Folklivsstudier VII, Svenska Litteratursällskapet i Finland. Jacobina Charlotta Munsterhjem höll dagbok från 8 juni 1799 till 6 januari 1801. Dagboken består av 186 sidor. Hon berättar om sitt liv på hemgården Tavastby, i Elimä socken. Hon beskriver vardagen med glädjeämnen och sorger, vardagligt arbete och fest. Hon besöker släktingar i Savolax och den lilla garnisons- och brunnsstaden Lovisa. Där idkar hon sällskapsliv och vårdas för en åkomma. Men det som präglar hennes text är ett idogt arbete, såsom handarbete, trädgårdsarbete och hushållsarbete. Dagboken är också en del av hennes edukation. Hon bör lära sig att hantera sitt modersmål på ett för hennes stånd lämpligt sätt. Genom att granska dagbokens bild av livet på en liten herrgård i Finlands sydöstra del under svenska tidens sista decennium, träder ståndssamhällets struktur väl fram. Användningen av namn, titlar och tilltal är de element som beskriver dess uppbyggnad. Den sociala verkligheten kommer fram genom Jacobina Charlottas anteckningar. Utgående från dessa premisser analyserar jag en del av de i dagboken använda förnamnen och efternamnen. Jag granskar också titlar som man använde och som finns i dagboken. Titlar och tilltal vävs ihop med varandra till en helhet. En del tilltal och benämningar granskar jag närmare, såsom till exempel användningen av begreppet kusin/cousin/cousine. Jag konstaterar att detta tilltal blir en form av mellansteg i tituleringen, från det mycket formella till det mer informella och intima. Skillnaderna i namn- och titelbruket mellan de olika stånden behandlar jag också. Vissa intressanta företeelser, t.ex. användningen av dubbelnamn under denna tid, granskas närmare. Genom att jämföra materialet i Jacobina Charlottas dagbok och Airi Kartanos material från Mörskom konstaterar jag att variationen i användningen av dubbelnamn hos allmogen under denna tid inte är så entydig. I flera fall blir det fråga om en jämförelse mellan material och tider. För att förstå de olika företeelserna i dagboken måste man se dem i deras tidssammanhang. Därför är det nödvändigt att ge en beskrivning av de sociala strukturerna vid sekelskiftet 1700–1800, som t.ex. på hur ståndsindelningen fungerade, samt en förklaring på de tilltal och benämningar som används i dagboken. Syftet är att visa på ett namn- och titelbruk som var mycket strängt kringskuret och byggde på en lång tradition. Eftersom mycket av materialet i dagboken ger möjlighet till granskning, forskning och analys av också andra aspekter än de direkt onomastiska, ger detta mig möjlighet att bredda min analys. Många av mina källor är inte språkvetenskapliga på något sätt, men de har gett en förklaring till och en stabil grund för mina resultat.

I denna avhandling undersöks receptivt flerspråkiga samtal som förs på finska och svenska samtidigt och där deltagarna får prata sitt modersmål. Syftet är att visa att samtalen fungerar smidigt genom att undersöka samtalens turer och hur de bygger på varandra samt genom att undersöka uppbackningarnas placering och funktion. För att kunna kartlägga eventuella problem i samtalen undersöks även reparationerna för att se om de föds ur situationer där den ena parten inte förstår det främmande språket. Det har inte gjorts mycket tidigare forskning om receptiv flerspråkighet men det går att konstatera att det finns visa förutsättningar för att ett receptivt flerspråkigt samtal ska gå att föra. Materialet som undersöks består av tre inbandade samtal som är ca. 40 minuter långa. Jag plockade ut 20 minuter från varje samtal och gjorde en grov transkription på dem. Gruppen består av både män och kvinnor i åldrarna 24-60 år. Personerna som samtalar har olika förhållanden till varandra men är alla vana vid att prata med varandra på var sitt språk. Undersökningen visar att samtalen som ingick i mitt material fungerade på precis samma sätt som enspråkiga samtal. Turerna byggde på varandra och jag kunde hitta både yttrandepar och dubbelkontextualitet. Uppbackningarna förekom i förväntade sammanhang och hade samma funktion som i enspråkiga samtal. I materialet förekom en reparation som hade med språkförståelse att göra. De mest intressanta observationerna var de upprepningar och ifyllnader sekundärtalarna gjorde, utan att byta till den andras språk. De översatte istället primärtalarens fraser.

Syftet med avhandlingen är att undersöka öppna reparationsinitiativ i svenska samtal vid biljettluckor i Finland och Sverige och svara på frågorna vilka initiativen är, varför de produceras samt vilken respons de får. Avhandlingen identifierar de svenska öppna initiativen och undersöker deras funktioner och användning, pekar ut möjliga problemkällor i den fysiska och sekventiella omgivningen samt redogör för olika reparationshandlingar och hur de språkligt formuleras. Begreppet reparation utgör en grundläggande term i avhandlingen och presenteras utgående från samtalsanalytiska teorier. Samtalsanalysen som metod tillämpas i stora delar av analysen men kombineras med teorier och begrepp specifika för institutionella samtal och kundsamtal för att närmare kunna förstå reparationssekvenserna i den kontext de verkar i. Avhandlingen ser servicemötet som en kommunikativ verksamhetstyp som är bunden till rättigheter och skyldigheter samt förväntningar förknippade med dessa och samtalets förlopp. Materialet består av samtal vid biljettkassor som spelats in för forskningsprojektet Interaktion och variation i pluricentriska språk (IVIP). Biljettkassorna i Finland finns i Helsingfors, Vasa samt Jakobstad och biljettkassorna i Sverige i Stockholm och Göteborg. Materialet utgör 369 samtal på 16 timmar och 10 minuter. Avhandlingen visar att de vanligaste öppna initiativen i svenskan är va sa du, va och förlåt eller ursäkta. Va sa du används oftast till skillnad från finskan och engelskan där kortare initiativformer är vanligare. Det förekommer inget samband mellan problemkällorna och reparationerna som initieras, men då kunden signalerat interaktionell otillgänglighet reparerar hen med antingen förlåt/ursäkta eller va sa du. Problemkällor i den fysiska omgivningen är biljettkassans utformning, placering samt bakgrundsljud. Mikrofon och högtalare som artefakter utgör en viktig del av personalens arbete för att hantera reparationer och nå samförstånd. Problemkällor i den sekventiella omgivningen är överlappande tal, oväntade vändningar och ändringar i deltagarramen. Reparationshandlingarna utgörs av identiska upprepningar, modifierade upprepningar samt omformuleringar. De modifierade upprepningarna visar att det finns segment som samtalsdeltagarna ser som ”överflödiga” i den responderande turen, bl.a. företal samt TKE-initiala markörer och led. Talarna kan också lägga till förtydligande led. Mindre modifieringar är förtydligande eller tillägg av ord och/eller partikel och ändring av verbets aktionsart. I de responderande turerna tillämpas även prosodiska (högre volym, långsammare tal m.m.) och språkliga (splittring av turen) strategier.

Språkbadselever är en intressant grupp av elever i den finländska grundskolan. De undervisas på ett annat språk än sitt förstaspråk vilket kan leda till att problem uppstår. Denna avhandling undersöker deras språkliga kompetenser och åsikter om själva undervisningen. Denna avhandling har tre syften. Det första är att analysera en grupp språkbadselevers självupplevda kompetens i sitt andraspråk svenska genom att låta informanterna utföra en självbedömning av sina muntliga och skriftliga kompetenser. Resultaten från självbedömningen antas korrelera med informantens kön, senaste betyg i svenska och användning av svenska på fritiden. Det andra syftet är att undersöka vad denna grupp har för åsikter om språkbads-undervisningen. Det tredje syftet är att redogöra för vad självbedömning är, samt hur och varför man kan använda sig av självbedömning inom språkbadsundervisningen. Undersökningen genomfördes som en enkätundersökning under våren 2014. Populationen består av totalt 59 informanter i årskurs 9 som kommer från tre olika språkbadsskolor i Nyland. Alla informanter har deltagit i språkbadsundervisning sedan daghemmet eller förskolan. Resultaten visar att de flesta informanterna bedömer sina kunskaper i svenska som goda. De flesta uppnår kompetensnivåerna B2‒C1 inom både muntlig och skriftlig produktion. Populationens flickor bedömer sig i allmänhet ha litet högre kompetenser än pojkarna, likaså har flickorna också högre betyg än pojkarna. Således korrelerar kön med betyget och kompetens-nivån. Det samma gäller användningen av svenska på fritiden: de informanter som uppger att de aldrig använder svenska på fritiden uppnår lägre kompetensnivåer. Populationens flickor uppger också att de använder mer svenska på fritiden än pojkarna. De flesta informanter använder dock endast sällan svenska på fritiden och att läsa svenskt material är det ovanligaste användningssättet ‒ att tala svenska eller att lyssna på svenskt material är vanligare. Gällande informanternas åsikter om språkbadsundervisningen framkommer att de flesta är nöjda med undervisningsmetoden och de upplever den som nyttig inför framtiden. Dock visar det sig att bedömningen och betygsättningen oroar informanterna och de upplever att de blir orättvist bedömda. Således kunde lärare i språkbadssvenska och andra ämneslärare inom språkbadet låta elever utföra självbedömningar för att få mer information om vad eleverna har lärt sig. Resultaten från dessa självbedömningar kunde till exempel användas av lärare för att underlätta bedömningsarbetet och utveckla sin undervisning. Läroplanen för den grundläggande utbildningen från 2014 stöder också användningen av självbedömning.

I avhandlingen granskas språkanvändningen i platsannonser som riktas till personer som talar svenska i Finland. Syftet med den här pro gradu-avhandlingen är att analysera finlandssvenska arbetsplatsannonser för att se hurdana bilder av dagens arbetsliv, av den ideala arbetstagaren och av den ideala arbetsgivaren som målas upp i annonserna. Detta görs genom att analysera språkliga drag i platsannonserna och diskutera resultatet av analysen med synen på arbetslivet i det senmoderna samhället. För att nå syftet använder jag delar av den systemisk-funktionella grammatiken som analysmetod. Metoden utgår från den ideationella och den interpersonella nivån av en text enligt analysen av en modelläsare. Med hjälp av den ideationella nivån i en text analyseras processer och deltagarroller i satser. Processerna kan vara materiella, mentala, verbala eller relationella. En deltagare kan endera vara drivande och stå som första deltagare i en process, eller vara utsatt för en handling och då förekomma som andra deltagare i processen. Genom den interpersonella analysen fokuserar den här undersökningen på språkhandlingarna uppmaning och kravställande samt tilltalet till läsaren. Materialet utgörs av 21 platsannonser insamlade i juni 2018. Platsannonserna har publicerats på Arbets- och näringsministeriets hemsida för TE-tjänster. Jag har indelat materialet i fyra branschkategorier: Specialisttjänster, servicesektorn, vårdbranschen och utbildningssektorn. Platsannonserna analyseras kvalitativt genom att titta på ideationella och interpersonella betydelser i varje sats. De olika kategorierna jämförs sedan med varandra. I resultatet av den ideationella analysen framkommer det att arbetsgivaren ofta står som första deltagare i processerna och därmed är den som initierar en handling. Arbetsgivarbilden skapas också av att delar i platsannonserna är dedikerade till att presentera information om arbetsgivaren med hjälp av nyckeltal och positiva bestämningar. Den ideala arbetstagaren står som första deltagare främst i mentala och relationella processer. Arbetsgivaren tar en aktivare roll i platsannonserna än arbetstagaren. Arbetet beskrivs ofta genom att arbetsuppgifterna uttrycks som nominaliseringar av verb, vilket gör att också arbetet står som deltagare i relationella och mentala processer och får olika bestämningar. I resultatet av den interpersonella analysen framkommer det att språkhandlingarna kravställande och uppmaningar sällan uttrycks kongruent utan istället via grammatiska metaforer. I kravställande satser med låg förpliktelsegrad är arbetsgivaren oftare första deltagare, medan kravställande med hög förpliktelsegrad uttrycks utan arbetsgivaren som deltagare. Arbetsgivarbilden skapas av ett frekvent förekommande vi som första deltagare. Den sökande omtalas oftare i tredje person. Resultatdiskussionen redogör för hur bilden av arbetsgivaren, arbetstagaren och arbetet hör i ihop med synen på arbete i det senmoderna samhället. En individ bygger upp sin identitet bland annat genom den arbetsplats hen väljer att arbeta på. En stark arbetsgivarprofil blir en del av individens identitetsbyggande, och det här kan vara en orsak till att arbetsgivaren får en så stor och aktiv roll i platsannonserna. Att den ideala arbetstagaren framställs som första deltagare i främst relationella och mentala processer visar hur en arbetstagares personliga egenskaper och personlighet anses vara de viktigaste faktorerna i utförandet av ett arbete i den senmoderna synen på arbetslivet.