Browsing by study line "Social Work"

Barnperspektivet och barns delaktighet blev aktuellt i Finland i början av 1990-talet då FN:s konvention om barnets rättigheter trädde i kraft. Vid samma tid riktades det i Sverige kritik mot handläggningen och dokumentationen av barnavårdsutredningar samt mot att slutförandet av bedömningarna tog en alltför lång tid och att varken barn eller föräldrar givits möjligheten till tillräckligt deltagande. Detta resulterade i en modell som kallas för BBIC (Barns Behov i Centrum) som används som ett redskap för att kartlägga, planera och följa upp barns behov samt att stärka barns delaktighet och inflytande. Finland har tagit BBIC-modellen i bruk i bl.a. barnskyddet och i tjänster enligt socialvårdslagen. Syftet med denna avhandling är att studera hur användningen av BBIC-modellen inverkar på barns delaktighet vid bedömningen av servicebehov hos barnfamiljer. Avhandlingen utgår ifrån en teoretisk synvinkel där de professionella reflekterar kring och bidrar till att konstruera delaktighetens olika dimensioner och från en praktikbaserad synvinkel, det vill säga hur de professionella använder sig av modellen. Forskningsfrågorna är följande; 1) Hur konstrueras barns delaktighet av socialarbetare och socialhandledare utifrån relationen barn-vuxen-socialarbetare? 2) Hur beskriver socialarbetarna och socialhandledarna användningen av modellen som ett verktyg vid bedömningen av servicebehov? 3) Hur upplever socialarbetarna och socialhandledarna att BBIC-modellen inverkar på barns delaktighet? Studien är kvalitativ och materialinsamlingsmetoden är forskningsintervjuer. Sex anställda socialarbetare och socialhandledare som i sitt arbete använt sig av BBIC-modellen inom bedömningen av servicebehov har intervjuats. Analysen utgår från teoristyrd innehållsanalys. De teoretiska utgångspunkterna i studien är socialkonstruktionism och Harry Shiers teori för barns delaktighet. Teorierna används för att definiera nivån av barns delaktighet i socialarbetarnas och socialhandledarnas konstruktioner av delaktighet och erfarenheter av att använda BBIC. Studien visar att socialarbetarna och socialhandledarna konstruerar barns delaktighet i termer av att barnets röst blir hörd, att barnet informeras och bemöts och att barnets ålder och utvecklingsnivå beaktas. Resultaten tyder på att BBIC anses fungera bra som en referensram i arbetet och som stöd för dokumentering. Studien visar att användningen av modellen har en inverkan på barns delaktighet i den mån att den framhäver barnets centrala roll i utredningen och påminner den professionella om att fråga barnet mångsidigt om hens liv. Ur resultaten framgick att det finns efterfrågan på en barnversion av BBIC som kunde användas i direkt växelverkan med barnet. Avhandlingen visar att barn konstrueras som personer med individuella egenskaper och behov samt som kompetenta att uttrycka sig om sitt eget liv. Tidsbrist och Covid-19 upplevs som utmaningar i uppfyllandet av barns delaktighet. Det finns ett behov av fortsatt framtida forskning gällande barns egna erfarenheter av delaktighet och BBIC-modellen. Professionellas uppfattningar om delaktighet och BBIC kunde med fördel studeras med hjälp av fokusgrupper för att skapa ny kunskap genom kollegial reflektion.

Tiivistelmä – Referat– Abstract Boendeservice regleras i socialvårdslagen (1301/2014) och baserar sig på en servicebehovsbedömning för klienter. Tjänsten är frivillig och kräver i praktiken en psykiatrisk diagnos samt en begränsad funktionsförmåga hos klienten, som föranleder boende med stöd. Med boendeservicen strävar kommunerna till att minska avdelningsvården inom psykiatrin och samtidigt ge klienterna en vardag som medför delaktighet i samhället. Avhandlingens syfte är att problematisera och förklara boendeservicen under socialvårdslagen genom en narrativ litteraturanalys av servicen i Finland och internationellt. Målsättningen är att genom en narrativ litteraturanalys av tidigare forskning och rapporter identifiera och belysa vissa problemområden med boendeservice som b.la. kortsiktigheten i kontrakten, behovet av en diagnos samt fragmenteringen av servicen bland serviceproducenterna. Dessa bildar sedan tematiska helheter inom analysen. Boendeservicen analyseras även utifrån en strukturell hållbarhetsram. Frågorna gäller boende som en bastrygghet, en problematisering av diagnosen som grund för servicebehovet och boendeservicen som en större tematisk helhet under hållbarheten. Ansatsen är holistisk, baserad på teorier av Lauri Rauhala och Erik Allardt för att se klienten inom boendeservicen som en hel och komplex människa. En holistisk ansats innebär att ord som självbestämmande och återhämning blir extra viktiga. Samtidigt borde avinstitutionaliseringen av psykiatrin främjar en klientbaserad insats med möjligheter till flexibla lösningar. Till det mänskliga varandet och återhämtning från sjukdom hör även materiella saker som en egen bostad eller en inkomst. Dessa behövs för att en individ skall känna sig trygg och klara av att återvända från sjukdom till en så funktionerande vardag som möjligt. Metoden för avhandlingen är narrativ litteraturanalys, en forskning om forskning. Materialet består av främst finländsk forskning men även internationella forskningar är aktuella för att belysa ämnet ytterligare. Den riktade narrativa materialinsamlingen baseras sig på en begränsad tid och ett begränsat urval. Analysen av materialet är tematisk. Sökorden, sökträffar och det funna materialet redovisas i avhandlingen i tabeller. Avhandlingens resultat visar att det uppstår vissa tematiska helheter under forskningsfrågorna. Dessa tematiska helheter återges som underrubriker och problematiseras. Tematiserade helheter är boendeservicen som en service, boendeservicens utgångspunkt i diagnosen och boendeservicen ur ett globalt hållbarhetsperspektiv. Resultaten visar att det uppstår motstridigheter när kommunen både köper och beviljar tjänster samtidigt som kommunerna själv övervakar köptjänsterna. Klienterna inom boendeservicen kan bli stämplade att förbli inom boendeservicen genom att den psykiatriska diagnosen hindrar dem från att erhålla annan service. Det kommer att krävas förändringar inom kommunerna för att boendeservicen skall vara en hållbar lösning på lång sikt. Socialarbetare behöver kunskap om psykisk ohälsa samtidigt som det krävs en förmåga att se en strukturell holistisk helhet i ett fragmenterat system. Flexibla lösningar och förebyggande åtgärder som riktar sig till hjälp i vardagen för klienten är att föredra framom anstaltliknande boenden, visar både nationell som internationell forskning. Anstaltliknande boenden är resultatet till trots den dominerande formen av boendestöd just nu.

Avhandlingens syfte är att erhålla kunskap om erfarenheter av rasism och de rasistiska handlingsmönster som socialarbetare märker i sitt arbete samt på vilket sätt socialarbetare upplever att de kan påverka rasism. Materialet består av två fokusgruppintervjuer, som hölls i mars 2021. Deltagarna bestod av socialarbetare med erfarenhet av klientarbete och som hade intresse att diskutera frågor om rasism i socialt arbete. Efter en genomgång av olika teorier om rasism har jag valt att använda Dominellis (1997) anti-rasistiska teori om undvikande strategier, vars syfte är att utveckla anti-rasistiska strategier för socialt arbete. Enligt Dominelli (1997, 125) upprätthåller alla vita rasism genom samverkan med institutionell och kulturell rasism. Med ”alla vita” hänvisar Dominelli även till socialarbetare som omedvetet kan upprätthålla rasism i sitt vardagliga arbete. Materialet analyserades med hjälp av diskursanalys. Utgående från analysen har jag konstruerat tre diskurser. Den första diskursen, idealet att bekämpa rasism, har jag delat in i socialarbetarens roll och utmaningar till anti-rasistiskt socialt arbete. Diskursen präglas av å ena sidan socialarbetarnas vilja att göra förändring men å andra sidan socialarbetarutbildningens avsaknad av kurser om rasism samt arbetsplatsernas sätt att inte aktivt motarbeta eller diskutera rasism. Den andra diskursen, den gömda strukturella rasismen och den outvecklade rasismdiskussionen, delade jag in i tre underkategorier: synen på rasism, den rådande samtalskulturen och reflektion kring varför det är svårt att tala om rasism. Diskursen präglas av att rasismen i Finland kom att konstrueras som gömd och osynlig, den rådande samtalskulturen sågs som icke-konstruktiv och tung och socialarbetarna berättade att deras resurser inte alltid räcker till att motarbeta rasism. Socialarbetarna speciellt i den första gruppintervjun uttryckte oro över utvecklingen av den allmänna rasismdiskussionen, vilken karaktäriserades som negativ och rå. Varför det är svårt att tala om rasism har inget entydigt svar. Å ena sidan upplevde socialarbetarna att motarbetande av rasism är så pass tungt, att de noga måste överväga de egna resursernas tillräcklighet. Rasism konstruerades som ett känsligt ämne, vilket kräver rätt tid och plats för att diskuteras. Å andra sidan påpekade socialarbetarna att vitas fördelar framom svartas gör ämnet svårt att diskutera. Socialarbetarna berättade att de märkt av ojämlikheten i sina egna nätverk men även på arbetsplatsen, där till exempel en klient blivit nekad boende på grund av rasistiska fördomar. Den tredje diskursen, självgranskning och svårigheter att tackla rasism, delade jag in i rasistiska handlingsmönster som socialarbetarna identifierat och kritisk självreflektion. Socialarbetarna identifierade fyra olika nivåer av rasism under gruppintervjuerna: 1) mellan klient och klient, där klienten, ofta vit och finsk, anser sig ha mer rätt till stöd än en icke-vit klient, 2) mellan professionell och klient, där en professionell beter sig rasistiskt mot en icke-vit klient, 3) bland professionella, där de professionella beter sig rasistiskt mot andra professionella, samt 4) mellan klient och professionell, där en klient beter sig rasistiskt mot en icke-vit professionell. Under gruppintervjuerna beskrev socialarbetarna att de upplevde kritisk självreflektion som viktigt men även svårt, eftersom det kräver mod och vilja att fundera över det egna beteendet. Även stödet som fås av arbetsparet upplevdes betydelsefullt. Rasismen i socialt arbete i Finland kan utgående ifrån analysen tolkas som gömd och osynlig. Utifrån analysresultaten kan det konstateras att en aktivare och mer öppen diskussion om rasism behövs både inom socialt arbete på arbetsplatsen och redan inom socialarbetarutbildningen. Socialarbetarna som deltog i gruppintervjuerna tycker det är viktigt att tala om rasism men saknar kollektiva resurser och redskap för att motarbeta rasism i sitt vardagliga arbete.

Ett barn befinner sig i en sårbar position då deras förälder är allvarligt sjuk och mottar palliativ vård. Barns behov riskerar att förbises då stort fokus läggs på patienten och eventuell behandling, även om palliativ vård ska inkludera patientens anhöriga. Syftet med magisteravhandlingen är att undersöka genom en litteraturöversikt vad för typ av forskning som har bedrivits gällande barn vars förälder är döende och att kartlägga nuvarande kunskapsläge vad angår socialt arbete med barn vars föräldrar är döende. Parallellt granskas på vilket sätt barnperspektiv och barns perspektiv tas i beaktande i forskningen. Som grund för avhandlingen har jag valt att använda barndomssociologi som teoretisk referensram där barnperspektiv och barns perspektiv diskuteras. Litteraturöversikten ska besvara dessa forskningsfrågor: 1. Hur ser kunskapsläget ut inom forskning kring barn vars förälder är döende? 2. Vilka barnperspektiv förs fram inom forskningen? 3. Hur definieras socialvården och sociala arbetets roll inom forskningen? Materialet består av 26 vetenskapliga artiklar och har analyserats kvantitativt och kvalitativt. Fyra övergripande kategorier och sju teman identifierades. Barns inkludering, förändrad familjedynamik, betydelsen av öppen kommunikation och uteblivet psykosocialt stöd poängteras starkt. Professionella påpekar otillräcklig kunskap i samtalsteknik och avsaknaden av handledning för att hantera den emotionella belastningen. Barns perspektiv uppmärksammas till viss del, men fortfarande dominerar barnperspektiv i forskning. Stor forskningspotential inom socialt arbete existerar då forskning gällande barn vars förälder är döende främst bedrivs inom vårdvetenskap.

Syftet med avhandlingen är att studera hur familjevårdare upplever sitt nuvarande sociala nätverk samt hur nätverket förändrats till följd av att familjen börjat fungera i familjevård. Jag har sett på familjevårdares sociala nätverk och på det sociala stöd de får, för att ta reda på om stödet är tillräckligt och vad som eventuellt saknas. Studiens målsättning var även att lyfta fram familjevårdares egna erfarenheter och synpunkter angående deras sociala nätverk och behov av socialt stöd. Genom kvalitativa temaintervjuer har jag tagit del av åtta erfarna familjevårdares berättelser ur fem olika familjer. Intervjuerna har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys, för att få fram synpunkter relevanta för min studie. Systemteori och social nätverksteori har tillämpats då jag analyserat intervjuerna. Jag har med andra ord utgått ifrån att nätverket är en helhet och att olika faktorer i nätverket påverkar varandra. Jag har även sett på funktionen och behovet av socialt stöd och hur detta har förändrats över tid. Familjevårdarna lyfte fram stora förändringar i det sociala nätverket. De betonade det positiva med ett nytt nätverk, så som nya kontakter och en möjlighet att få hjälpa barn. Samtidigt hade det ofta varit en stor förändring att släppa in myndigheter och professionella i sitt liv. Familjevårdarna uttryckte även svårigheter med att samarbeta med olika parter. De slutsatser som har kunnat dras utgående från analysen är att det sociala nätverket ofta genomgått stora förändringar både då en familj blivit fosterfamilj och även senare, då familjen fortsatt fungera i familjevård. Fosterbarnens behov förändras och familjen kan även få nya fosterbarn, vilket leder till nya behov av stöd. En fosterfamilj har andra kriterier för relationer och andra behov av socialt stöd än tidigare. Viktigt är att dessa behov uppfylls samt att de olika relationerna och stöden kompletterar varandra och tillsammans bildar en fungerande helhet. Ett fungerande samarbete med professionella inom socialvården är mycket viktigt för familjevårdare. Mer information om familjevård behövs i vårt samhälle. Detta kunde dels vidga synen på familjer och öka förståelsen, men även bidra till att hitta flera familjevårdare.

Tässä maisterintutkielmassa selvitetään millaisia kokemuksia perheväkivaltaa lapsiinsa kohdistaneilla äideillä on sosiaali- ja terveyspalveluissa. Aiempien tutkimusten mukaan äitien lapsiinsa kohdistamaa perheväkivaltaa ei aina tunnisteta sosiaali- ja terveyspalveluissa ja siksi perheväkivaltaa käyttäneiden äitien kokemukset ovat tärkeä tutkimusaihe. Tutkimuskysymykset ovat 1) miten perheväkivaltaa lapsiinsa kohdistaneet äidit kuvaavat kokemuksiaan sosiaali- ja terveyspalveluissa ja 2) millaisia subjektipositioita heille näissä kuvauksissa muodostuu. Tutkimusaineisto kerättiin kirjoituspyynnöllä Maria Akatemian avustuksella kesän 2021 aikana. Tutkimusaineisto koostuu viiden perheväkivaltaa lapsiinsa kohdistaneen äidin kirjoituksista. Tutkimus edustaa laadullista tutkimusta. Tutkimusmenetelmänä on käytetty diskurssianalyysiä ja tutkimuksen viitekehyksenä toimii sosiaalinen konstruktionismi. Tämän tutkimuksen teoreettisena lähtökohtana toimii Erving Goffmanin jäsentämä teoria vuorovaikutuksesta ja siihen liittyvästä kasvotyöstä. Kasvotyön kautta vuorovaikutuksessa pyritään säilyttämään niin omat kuin toisten kasvot. Lisäksi olennaisia käsitteitä tässä tutkimuksessa ovat dialogisuus, työntekijä-asiakassuhde ja lapsiin kohdistuva perheväkivalta. Ammatillisissa asiakassuhteissa pyritään usein tasavertaisuuteen, vaikka sen lähtökohdat ovat epäsymmetriset. Kun vuorovaikutus on vastavuoroista, se mahdollistaa keskinäisen dialogin syntymisen. Diskurssit jäsentävät sitä, miten äidit kuvaavat ja millaisia merkityksiä he antavat kokemuksilleen sosiaali- ja terveyspalveluissa. Analyysin tuloksena aineistosta jäsentyi kolme päädiskurssia, jotka nimettiin ymmärryksen diskurssiksi, kohtaamattomuuden diskurssiksi ja häpeän diskurssiksi. Jokaisen päädiskurssin alle nimettiin 2-3 aladiskurssia. Päädiskurssien sisällä äideille rakentui erilaisia subjektipositioita eli rooleja suhteessa kokemuksiin perheväkivaltaa käyttäneinä äiteinä sosiaali- ja terveyspalveluissa. Äitien puhetavoissa monet diskursseista ja niiden alateemoista esiintyivät limittäin teksteissä. Tutkimuksen tulosten perusteella voidaan todeta, että äitien kokemukset ovat monimutkainen kokonaisuus erilaisia sosiaalisia todellisuuksia. Äidit toivat teksteissään esille tarpeen muodostaa luottamuksellinen asiakassuhde sosiaali- ja terveyspalveluiden ammattilaisiin sekä sen, että perheväkivallasta kysyttäisiin tai, että se otettaisiin puheeksi suoraan äitien asioidessa palveluissa. Äitien kokemuksissa perheväkivaltaa ymmärrettiin erilaisten kuormittaviksi miellettyjen tekijöiden kautta. Esille tuli myös perheväkivaltaan liittyvää kohtaamattomuutta, äitien teksteissä kerrottiin ettei välttämättä kukaan ammattilainen kysynyt heiltä perheväkivallasta. Tuloksissa tuli esille myös äitien tekemään perheväkivaltaan liittyvä häpeä, häpeään yhdistettiin erityisesti sosiaali- ja terveysalan ammattilaisten työhön liittyvät virkatehtävät ja pelko esimerkiksi lastensuojelullisista toimenpiteistä.

Tiedekunta: Valtiotieteellinen tiedekunta Koulutusohjelma: Sosiaalitieteiden koulutusohjelma Opintosuunta: Sosiaalityö Tekijä: Katri Scharf Työn nimi: ”Dramaattista on, että uhrit ovat Suomessa näin nuoria” - Diskurssianalyysi Helsingin Sanomissa julkaistuista kirjoituksista nuorten päihteiden käytöstä Työn laji: Maisterintutkielma Kuukausi ja vuosi: maaliskuu 2022 Sivumäärä: 54 + liitteet Avainsanat: nuoret, päihteet, media, diskurssianalyysi Ohjaaja tai ohjaajat: Heidi Muurinen Säilytyspaikka: Helsingin yliopiston kirjasto Tiivistelmä: Tutkimuksen tavoitteena on selvittää, millaisia diskursseja media tuottaa nuorten päihteiden käytöstä ja nuorista päihteiden käyttäjistä. Tutkimuksen aineisto koostuu kahdestakymmenestä Helsingin Sanomissa vuosina 2020 – 2021 julkaistusta lehtikirjoituksesta. Aineisto on kerätty systemaattisesti Helsingin Sanomien sähköisestä arkistosta ja siihen on sisällytetty kaikki nuorten päihteiden käyttöä koskevat lehtikirjoitukset, joiden kirjoittaja on toimittaja tai asiantuntijataho. Aineistoista on rajattu pois maallikoiden mielipidekirjoitukset, koska tutkimuksen tarkoitus on tarkastella asiantuntijoiden tuottamaa keskustelua. Vaikka toimittajat eivät ole päihdeongelman asiantuntijoita, on heillä ammatillisen etiikan puolesta velvoite perustaa kirjoituksensa luotettaviin lähteisiin niin haasteltujen, kuin tilastojenkin osalta. Tutkimuskysymykset ovat: 1) Millaisia diskursseja Helsingin Sanomien nuorten päihteiden käyttöä käsittelevissä lehtikirjoituksissa esiintyy? 2) Minkälaisen kuvan media luo nuorista päihteidenkäyttäjistä? Aineisto on analysoitu diskurssianalyysin keinon, jonka keskeinen ajatus on, että kielen käytöllä rakennetaan sosiaalista todellisuutta. Tutkimuksen teoreettisena taustana esitellään nuoruuden tutkimusta sekä nuorten päihteiden käytön ajankohtaista tilannetta tutkimuksen ja tilastotietojen valossa. Nuorten päihteiden käyttöä koskeva tutkimus luo kontekstin aineiston lehtikirjoituksille. Aineistosta oli jäsennettävissä neljä eri diskurssia. Nämä diskurssit ovat muutokset diskurssi, vastuun diskurssi, toimenpiteiden diskurssi ja haittadiskurssi. Toimenpiteiden diskurssi on jaettu kahteen alakategoriaan, jotka ovat lisääntyneen käytön diskurssi ja polarisoitumisen diskurssi. Myös vastuun diskurssissa on kaksi alakategoriaa, jotka on nimetty vanhempien vastuun diskurssiksi ja yhteiskunnan vastuun diskurssiksi. Muutoksen diskurssissa päihteiden käytön kuvattiin lisääntyneen, mutta myös kasautuneen tietylle osalle nuoria. Vastuun diskurssissa vastuun nähtiin olevan ensisijaisesti yhteiskunnalla, mutta myös vanhempien läsnäoloa nuoren elämässä pidettiin tärkeänä. Toimenpiteiden diskurssi näki yhteiskunnan olevan avainasemassa toimenpiteiden toteuttajana. Itse toimenpiteet liittyivät paremmin saatavilla olevaan päihdehoitoon ja ennaltaehkäisevään päihdetyöhön. Haittadiskurssi lähestyi nuorten päihteiden käyttöä sen aiheuttamien terveydellisten ja yhteiskunnallisten haittojen näkökulmasta. Diskurssit olivat osittain päällekkäisiä. Esimerkiksi muutoksen diskurssista löytyi haittadiskurssin kanssa päällekkäisyyttä, kun päihteiden käytön lisääntymistä kuvattiin lisääntyneitten haittojen näkökulmasta. Myös toimenpiteiden diskurssi ja vastuun diskurssi kietoutuivat toisiinsa ja yhteiskunnalla nähtiin vastuun lisäksi olevan velvollisuus ryhtyä toimenpiteisiin. Aineiston analyysin perusteella nuoret olivat lehtikirjoituksissa melko passiivisessa roolissa. Nuorilta ei odotettu toimenpiteitä eikä heille suoraan osoitettu vastuuta tilanteesta. Nuorten taustoja avattiin aineistossa pinnallisesti, mutta nuoret jäivät kirjoituksissa melko etäisiksi. Tutkielman tuloksista voidaan päätellä, että nuorten päihteiden käytön ajatellaan olevan kasvava yhteiskunnallinen ongelma ja yhteiskunnalta toivotaan ratkaisuksi parempia hoidollisia resursseja. Nuoria ja heidän vanhempiaan ei nähdä ongelman syyllisenä eikä heidän odoteta ratkaisevan sitä yksin.

Vuonna 2015 Suomeen saapui aikaisempaan verrattuna moninkertainen määrä turvapaikanhakijoita. Hakijoiden joukossa oli paljon alaikäisiä ja nuoria, yksin maahan tulleita turvapaikanhakijoita. Turvapaikanhakijoiden suuren määrän vuoksi Maahanmuuttovirasto ja muu vastaanottojärjestelmä oli suuren haasteen edessä. Hakemusten käsittelyajat kasvoivat, ja turvapaikanhakijoihin liittyviä lakeja ja säädöksiä muutettiin nopealla aikataululla. Turvapaikkaa hakevat, yksin jopa vuosia matkaa tehneet lapset ja nuoret ovat erityisen haavoittuvassa asemassa ikänsä ja turvattomuutensa vuoksi. Tutkielmassa kiinnitetään huomiota siihen, millä tavalla lapsuuteen ja nuoruuteen liittyviä erityisyyksiä on turvapaikkapäätöksissä käsitelty tai huomioitu. Turvapaikanhakijoihin liittyvää julkista keskustelua on leimannut uhan ja resurssien niukkuuden näkökulma, jossa myös lapset ja nuoret turvapaikanhakijat nähdään ennemmin näiden näkökulmien kautta, kuin kehitysvaiheensa kautta yksilöinä. Turvapaikkapäätös on yksittäisenä dokumenttina hyvin merkittävä: sen vaikutus ihmisen elämään on kauaskantoinen ja mullistava. Turvapaikkapäätösten kriittinen tarkastelu on tärkeää turvapaikanhakijoiden oikeuksien ja eettisen kohtelun kannalta. Etiikka onkin tutkielman kannalta keskeinen teema. Aineistosta pyrittiin paikantamaan alaikäisiin ja nuoriin kohdistuvat eettisesti ongelmalliset teemat heidän turvapaikkapäätöksiään analysoimalla tutkimuskirjallisuuden kanssa vuoropuhelussa. Tutkimuskysymys on: Millaisia eettisesti ongelmallisia ilmiöitä on havaittavissa yksin maahan tulleiden lasten ja nuorten turvapaikkapäätöksissä? Tutkielman aineistona on yksin maahan tulleiden alaikäisten ja nuorten turvapaikkapäätöksiä vuodelta 2017. Aineistona on 13 Maahanmuuttoviraston tekemää turvapaikkapäätöstä. Aineistossa on alaikäisiä hakijoita, sekä prosessin aikana täysi-ikäistyneitä tai katsottu iänselvityksen perusteella täysi-ikäisiksi, jolloin tutkielma laajeni käsittelemään alaikäisten lisäksi juuri täysi-ikäistyneitä ja nuoria turvapaikanhakijoita. Tutkielmassa aineisto koostuu turvapaikkapäätöksistä ja niitä varten laadituista lausunnoista lapsen edusta, eli kyseessä on laadullinen asiakirja- tai dokumenttianalyysi. Analyysimenetelmässä on piirteitä myös retorisesta analyysistä. Turvapaikkapäätöksiä tutkittiin siitä näkökulmasta, millaisia eettisesti ongelmallisia ilmiöitä niistä on löydettävissä. Analyysimenetelmä ei ole selkeästi minkään yksittäisen menetelmän edustaja, vaan se muotoutui tutkimuskirjallisuuden ja aineiston vuoropuhelusta. Aineistoon liittyvää kirjallisuutta ja aineistoa lukemalla rinnakkain nousi päätösteksteistä esiin samoja ilmiöitä, kuin kriittisissä maahanmuuttopolitiikkaa ja turvapaikanhakijoihin liittyviä teemoja käsittelevässä tutkimuskirjallisuudessa. Lisäksi aineistosta nousi toistuvia ilmaisuja, joiden tarkoitusta ja merkitystä tarkasteltiin eettisen päätöksenteon näkökulmasta. Tutkielman johtopäätöksenä aineistosta löytyi vuoropuhelussa kirjallisuuden kanssa monia eettisesti kyseenalaisia kohtia liittyen alaikäisten ja nuorten turvapaikkapäätöksiin. Turvapaikkapäätöksissä oli puutteita niin lapsen edun kuin nuoruusiän huomioimisessa. Samoin aineiston perusteella päätösten tekijöiltä puuttuu ymmärrystä siitä, miten traumamenneisyys vaikuttaa muistiin ja sitä kautta tapahtumista kertomiseen turvapaikkapuhuttelussa. Pitkät prosessit vaikuttavat heikentävästi turvapaikanhakijoiden asemaan: he ehtivät täysi-ikäistyä prosessin aikana, mikä taas heikentää heidän asemaansa monin eri tavoin. Iänselvitykseen liittyy epäluotettavuutta ja kyseenalaisuuksia niin selvitykseen ohjaamisessa kuin tuloksissa. Lisäksi turvapaikanhakijan sukupuoleen liittyy vahingollisia oletuksia. Asiantuntijoiden käyttö on vaihtelevaa ja heidän panoksensa huomioiminen riippuu turvapaikkapäätöksen lopputuloksesta. Ylipäätään vaikuttaa siltä, että alaikäisyyttä ja nuoruutta ei huomioida turvapaikkapäätöksissä, ja päätösten perusteluita on vaikea löytää. Tutkielman perusteella turvapaikanhakijoiden oikeuksien toteutumisessa ja päätösten eettisyydessä on puutteita. Turvapaikanhakijoihin liittyvä tutkimus on ajankohtaista, ja haavoittuvassa asemassa olevien nuorten ja alaikäisten osalta prosesseja on syytä tutkia kriittisesti ja pyrkiä muuttamaan epäeettisiä käytäntöjä jatkossa.

Tutkielmassa eritellään empatiaan liittyviä sisältöjä sosiaalityön opetussuunnitelman mukaisessa kirjallisuudessa. Tutkimuskysymyksenä on: millaisia merkityksiä empatia saa sosiaalityön opetussuunnitelman mukaisessa kirjallisuudessa Helsingin yliopistossa? Tutkielma kytkeytyy opetussuunnitelmien tutkimukseen, jonka tarkoituksena on tarkastella sosiaalityön opetussuunnitelmien tarkoituksenmukaisuutta, sekä tutkimuksiin, joissa selvitetty empatian roolia sosiaalityössä. Empatian aineistossa saamia merkityksiä tarkastellaan aiemman tutkimuksen valossa. Analyysimenetelmänä oli aineistolähtöinen temaattinen analyysi, lähtökohtanaan sosiaalisen konstruktionismin tietokäsitys. Pyrkimyksenä oli eritellä empatian saamia piileviä merkityksiä ja nostaa niitä tarkasteluun. Analyysin kohteena oli opetussuunnitelman mukainen kirjallisuus neljältä kurssilta. Kurssit käsittelivät asiakastyötä, vuorovaikutusta ja holistista ihmiskäsitystä sosiaalityössä. Kurssien kirjallisuus muodosti 23 teoksen aineiston, josta analysoitiin empatiaa käsittelevät osiot. Empatian käsitettä käytetiin 16 kirjassa, yhteensä 146 kertaa. Menetelmän avulla aineistosta on analyysin mukaan erotettavissa seitsemän toisistaan eroavaa empatian merkitysten teemaa. Teemat ovat toisen ihmisen sisäisen maailman ymmärtäminen empatian avulla, empatia suhteen muodostamisen välineenä, empatian vaikutus työn kuormittavuuteen, empatian kytkeytyminen manipuloiduksi tulemisen riskiin, asiakkaan empatiakyky, empatian kytkeytyminen valtaan sekä empatia ohjaamassa moraalista toimintaa. Tutkielman perusteella Helsingin yliopiston sosiaalityön opetussuunnitelmassa empatia saa kirjavia merkityksiä ja se jätetään tyypillisesti määrittelemättä. Aineistossa empatian esitettiin tuottavan sekä uhkia että mahdollisuuksia sosiaalityölle. Analyysin mukaan empatian rooli sosiaalityössä riippuu käsitteelle annettavasta merkityssisällöstä. Tutkielman perusteella sosiaalityön opetus voisi hyötyä sisällöstä, joissa empatiaa käsiteltäisiin käyttäen entistä paremmin operationalisoitavissa olevaa käsitteenmäärittelyä

Syftet med den här avhandlingen är att genom intervjuer med äldre personer kartlägga de äldres perspektiv på hur det är att bo hemma på äldre dagar och hur de uppfattar hjälpen de får som stöder deras hemmaboende och ett aktivt liv. Jag önskar få fram de äldre ur ett brukarperspektiv och reflektera kring hur gerontologiskt socialt arbete stöder de äldre att bo hemma och leva ett aktiv liv. Med äldre personer avser jag personer som är över 65 år och som därför har möjlighet att få service från äldrevården. Frågeställningarna för magisteravhandlingen är 1. Vilka element består en meningsfull vardag av enligt äldre? 2. Hur reflekterar äldre kring stödet de behöver för att klara av att bo hemma så länge som möjligt? Som teoretiska utgångspunkter har jag använt mig av gerontologiskt socialt arbete och aktivt åldrande. Jag har utfört individuella intervjuer med fyra personer. Intervjupersonerna var mellan 72 och 94 år, bodde ensamma i eget hem och anlitade ingen hemvård. Intervjuerna var ostrukturerade temaintervjuer och analyserades med innehållsanalys. Genom innehållsanalysen kom jag fram till tre teman där första temat handlar om att det är viktigt att känna att tillvaron är meningsfull och att man behövs, vilket även kan vara en orsak att äldre människor håller sig aktiva så att de klarar av att hjälpa andra. Det andra temat handlar om oro och ovisshet inför framtiden, speciellt vad gäller stödet de behöver för att kunna bo hemma så länge som möjligt samt det tredje temat som handlar om avsaknaden av information. Ett viktigt resultat var att det är viktigt för de äldre att kunna vara aktiva men att de upplever att de saknar information om service de kan få som stöder hemmaboendet och ett aktivt liv. Information om aktiviteter ökar möjligheterna till ett aktivt åldrande och delaktighet. Avsaknad av information bidrar till otrygghet nu och inför framtiden. Ett aktivt liv, men också känslan att få tillräckligt med information stärker möjligheterna att klara av att bo hemma så länge som möjligt.