Skip to main content
Login | Suomeksi | På svenska | In English

Browsing by study line "Sosiaalityö"

Sort by: Order: Results:

  • Kankare, Aija (2021)
    Tiedekunta/Osasto – Fakultet/Sektion – Faculty Valtiotieteellinen tiedekunta/sosiaalitieteet Laitos – Institution – Department Sosiaalityö Tekijä – Författare – Author Aija Kankare Työn nimi – Arbetets titel – Title Avunsaannin kokemuksia lastensuojelun avohuollossa Oppiaine – Läroämne – Subject Sosiaalityö Työn laji – Arbetets art – Level Maisterintutkielma Aika – Datum – Month and year Kesäkuu 2021 Sivumäärä – Sidoantal – Number of pages 71 + liitteet Tiivistelmä – Referat – Abstract Tutkimus käsittelee lastensuojelun avohuollon asiakkaina olevien nuorten sekä heidän vanhempiensa kokemuksia lastensuojelusta. Aineisto on kerätty puolistukturoiduin teemahaastatteluin. Haastateltavina oli kaksi nuorta ja viisi vanhempaa. Heidät on rekrytoitu kahdesta lastensuojelun avohuollon yksiköstä pääkaupunkiseudulta. Tutkimuskysymyksenä oli selvittää, millaisia kokemuksia lastensuojelun avohuollosta asiakkailla on ja miten ne merkityksellistyvät. Teoreettisena viitekehyksenä oli kriittinen realismi ja sosiaalinen konstruktionismi. Kriittistä realismia hyödynnän käytäntötutkimuksen suuntauksen mukaisesti. Sosiaalisessa konstruktionismissa haastattelujen ymmärretään rakentuvan tilanteisesti, ajallisesti ja paikallisesti. Tämä kielellisvälitteisesti syntyvä tieto muodostuu yhteisesti haastattelijan ja haastateltavan merkityksenantoprosessissa. Haastattelut on analysoitu diskursiivisesti virittäytyen luokittelun avulla. Haastatteluaineistossa korostuivat asiakkaiden negatiiviset kokemukset vuorovaikutuksessa sosiaalityöntekijän kanssa. Jokaisella haastateltavalla oli myös hyviä kokemuksia lastensuojelun avohuollosta. Tulokset jaoteltiin kahteen pääluokkaan myönteisten ja kielteisten kokemusten mukaisesti. Positiiviset kokemukset kertoivat autetuksi tulemisesta. Tämä tuli esiin toimivana yhteistyönä, jolloin asiakkaan ja sosiaalityöntekijän suhteelle oli tyypillistä dialogisuus ja palvelunomaisuus. Autetuksi tulemisen kokemuksissa tunnustettiin viranomaisen valta-asema, mutta valtaa käytettiin asiakkaan hyväksi. Tämä ilmeni sosiaalityöntekijän tukena kasvatuksen haasteissa sekä nopeampana pääsynä muihin palveluihin. Autetuksi tulemisen kokemuksissa korostui myös se, että asiakas ja sosiaalityöntekijä jakoivat työskentelyssä yhteiset päämäärät. Negatiivisista kokemuksista muodostui avutta jäämisen pääluokka. Näissä kokemuksissa korostuivat sosiaalityöntekijöiden kiireisyys, vaihtuvuus ja vaikea tavoitettavuus. Asiakkaat suhtautuivat ymmärtäväisesti työntekijöiden kuormittuneisuuteen ja kiireeseen, mikä saattoi johtaa siihen, että heillä oli korkeampi kynnys ottaa työntekijään yhteyttä kriisitilanteissa. Asiakkaat tuottivat puhetta vuorovaikutusongelmista suhteessa sosiaalityöntekijään. Aineistosta nousi esiin kokemuksia, jossa sosiaalityöntekijä oli liittoutunut asiakkaan sijasta edustamansa instituution kanssa ja käytti viranomaisvaltaansa väärin. Haastatteluissa rakentui tarinoita, jotka kuvasivat liiallista byrokratiaa ja vastaanottokeskeisyyttä. Asiakkaille saattoi jäädä moniammatillisista kokouksista tulkinta siitä, ettei heidän läsnäolollaan ollut tilanteessa mitään merkitystä. Osallisuus ei tällaisessa työskentelyssä toteutunut. Merkittävä havainto oli se, etteivät sosiaalityöntekijät kyenneet pääsemään käsiksi asiakkaan elämismaailmaan. Tämä tulisi huomioida sosiaalityöntekijöiden koulutuksessa, ja tarkastella taidelähtöisten menetelmien mahdollisuuksia opetuksessa. Myös yksinäisyys oli keskeinen aineistossa esiin tullut teema, johon sosiaalityöntekijät eivät asiakkaiden kokemuksen mukaan kyenneet samaistumaan. Asiakkaan ja sosiaalityöntekijän välinen vallan epäsymmetria koettiin ongelmalliseksi. Moni avutta jäämisen kokemus selittyy sosiaalityötä vaivaavalla resurssipulalla. Keskeisimmiksi parannusehdotuksiksi nousi resurssien lisääminen, kokemusasiantuntijoiden laajempi hyödyntäminen, lastensuojeluasiakkaiden vertaistukiryhmät sekä jalkautuva sosiaalityö. Lastensuojelun asiakkaille tulisi tarjota nykyistä enemmän mahdollisuuksia keskinäiseen, vapaaseen vuorovaikutukseen. Avainsanat – Nyckelord – Keywords Lastensuojelun avohuolto, asiakaskokemukset, sosiaalinen konstruktionismi, kriittinen realismi
  • Kuoppamäki, Sami (2024)
    Lapsuudesta aikuisuuteen siirryttäessä motivaatio osallistumiseen sekä yhteisölliseen toimintaan muotoutuu nuoruuden ympäristöissä jokaisen omista lähtökohdista käsin. Nuorten toimijuus ryhmässä edellyttää sosiaalista toimintakykyä. Liittyminen osaksi yhteiskuntaa tapahtuu sosiaalisen toimintakyvyn mahdollistamana ja on kestävän hyvinvoinnin perusta. Tutkielma käsittelee nuorten sosiaalista toimintakykyä sekä sen vahvistumista heidän omaehtoisesti järjestäytyneessä harrastusympäristössään, joka tässä tarkastelussa on bändi. Tutkielmassa tarkastellaan nuorten kokemuksia bänditoiminnasta ja kokemusten yhteyttä sosiaaliseen toimintakykyyn. Tutkielman aineisto koostuu neljän bändin kanssa järjestetyistä ryhmäkeskusteluista, joissa bändin jäsenet pohtivat musiikkiharrastuksensa merkityksiä. Tutkimusmenetelmänä on käytetty temaattista analyysiä, jonka avulla löydökset on järjestetty neljän aineistolähtöisen teeman mukaisesti. Toimintakykyä kuvaavia teemoja ovat vetovoimaisuus, kokemuksellisuus, luovuus ja tavoitteellisuus. Tutkimuksen tulokset osoittavat, että bänditoiminta tarjoaa monipuolisen ympäristön nuorten sosiaalisen toimintakyvyn tarkasteluun. Nuoruuden taidelähtöisessä musiikkiharrastuksessa toimintakyvyn sosiaalinen ulottuvuus vahvistuu bändissä niin yksilö- kuin ryhmätasolla lisäten hyvinvointia sekä osallisuutta yhteiskunnassa. Suunniteltaessa tukitoimia nuorille tulee huomioida tarvittavat edellytykset tuen vastaanottamiselle. Kohtaamalla nuoret heidän harrasteympäristössään tietokäsitys toimijuudesta voi rakentua dialogisesti ja vahvistaa yhteiskunnallista hyvinvointia.
  • Wiksten, Henrica (2019)
    Syftet med föreliggande magisteravhandling har varit att utreda vad som gör att ett barnskyddsärende blir föremål för omedelbart ingripande av socialjouren. Detta har undersökts genom att studera socialjourens socialarbetares syn på tematiken utifrån deras egna yrkeserfarenheter. Studien genomfördes med avstamp i den kvalitativa forskningstraditionen och det empiriska materialet har samlats in genom kvalitativa forskningsintervjuer med sex behöriga socialarbetare verksamma på en socialjour i Finland. Det empiriska materialet analyserades med hjälp av teoristyrd innehållsanalys. Följande tre forskningsfrågor har besvarats: 1) vilka faktorer anser socialarbetarna vara avgörande för att ett barnskyddärende blir föremål för omedelbart ingripande? 2) hur motiverar socialarbetarna sina beslut i bedömningsförfarandet? 3) vilka utmaningar möter socialarbetarna i sitt arbete? Av studiens resultat går det inte att påvisa någon enskild specifik faktor som gör att barnskyddsärende uppfattas vara akut. Studiens resultat visar att kontexten är avgörande i alla socialarbetares beskrivningar. Barnets ålder, bakgrundsinformationens betydelse, vem som gör anmälan samt tidpunkten på dygnet visar sig vara de mest avgörande faktorerna som inverkar på ingripandet enligt socialarbetarna. Framförallt barnskyddsituationer som berör små barn med drog- eller alkoholpåverkade föräldrar, var situationer som ansågs av socialarbetarna alltid kräva ett akut ingripande av socialjouren. Beslutsfattandet i brådskande barnskyddsärenden framstår som en komplex helhet där multipla faktorer samtidigt inverkar på beslutets utfall. Studiens resultat visar att socialarbetarens handlingsutrymme i beslutsfattandet ter sig vara relativt brett. Socialarbetarnas yrkesmässiga bedömning, arbetserfarenhet och vissa fall även värderingar visar sig spela en nyckelroll i beslutsprocessen, och socialarbetarna egna bedömning visar sig vara i centrum då beslut fattas. Barnskyddslagen finns alltid i grund för beslutet och ger mandat samt plikt att agera, men socialarbetarna gör självständigt beslutet av vilka handlingsalternativ som är rimliga i de akuta barnskyddssituationerna. Studiens resultat visar även att barnskyddsarbetet som sker utanför tjänstetid i socialjourer är ett utmanande arbete. Av socialarbetarna krävs det en förmåga att klara av att hantera det osäkra som ständigt finns närvarande i bedömningsarbetet av barnskyddsärenden samtidigt som socialarbetarna har ett stort ansvar att axla. Även om socialarbetarna för det mesta anser att stödet i arbetet är tillräckligt, framgår det trots allt att socialarbetarna tidvis känner sig ensamma i arbetet. Studiens resultat synliggör den komplexitet som brådskande barnskyddsarbetet de facto präglas av, och att detta arbete kräver en hög yrkesexpertis av socialarbetarna, där arbetserfarenheten verkar spela en betydande roll för hur socialarbetarna klarar av att handskas i de mångfacetterade barnskyddsituationerna. Även om socialarbete som profession bygger på lagar, teorier och regelverk, visar studiens resultat att socialarbetarnas beslut också till en stor grad påverkas av dennes egna värderingar, livserfarenhet och arbetserfarenhet.
  • Hindsberg-Lipponen, Emelie (2021)
    Det övergripande syftet med denna magisteravhandling är att få en helhetsförståelse för samhällets satsning på stöd och hjälp till barn och unga som växer upp i en familj där en förälder har ett missbruk. Avsikten är att lyfta fram social- och hälsovårds experters uppfattningar om hur barn och ungas behov av stöd skall beaktas inom social- och hälsovården då en eller båda föräldrarna har ett missbruk. Barnperspektivet och i vilken utsträckning det tillämpas inom social- och hälsovårdens stödtjänster, är ett genomgående tema i denna studie. Denna studie tillämpar Delfimetoden för att studera hur experter bedömer samhällets satsning på stödtjänster till barn i dagsläget samt hur de bedömer läget om tio år. Särskilt intresserar jag mig för hur de kopplar ihop barnperspektivet med sitt resonemang och sin vision. Som datainsamlingsmetod har jag använt semistrukturerade intervjuer och intervjuat sju experter inom social- och hälsovården. Resultatet har analyserats med tematisk innehållsanalys. Resultatet av denna studie visar att experterna bedömer att nuvarande stödtjänster till barn som har en förälder som missbrukar är otillräckliga, fragmenterade och barnperspektivet är inte etablerat. Experterna bedömer att professionella inom social- och hälsovården har bristande kunskap om tillämpning av barnperspektiv i arbetet och om vilka konsekvenser ett missbruk kan ha för barnet samt hur man upptäcker och bemöter barn som anhöriga. Om tio år anser experterna att vi har utvecklat social- och hälsovårdstjänsterna i vårt samhälle så att barn får rätt form av stöd i tillräckligt god tid. Servicen är då samordnad och strukturerad och därigenom jämlik i hela landet. Professionella besitter kunskap i hur missbruk i familjen påverkar barn och arbetet utgår från ett barnperspektiv, även i de fall då tjänsterna är riktade till den vuxna. Det systemiska tänkandet är etablerat på alla nivåer och sektoröverskridande samarbete bland professionella är en naturlig del av arbetsbilden. För att uppnå denna framtidsvision betonar experterna betydelsen av att den aktuella utvecklingsprocessen som redan pågår i vårt samhälle fortsätter. En förändring kommer även att kräva engagemang och attitydförändring bland professionella i olika branscher och på olika nivåer. Kunskapsluckan gällande konsekvenserna av en förälders missbruk för barnet och innebörden av att jobba med ett barnperspektiv bör fyllas genom fortbildning. Därtill behöver en kulturförändring ske för att avstigmatisera missbruk. I framtiden kommer barnet att ses som subjekt och aktör i sitt eget liv och principen om barnets bästa och övriga rättigheter enligt Barnkonventionen kommer att implementeras allt tydligare inom social- och hälsovården.
  • Niskanen, Emilia (2021)
    Barnperspektivet och barns delaktighet blev aktuellt i Finland i början av 1990-talet då FN:s konvention om barnets rättigheter trädde i kraft. Vid samma tid riktades det i Sverige kritik mot handläggningen och dokumentationen av barnavårdsutredningar samt mot att slutförandet av bedömningarna tog en alltför lång tid och att varken barn eller föräldrar givits möjligheten till tillräckligt deltagande. Detta resulterade i en modell som kallas för BBIC (Barns Behov i Centrum) som används som ett redskap för att kartlägga, planera och följa upp barns behov samt att stärka barns delaktighet och inflytande. Finland har tagit BBIC-modellen i bruk i bl.a. barnskyddet och i tjänster enligt socialvårdslagen. Syftet med denna avhandling är att studera hur användningen av BBIC-modellen inverkar på barns delaktighet vid bedömningen av servicebehov hos barnfamiljer. Avhandlingen utgår ifrån en teoretisk synvinkel där de professionella reflekterar kring och bidrar till att konstruera delaktighetens olika dimensioner och från en praktikbaserad synvinkel, det vill säga hur de professionella använder sig av modellen. Forskningsfrågorna är följande; 1) Hur konstrueras barns delaktighet av socialarbetare och socialhandledare utifrån relationen barn-vuxen-socialarbetare? 2) Hur beskriver socialarbetarna och socialhandledarna användningen av modellen som ett verktyg vid bedömningen av servicebehov? 3) Hur upplever socialarbetarna och socialhandledarna att BBIC-modellen inverkar på barns delaktighet? Studien är kvalitativ och materialinsamlingsmetoden är forskningsintervjuer. Sex anställda socialarbetare och socialhandledare som i sitt arbete använt sig av BBIC-modellen inom bedömningen av servicebehov har intervjuats. Analysen utgår från teoristyrd innehållsanalys. De teoretiska utgångspunkterna i studien är socialkonstruktionism och Harry Shiers teori för barns delaktighet. Teorierna används för att definiera nivån av barns delaktighet i socialarbetarnas och socialhandledarnas konstruktioner av delaktighet och erfarenheter av att använda BBIC. Studien visar att socialarbetarna och socialhandledarna konstruerar barns delaktighet i termer av att barnets röst blir hörd, att barnet informeras och bemöts och att barnets ålder och utvecklingsnivå beaktas. Resultaten tyder på att BBIC anses fungera bra som en referensram i arbetet och som stöd för dokumentering. Studien visar att användningen av modellen har en inverkan på barns delaktighet i den mån att den framhäver barnets centrala roll i utredningen och påminner den professionella om att fråga barnet mångsidigt om hens liv. Ur resultaten framgick att det finns efterfrågan på en barnversion av BBIC som kunde användas i direkt växelverkan med barnet. Avhandlingen visar att barn konstrueras som personer med individuella egenskaper och behov samt som kompetenta att uttrycka sig om sitt eget liv. Tidsbrist och Covid-19 upplevs som utmaningar i uppfyllandet av barns delaktighet. Det finns ett behov av fortsatt framtida forskning gällande barns egna erfarenheter av delaktighet och BBIC-modellen. Professionellas uppfattningar om delaktighet och BBIC kunde med fördel studeras med hjälp av fokusgrupper för att skapa ny kunskap genom kollegial reflektion.
  • Lindgren, Sofia (2021)
    Tiivistelmä/Referat – Abstract Magisteravhandlingen undersöker hur socialarbetare reflekterar över betydelsen av normer och normalitet i barnskyddsarbetet samt ifall kritisk reflektion förekommer i socialarbetares sätt att resonera kring normer och normalitet. Avhandlingen utgår ifrån ett intersektionellt perspektiv och riktar fokus även mot vilken inverkan olika tillhörighetskategorier, så som kön och etnicitet, har. Avhandlingen närmar sig tematiken genom kvalitativa intervjuer med 8 socialarbetare inom barnskyddet. Med hjälp av två vinjetter undersöks inledningsvis vilken betydelse tillhörighetskategorier har i socialarbetares bedömningar av fiktiva barnskyddsfall. Samtidigt som socialarbetarna ger uttryck för uppfattningen att tillhörighetskategorier inte bör inverka på arbetet, pekar avhandlingen ändå på en inverkan av kön och etnicitet på socialarbetarnas bedömningar. Även mera allmänt anser deltagarna i studien att egna uppfattningar om det normala, inte bör påverka det praktiska arbetet. Normer på meso- och makronivå, så som praxis inom arbetsgemenskapen och lagstiftningar samt allmänna uppfattningar i samhället om barn och barns bästa, är dock enligt socialarbetarna av stor betydelse i arbetet. Reflektion i barnskyddsarbetet beskrivs av socialarbetarna främst handla om att fundera kring olika tillvägagångssätt eller handlingsalternativ i specifika klientfall. Reflektionen beskrivs av socialarbetarna dessutom främst ske tillsammans med andra inom arbetsgemenskapen. Kritisk reflektion i den bemärkelse som litteraturen på området beskriver den, förekommer i ganska liten utsträckning under intervjuerna. Samtliga socialarbetare beskriver objektivitet i arbetet som något eftersträvansvärt, vilket delvis verkar försvåra en kritisk reflektion. Det förekommer ändå enskilda fragment av kritisk reflektion, främst en reflektion kring hur egna uppfattningar, känslor och värderingar riskerar påverka arbetet. Det verkar dock finnas en vilja hos socialarbetarna att reflektera kritiskt i högre utsträckning. På grund av hög arbetsbelastning och bristande arbetshälsa, beskriver dock socialarbetarna hur de inte i deras nuvarande situation upplever det vara möjligt. Avhandlingen visar att socialarbetarna har en vilja och ett intresse att utveckla sin reflektiva förmåga, samt att reflektion anses utgöra en viktig del av barnskyddsarbetet.
  • Riska, Marietta (2022)
    Tiivistelmä – Referat– Abstract Boendeservice regleras i socialvårdslagen (1301/2014) och baserar sig på en servicebehovsbedömning för klienter. Tjänsten är frivillig och kräver i praktiken en psykiatrisk diagnos samt en begränsad funktionsförmåga hos klienten, som föranleder boende med stöd. Med boendeservicen strävar kommunerna till att minska avdelningsvården inom psykiatrin och samtidigt ge klienterna en vardag som medför delaktighet i samhället. Avhandlingens syfte är att problematisera och förklara boendeservicen under socialvårdslagen genom en narrativ litteraturanalys av servicen i Finland och internationellt. Målsättningen är att genom en narrativ litteraturanalys av tidigare forskning och rapporter identifiera och belysa vissa problemområden med boendeservice som b.la. kortsiktigheten i kontrakten, behovet av en diagnos samt fragmenteringen av servicen bland serviceproducenterna. Dessa bildar sedan tematiska helheter inom analysen. Boendeservicen analyseras även utifrån en strukturell hållbarhetsram. Frågorna gäller boende som en bastrygghet, en problematisering av diagnosen som grund för servicebehovet och boendeservicen som en större tematisk helhet under hållbarheten. Ansatsen är holistisk, baserad på teorier av Lauri Rauhala och Erik Allardt för att se klienten inom boendeservicen som en hel och komplex människa. En holistisk ansats innebär att ord som självbestämmande och återhämning blir extra viktiga. Samtidigt borde avinstitutionaliseringen av psykiatrin främjar en klientbaserad insats med möjligheter till flexibla lösningar. Till det mänskliga varandet och återhämtning från sjukdom hör även materiella saker som en egen bostad eller en inkomst. Dessa behövs för att en individ skall känna sig trygg och klara av att återvända från sjukdom till en så funktionerande vardag som möjligt. Metoden för avhandlingen är narrativ litteraturanalys, en forskning om forskning. Materialet består av främst finländsk forskning men även internationella forskningar är aktuella för att belysa ämnet ytterligare. Den riktade narrativa materialinsamlingen baseras sig på en begränsad tid och ett begränsat urval. Analysen av materialet är tematisk. Sökorden, sökträffar och det funna materialet redovisas i avhandlingen i tabeller. Avhandlingens resultat visar att det uppstår vissa tematiska helheter under forskningsfrågorna. Dessa tematiska helheter återges som underrubriker och problematiseras. Tematiserade helheter är boendeservicen som en service, boendeservicens utgångspunkt i diagnosen och boendeservicen ur ett globalt hållbarhetsperspektiv. Resultaten visar att det uppstår motstridigheter när kommunen både köper och beviljar tjänster samtidigt som kommunerna själv övervakar köptjänsterna. Klienterna inom boendeservicen kan bli stämplade att förbli inom boendeservicen genom att den psykiatriska diagnosen hindrar dem från att erhålla annan service. Det kommer att krävas förändringar inom kommunerna för att boendeservicen skall vara en hållbar lösning på lång sikt. Socialarbetare behöver kunskap om psykisk ohälsa samtidigt som det krävs en förmåga att se en strukturell holistisk helhet i ett fragmenterat system. Flexibla lösningar och förebyggande åtgärder som riktar sig till hjälp i vardagen för klienten är att föredra framom anstaltliknande boenden, visar både nationell som internationell forskning. Anstaltliknande boenden är resultatet till trots den dominerande formen av boendestöd just nu.
  • Björkqvist-Rasmus, Sophia (2021)
    Under de senaste åren har samhällsvetare i Norden visat ett ökat intresse för hur socialt arbete framstår i nyhetsmediers behandling. En förklarande faktor för denna ökning av intresse är mediernas växande betydelse i dagens informationssamhälle och en allt mera betydande maktposition. Nyhetsmedias informationsspridning påverkar både direkt och indirekt läsaren eller tittaren när de formar sina åsikter och sin uppfattning om verkligheten. Centrala teorier inom detta ämne och i denna avhandling är inramningsteorin och agendasättande journalistik. Syftet med studien är att undersöka hur finländsk media framställer bristen på socialarbetare. Ytterligare forskas vilka aktörer som ges utrymme i medias rapportering om socialarbetarbristen. Forskningsmaterialet inför denna avhandling består av nyhetsskrifter producerade av Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet och YLE under tidsperioden 1 januari 2018 till 17 november 2020, totalt 84 stycken. Denna studie utgår från både en kvalitativ och en kvantitativ analys, med utgångspunkt i den teoretiska referensramen. I sin helhet stämmer studiens resultat överens med tidigare forskning och teori om ämnet. De kvalitativa och kvantitativa resultaten stämmer överens och stöder varandra. Finländsk nyhetsmedia skriver en hel del om bristen på socialarbetare, dock oftast ur en negativ, konstaterande, infallsvinkel, det vill säga ram. Jämfört med de andra medier, var HBL den mest konsensusbaserade. Ett nytt och centralt forskningsresultat som lyfts upp i studien och som svarar på den andra forskningsfrågan är att media inte tillräckligt skiljer mellan första- och andrahandsinformation då man framställer bristen på socialarbetare. Detta är en väsentlig brist i medias rapportering om socialarbetarbristen eftersom det i många fall förblir oklart om aktörer som ges utrymme i artiklar blivit direkt intervjuade eller om journalisten hämtat informationen från andra källor och kontexter. Andra ramar förutom, negativ, positiv och neutral, som åtskiljes var, arbetsförhållanden, strukturell förändring, ekonomi och problemlösningsfokus. Sammanfattningsvis kan man konstatera att detta är ett intressant område som både väcker medias och allmänhetens intresse. I rådande Corona-situationen ökar behovet på välfärdsstatens socialservice ytterligare. Studiens resultat ger både stöd åt tidigare forskning samt kommer med nya forskningsresultat. Intressanta ämnen för fortsatt forskning är att utföra källanalys gällande medias rapportering om socialt arbete, speciellt med tanke på att i denna studie framkom att andra- och förstahandskällor inte åtskiljs tillräckligt då man framställer bristen på socialt arbete.
  • Tuovinen, Hanna (2021)
    Avhandlingens syfte är att erhålla kunskap om erfarenheter av rasism och de rasistiska handlingsmönster som socialarbetare märker i sitt arbete samt på vilket sätt socialarbetare upplever att de kan påverka rasism. Materialet består av två fokusgruppintervjuer, som hölls i mars 2021. Deltagarna bestod av socialarbetare med erfarenhet av klientarbete och som hade intresse att diskutera frågor om rasism i socialt arbete. Efter en genomgång av olika teorier om rasism har jag valt att använda Dominellis (1997) anti-rasistiska teori om undvikande strategier, vars syfte är att utveckla anti-rasistiska strategier för socialt arbete. Enligt Dominelli (1997, 125) upprätthåller alla vita rasism genom samverkan med institutionell och kulturell rasism. Med ”alla vita” hänvisar Dominelli även till socialarbetare som omedvetet kan upprätthålla rasism i sitt vardagliga arbete. Materialet analyserades med hjälp av diskursanalys. Utgående från analysen har jag konstruerat tre diskurser. Den första diskursen, idealet att bekämpa rasism, har jag delat in i socialarbetarens roll och utmaningar till anti-rasistiskt socialt arbete. Diskursen präglas av å ena sidan socialarbetarnas vilja att göra förändring men å andra sidan socialarbetarutbildningens avsaknad av kurser om rasism samt arbetsplatsernas sätt att inte aktivt motarbeta eller diskutera rasism. Den andra diskursen, den gömda strukturella rasismen och den outvecklade rasismdiskussionen, delade jag in i tre underkategorier: synen på rasism, den rådande samtalskulturen och reflektion kring varför det är svårt att tala om rasism. Diskursen präglas av att rasismen i Finland kom att konstrueras som gömd och osynlig, den rådande samtalskulturen sågs som icke-konstruktiv och tung och socialarbetarna berättade att deras resurser inte alltid räcker till att motarbeta rasism. Socialarbetarna speciellt i den första gruppintervjun uttryckte oro över utvecklingen av den allmänna rasismdiskussionen, vilken karaktäriserades som negativ och rå. Varför det är svårt att tala om rasism har inget entydigt svar. Å ena sidan upplevde socialarbetarna att motarbetande av rasism är så pass tungt, att de noga måste överväga de egna resursernas tillräcklighet. Rasism konstruerades som ett känsligt ämne, vilket kräver rätt tid och plats för att diskuteras. Å andra sidan påpekade socialarbetarna att vitas fördelar framom svartas gör ämnet svårt att diskutera. Socialarbetarna berättade att de märkt av ojämlikheten i sina egna nätverk men även på arbetsplatsen, där till exempel en klient blivit nekad boende på grund av rasistiska fördomar. Den tredje diskursen, självgranskning och svårigheter att tackla rasism, delade jag in i rasistiska handlingsmönster som socialarbetarna identifierat och kritisk självreflektion. Socialarbetarna identifierade fyra olika nivåer av rasism under gruppintervjuerna: 1) mellan klient och klient, där klienten, ofta vit och finsk, anser sig ha mer rätt till stöd än en icke-vit klient, 2) mellan professionell och klient, där en professionell beter sig rasistiskt mot en icke-vit klient, 3) bland professionella, där de professionella beter sig rasistiskt mot andra professionella, samt 4) mellan klient och professionell, där en klient beter sig rasistiskt mot en icke-vit professionell. Under gruppintervjuerna beskrev socialarbetarna att de upplevde kritisk självreflektion som viktigt men även svårt, eftersom det kräver mod och vilja att fundera över det egna beteendet. Även stödet som fås av arbetsparet upplevdes betydelsefullt. Rasismen i socialt arbete i Finland kan utgående ifrån analysen tolkas som gömd och osynlig. Utifrån analysresultaten kan det konstateras att en aktivare och mer öppen diskussion om rasism behövs både inom socialt arbete på arbetsplatsen och redan inom socialarbetarutbildningen. Socialarbetarna som deltog i gruppintervjuerna tycker det är viktigt att tala om rasism men saknar kollektiva resurser och redskap för att motarbeta rasism i sitt vardagliga arbete.
  • Häggblom, Josefine (2021)
    Den här avhandlingen syftar till att ge en bild av hur socialarbetare upplever sitt arbete med utredningar gällande vårdnad, boende och umgänge på begäran av tingsrätten. Studien är en kvalitativ studie där fem stycken socialarbetare har intervjuats för att få en djupare förståelse av deras tankar och upplevelser kring sitt arbete med familjerättsliga ärenden. Frågeställningarna som jag utgår ifrån är; Hur resonerar socialarbetare kring sin yrkesroll samt sin yrkesidentitet i arbetet med utredningar gällande vårdnad, boende och umgänge? Vilken institutionell roll upplever socialarbetare att de tillskrivs av andra institutioner? Vilket handlingsutrymme upplever socialarbetarna att de har i utredningsarbetet? Eftersom jag vill undersöka hur socialarbetarna positionerar sig i sin yrkesroll när de gör utredningar på begäran av tingsrätten så har jag valt en institutionalistisk ansats för min avhandling. Som teoretisk bakgrund till mitt tema har jag valt teorier kring yrkesroller och yrkesidentitet. Socialarbetarnas berättelser visar på att komplexiteten i vårdnadstvisterna har ökat. De känner att arbetet med utredningar på begäran av tingsrätten kräver en stor arbetsinsats och att de inte alltid har den yrkeskunskap som behövs för att hantera de mångfacetterade problem som finns samt svåra konflikter som finns mellan föräldrarna. Socialarbetarna upplever att de i sin yrkesposition har en stor makt och att domarna i tingsrätten tar deras utredningar i stort beaktande när de gör sina beslut.
  • Salonen, Sandra (2021)
    Ett barn befinner sig i en sårbar position då deras förälder är allvarligt sjuk och mottar palliativ vård. Barns behov riskerar att förbises då stort fokus läggs på patienten och eventuell behandling, även om palliativ vård ska inkludera patientens anhöriga. Syftet med magisteravhandlingen är att undersöka genom en litteraturöversikt vad för typ av forskning som har bedrivits gällande barn vars förälder är döende och att kartlägga nuvarande kunskapsläge vad angår socialt arbete med barn vars föräldrar är döende. Parallellt granskas på vilket sätt barnperspektiv och barns perspektiv tas i beaktande i forskningen. Som grund för avhandlingen har jag valt att använda barndomssociologi som teoretisk referensram där barnperspektiv och barns perspektiv diskuteras. Litteraturöversikten ska besvara dessa forskningsfrågor: 1. Hur ser kunskapsläget ut inom forskning kring barn vars förälder är döende? 2. Vilka barnperspektiv förs fram inom forskningen? 3. Hur definieras socialvården och sociala arbetets roll inom forskningen? Materialet består av 26 vetenskapliga artiklar och har analyserats kvantitativt och kvalitativt. Fyra övergripande kategorier och sju teman identifierades. Barns inkludering, förändrad familjedynamik, betydelsen av öppen kommunikation och uteblivet psykosocialt stöd poängteras starkt. Professionella påpekar otillräcklig kunskap i samtalsteknik och avsaknaden av handledning för att hantera den emotionella belastningen. Barns perspektiv uppmärksammas till viss del, men fortfarande dominerar barnperspektiv i forskning. Stor forskningspotential inom socialt arbete existerar då forskning gällande barn vars förälder är döende främst bedrivs inom vårdvetenskap.
  • Snellman, Ida (2022)
    Den systemiska verksamhetsmodellen är en modell för barnskyddsarbete, vars fokus ligger på ett dialogiskt och lösningsorienterat arbete tillsammans med familjen och familjens nätverk. Målsättningen är att få förståelse för de bakomliggande orsakerna bakom problemen, samt de system som finns runtomkring barnet, för att kunna ge familjerna rätt typ av stöd enligt deras egna målsättningar och motivation till förändring. Modellen sätter vikt vid ett multiprofessionellt samarbete för att nå dessa målsättningar. Implementeringen av modellen började 2017, och social- och hälsovårdsverket i Jakobstad var en av de första arbetsplatserna med att implementera modellen. Eftersom modellen är relativt ny i den finska kontexten finns det sparsamt med forskning vad gäller modellens effekter. Syftet med denna studie är att undersöka hur de professionella upplever att modellen har påverkat deras uppfattning om barns delaktighet samt om modellen har haft konkreta effekter på barns delaktighet i klientprocessen. Barns delaktighet är ett ämne som har varit i fokus inom barnskyddsarbete under senaste årtionden. Detta är en kvalitativ studie som utgår ifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv. Studien baserar sig på sju semi-strukturerade intervjuer med personal inom barnskyddet och enheten för familjearbete i Jakobstad. Intervjuerna är analyserade med innehållsanalytisk metod. Studiens resultat visar att personalen anser att den systemiska verksamhetsmodellen bestyrker redan existerande uppfattningar om barns delaktighet. Modellen har inte inverkat på personalens uppfattning om delaktighet och inte heller gett synliga, konkreta, effekter i detta skede. Studien visar dock att det finns en hel del faktorer i modellen som synliggör barnet och möjliggör en ökad delaktighet. Modellen genomsyras av ett familjecentrerat tankesätt och utgår ifrån barnets bästa i varje fråga. Informanterna beskriver att deras arbete har blivit mer strukturerat och tidseffektivt, vilket innebär att innehållet i träffarna med barnen har ett tydligare syfte nu än tidigare och kan därmed inverka positivt på delaktigheten. Det multiprofessionella arbetet, med familjeterapeutisk expertis, samt nya dialogiska verktyg ger personalen bättre möjlighet att kunna sätta sig in i barnet och familjens situation. En ökad förståelse för familjens och barnets situation ger bättre förutsättningar för goda relationer mellan de professionella och barnet, vilket är utgångsläget för barnets delaktighet. Det systemiska arbetet lyfter fram vikten av att arbeta med hela familjen, och inte endast med familjemedlemmarna skilt för sig. Även om informanterna anser att barn allt mer bör tas med när familjens ärenden diskuteras, så är de tveksamma om det systemiska teammötet är ett lämpligt forum för barn att delta i. Informanterna är inte överens om hur de tänker kring barnens deltagande i teammöten. Det framkommer att modellen har implementerats på olika sätt mellan teamen och mellan enheterna, vilket gör det svårt att jämföra och generalisera modellens effekter. Eftersom denna studie fokuserar på modellens effekter utifrån de professionellas perspektiv, är det önskvärt att fortsätta studera ämnet utifrån barnets perspektiv. I och med att social- och hälsovårdsverket numera är en del av Österbottens välfärdsområde finns det också skäl att fortsätta studera hur denna organisationsförändring påverkar den fortsatta implementeringen av den systemiska verksamhetsmodellen.
  • Eriksson, Anna (2023)
    Under senaste årtionden har den medicinska uppfattningen om avvikande mänskligt beteende dominerat i det finländska samhället. Fenomenet kallas för medikalisering och har resulterat i ett uppsving i antalet människor med medicinska diagnoser. Därmed har även antalet individer som diagnosticerats med neuropsykiatriska funktionsvariationer [NPF] ökat. NPF fungerar som ett samlingsnamn för neurologiska avvikelser som kan leda till diagnoser som ADHD, Autismspektrumstillstånd, Tourettes syndrom eller Blandade specifika utvecklingsstörningar. Individer med NPF upplever varierande symptom, deras diagnosprocess är oftast komplicerad och individerna behöver ofta samhälleligt stöd. Till samhälleligt stöd beräknas stöd som beviljas från FPA, socialservicen, hälsovården och stöd till skolan. Tidigare studier har lagt fram bevis på att familjer vars barn har NPF sällan uppfyller de kriterium som finns för att beviljas samhälleligt stöd. Avhandlingens syfte är att studera vilken betydelse föräldrar vars barn har NPF-symptom tillskrivit diagnosen inom familjen och hur diagnosen upplevs påverka beviljandet av samhälleligt stöd. Det är oftast föräldrar som ansöker om stöd till sitt barn och därmed är föräldraperspektivet relevant. Materialet samlades in med en enkät som skickades till en Facebook-grupp vid namnet Nepsy-nurkka. Gruppen är grundad i synnerhet till föräldrar vars barn upplever NPF-symptom. Som avhandlingens bakgrundsteori fungerar medikalisering och social kontroll. Med hjälp av teorierna diskuteras diagnosens betydelse hos föräldrar till barn med NPF. Resultaten visar att föräldrarna upplever samhällets stöd som bristande och diagnoscentrerat. En del föräldrar anser att diagnoscentreringen är en bra sak medan andra anser att ett individbaserat bemötande skulle vara en bättre lösning. De flesta av föräldrarna upplever NPF som ett medicinskt problem och önskar sig därmed medicinska lösningar. Framtida forskning kunde studera vidare den medicinska diagnosens betydelse i beviljandet av samhälleligt stöd.
  • Kiiskinen, Maria (2022)
    Tässä maisterintutkielmassa selvitetään millaisia kokemuksia perheväkivaltaa lapsiinsa kohdistaneilla äideillä on sosiaali- ja terveyspalveluissa. Aiempien tutkimusten mukaan äitien lapsiinsa kohdistamaa perheväkivaltaa ei aina tunnisteta sosiaali- ja terveyspalveluissa ja siksi perheväkivaltaa käyttäneiden äitien kokemukset ovat tärkeä tutkimusaihe. Tutkimuskysymykset ovat 1) miten perheväkivaltaa lapsiinsa kohdistaneet äidit kuvaavat kokemuksiaan sosiaali- ja terveyspalveluissa ja 2) millaisia subjektipositioita heille näissä kuvauksissa muodostuu. Tutkimusaineisto kerättiin kirjoituspyynnöllä Maria Akatemian avustuksella kesän 2021 aikana. Tutkimusaineisto koostuu viiden perheväkivaltaa lapsiinsa kohdistaneen äidin kirjoituksista. Tutkimus edustaa laadullista tutkimusta. Tutkimusmenetelmänä on käytetty diskurssianalyysiä ja tutkimuksen viitekehyksenä toimii sosiaalinen konstruktionismi. Tämän tutkimuksen teoreettisena lähtökohtana toimii Erving Goffmanin jäsentämä teoria vuorovaikutuksesta ja siihen liittyvästä kasvotyöstä. Kasvotyön kautta vuorovaikutuksessa pyritään säilyttämään niin omat kuin toisten kasvot. Lisäksi olennaisia käsitteitä tässä tutkimuksessa ovat dialogisuus, työntekijä-asiakassuhde ja lapsiin kohdistuva perheväkivalta. Ammatillisissa asiakassuhteissa pyritään usein tasavertaisuuteen, vaikka sen lähtökohdat ovat epäsymmetriset. Kun vuorovaikutus on vastavuoroista, se mahdollistaa keskinäisen dialogin syntymisen. Diskurssit jäsentävät sitä, miten äidit kuvaavat ja millaisia merkityksiä he antavat kokemuksilleen sosiaali- ja terveyspalveluissa. Analyysin tuloksena aineistosta jäsentyi kolme päädiskurssia, jotka nimettiin ymmärryksen diskurssiksi, kohtaamattomuuden diskurssiksi ja häpeän diskurssiksi. Jokaisen päädiskurssin alle nimettiin 2-3 aladiskurssia. Päädiskurssien sisällä äideille rakentui erilaisia subjektipositioita eli rooleja suhteessa kokemuksiin perheväkivaltaa käyttäneinä äiteinä sosiaali- ja terveyspalveluissa. Äitien puhetavoissa monet diskursseista ja niiden alateemoista esiintyivät limittäin teksteissä. Tutkimuksen tulosten perusteella voidaan todeta, että äitien kokemukset ovat monimutkainen kokonaisuus erilaisia sosiaalisia todellisuuksia. Äidit toivat teksteissään esille tarpeen muodostaa luottamuksellinen asiakassuhde sosiaali- ja terveyspalveluiden ammattilaisiin sekä sen, että perheväkivallasta kysyttäisiin tai, että se otettaisiin puheeksi suoraan äitien asioidessa palveluissa. Äitien kokemuksissa perheväkivaltaa ymmärrettiin erilaisten kuormittaviksi miellettyjen tekijöiden kautta. Esille tuli myös perheväkivaltaan liittyvää kohtaamattomuutta, äitien teksteissä kerrottiin ettei välttämättä kukaan ammattilainen kysynyt heiltä perheväkivallasta. Tuloksissa tuli esille myös äitien tekemään perheväkivaltaan liittyvä häpeä, häpeään yhdistettiin erityisesti sosiaali- ja terveysalan ammattilaisten työhön liittyvät virkatehtävät ja pelko esimerkiksi lastensuojelullisista toimenpiteistä.
  • Scharf, Katri (2022)
    Tiedekunta: Valtiotieteellinen tiedekunta Koulutusohjelma: Sosiaalitieteiden koulutusohjelma Opintosuunta: Sosiaalityö Tekijä: Katri Scharf Työn nimi: ”Dramaattista on, että uhrit ovat Suomessa näin nuoria” - Diskurssianalyysi Helsingin Sanomissa julkaistuista kirjoituksista nuorten päihteiden käytöstä Työn laji: Maisterintutkielma Kuukausi ja vuosi: maaliskuu 2022 Sivumäärä: 54 + liitteet Avainsanat: nuoret, päihteet, media, diskurssianalyysi Ohjaaja tai ohjaajat: Heidi Muurinen Säilytyspaikka: Helsingin yliopiston kirjasto Tiivistelmä: Tutkimuksen tavoitteena on selvittää, millaisia diskursseja media tuottaa nuorten päihteiden käytöstä ja nuorista päihteiden käyttäjistä. Tutkimuksen aineisto koostuu kahdestakymmenestä Helsingin Sanomissa vuosina 2020 – 2021 julkaistusta lehtikirjoituksesta. Aineisto on kerätty systemaattisesti Helsingin Sanomien sähköisestä arkistosta ja siihen on sisällytetty kaikki nuorten päihteiden käyttöä koskevat lehtikirjoitukset, joiden kirjoittaja on toimittaja tai asiantuntijataho. Aineistoista on rajattu pois maallikoiden mielipidekirjoitukset, koska tutkimuksen tarkoitus on tarkastella asiantuntijoiden tuottamaa keskustelua. Vaikka toimittajat eivät ole päihdeongelman asiantuntijoita, on heillä ammatillisen etiikan puolesta velvoite perustaa kirjoituksensa luotettaviin lähteisiin niin haasteltujen, kuin tilastojenkin osalta. Tutkimuskysymykset ovat: 1) Millaisia diskursseja Helsingin Sanomien nuorten päihteiden käyttöä käsittelevissä lehtikirjoituksissa esiintyy? 2) Minkälaisen kuvan media luo nuorista päihteidenkäyttäjistä? Aineisto on analysoitu diskurssianalyysin keinon, jonka keskeinen ajatus on, että kielen käytöllä rakennetaan sosiaalista todellisuutta. Tutkimuksen teoreettisena taustana esitellään nuoruuden tutkimusta sekä nuorten päihteiden käytön ajankohtaista tilannetta tutkimuksen ja tilastotietojen valossa. Nuorten päihteiden käyttöä koskeva tutkimus luo kontekstin aineiston lehtikirjoituksille. Aineistosta oli jäsennettävissä neljä eri diskurssia. Nämä diskurssit ovat muutokset diskurssi, vastuun diskurssi, toimenpiteiden diskurssi ja haittadiskurssi. Toimenpiteiden diskurssi on jaettu kahteen alakategoriaan, jotka ovat lisääntyneen käytön diskurssi ja polarisoitumisen diskurssi. Myös vastuun diskurssissa on kaksi alakategoriaa, jotka on nimetty vanhempien vastuun diskurssiksi ja yhteiskunnan vastuun diskurssiksi. Muutoksen diskurssissa päihteiden käytön kuvattiin lisääntyneen, mutta myös kasautuneen tietylle osalle nuoria. Vastuun diskurssissa vastuun nähtiin olevan ensisijaisesti yhteiskunnalla, mutta myös vanhempien läsnäoloa nuoren elämässä pidettiin tärkeänä. Toimenpiteiden diskurssi näki yhteiskunnan olevan avainasemassa toimenpiteiden toteuttajana. Itse toimenpiteet liittyivät paremmin saatavilla olevaan päihdehoitoon ja ennaltaehkäisevään päihdetyöhön. Haittadiskurssi lähestyi nuorten päihteiden käyttöä sen aiheuttamien terveydellisten ja yhteiskunnallisten haittojen näkökulmasta. Diskurssit olivat osittain päällekkäisiä. Esimerkiksi muutoksen diskurssista löytyi haittadiskurssin kanssa päällekkäisyyttä, kun päihteiden käytön lisääntymistä kuvattiin lisääntyneitten haittojen näkökulmasta. Myös toimenpiteiden diskurssi ja vastuun diskurssi kietoutuivat toisiinsa ja yhteiskunnalla nähtiin vastuun lisäksi olevan velvollisuus ryhtyä toimenpiteisiin. Aineiston analyysin perusteella nuoret olivat lehtikirjoituksissa melko passiivisessa roolissa. Nuorilta ei odotettu toimenpiteitä eikä heille suoraan osoitettu vastuuta tilanteesta. Nuorten taustoja avattiin aineistossa pinnallisesti, mutta nuoret jäivät kirjoituksissa melko etäisiksi. Tutkielman tuloksista voidaan päätellä, että nuorten päihteiden käytön ajatellaan olevan kasvava yhteiskunnallinen ongelma ja yhteiskunnalta toivotaan ratkaisuksi parempia hoidollisia resursseja. Nuoria ja heidän vanhempiaan ei nähdä ongelman syyllisenä eikä heidän odoteta ratkaisevan sitä yksin.
  • Svenfelt, Heidi (2021)
    Den ökade droganvändningen som varit påtaglig i Finland sedan 1990-talet har beskrivits som ett ”ungdomsfenomen” och lett till diskussioner gällande en eventuellt pågående normalisering av droganvändning bland unga finländare. Även i staden Jakobstad har normaliseringsfrågan varit aktuell i och med det fokus som riktades mot ungdomsbrottsligheten i staden år 2016. Trots att studier som tangerar aspekter av normalisering av droganvändning i Finland tidigare publicerats, har endast ett fåtal anlagt ett holistiskt perspektiv på eventuella normaliseringstendenser och även färre har genomförts med ungdomar som målgrupp. I och med vikten av att anpassa drogförebyggande interventioner till aktuella användningsmönster och attityder ter sig en studie med fokus på eventuella indikationer på en normalisering av droganvändning bland unga relevant. I avhandlingen granskas droganvändning bland niondeklassare i Jakobstad ur ett normaliseringsperspektiv. Niondeklassarnas användningsmönster, kunskaper samt attityder kartläggs och analyseras med Parker et al:s (1998, 2002) normaliseringstes som teoretisk referensram. Studiens syfte var således att ge övergripande bild av den rådande situationen vad gäller ungdomars droganvändning, kännedom och attityder samt reflektera över vad detta kan betyda för det drogförebyggande arbetet. Studien, som utfördes som en elektronisk enkätundersökning, besvarades av 176 svensk- och finskspråkiga niondeklassare i Jakobstad. Ur studiens resultat framkom tämligen få tecken på ett normaliserat förhållningssätt bland ungdomarna gentemot droganvändning. Majoriteten av niondeklassarna hade aldrig använt droger och uppvisade lite intresse för framtida experimentering. Största delen av deltagarna rapporterade även relativt negativa attityder gentemot droger. Vänners droganvändning stod i förhållande till elevernas nyfikenhet och attityder (droganvändning bland vänner var i samband med en ökad nyfikenhet och positivare attityder gentemot droger) och denna faktors betydelse för det drogförebyggande arbetet diskuteras. Samtidigt visar studien på att en del ungdomar verkar ha ett tolerant förhållningssätt gentemot cannabis (och även till lugnande, sömn- och smärtlindrande mediciner) och dessa resultats implikationer för det drogförebyggande arbetet lyfts fram.
  • Sydänvaara, Tiina (2020)
    Vuonna 2015 Suomeen saapui aikaisempaan verrattuna moninkertainen määrä turvapaikanhakijoita. Hakijoiden joukossa oli paljon alaikäisiä ja nuoria, yksin maahan tulleita turvapaikanhakijoita. Turvapaikanhakijoiden suuren määrän vuoksi Maahanmuuttovirasto ja muu vastaanottojärjestelmä oli suuren haasteen edessä. Hakemusten käsittelyajat kasvoivat, ja turvapaikanhakijoihin liittyviä lakeja ja säädöksiä muutettiin nopealla aikataululla. Turvapaikkaa hakevat, yksin jopa vuosia matkaa tehneet lapset ja nuoret ovat erityisen haavoittuvassa asemassa ikänsä ja turvattomuutensa vuoksi. Tutkielmassa kiinnitetään huomiota siihen, millä tavalla lapsuuteen ja nuoruuteen liittyviä erityisyyksiä on turvapaikkapäätöksissä käsitelty tai huomioitu. Turvapaikanhakijoihin liittyvää julkista keskustelua on leimannut uhan ja resurssien niukkuuden näkökulma, jossa myös lapset ja nuoret turvapaikanhakijat nähdään ennemmin näiden näkökulmien kautta, kuin kehitysvaiheensa kautta yksilöinä. Turvapaikkapäätös on yksittäisenä dokumenttina hyvin merkittävä: sen vaikutus ihmisen elämään on kauaskantoinen ja mullistava. Turvapaikkapäätösten kriittinen tarkastelu on tärkeää turvapaikanhakijoiden oikeuksien ja eettisen kohtelun kannalta. Etiikka onkin tutkielman kannalta keskeinen teema. Aineistosta pyrittiin paikantamaan alaikäisiin ja nuoriin kohdistuvat eettisesti ongelmalliset teemat heidän turvapaikkapäätöksiään analysoimalla tutkimuskirjallisuuden kanssa vuoropuhelussa. Tutkimuskysymys on: Millaisia eettisesti ongelmallisia ilmiöitä on havaittavissa yksin maahan tulleiden lasten ja nuorten turvapaikkapäätöksissä? Tutkielman aineistona on yksin maahan tulleiden alaikäisten ja nuorten turvapaikkapäätöksiä vuodelta 2017. Aineistona on 13 Maahanmuuttoviraston tekemää turvapaikkapäätöstä. Aineistossa on alaikäisiä hakijoita, sekä prosessin aikana täysi-ikäistyneitä tai katsottu iänselvityksen perusteella täysi-ikäisiksi, jolloin tutkielma laajeni käsittelemään alaikäisten lisäksi juuri täysi-ikäistyneitä ja nuoria turvapaikanhakijoita. Tutkielmassa aineisto koostuu turvapaikkapäätöksistä ja niitä varten laadituista lausunnoista lapsen edusta, eli kyseessä on laadullinen asiakirja- tai dokumenttianalyysi. Analyysimenetelmässä on piirteitä myös retorisesta analyysistä. Turvapaikkapäätöksiä tutkittiin siitä näkökulmasta, millaisia eettisesti ongelmallisia ilmiöitä niistä on löydettävissä. Analyysimenetelmä ei ole selkeästi minkään yksittäisen menetelmän edustaja, vaan se muotoutui tutkimuskirjallisuuden ja aineiston vuoropuhelusta. Aineistoon liittyvää kirjallisuutta ja aineistoa lukemalla rinnakkain nousi päätösteksteistä esiin samoja ilmiöitä, kuin kriittisissä maahanmuuttopolitiikkaa ja turvapaikanhakijoihin liittyviä teemoja käsittelevässä tutkimuskirjallisuudessa. Lisäksi aineistosta nousi toistuvia ilmaisuja, joiden tarkoitusta ja merkitystä tarkasteltiin eettisen päätöksenteon näkökulmasta. Tutkielman johtopäätöksenä aineistosta löytyi vuoropuhelussa kirjallisuuden kanssa monia eettisesti kyseenalaisia kohtia liittyen alaikäisten ja nuorten turvapaikkapäätöksiin. Turvapaikkapäätöksissä oli puutteita niin lapsen edun kuin nuoruusiän huomioimisessa. Samoin aineiston perusteella päätösten tekijöiltä puuttuu ymmärrystä siitä, miten traumamenneisyys vaikuttaa muistiin ja sitä kautta tapahtumista kertomiseen turvapaikkapuhuttelussa. Pitkät prosessit vaikuttavat heikentävästi turvapaikanhakijoiden asemaan: he ehtivät täysi-ikäistyä prosessin aikana, mikä taas heikentää heidän asemaansa monin eri tavoin. Iänselvitykseen liittyy epäluotettavuutta ja kyseenalaisuuksia niin selvitykseen ohjaamisessa kuin tuloksissa. Lisäksi turvapaikanhakijan sukupuoleen liittyy vahingollisia oletuksia. Asiantuntijoiden käyttö on vaihtelevaa ja heidän panoksensa huomioiminen riippuu turvapaikkapäätöksen lopputuloksesta. Ylipäätään vaikuttaa siltä, että alaikäisyyttä ja nuoruutta ei huomioida turvapaikkapäätöksissä, ja päätösten perusteluita on vaikea löytää. Tutkielman perusteella turvapaikanhakijoiden oikeuksien toteutumisessa ja päätösten eettisyydessä on puutteita. Turvapaikanhakijoihin liittyvä tutkimus on ajankohtaista, ja haavoittuvassa asemassa olevien nuorten ja alaikäisten osalta prosesseja on syytä tutkia kriittisesti ja pyrkiä muuttamaan epäeettisiä käytäntöjä jatkossa.
  • Nupponen, Jessica (2024)
    Processen att vänta på uppehållstillstånd kan vara väldigt lång. Att länge bo på ett mottagningscenter kan potentiellt ha stor effekt på den asylsökandes, ofta en ung sådans, psykiska välmående. Denna avhandling forskar i professionella gräsrotsbyråkraters upplevelser av arbetet med ensamkommande asylsökanden som varit i en utdragen uppehållstillstånds process. Fokuset ligger på om det de professionella upplever skillnader i arbetet då klienten varit i en utdragen uppehållstillståndprocess i jämförelse med en kortare process. Vidare från detta studeras hurudant handlingsutrymme, socialarbetarna upplever att de har i arbetet med dessa asylsökande. Handlingsutrymmet kan påverka både negativt och positivt mötet mellan klienten och socialarbetaren och det är därför viktigt att forska i detta för att erhålla mera kunskap om handlingsutrymmets former och upplevda konsekvenser. Avhandlingen har även fokus på moralisk nöd som visat sig vara en konsekvens då handlingsutrymmet inte känns tillräcklig hos de professionella gräsrotsbyråkraterna. Materialet för avhandlingen är insamlad med hjälp av sju kvalitativa forskningsintervjuer. Och studien har som övergripande paradigm ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Informanterna var professionella socialarbetare samt socialhandledare som arbetar inom integrationsfrämjande arbete. Forskningsmaterialet har jag analyserat med teoristyrd innehållsanalys. Avhandlingen utgår från två olika teorier: handlingsutrymme samt moralisk nöd. Resultaten visade att klienter som varit i utdragna uppehållstillstånds processer krävde mer stöd från de professionella gräsrotsbyråkraterna. Långa perioder på mottagningscenter hade påverkat psykiska hälsan samt byggt upp misstro för systemet. De professionella ansåg att de behövde mer utbildning och stöd kring ämnet. Klienternas sociala nätverk påverkades utav utdragna uppehållstillstånd och kunde ses i former som ensamhet, isolering samt ekonomiska problem. Handlingsutrymmet känns otillräcklig då olika organisatoriska riktlinjer samt lagar och regler som ställs för de professionella står i vägen för själva klientarbetet. De professionella upplevde känslor av moralisk nöd inom enheten. Detta kom till uttryck speciellt då informanterna kände att de ville göra mera för klienten men arbetsplatsen gav inte utrymme eller möjligheter för det. Resultaten visar behovet av mer tid för klienterna, särskilt för fältarbete, och lyfter fram lagstiftningens ibland negativa inverkan på det professionella arbetet. Invandringsfrågor är alltmer i fokus i samhällsdebatten, och därför är det viktigt att forska vidare i detta ämne.
  • Martonen-Pineda, Kirsi Johanna (2019)
    Tämä on laadullinen tapaustutkimus sosiaalisesta sirkuksesta. Tarkoituksena on havainnollistaa, miten sosiaalinen sirkus näyttäytyy viiden kertojan elämäntarinoissa sekä millaisia merkityksiä ja vaikutuksia se on tuonut elämään. Teoreettisena viitekehyksenä toimi fenomenologis-hermeneuttinen ihmiskuva. Metodologisesti tukeuduttiin konstruktivistiseen tiedon muodostumiseen. Sosiaalisen sirkustoiminnan osallistujilleen aikaansaamia merkityksiä ja vaikutuksia etsittiin narratiivisen lähestymistavan kautta. Aineistonkeruussa käytettiin episodista elämäntarinahaastattelua ja taidelähtöisiä menetelmiä yhdistäen avointa elämäntarinan kerrontaa ja teemahaastattelun keinoja. Aineistonkeruu toteutettiin viiden henkilön kanssa kaksivaiheisesti: elämäntarinatapaamisen jälkeen heidät tavattiin toisen kerran, jolloin he lukivat elämäntarinansa ja reflektoivat sen herättämiä ajatuksia ja tuntemuksia. Aineistoa analysoitiin Jerome Brunerin (1986) narratiivien ja narratiivisen raamien läpi. Toiminnan maiseman -vaiheessa tarkasteltiin elämäntarinoiden konkreettisia toimijoita, intentioita, situaatioita ja välineitä, joita kertojat käyttivät sosiaalisesta sirkuksesta puhuessaan. Tietoisuuden ja tajunnan maisemassa analysoitiin niitä asioita, jotka he kertoivat merkityksellisinä ja tekivät siten itselleen ymmärrettäväksi. Kolmannessa analyysivaiheessa tiivistettiin viisi ydintarinaa, joihin aikaisempien analyysien teemat asettautuivat paikoilleen luoden erilaisia johtolankoja esiintyneisiin merkityksiin ja vaikutuksiin. Tutkimuskysymykseen, miten sosiaalinen sirkus esiintyy osallistujien elämäntarinoissa, vastataan Toiminnan maiseman analyysissä. Elämäntarinoissa esiintyvät vastaanottavaiset, suvaitsevaiset ja moninaisuuden hyväksyvät ihmiset. He luovat sirkuksesta kiinnostavan ja turvallisen paikan, jossa kertojat kokevat kuuluvansa hyväksyttyinä joukkoon. Sosiaalinen sirkus tarjoaa kertojille mielekästä tekemistä, sosiaalisia taitoja ja struktuuria arkeen. Sirkus näyttäytyy turvallisena kasvun ja itsensä kehittämisen paikkana, jossa oppimista, itsensä hyväksymistä ja vuorovaikutustaitojen kehittymistä toteutetaan yhteisöllisesti ryhmäytymisen ja monipuolisten sirkuslajien keinoin. Toisiin tutkimuskysymyksiin, eli millaisia merkityksiä sosiaalinen sirkus on saanut kertojien elämäntarinoissa ja miten he kuvaavat sen vaikutuksia elämäänsä, vastataan Tietoisuuden ja tajunnan maisemassa. Sen ytimenä on henkilökohtaisten kyvykkyyden ja pystyvyyden tunteiden kehittyminen. Yhteisöllisyys synnyttää luottamusta itseensä ja toisiin ihmisiin. Yhteisössä toteutuvissa suhteissa muodostuu vastavuoroisuutta, jonka kautta elämäntarinoissa kerrottaan hyväksynnän, merkityksellisyyden ja hyödyllisyyden kokemuksista. Sirkus tarjoaa tilaisuuksia antaa ja jakaa iloa, vastavuoroisuuden mielihyvää ja tukea eteenpäin. Johtopäätöksinä havaitaan, että tulokset vahvistavat aikaisempia tutkimuksia: sosiaalinen sirkus vaikuttaa kokonaisvaltaisesti elämään. Sirkusyhteisö luo tukikohdan, johon voi ankkuroitua ja etsiä suuntaa ajelehtivassa elämässä. Kiinnostavaa on se, että sirkus näyttäytyy yhteiskunnan normeista vapaana tilana. Sirkuksessa voi tehdä asiat toisin, omalla tavallaan ja silti kokea kuuluvansa yhteisöön. Sirkuksessa saa olla sivussa yhteiskunnan taloudellisesti latautuneista, usein ulkoapäin asetetuista tulostavoitteista ja suorituspaineista. Sosiaalinen sirkus on paikka, jossa voi tuntea itsensä merkitykselliseksi ilman ulkoisia paineta. Sosiaalinen sirkustoiminta näyttäytyy kokonaisvaltaisena elämäntapana, jonka kautta voi etsiä toisenlaisia tapoja tulkita ympäröivää maailmaa.
  • Laine, Klaudia (2022)
    Tutkielmassa eritellään empatiaan liittyviä sisältöjä sosiaalityön opetussuunnitelman mukaisessa kirjallisuudessa. Tutkimuskysymyksenä on: millaisia merkityksiä empatia saa sosiaalityön opetussuunnitelman mukaisessa kirjallisuudessa Helsingin yliopistossa? Tutkielma kytkeytyy opetussuunnitelmien tutkimukseen, jonka tarkoituksena on tarkastella sosiaalityön opetussuunnitelmien tarkoituksenmukaisuutta, sekä tutkimuksiin, joissa selvitetty empatian roolia sosiaalityössä. Empatian aineistossa saamia merkityksiä tarkastellaan aiemman tutkimuksen valossa. Analyysimenetelmänä oli aineistolähtöinen temaattinen analyysi, lähtökohtanaan sosiaalisen konstruktionismin tietokäsitys. Pyrkimyksenä oli eritellä empatian saamia piileviä merkityksiä ja nostaa niitä tarkasteluun. Analyysin kohteena oli opetussuunnitelman mukainen kirjallisuus neljältä kurssilta. Kurssit käsittelivät asiakastyötä, vuorovaikutusta ja holistista ihmiskäsitystä sosiaalityössä. Kurssien kirjallisuus muodosti 23 teoksen aineiston, josta analysoitiin empatiaa käsittelevät osiot. Empatian käsitettä käytetiin 16 kirjassa, yhteensä 146 kertaa. Menetelmän avulla aineistosta on analyysin mukaan erotettavissa seitsemän toisistaan eroavaa empatian merkitysten teemaa. Teemat ovat toisen ihmisen sisäisen maailman ymmärtäminen empatian avulla, empatia suhteen muodostamisen välineenä, empatian vaikutus työn kuormittavuuteen, empatian kytkeytyminen manipuloiduksi tulemisen riskiin, asiakkaan empatiakyky, empatian kytkeytyminen valtaan sekä empatia ohjaamassa moraalista toimintaa. Tutkielman perusteella Helsingin yliopiston sosiaalityön opetussuunnitelmassa empatia saa kirjavia merkityksiä ja se jätetään tyypillisesti määrittelemättä. Aineistossa empatian esitettiin tuottavan sekä uhkia että mahdollisuuksia sosiaalityölle. Analyysin mukaan empatian rooli sosiaalityössä riippuu käsitteelle annettavasta merkityssisällöstä. Tutkielman perusteella sosiaalityön opetus voisi hyötyä sisällöstä, joissa empatiaa käsiteltäisiin käyttäen entistä paremmin operationalisoitavissa olevaa käsitteenmäärittelyä