Browsing by Author "von Veh, Corinne"

Skyddet mot självinkriminering är en straffrättslig princip som skyddar åtalade eller misstänkta personer i brottmålsprocesser. Principen betyder att personer inte behöver medverka i utredningen av sin egna skuld som i praktiken innebär att personer har rätten till tystnad. Europeiska människorättsdomstolen (EMD) har under de senaste åren utvidgat skyddets omfattning till att gälla även administrativa förfaranden och verkställighetsförfaranden. När det gäller förfaranden utanför brottmål är det relevanta ifall de självinkriminerande bevisen senare kan utnyttjas emot personen i ett brottmål. Skyddet kan tillämpas utanför brottmålsprocesser om vissa kriterier uppfylls. I arbetet går jag närmare inpå på dessa kriterier för att ta reda på vad de egentligen innebär och hur de fungerar. Rättspraxisen i Finland stod i strid med de internationella förpliktelserna en längre tid eftersom man inte alls gav skydd i förfaranden utanför brottmål. Det här ändrades år 2009 i och med EMD:s fällande dom mot Finland. Fallet Marttinen v. Finland startade en omfattande diskussion om hur man borde stadga om skyddet i Finland och ledde till att man gjorde en del ändringar i lagstiftningen. I arbetet behandlar jag specifikt utsöknings- och konkursförfaranden. Enligt Marttinen v. Finland fallet har personer utanför brottmål inte rätt till tystnad om det finns en rättslig brandmur som hindrar att den självinkriminerande informationen senare kan utnyttjas mot personen i brottmålet. En sådan brandmur har tillsatts i utsökningsbalken (2007/705) medan konkurslagen (2004/120) innehåller en traditionell bestämmelse om rätten till tystnad. Det svåra i diskussionen är konflikten som uppstår mellan skyddet, borgenärsintresset och straffansvaret. Tystnadsrätten hindrar borgenärerna från att få sin rätt gällande medan brandmuren avlägsnar tystnadsrätten men hindrar med det samma utnyttjandet av bevisen för att verkställa straffansvaret. I och med Marttinen v. Finland fallet har man också tillsatt ett allmänt utnyttjandeförbud i rättegångsbalken (1734/4) som ska hindra utnyttjandet av självinkriminerande bevis som erhållits utanför brottmål. I arbetet ser jag på hur väl alla dessa bestämmelser överensstämmer med EMD:s rättspraxis och hur de fungerar ihop. Det att bestämmelserna är olika och fungerar på olika sätt kan orsaka problem. Dessutom finns det överlappande lagstiftning som väcker frågan om hur bestämmelserna ska förhålla sig till varandra.