Skip to main content
Login | Suomeksi | På svenska | In English

Browsing by study line "Ruotsinkielinen opintolinja"

Sort by: Order: Results:

  • Hyytiäinen, Aini (2021)
    Pään ja kaulan alueen syöpäpotilaiden ennuste on huono siitä huolimatta, että syöpähoidot ovat kehittyneet viime vuosina. Angiogeneesi, eli verisuonten uudismuodostus, on edellytys syövän kasvulle ja leviämiselle ja tämän takia useita angiogeeneesiä estäviä lääkkeitä on kehitetty syövän hoitoon. Tässä tutkimuksessa tehtiin systemaattinen kirjallisuuskatsaus, jossa kerättiin tiedot kliinisistä tutkimuksista, joissa käytettiin angiogeenesi-inhibiittoreita pään ja kaulan alueen syöpäpotilailla. Kirjallisuushaku tehtiin Ovid MEDLINE, Cochrane Library, Scopus sekä ClinicalTrials.gov tietokannoissa. Tutkimus rajattiin kolmeen kategoriaan angiogeneesiä estäviä lääkkeitä: bevacizumab, tyrosiinikinaasin estäjät sekä endostatin. Kirjallisuuskatsaukseen sisällytettiin 38 kliinistä tutkimusta, jotka olivat vaiheissa I, II tai III. Angiogeneesi-inhibiittoreita käytettiin tutkimuksissa yksinään sekä yhdistettynä sädehoitoon, kemoterapiaan, kohdennettuun syöpähoitoon tai immunoterapiaan. Tutkimuksissa esiintyi 12 erilaista angiogeneesi-inhibiittoria ja näistä bevacizumab oli yleisimmin tutkittu lääke. Bevacizumab osoittautui tehokkaaksi useissa eri kombinaatioissa, mutta siihen liittyi paljon haittavaikutuksia. Endostatin sekä lenvatinib olivat hyvin siedettyjä ja niiden teho oli lupaava. Useimmat kliiniset tutkimukset angiogeneesi-inhibiittoreista eivät osoittautuneet hyödyllisiksi pään ja kaulan alueen syöpäpotilaiden hoidossa ja lisäksi useisiin lääkkeisiin liitettiin paljon haittavaikutuksia. Jotkin tulokset olivat kuitenkin lupaavia, varsinkin yhdistelmähoitoina, joten lisätutkimukset angiogeeneesi-inhibiittoreista pään ja kaulan alueen syöpäpotilaiden hoidossa ovat perusteltuja.
  • Österlund, Jenny (2022)
    Ankyloserande spondylit (AS) är en inflammatorisk ledsjukdom som hör till de reumatiska sjukdomarna. Sjukdomen drabbar främst ryggkotornas ligamentfästen men även i viss mån extremiteternas leder i form av synoviter. Sjukdomen behandlas i första hand med anti-inflammatoriska läkemedel och därefter vid behov med konventionella reumatiska läkemedel. Om dessa inte i tillräcklig mån lindrar patientens symptom kan sjukdomen behandlas med biologiska läkemedel, bland annat med tumörnekrosfaktor-α-hämmare (TNF-hämmare), med sekukinumab eller med IL-17-hämmare. TNF-hämmarna består av adalimumab, certolizumab pegol, etanercept, golimumab och infliximab. I denna studie jämförs TNF-hämmarnas och sekukinumabs läkemedelsöverlevnad samt effektivitet. Effektiviteten mäts med hjälp av Ankylosing Spondylitis Disease Activity Score (ASDAS-CRP) samt Bath Ankylosing Spondylitis Disease Activity Index (BASDAI) mätare. Läkemedelsöverlevnaden för de olika läkemedlsen jämförs med hjälp av Kaplan Meier kurvor samt med hjälp av proportional hazard-analyser. TNF-hämmarna jämförs även sinsemellan. Studiens resultat visar att både TNF-hämmare och sekukinumab hade en läkemedelsöverlevnad på 89% efter sex månader av behandling med läkemedlen. Effektivitetsanalysens resultat visar även att de olika läkemedlen är sinsemellan mestadels ekvipotenta. Sekukinumab uppvisar dock i flertalet responskriterier ett något sämre resultat vilket tolkas bero på att preparatet används i ett senare skede vid val av biologiska behandlingsalternativ.
  • Söderling, William (2022)
    Tibiafrakturer hör till de vanligaste frakturerna hos barnpatienter (1). Incidensen är 100–106/100 000 patienter (2-4). Det är därför viktigt att vidareutveckla olika behandlingsformer för tibiafrakturer hos barn. Tibiafrakturer indelas i följande tre kategorier: proximalt, i mitten och distalt. Tibiafrakturer hos barn sker oftast i den distala tredjedelen eller i den mellersta delen (2, 5-8) Tibiafrakturer hos barn har god läkningsförmåga (9), vilket beror på tjock periosteum och god blodcirkulation. Efter att frakturen i tibiskaftet uppstått ökar takten av bentillväxt i det skadade benet, vilket är orsaken till att slutna tibiafrakturer snabbt läker (10, 11). Detta betyder att frakturerna oftast kan behandlas icke-operativt. Om icke-operativ behandling inte räcker ska operativ vård övervägas. Syftet med denna retrospektiva studie var att undersöka hur tibiafrakturer hos barn vårdas och vilka faktorer som påverkar valet av behandlingsform samt vilka komplikationer som förekommer vid de olika typerna av behandling. I studien beaktades demografi, skademekanism, typ av fraktur, typ och plats av fibulafrakturen samt val av behandling som antingen var gjutning på akutavdelningen (ED) eller manipulation under anestesi (MUA). Därtill granskades behovet av ingrepp för att upprätthålla linjering. Frakturlinjering omvärderades med digitala radiografer vid första intagningen, efter reduktion och under uppföljningsbesöket. Studien omfattade 475 barnpatienter med icke-epifyseala tibiafrakturer som vårdades på Helsingfors Nya Barnsjukhuset under 2010–2018. Patientidentifieringen genomfördes med Kids’ Fracture Tool Helsinki (BCB Medical registreringsprogram). I studien deltog 298 pojkar och 176 flickor. Av patienterna behandlades 63 %/77 % icke-operativt och 37 %/23 % av patienterna behandlades operativt. Komplikationer uppstod hos 6,3 % av patienterna. Resultaten av studien visar att icke-epifyseala tibiafakturer hos barn bör behandlas icke-operativt eftersom komplikationer sällan uppstår och för att tibiafrakturerna hos barnpatienter ofta läks snabbt och med goda resultat.
  • Johansson, Emilia (2019)
    Sedan år 2013 har förstaårsstuderande i medicin och odontologi på medicinska fakulteten vid Helsingfors Universitet fått en personlig iPad, en surfplatta, att använda i sina studier. Medicinska fakulteten har sedan dess studerat användningen av dessa. Målet med den här undersökningen är att försöka svara på frågan: Har skiftningen till mer digitala hjälpmedel påverkat hur studenter upplever att de klarar sin utbildning och speciellt studierna inom fysiologi? Undersökningsdata har samlats in under år 2018 och år 2019. Metoden är en kvalitativ undersökning som grundar sig på en enkät som skickats ut till en kohort av studerande, som börjat sina studier vid medicinska fakulteten år 2017 och då mottagit en iPad. Enligt resultaten så skriver fler för hand år 2019 än år 2018, e-bok används mer och så även delning av anteckningar med varandra. Vi kan se att skiftningen till mer digitala hjälpmedel påverkar hur studenterna upplever att de klarar sin utbildning och speciellt studierna inom fysiologi. De studenter som främst använder e-bok har en större tilltro till sin förmåga att klara sina studier än de som främst använder tryckt bok. De som främst använder tryckt bok säger sig ha svårt att bilda sig en helhetsbild över fysiologin.
  • Främling, Kia (2022)
    Detta arbete omfattar en överblick av melanom och dess vård, samt klassificering av sjukdomen. Inkluderat finns beskrivet den kliniska forskningen skribenten gjort med avsikt att kartlägga effekt och biverkningar av de immuno-onkologiska medicinerna nivolumab och pembrolizumab för patienter med metastaserat melanom och som behandlats på Helsingfors universitets Cancercentrum åren 2017–2020. Data inkluderar information om patienternas grundegenskaper, till exempel kön och ålder samt information från datortomogribilder och blodprov som har samlats in från patientjournaler och från tidigare framställda databaser. Data gällande vården har också samlats in, detta inkluderar bland annat val av läkemedel, behandlingstider och behandlingssvar. Materialet har analyserats som helhet och indelat i tre undergrupper beroende på karaktären av primärtumören och resultaten har jämförts mellan de olika grupperna och med internationella forskningsresultat. Resultaten från den kliniska forskningen är i linje med tidigare forskning både men tanke på effekt av PD-1-antikroppar och biverkningar de orsakar. Resultaten förstärker slutsatsen av en tidigare studie vid HNS Cencercentrum där det framkom att begränsande av vårdtid till sex månader kan förkorta effekten av vården.
  • Sevón, Emilia (2021)
    In Finland, the primary screening method for chromosomal abnormalities is the first trimester combined screening. The aim is to find pregnancies with an increased risk for the most common chromosomal abnormalities, trisomies 13, 18 or 21. Objective: When a person with the condition screened for gets a negative result, it’s referred to as a false negative. The objective of this study was to find common characteristics in false negative cases and compare them to those of true positives to see if there’s a significant difference. Methods: This is a retrospective study of pregnancies between 2014 and 2016 that ended in a birth of a neonate with trisomy 13, 18 or 21. In this study we focused on the neonates with trisomy 21. A risk figure of 1:250 was used as the cut-off value for trisomy 21. There were 14 false negative cases and 119 true positive cases that qualified for our study. The parameters analyzed were maternal age, gestational age at blood tests, biochemical markers PAPP-A (MoM) and hCG (MoM), gestational age at ultrasound and nuchal translucency. They were statistically analyzed. Results: By using logistic regression, we found that the most powerful discriminating factor between false negative and true positive cases was nuchal translucency, accounting for 47.6% of false negatives. The second most powerful factor was PAPP-A MoM explaining 15.2%. Maternal age explained 11.9% and hCG MoM 11.1%. Conclusion: All the factors except for gestational age accounted for a statistically significant proportion of false negatives. The most powerful discriminating factor between false negatives and true positives was nuchal translucency. 14.2% of the discrimination remains unknown to us. Since nuchal translucency is the most powerful discriminating factor, it is essential to focus on its correct measurement.
  • Litonius, Kaisa (2021)
    Farmakogeneettisen tiedon hyödyntäminen ja farmakogeneettisten geenimuunnosten testaaminen suomalaisessa terveydenhuollossa on vielä vähäistä. Tämän syventävien opintojen tutkielman tarkoituksena on selvittää farmakogeneettisesti merkittävien lääkehoitojen yleisyyttä HUS:n hoitojaksoilla ja potilailla sekä tekijöitä, jotka liittyvät näiden lääkeaineiden määräämiseen tutkituilla hoitojaksoilla. Tämän tutkielman aineisto perustui FINRISKI-tutkimuksen aineistoon sekä HUS:n sähköisiin potilasasiakirjoihin. FINRISKI-tutkimukseen osallistuneiden tutkimushenkilöiden joukosta poimittiin ne potilaat, joille oli merkitty vähintään yhden vuorokauden mittainen hoitojakso johonkin HUS:n yksikköön vuosien 2010 ja 2017 välillä. Tutkittavat lääkeaineet valittiin mukaan Kliinisen farmakogenetiikan implementaatiokonsortion (CPIC) farmakogeneettisten suositusten perusteella. Tutkittujen lääkeaineiden yleisyydet määritettiin erikseen HUS:n hoitojaksoilla ja potilailla, jonka lisäksi määritettiin lääkehoitojen yleisyys eri erikoisalojen hoitojaksoilla. Logistisen binäärisen regressiomallin avulla etsittiin tekijöitä, jotka liittyivät farmakogeneettisesti merkittävän lääkehoidon saamiseen HUS:n hoitojaksoilla. Kaikkiaan 52,8 %:lla 5433 hoitojaksosta ja 56,9 %:lla 2567 potilaasta oli merkintä farmakogeneettisesti merkittävästä lääkeaineesta. Viisi yleisintä tutkittua lääkeainetta hoitojaksoilla olivat ondansetroni (21,2 %), simvastatiini (16,4 %), kodeiini (12,9 %), varfariini (11,4 %) ja klopidogreeli (5,4 %). Tutkitut lääkeaineet olivat myös hyvin yleisiä eri erikoisalojen hoitojaksoilla. Farmakogeneettisesti merkittävään lääkehoitoon liittyviä tekijöitä tunnistettiin kaikkiaan 18 kappaletta. Potilaan hoitojakson aikaisella diagnoosilla verenkiertoelinten sairauksista oli vahvin yhteys farmakogeneettisesti merkittävän lääkehoidon saamisen hoitojakson aikana. Farmakogeneettisesti merkittävä lääkehoito oli hyvin yleistä HUS:n hoitojaksoilla ja potilailla. Suuri osa yliopistosairaalan potilaista voisi potentiaalisesti hyötyä farmakogeneettisten geenimuunnosten määrittämisestä ennen lääkehoidon aloittamista.
  • Leijon, Teresa (2021)
    Introduktion: För kort eller lång sömnduration, dålig sömnkvalitet och för lite motion har i tidigare studier visat sig påverka den psykiska hälsan negativt. En kombination av både bra sömn och tillräckligt med motion har kopplats med bättre psykiskt välbefinnande än enbart antingen bra sömn eller tillräckligt med motion. Psykisk ohälsa är associerat med sänkt livskvalitet, sämre funktionsförmåga, mer sjukledighet, större risk för förtidspension och ökad risk för vissa somatiska sjukdomar. Målsättning: Målet med denna undersökning är att få mer information om hur sömnduration, sömnkvalitet och motion är associerade med nedsatt psykiskt välbefinnande hos 18–39-åringar med en stor del av arbetslivet framför sig. Metoder: Undersökningsmaterialet (n = 4912) samlades in i Young Helsinki Health Study år 2017. Deltagarna var 18–39-åriga anställda vid Helsingfors stad (80% kvinnor, 20% män). Associationerna mellan sömnduration, sömnkvalitet, motion och nedsatt psykiskt välbefinnande granskades först var för sig. Efter detta granskades sömndurationens och sömnkvalitetens association med nedsatt psykiskt välbefinnande i olika fysiskt aktiva grupper. Analyserna anpassades för sociodemografiska faktorer, socioekonomiska faktorer, levnadsvanor och smärta. Resultat och slutsatser: En kort <6 timmars sömnduration var associerad med en ökad sannolikhet för nedsatt psykiskt välbefinnande. En sömnduration på ≥8 till <9 timmar var associerad med en mindre sannolikhet för nedsatt psykiskt välbefinnande. En lång sömnduration på ≥9 timmar var inte statistiskt signifikant associerad med en ökad sannolikhet för nedsatt psykiskt välbefinnande. Fysisk inaktivitet var inte statistiskt signifikant associerat med nedsatt psykiskt välbefinnande. Detta kan innebära att en större mängd motion krävs för att motionen ska ha en psykisk hälsoeffekt. Dålig sömnkvalitet var associerat med nedsatt psykiskt välbefinnande oberoende av fysiska aktivitetsnivån. En sömnduration på ≥8 till <9 timmar och bra sömnkvalitet var mest förmånliga för det psykiska välbefinnandet.
  • Romantschuk, Peik (2021)
    Mål: Diabetes är en sjukdom som uppstår då bukspottkörteln inte kan producera tillräckliga mängder av insulin för att upprätthålla en fysiologisk nivå på blodsockret. Olika patofyisologiska mekanismer ligger bakom detta tillstånd och är beroende på typen av diabetes. För optimal vård av diabetes, är det viktigt att vid ett tidigt skede kunna utgöra vilken typ av diabetes en patient har insjuknat i. Metod: I denna studie undersökte vi vilka kliniska variabler är mest betydande för att skilja mellan typ 1 och typ 2 diabetes, vid tidpunkten av diagnos. Vi använder dessa variabler för att träna och validerar en CART maskininlärnigsmodell för att kunna skilja på typ 1 och typ 2 diabetes, speciellt i fall där det är oklart vilken subtyp patenten hör till. Resultat: Blodsockernivå, C-peptidnivå samt deras förhållande och BMI samt ålder vid insjunkning i diabetes visade sig vara de mest signifikanta kliniska variablerna. Vår modell klarade av att skilja på typ 1 och typ 2 diabetes med 91,8 % noggrannhet av testdatat som bestod av 1175 patienter. CART modellen är således en användbar modell för att differentiera diabetes typer vid tidpunkten av diagnos hos patienter över 16 år. (190 ord)
  • Ulfves, Niklas (2022)
    Tausta: Pelaamisen suosion kasvaessa ovat tutkijat havainneet patologista negatiivisesti terveyteen vaikuttavaa pelaamista. Tästä ongelmapelaamisen käsitteestä on kehitetty ICD-11 tautiluokitukseen Pelaamisriippuvuus-diagnoosi, jonka kriteereitä ja ominaisuuksia tämä tutkielma käsittelee. Tutkimusmenetelmät: Tutkimusta varten suoritettiin kirjallisuushaku Pubmed tietokannassa. Haku kohdennettiin ICD-11 tautiluokituksen pelaamisriippuvuutta käsitteleviin tutkimuksiin tutkimustavoitteiden mukaisesti. Artikkelihaku tuotti 210 osumaa ja mukaan valikoitui lopulta 32 artikkelia. Tulokset: Pelaamisriippuvuuden kriteerit perustuvat DSM-5 tautiluokituksen nettipelaamisriippuvuuden kriteereihin, joilla taas on taustaa päihderiippuvuuskriteereissä ja internetriippuvuudessa. ICD-11 mukaisella pelaamisriippuvuudella näyttäisi olevan korkeampi diagnostinen kynnys nettipelaamisriippuvuuteen verrattuna, ja pelaajilla patologisempia pelaamistapoja ja vahvempaa oireilua. Tutkimusten vertailua vaikeuttaa kuitenkin epäyhtenäinen ongelmapelaamisen määrittely. Pelaamisriippuvuudessa korostui monenlaista pelaajataustaa sekä riippuvuuteen myötävaikuttavaa ja altistavaa tekijää, jotka vaikuttavat toisiinsa eri tavoin. Pelaaminen selviytymiskeinona ja toimintakyvyn aleneminen osoittautuivat tuloksia tarkasteltaessa keskeisiksi tekijöiksi pelaamisriippuvuuden arvioinnissa. Myös pelaamismotivaatioiden, pelien sekä pelaajan ominaisuuksien yhteensopivuuden on arvioitu saattavan heijastua pelaamisriippuvuuden riskiin. Psyykkisten häiriöiden ja oireiden kausaliteettia pelaamisriippuvuuden syntyyn on tutkimuksissa ollut vaikea arvioida, negatiivisen kehän mahdollisesti syntyessä psyykkisten oireiden ja pelaamisriippuvuuden oireiden limittyessä. Pelaamisriippuvaisilla on kuitenkin vaikuttanut esiintyvän enemmän psyykkistä oireilua. Pohdinta: Pelien ja pelaajien ominaisuuksien vaikutus pelaamisriippuvuuden ilmenemiseen oli monimutkaista ja vaihtelevaa. Oheissairastavuuksien merkitystä pelaamisriippuvuuden ilmenemiseen on vaikea arvioida, vaikka jonkinlainen yhteys näyttäisi olevan. Tutkimuskenttä vaatii yhtenäistä kansainvälistä määritelmää ja mittaria pelaamisriippuvuuden ja siihen liittyvien ominaisuuksien käsitteellistämiseksi.
  • Kauppila, Mirjam; Backman, Janne; Niemi, Mikko; Lapatto-Reiniluoto, Outi (2020)
    Forskningens syfte var att utreda vilka egenskaper läkemedelsbiverkningar på sjukhusjouren har. Patientjournaler från 1600 jourbesök i Helsingforsregionens universitetscentralsjukhus lästes igenom retrospektalt och eventuella biverkningar identifierades. Vi tog i beaktande patientens egenskaper samt orsakssamband mellan sjukdomar, läkemedelsintag och biverkningar. Vidare definierade vi biverkningarnas svårighetsgrad och preventabilitet samt farmakogenetikens roll i fallen. Sammanlagt identifierade vi 125 fall där en eller flera biverkningar förekom, vilket motsvarar 7,8% av fallen. Läkemedlen som orsakade flest bivekningar var varfarin, acetylsalicylsyra, apixaban och docetaxel, medan de vanligaste biverkningarna var blödning samt neutropeni och/eller allvarlig infektion. Endast två fall kunde möjligen ha förebyggts med hjälp av farmakogenetiska tester med hänsyn till Clinical Pharmacogenetics Implementation Consortium guidelines. Antitromboter och cytostatika orsakade flest biverkningar bland ATC läkemedelsklasserna. Enligt en tidigare studie från samma universitetssjukhus är samma ATC klasser bakom flest dödsfall orsakade av läkemedel. Dessa biverkningar är svåra att förebygga, då riskerna och nyttan av dessa läkemedel har utvärderats genomförligt. (150 ord av 150)
  • Rissanen, Emilia; Heikkinen, Sanna; Seppä, Karri; Ryynänen, Heidi; Eriksson, Johan G; Härkänen, Tommi; Jousilahti, Pekka; Knekt, Paul; Koskinen, Seppo; Männistö, Satu; Rahkonen, Ossi; Rissanen, Harri; Malila, Nea; Laaksonen, Maarit A; Pitkäniemi, Janne (2021)
    The trends in incidence of lung cancer in never smokers are unclear as well as the significance of risk factors. We studied time trends in the incidence and risk factors of lung cancer in never smokers in Finland in a large, pooled cohort. We pooled data from seven Finnish health cohorts from the period between 1972 and 2015 with 106 193 never smokers. The harmonized risk factors included education, alcohol consumption, physical activity, height, and BMI. We retrieved incident lung cancers from the nation-wide Finnish Cancer Registry. We estimated average annual percent change (AAPC) and the effects of risk factors on cause-specific hazard ratios (HRs) of lung cancer using Poisson regression. We detected 47 lung cancers in never smoking men (n=31 859) and 155 in never smoking women (n=74 334). The AAPC of lung cancer incidence was -3.30% (95% confidence interval (CI): -5.68% - -0.88%, p=0.009) in never smoking men and 0.00% (95% CI: -1.57%-1.60%, p=0.996) in never smoking women. Of the five studied risk factors only greater height in women had a statistically significant increased risk of lung cancer (multivariate HR=1.84, 95%CI: 1.08-3.12). It is plausible that tobacco control measures focused on working places have reduced passive smoking among men more than among women, which could explain the declining trend in lung cancer incidence in never smoker men but not in never smoker women. As tobacco control measures have not been targeted to domestic environments, it is likely that women’s exposure to passive smoking has continued longer.
  • Hämäläinen, Moona (2019)
    Suomessa tulehduksellisten suolistosairauksien esiintyvyys on kasvussa. Yksi toissijaisista lääkkeistä sairauteen on biologinen lääke infliksimabi, joka on TNF-alfa-estäjä. TNF-alfa on tärkeä sytokiini tulehduksellisissa sairauksissa. Infliksimabista vain noin 1/3 saa hyvän hoitovasteen. 1/3 ei saa vastetta ollenkaan, ja 1/3 menettää saadun vasteen, eikä vastetta osata ennustaa. Tämän tutkimuksen tarkoituksena oli etsiä biomarkkereita geeniekspressioprofiileista RNA-sekvensoinnilla ja ymmärtää erilaisten lääkevasteiden eroja. Tutkielmassa tutkittiin 15 potilaan veren valkosolujen geeniekspressioita ennen (0vk) ja jälkeen (12vk) infliksimabihoidon, sekä verrattiin vasteensaajien ja ei-vasteensaajien geeniekspressioiden profiileja. RNA eristettiin näytteistä, sekvensoitiin ja analysoitiin Chipster-ohjelmalla. Ekspressiotasot erosivat merkitsevästi aikapisteiden välillä 17 geenin osalta, joista tärkein on DUSP2-geeni. DUSP2 laskee epäsuorasti interleukiini-17 pitoisuutta, jolloin tulehdusreaktio vaimenee. Verrattaessa vasteensaajien ja osittaisen vasteensaajien geeniekspressioprofiileja ennen ja jälkeen hoidon, ei selvää trendiä näkynyt geenien ilmentymisessä. Tutkimuksessa ei ollut mukana 12 viikon näytteitä ei-vasteensaajilla, joten siihen ei voitu verrata. Tässä tutkimuksessa ei löytynyt biomarkkeria infliksimabin hoitovasteen ennustamiselle, mutta saatiin tärkeää tietoa DUSP2-geenin aktiivisuudesta. Kaikilla infliksimabihoidon saaneilla DUSP2- geenin ekspressio nousi veressä.
  • Böstman, Patricia (2022)
    Integra (Integra LifeSciences, Plainsboro, New Jersey, USA) on kahdesta kerroksesta koostuva soluton keinoiho. Integra kehitettiin alun perin palovammapotilaita varten, joilla oli laajat, syvät vauriot eikä riittävästi tervettä ihoa jäljellä omaihonsiirrettä varten. Nykypäivänä Integraa käytetään pehmytkudoksen rekonstruktiossa trauman jälkeen, syövän poiston yhteydessä ja arpien revisioon kaikilla anatomisilla alueilla. Tutkimukseen kerättiin retrospektiivisesti tietoa potilasasiakirjamerkinnöistä Uranus-potilastietojärjestelmästä. Aineiston potilaat saivat Integra-tekoihonsiirteen Helsingin yliopistollisen sairaalan plastiikkakirurgian yksikössä vuosina 2015-2020 joko palovamman tai kasvojen tai päänalueen tyvisolu- tai okasolusyövän takia. Tutkimuksessa huomioitiin potilaan ikä, sukupuoli ja perussairaudet. Lisäksi kerättiin tietoa leikkausindikaatiosta, anatomisesta alueesta, leikatun alueen koosta, haavapohjasta ekskision jälkeen, haavan suojauksesta leikkauksen jälkeen, antibioottien käytöstä ja lopputuloksesta. Potilaita oli yhteensä 63, joista palovammapotilaita oli 25 ja ihosyöpäpotilaita 38. Leikattuja alueita, joille asetettiin Integra oli yhteensä 76. Peitetyistä alueista 47 parantui todistetusti, joista 44 sai autograftin ja 3 epitelisoitui spontaanisti. Palovammapotilaiden ja ihosyöpäpotilaiden parantumisen keston välillä ei ollut tilastollisesti merkittävää eroa. Potilaan sukupuolella, iällä tai perussairauksilla ei ollut yhteyttä parantumisajan kanssa. Kirjallisuudessa Integran tavallisin komplikaatio on infektio. Tässä tutkimuksessa kaikista Integralla peitetyistä alueista 14,5% infektoitui. Infektiolle itsenäisesti altistavia tekijöitä ei todettu. Infektio korreloi tilastollisesti merkittävästi pidentyneen toipumisajan kanssa. Integran käyttö on perusteltua tapauksissa, jossa omaihonsiirre ei ole mahdollinen, potilaan iästä, sukupuolesta ja perussairauksista riippumatta. Integra on toimiva ratkaisu sekä palovamma- että ihosyöpäpotilailla, haavan sijainnista, syvyydestä tai pinta-alasta riippumatta.
  • Holmström, Ester; Efendijev, Ilmar; Raj, Rahul; Pekkarinen, Pirkka; Litonius, Erik; Skrifvars, Markus (2021)
    Background: Cardiac arrest (CA) is a leading cause of death worldwide. As population ages, the need for research focusing on CA in elderly increases. This study investigated treatment intensity, 12-month neurological outcome, mortality and healthcare-associated costs for patients aged over 75 years treated for CA in an intensive care unit (ICU) of a tertiary hospital. Methods: This single-centre retrospective study included adult CA patients treated in a Finnish tertiary hospital’s ICU between 2005 and 2013. We stratified the study population into two age groups: <75 and ≥75 years. We compared interventions defined by the median daily therapeutic intervention scoring system (TISS-76) between the age groups to find differences in treatment intensity. We calculated cost-effectiveness by dividing the total one-year healthcare-associated costs of all patients by the number of survivors with a favourable neurological outcome. Favourable outcome was defined as a cerebral performance category (CPC) of 1–2 at 12 months after cardiac arrest. Logistic regression analysis was used to identify independent association between age group, mortality and neurological outcome. Results: This study included a total of 1,285 patients, of which 212 (16%) were ≥75 years of age. Treatment intensity was lower for the elderly compared to the younger group, with median TISS scores of 116 and 147, respectively (p < 0.001). The effective cost in euros for patients with a good one-year neurological outcome was €168,000 for the elderly and €120,000 for the younger group. At 12 months after CA 24% of the patients in the elderly group and 47% of the patients in the younger group had a CPC of 1-2 (p < 0.001). Age was an independent predictor of mortality (multivariate OR = 3.36, 95% CI:2.21-5.11, p < 0.001) and neurological outcome (multivariate OR = 3.27, 95% CI:2.12-5.03, p < 0.001). Conclusions: The elderly ICU-treated CA patients in this study had worse neurological outcomes, higher mortality and lower cost-effectiveness than younger patients. Further efforts are needed to recognize the tools for assessing which elderly patients benefit from a more aggressive treatment approach in order to improve the cost-effectiveness of post-CA management.
  • Löfstedt-Horn, Emma (2022)
    Njurcancer är bland de tio vanligaste cancersjukdomarna och påträffas oftast i åldersgruppen 50+. En del former av njurcancer associeras med nedärvda syndrom, exempelvis med Von Hippel-Lindaus sjukdom. Den vanligaste typen är klarcellig njurcancer. Den molekylära bakgrunden till njurcancer ligger i störningar i gener som kodar proteiner, vilka ansvarar för blodkärlsförsörjning, metastasbildning och tillväxt av tumörcellen. Medicinsk behandling av metastaserad njurcancer ämnar hämma intracellulära signaleringsrutter, vilket kallas målinriktad vård. Vården av metastaserad njurcancer har det senaste decenniet utvecklats och ett läkemedel som introducerats inom området är kabozantinib, en multireceptortyrosinkinashämmare. Kabozantinib inhiberar tumörcellens blodkärlsförsörjning och tillväxt via blockering av flera signaleringsrutter. Syftet med studien är att undersöka vilka biverkningar rapporterades på Helsingfors universitetssjukhus onkologiska klinik av de patienter som fick kabozantinib som första linjens medicinska behandling i spridd njurcancer och ifall detta överensstämmer med tidigare forskning. Forskningen är en observationsstudie/registerstudie. Datainsamlingen skedde via patientdatasystemet och innefattar patienter vårdade 2019-2020. Data analyserades med Excel. Eftersom den slutliga patientmängden efter tillämpning av inklusionskriterier var 16, kunde ingen avancerad statistiskt hållbar analys göras. Studiens resultat var överens med tidigare forskning – de vanligaste biverkningarna var diarré och trötthet. Vidare forskning med större patientmängd kunde ge statistiskt pålitliga resultat och det vore intressant att utreda ifall fler biverkningar associeras med bättre vårdresultat. (205 ord)
  • Jansson, Sofia (2021)
    Kiinteiden kojeiden kehitys alkoi Yhdysvalloissa 1900-luvun alkupuolella. Hampaaseen kiinnitettävän braketin, braketin uran läpi kulkevan kaarilangan, renkaiden ja niihin kiinnitettävien tuubien, sekä apuosien avulla, voidaan hampaita liikuttaa monessa eri suunnassa. Kiinteät kojeet ovat siksi monipuolisia ja laajalti käytettyjä erilaisten purentavirheiden hoidossa. Niiden käyttö vaatii kuitenkin hammaslääkäriltä paljon osaamista ja ymmärrystä oikean hoitotuloksen saavuttamiseksi. Suurin osa nykyisin käytettävistä braketeista on modernin ortodontian oppi-isänä tunnetun Edward H. Anglen kehittämään edgewise-braketin erilaisia muunnelmia. Syventävän tutkielman tavoitteena oli kirjallisuuskatsauksen sekä kliinisen potilastapauksen avulla perehtyä kiinteiden kojeiden käyttöön hampaiston oikomishoidossa. Kirjallisuuskatsauksessa keskityttiin erityisesti kiinteiden kojeiden komponentteihin ja niiden käyttöön hammaslääkärin toimesta. Lisäksi käsiteltiin kiinteiden kojeiden historiaa ja kehityskaarta. Tutkimusaineistona käytettiin ortodontian oppikirjallisuutta ja aiheista laadittuja tieteellisiä julkaisuja. Julkaisujen haussa käytettiin Medline -tietokannan Pubmed -käyttöliittymää. Tutkielman toinen osuus käsitteli 10-vuotiaan pojan oikomishoidon kulkua HUS Suusairauksien opetus- ja hoitoyksikössä, sisältäen kliinisen teoriaosuuden sekä hänelle tekemäni kliiniset toimenpiteet hoitojakson aikana. Potilaan purennan ongelmana oli alkuvaiheessa traumaattinen syväpurenta, horisontaalinen ylipurenta ja hampaiden ahtaus. Ongelma päädyttiin hoitamaan kiintein kojein. Hoidon suunnittelua ja toteutusta hankaloitti potilaan pysyvän toisen premolaarin puuttuminen alaleuassa. Ongelman ratkaisemiseksi maitohampaaseen d.75 tehtiin hemisektio ennen kiinteää kojeistusta. (178 sanaa)
  • Uljas, Max (2021)
    Suomessa psykoosisairauksien kognitiivinen psykoterapia ei ole vielä vakiintunut hoitomuoto, vaikka on jo muualla maailmalla käytössä ja osana hoitosuosituksia. Tutkimuksen tavoitteena on seurata psykoosipotilaiden kognitiivista psykoterapiaa avohoidossa, miten potilaiden subjektiivinen kärsimys, toimintakyky ja psykiatriset oireet muuttuvat hoidon aikana, ja onko lähtötilanteella merkitystä. Tutkittavat (N=60) ovat Helsingin kaupungin psykoosipalveluihin päätyneitä potilaita jotka käyneet läpi psykoterapiajakson. Psykoterapiat alkaneet aikavälillä 3/2016–2/2019. Potilaista tehtiin VAS, SOFAS ja BPRS arviot hoidon alku- ja loppuvaiheessa. Hoitojakson aikana havaittiin kliinisesti merkittävää paranemista toimintakyvyssä (SOFAS +6,9 eli +10,8 % alkuvaiheeseen verrattuna) ja lievittymistä kärsimyksessä (VAS -21,2 eli -31,3 %) ja oireissa (BPRS -7,4 eli -15,7 %). Eniten lievittyivät potilaiden masennus-ahdistus oireet (BPRS -0,70 eli -22,6 %) ja epäluuloisuus (BPRS -0,66 eli 17,6 %). Myös negatiiviset (BPRS -0,42 eli -18,3 %) ja positiiviset psykoosioireet (BPRS -0,27 eli 12,5 %) sekä mania (BPRS -0,22 eli 12,8 %) lievittyivät jonkin verran. Diagnoosi, ikä, klotsapiinilääkitys, aiempien sairaalahoitojen lukumäärä ja työ- tai opiskelutilanne eivät vaikuttaneet muutoksiin. Sukupuolten välillä havaittiin, että naisten epäluuloisuus ei lievittynyt yhtä paljon kuin miesten. Tutkimuksen tulokset osoittavat, että subjektiivinen vointi ja työkyky kohenivat ja psykiatrinen oireilu lievittyi psykoterapian aikana, ja etenkin hyvinvoinnin ja masentuneisuuden kannalta nähtiin selviä muutoksia. Työkyvyn koheneminen ennusti hyvinvointia, oireet sen sijaan eivät. Ilman vertailuryhmää ei voida kuitenkaan varmasti sanoa johtuuko voinnin koheneminen itse terapiasta.
  • Karlsson, Elin (2020)
    LAPTM4B är ett transmembranprotein som finns i lysosomer och sena endosomer. En isoform av proteinet, LAPTM4B-35 är ofta överuttryckt i flera cancerformer och det främjar bland annat cancercellernas proliferation och migration samt reglerar cellernas endocytos. Proteinet påverkar intracellulär cellsignalering genom flera olika rutter. LAPTM4B påverkar cellernas sfingolipid-metabolism som också har en central roll för cancercellers proliferation och migration. I detta projekt undersöktes effekten av LAPTM4B-knockout på uttrycket av sfingosin 1-fosfat receptorer i A431-celler och resultaten jämfördes med uttrycket av samma receptorer i LAPTM4B-överuttryckande A431-celler. Vi kunde se ett minskat uttryck av sfingosin 1-fosfat receptor 1 (S1PR1) i LAPTM4B-knockout celler. I projektet undersöktes även hur dessa cellers migration påverkades då de stimulerades av sfingosin 1-fosfat (S1P). Ett tydligt tecken var att varje gång cellerna stimulerades med S1P blev migrationen av cellerna mindre. Effekten var lägre i LAPTM4B-knockout celler jämfört med i vild typs A431-celler. I projektet ingick en undersökning av halten glutation i LAPTM4B-knockout celler jämfört med i LAPTM4B-överuttryckande celler. Resultaten från dessa experiment var att LAPTM4B-knockout celler innehåller lägre halter av glutation än LAPTM4B-överuttryckande celler. Detta projekt understöder att det finns interaktioner mellan sfingolipid-signalering och LAPTM4B och ger ny information om endosomala signaleringsmekanismer.
  • Karhu, Oskar (2022)
    Alar insufficiens betyder svaghet av näsborrens omkringliggande stödvävnader, trånghet i näsborren eller en kombination av dessa två, som leder till en känsla av nästäppa. Alar insufficiens har påvisats leda till en försämrad livskvalitet och operativ behandling har inte tidigare gett enväldigt gynnande resultat. Det har visats i två forskningar att fysioterapi av näsans muskler kan ha en positiv effekt mot symptomen av alar insufficiens, och därmed har det implementerats i vården trots de begränsade vetenskapliga beläggen. Forskningens mål var att utreda retrospektivt ifall näsgymnastiken har minskat antalet operativa ingrepp hos patienter som lider av alar insufficiens. Patientmaterialet bestod av 268 patienter som hade ordinerats näsgymnastik vid Kliniken för öron-, näs- och halssjukdomar i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS) under tiden 1.1.2013- 31.12.2018. Av materialet var 50,4 % kvinnor och medelåldern var 47,6 år. Av patienter som hade utfört näsgymnastik hade 19,2 % (N=5) dragit nytta av den. Trots det opererades 20 % (N=1) av dessa patienter. Av patienter som inte drog nytta av gymnastiken opererades så gott som alla (90 %, N=9). Forskningen uppnådde statistiskt signifikanta värden, men på grund av det stora bortfallet av patienter kan inga raka slutsatser dras av resultaten. Trots det kan användningen av näsgymnastik ifrågasättas i och med den vaga vetenskapliga basis som stöder gymnastiken.