Browsing by Subject "narrativ"

Min utgångspunkt för denna studie har varit de tidiga kvinnliga pionjärskapet i det sociala arbetet. Genom min studie har jag velat belysa det samtida pionjärskapet och på så sätt kunna bidra till med ett inlägg till studiet av det sociala arbetets historia. Jag förstår en ”samtid pionjär” som en person verksam inom ledarskap, forskning eller undervisning på det sociala området. Syftet med min pro gradu-avhandling har varit att, med avstamp i det sociala arbetets ”feministiska historiska arv” belysa det sociala området ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Detta har jag gjort genom att besvara tre forskningsfrågor enligt följande: 1) på vilka sätt tar sig genusstrukturer uttryck i informanternas narrativ? 2) ett hurudant handlingsutrymme beskrivs av informanterna i narrativen? Och 3) vilken typ av kompetenser framstår i narrativen som relevanta på det sociala området i en nutida kontext? Jag har intervjuat fem personer som verkar i ledarskapspositioner, inom undervisning eller inom forskning på det sociala området och analyserat intervjumaterialet genom en narrativ analys och på basen av materialet har jag skapat det jag kallar ”de samtida pionjärernas narrativ”. Jag har analyserat mitt material utgående från Donna Haraways (1988) koncept om situerad kunskap, Judith Butlers (1990) teoretisering av genus som performativt och Joan Ackers (1990;2012;2006) teoretisering om könade processer i organisationer. I analysresutaten framstår att genus, kunskap och handlingsutrymme är sinsemellan överlappande dimensioner som sammansatta skapar det jag kallar för ”den samtida pionjärens verklighet”. Genusstrukturer tar sig uttryck i narrativet som en ”kultur av förbiseddhet” både i formen av en utifrån påklistrad fördom om det sociala områden men även genom internaliserade uppfattningar. I praktiken syns detta t.ex. i mötet med andra sektorer där det sociala området stundvis ses som ett ”tilläggselement” till övrig serviceproduktion. Handlingsutrymmet beskrivs i narrativet som präglat av mydighetsutövning som ibland innebär friktioner både mellan det privata/det offentliga men också mellan olika aktörer på fältet. Myndighetsansvaret betonas även som en naturlig del av en demokratisk process. Handlingsutrymmet präglas även av kollektiva ageranden där man genom grupper beskriver en möjlighet att påverka i olika frågor. I narrativet beskrivs både kunskapsproduktion och kunskapstillämpning som praktikbundna fenomen inom det sociala området. Kunskapen och implementeringen av den i praktiken bör ske i dialogiskt samarbete med brukare och övriga professionella för att skapa relevanta, ändamålsenliga och varaktiga goda resultat. Här talar pionjären om vikten av att behärska en parallell-kunskap som innefattar så väl områdesspecifik kompetens (vad) som ett förmågan att arbeta dialogiskt (hur). Det är dock i intersektionen mellan alla tre dimensioner: genus-kunskap-handlingsutryme, som vi kan säga att den samtida pionjärens verklighet finns och tar sig uttryck. Syftet för studien har varit att föra fram ett möjligt sätt att förstå hur genusstrukturer verkar på det sociala området. ”Den samtida pionjärens verklighet” skulle inte ha samma uttryck eller djup om man avlägsnade genusperspektivet. Förklaringsmodellen låter därför förstå att genusstrukturer genomsyrar handlingsutrymmet så väl som kunskapen på det sociala området. Genusstrukturerna i narrativet kan ses som performativa (Butler 1990, 77) genom olika könade processer (Acker 2012, 215). Dessa processer föregår på såväl organisations- som individnivå och synliggörs i friktioner och förhandlingar. Förklaringsmodellen ”den samtida pionärens verklighet” förstås i samspel med dess kontext i tid och rum, precis som kunskap är situerad, d.v.s. lokalt förankrad (Haraway, 581). På basen av mina analysresultat ser jag att det finns skäl upprätthålla en diskussion om betydelsen av genus inom det sociala området. Genom att förbise genus finns en risk att utvecklingsarbetet inom området stagnerar vilket även kan komma att ha konsekvenser för klientarbetet (Kullberg et al. 2012, 100).

Undersökningens syfte är att undersöka hur studerande som smittats av Covid-19 hanterar stigma och stigmatisering i sina berättelser om coronautbrottet i Vasa hösten 2020. Med andra ord intresserade jag mig för vad som händer då en tidigare neutral grupp, studeranden, blir förknippade med en smittsam sjukdom och den potentiella spridningen av den. Tidigare studier visar att det kan förekomma stigmatisering i samband med Covid-19 och för att tillföra något nytt på ett forskningsmässigt plan föll valet av den empiriska kontexten på Vasa. Som teoretisk referensram utgick jag ifrån Strongs (1990) teori om psykosociala epidemier och från Link och Phelans (2001) teori om stigma. Denna narrativa studie baserade sig på fem narrativa forskningsintervjuer med unga, svensktalande studerande, som varit bosatta i Vasa och blivit bekräftat smittade av Covid-19 under den aktuella tidsperioden (september-oktober 2020). Som analysmetod användes narrativ analys. I undersökningen visade det sig att, i stället för beskrivningar av upplevelser av stigmatisering, förekom det berättelser om hur man framgångsrikt hanterat situationen. Utöver detta blev det tydligt att informanterna avsade sig från potentiell skuld till ett riskfyllt beteende i sina berättelser. Det framträdande narrativet som betonar det egna beteendet som vanligt och enligt normerna sammanflätas med ett annat narrativt element som betonar insjuknandet och den lokala epidemin som en delad upplevelse i stället för en enskild och ensam olycka. Trots att informanternas coronaberättelser präglas av redogörelser kring samhörighet och ett gemensamt förhållningssätt till både coronahotet, insjuknandet och livet efter epidemin, är det tydligt att de som drabbades av coronasmitta under Vasaepidemin inte lyckats undvika stigmatisering från samhället utanför den egna gemenskapen.