Barnperspektivet och barns delaktighet blev aktuellt i Finland i början av 1990-talet då FN:s konvention om barnets
rättigheter trädde i kraft. Vid samma tid riktades det i Sverige kritik mot handläggningen och dokumentationen av
barnavårdsutredningar samt mot att slutförandet av bedömningarna tog en alltför lång tid och att varken barn eller
föräldrar givits möjligheten till tillräckligt deltagande. Detta resulterade i en modell som kallas för BBIC (Barns Behov
i Centrum) som används som ett redskap för att kartlägga, planera och följa upp barns behov samt att stärka barns
delaktighet och inflytande. Finland har tagit BBIC-modellen i bruk i bl.a. barnskyddet och i tjänster enligt
socialvårdslagen.
Syftet med denna avhandling är att studera hur användningen av BBIC-modellen inverkar på barns delaktighet vid
bedömningen av servicebehov hos barnfamiljer. Avhandlingen utgår ifrån en teoretisk synvinkel där de professionella
reflekterar kring och bidrar till att konstruera delaktighetens olika dimensioner och från en praktikbaserad synvinkel, det
vill säga hur de professionella använder sig av modellen. Forskningsfrågorna är följande; 1) Hur konstrueras barns
delaktighet av socialarbetare och socialhandledare utifrån relationen barn-vuxen-socialarbetare? 2) Hur beskriver
socialarbetarna och socialhandledarna användningen av modellen som ett verktyg vid bedömningen av servicebehov? 3)
Hur upplever socialarbetarna och socialhandledarna att BBIC-modellen inverkar på barns delaktighet?
Studien är kvalitativ och materialinsamlingsmetoden är forskningsintervjuer. Sex anställda socialarbetare och
socialhandledare som i sitt arbete använt sig av BBIC-modellen inom bedömningen av servicebehov har intervjuats.
Analysen utgår från teoristyrd innehållsanalys. De teoretiska utgångspunkterna i studien är socialkonstruktionism och
Harry Shiers teori för barns delaktighet. Teorierna används för att definiera nivån av barns delaktighet i socialarbetarnas
och socialhandledarnas konstruktioner av delaktighet och erfarenheter av att använda BBIC.
Studien visar att socialarbetarna och socialhandledarna konstruerar barns delaktighet i termer av att barnets röst blir hörd,
att barnet informeras och bemöts och att barnets ålder och utvecklingsnivå beaktas. Resultaten tyder på att BBIC anses
fungera bra som en referensram i arbetet och som stöd för dokumentering. Studien visar att användningen av modellen
har en inverkan på barns delaktighet i den mån att den framhäver barnets centrala roll i utredningen och påminner den
professionella om att fråga barnet mångsidigt om hens liv. Ur resultaten framgick att det finns efterfrågan på en
barnversion av BBIC som kunde användas i direkt växelverkan med barnet. Avhandlingen visar att barn konstrueras som
personer med individuella egenskaper och behov samt som kompetenta att uttrycka sig om sitt eget liv. Tidsbrist och
Covid-19 upplevs som utmaningar i uppfyllandet av barns delaktighet. Det finns ett behov av fortsatt framtida forskning
gällande barns egna erfarenheter av delaktighet och BBIC-modellen. Professionellas uppfattningar om delaktighet och
BBIC kunde med fördel studeras med hjälp av fokusgrupper för att skapa ny kunskap genom kollegial reflektion.
