Avhandlingen är en rätts- och tvärvetenskaplig granskning av begreppet fast fornlämning enligt lagen om fornminnen (295/1963) 2 §. Skyddet av fasta fornlämningar som företeelse har förutom en förankring miljörätten även i kulturella rättigheter. Samtidigt har de fasta fornlämningar en fast anknytning hur dessa unika företeelser och deras värden samt information kan på ett hållbart sätt komma att bevaras för framtiden och hur och under vilka förutsättningar arkeologisk forskning kan bedrivas. För att förankra avhandlingen i styrningen av det bredare kulturmiljöfältet i vår samtid presenteras den del av det system som utgörs av statens internationella åtagande, unionsrätten, grundrättsfrågeställningarna och markanvändningens styrning. Då den rättsliga doktrinen som berör ämnet är begränsat, får offentligtryck, förvaltningsmaterial och arkeologisk forskning inom frågor relaterade till fornminnesförvaltningen betydelse för avhandlingens utformning.
Arbetet avgränsas tidsmässigt i först hand till den rätts- och förvaltningshistoriska utveckling till tiden efter 1600-talet då skyddsintresset etableras från statsmaktens sida. Lagen om fornminnes lagförberedningsarbete under åren 1947-1962, rättskipningen och förvaltningspraxisen från 1960- till 2020-talet bildar den helhet som binder den rättshistoriska utvecklingen till begreppets nuvarande innehåll. Lagen om fornminne behandlas i arbetet till den del den berör fasta fornlämningar, medan andra närliggande begrepp behandlas endast som stöd i situationer där gränsgången mellan de olika fenomenen är relevant. Då fasta fornlämningar enligt lagrummets definition omfattar öppna definitioner på ett ålderdomligt lagtekniskt språk som inbegriper så gott som alla spår av olika mänsklig verksamhet för ett omfattande tidsrum, ställer den en avsevärd press för en enhetlig tolkning för att ge en rättssäker utgång. Systematiseringen av lagrummet ger oss dock möjligheten att se fast fornlämningar som bygger på tre kriterier, ålders-, bruks- och övergivenhetsrekvisitet.
I avhandlingen föreslås att ett förtydligande av lagrummet var möjligt om en avskiljning sker när det gäller skyddet av fasta naturföremål, till vilka det kan anknytas historiska minnen. Då skulle det bli klarare att grundförutsättningen för att någon företeelse ska kunna ses som fast fornlämning är att det finns bevarade spår av mänsklig verksamhet på platsen. Samtidigt föreslås att en fast åldersgräns intas tillsamman med ett förfarande som möjliggör även skyddet av betydelsefulla yngre lämningar för att ta fast på eventuella förändrare värderingar inom samhället och samtidigt öka betydelsen av och inflytandet hos allmänheten inom rättsområdet.
