Syftet med denna avhandling är att undersöka hur personer upplever att anknytningen som formats i barndomen har kunnat påverka deras parförhållanden i vuxen ålder. Anknytningsteorin anses vara en central teori som förklarar relationen som uppstår mellan barnet och dess närmaste vårdare vid födseln. Anknytningen som utvecklas mellan barnet och vårdnadshavaren förflyttas senare i livet över till individens kärlekspartner, då man inte mera är beroende av anknytningen med sin primära vårdare. Tidigare forskning visar att den anknytningsstil som utvecklas i barndomen har en betydelse för hur man förhåller sig i sina parförhållanden som vuxen. Dock är det möjligt att anknytningsstilen förändras med hjälp av sin partner eller på grund av händelser man genomgår i livet.
Denna undersökning genomfördes med en kvalitativ forskningsansats och materialet samlades in genom sex semi-strukturerade intervjuer. Slutligen analyserades materialet med hjälp av tolkande fenomenologi (IPA, Interpretative phenomenological analysis).
Resultaten i denna undersökning visade att de personer som upplevt ha en trygg anknytning i barndomen har även i vuxen ålder kunnat bygga upp trygga parrelationer. Öppenhet och tillit till föräldrarna i barndomen har exempelvis varit en förutsättning för att dessa existerar även i det egna parförhållandet som vuxen. Ett mönster gällande barndomens anknytning och beteende i parförhållanden som vuxen kunde synliggöras. De personer som däremot upplevt ha en delvis otrygg anknytning i barndomen har lyckats utveckla en trygg anknytning till sin partner, men vissa beteendemönster från barndomen syns ännu idag. Den otrygga anknytningen i barndomen upplevs synas som osäkerhet i det egna parförhållandet. Svårigheter med tillit i barndomen har exempelvis gjort att man inte alltid kan lita på sin partner.
