I avhandlingen behandlas anonym bevisning och de problem som anonymiteten kan orsaka med beaktande av svarandes rättigheter och rättskydd. Finland har nyligen blivit ett av de länder som tillåter vittnen att uppträda anonymt i en straffprocess, under vissa förutsättningar. Därför finns det skäl att närmare undersöka och redogöra för problematiken beträffande anonyma vittnen. Detta har jag gjort genom att analysera lagstiftningen, förarbeten samt Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis angående anonym bevisning.
Det att vittnen utsätts för hot och påtryckningar är inte ett okänt fenomen i Finland, därför finns ett behov av att skydda dessa vittnen. Anonym bevisning medför dock främmande drag till det finska rättssystemet, som i sin tur leder till att man är tvungen att avvika från grundläggande principer och rättigheter i straffprocessen. En av svarandes grundläggande rättighet i straffprocessen är att utsätta vittnens trovärdighet för bedömning genom förhör eller motförhör. Anonym bevisning skulle innebära en begränsning för att effektivt kunna utöva denna rätt. Svarande skulle även sakna möjlighet att motsätta sig anonymiteten. Svarandes intressen vid ansökan om anonymitet skulle övervakas av ett offentligt ombud, som i sin tur skulle ha väldigt begränsad möjlighet att effektivt kunna motsätta sig beviljandet av anonymitet. Samtidigt har också svarandes sekundära åtalsrätt begränsats beträffande brott som det anonyma vittnet misstänkts ha begått. De problem och begränsningar som anonymiteten medför har man försökt kompensera genom att domstolen fäster extra uppmärksamhet vid bedömningen av det anonyma vittnets trovärdighet samt genom att begränsa bevisvärdet av anonym bevisning. Dessa kompensationsformer kan dock inte i tillräcklig grad kompensera svarande för de rättskyddsproblem som anonymiteten medför.
Slutsatsen är att anonymiteten medför flera sådana element som kan vara besvärliga med tanke på svarandes rättigheter. I sista hand är det dock upp till Europeiska människorättsdomstolen att avgöra huruvida rättegången varit rättvis. Lagstiftaren verkar ha gått in för att skydda vittnen på bekostnad av svarandes rättigheter och rättskydd. Detta är en oroväckande utveckling som kan leda till att förtroendet för det finska rättsystemet och straffprocessen äventyras.
