Browsing by Subject "http://www.yso.fi/onto/mesh/D013996"

Hammersmithin menetelmä (Hammersmith Infant Neurological Examination) on systemaattinen neurologinen tutkimus, jolla pyritään löytämään kehittymässä olevaan CP-vammaan viittaavia löydöksiä alle kahden vuoden ikäisillä lapsilla. Hammersmithin menetelmää käytetään tutkimaan riskilapsia, joilla on tunnistettu jokin varhaiselle aivovauriolle altistava tekijä. CP-vamma on yleisin vastasyntyneisyyskauden aivovaurion aiheuttama sairaus. Tämän tutkielman tarkoituksena oli kääntää Hammersmithin menetelmän tutkimuslomake englanninkielisestä alkuperäisversiosta suomeksi. Käännös suunniteltiin moniammatillisena yhteistyönä ja toteutettiin virallisten käännösohjeiden mukaisesti, jolloin käännösprosessiin sisältyi myös takaisinkäännösvaihe. Käännöksen tarkoituksena on edistää Hammersmithin menetelmän käyttöä Suomessa. Tutkielman kirjallisuuskatsauksessa Hammersmithin menetelmästä CP-vamman diagnostiikassa todettiin, että riskilasten seurannassa Hammersmithin menetelmä on hyvä tutkimus neurologisen tilanteen arviontiin. CP-vamman varhainen diagnoosi tapahtuu luotettavimmin yhdistämällä Hammersmithin menetelmä aivojen magneettikuvaukseen sekä liikkeiden videopohjaiseen arviointiin. Varhaisella diagnoosilla päästään varhaiseen kuntoutukseen, ja optimoidaan toimintakyky niin hyvin kuin aivovaurion kanssa on mahdollista. Tutkielman kirjallisuushaussa selvitettiin, onko kääntäminen hyödyllistä. Pelkkää kääntämisprosessia kuvaavia artikkeleita löytyi paljon. Tutkimuksia siitä, onko menetelmän kääntämisestä ollut hyötyä, ei löytynyt. Ei myöskään löytynyt tutkimuksia, joissa kääntäminen olisi todettu hyödyttömäksi. Artikkeleissa perusteltiin eri menetelmien kääntämistä sillä, että itse menetelmä on todettu hyväksi. Kirjallisuuden perusteella Hammersmithin menetelmä todettiin hyväksi tutkimukseksi osana riskilasten seurantaa. Kääntämisen hyödyllisyyteen ei kirjallisuushaussa löytynyt vastausta. Käännös tehtiin onnistuneesti ja sen oletetaan lisäävän menetelmän käyttöä Suomessa. Tämän toivotaan myös edistävän riskilasten seurannan yhtenäistymistä.

Förvärvade demyeliniserande sjukdomar är sällsynta och har en årlig incidens av uppskattningsvis en per 100 000 barn och unga. Huvudsakliga förvärvade demyeliniserande sjukdomar hos barn är akut disseminerad encefalomyelit, multipel skleros (MS), optikusneurit, neuromyelitis optica och transversell myelit. Tillstånden medför sannolikt en större sjukdomsbörda för de barn som insjuknat än man tidigare antagit. Fokus i studien har därför lagts på hur sjukdomarna kommit till kliniskt uttryck, i en strävan efter att identifiera faktorer som kunde underlätta diagnostiken och valet av behandling. Patientunderlaget i denna retrospektiva registerstudie består av samtliga patienter i åldern 0–18 år som diagnosticerats med ett kliniskt isolerat syndrom och/eller MS i Helsingfors-Nylands sjukvårdsområde (HNS) under tidsperioden 1.1.2000-31.12.2022. Patienterna för registerstudien har insamlats från ett lokalt MS-register (StellarQ). Det slutliga målet för det projekt som studien utgör en betydande del av är att skapa ett nationellt register för förvärvade demyeliniserande sjukdomar hos barn och unga. Av 49 patienter med ett kliniskt isolerat syndrom utvecklade slutligen 32 patienter MS (65 %). MS var vanligare hos flickor (1,67:1), medan pojkar tenderade att utveckla MS i en lägre ålder. Positiv oligoklonalitet, alternativt ett förhöjt IgG-index i likvor, talar starkt för MS-diagnos även hos barn. En stor del av studiens patienter utvecklade betydande motoriska, sensoriska och/eller kognitiva residualsymtom, vilket stöder tanken om tidigt insatt och effektiv behandling hos barn.

Målsättning: Att hitta kliniska och metaboliska riskfaktorer för typ 2 diabetes. Material och metoder: Under sex års tid uppföljdes 1669 personer (18 - 75 år) i Österbotten som en del av den populationsbaserade PPP-Botnia studien. Glukostoleransen fastställdes med glukosbelastningsprov. Deltagarna indelades i fyra grupper enligt förändringen i glukostolerans mellan grundundersökningen och uppföljningsbesöket. Skillnader mellan grupperna analyserades med multifaktoriell regressionsanalys. Resultat: Prevalensen för diabetes vid grundundersökningen var 6,5 % och vid uppföljningsbesöket 11,5 %. Ny diabetes korrelerade med dålig insulinsekretion, hög ålder, kardiovaskulära störningar, metabolt syndrom, dålig kondition och diabetes i släkten. Försämrad glukostolerans korrelerade med bukfetma, dålig kondition och hög ålder. Förbättrad glukostolerans associerades med en minskad ökning i BMI och midjemått. Slutsatser: Patogenesen för diabetes tycks innehålla en ärftlig komponent medan viktminskning tycks ha en positiv inverkan på glukostoleransen. Studien påvisar insulinsekretionens och insulinresistensens betydelse för uppkomsten av försämrad glukostolerans och diabetes. Livsstilsfaktorers och psykosociala faktorers betydelse för uppkomsten av diabetes kräver ytterligare studier.