Browsing by Subject "diskurs"

Kvinnliga mördare porträtteras i media ofta som antingen onda eller galna (Berrington & Honkatukia, 2002) medan mäns våld ofta normaliseras (Venäläinen, 2016). Mycket av den tidigare forskningen har fokuserat på kategoriseringen av antingen manliga eller kvinnliga mördare. Syftet med denna avhandling var att granska diskurserna kring manliga och kvinnliga mördare i media i jämförande syfte, för att se hur porträtteringen av manliga och kvinnliga förövare skiljer sig åt (om alls). Avhandlingen strävar till att svara på två forskningsfrågor: 1) vilka diskurser används då det talas om manliga och kvinnliga mördare i media? och 2) Finns det någon skillnad i hur man talar om kvinnliga respektive manliga mördare i media, och vad är dessa skillnader? Materialet utgjordes av artiklar från Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat från tidsperioden 2007-2018. Artiklarna behandlade mord och dråp som skett i Finland och analyserades med hjälp av kritisk diskursanalys. Analysen av materialet delades upp i två delar. I första fasen gjordes en heltäckande analys av materialet för att identifiera ofta förekommande diskurser. I den andra fasen gjordes en djupare analys av några utvalda artiklar. Ur materialet identifierades fyra ofta förekommande diskurser: 1) Tragedi diskursen, 2) Förövaren som känslokallt monster, 3) Mental instabilitet som förklaring till våldet, samt 4) Våld som ett samhälleligt problem. Medan det inte förekom några tydliga skillnader i framställningen av manliga och kvinnliga förövare bekräftade analysen ändå delvis tidigare forskningsresultat. Kvinnorna saknade ofta handlingsutrymme och porträtterades ofta som antingen mentalt instabila eller tragiska, och mäns våld normaliserades.

I avhandlingen analyseras den finska klimatdiskussionen förd under Juha Sipiläs premiärministertid. Materialet utgörs av två plenumdebatter förda i september 2017 och mars 2018. Metoden utgörs av diskursanalys, och syftet är att besvara frågan ifall riksdagspartiernas utsagor och sätt att tala om klimatförändringen kan anses utgöra skilda diskurser, samt ifall utsagorna inom varje enskilt parti kan anses utgöra en enhetlig diskurs. Ifall partierna förstår problemet på skilda sätt kan detta ha betydelse då man utvärderar den förda politikens tillräcklighet. I introduktionen framkommer att klimatförändringen är ett tema som lyfts fram allt mer i dagens värld. Genom att analysera de olika partiernas utsagor och jämföra dessa med varandra kan man finna förståelse i ifall problemet tas på ett tillräckligt stort allvar inom den finska politiken. Med ”valence issue”, en central term i avhandlingen, avses en fråga som enhetligt antingen understöds eller ses med motvilja på från väljarkårens håll. Frågan ifall klimatfrågorna kan anses utgöra en ”valence issue” har under den senaste tiden blivit ifrågasatt. Klimatpolitiken kan specifikt kännetecknas av starka motsättningar. I tidigare forskning gällande partiers förhållande till klimatpoltiken framkommer även att socialdemokratiska partier har brukat lyfta fram gröna värderingar kraftigare än konservativa och kristdemokratiska partier. Avhandlingens metod utgörs av diskursanalysen, mer specifikt av Carol Bacchis ”What´s the problem represented to be?”-analys. Analysen fokuserar på problematiseringen av teman, inte på policyn i sig. Problematiseringar anses bestämma vad som anses vara viktigt och vad som lämnas bort. Materialet har i avhandlingen ställts tre frågor, som fokuserar på hur klimatförändringen blivit porträtterad i debatterna och vad som underligger detta, vilket Finlands ansvar i frågan är, och vad som valts att inte lyftas fram. Språket står i centrum av diskursanalysen, och en fokusering på det språkliga kan anses vara motiverat då man analyserar de valda debatterna. I analysen framkommer att regeringspartiet Centern anser att Finland fört en aktiv och ambitös klimatpolitik, samt att klimatförändringen är ett problem som går att lösa. Partiet försöker därtill betona att det i riksdagen råder koncensus angående klimatpolitikens tillräcklighet. Regeringspartiet Samlingspartiet lyfter fram klimatförändringens hot, men gör det inte på ett kraftigt sätt och kritiserar inte den förda politiken. Blå framtid, som utgör det sista regeringspartiet, tar klimatförändringen på allvar, men lyfter fram det egna landets nytta, samt vikten av internationellt rättvisa åtgärder. De Gröna, som tillhör oppositionen, lyfter fram det nuvarande lägets allvar på ett kraftigt sätt samt kritiserar regeringens åtgärder, och tänker att regeringen inte insett situationens allvar. I partiets talturer konkretiseras och kristalliseras klimatkampen, samtidigt som klimatkampen personifieras och det vädjas till känslor. Även Vänsterförbundet lyfter fram situationens allvar och kritiserar de nuvarande åtgärderna, samt anser att klimatkampen handlar om rättvisa både globalt och i hemlandet. Socialdemokraterna ser klimatförändringen som en ödesfråga, och anser att Finland ska föra en aktiv klimatpolitik. Däritll lyfter partiet fram rättvisa och social hållbarhet. Sannfinländarna vill lösa klimatproblemet, men viljan framstår som mindre än hos de andra partierna, eftersom partiet väljer att prioritera Finlands egna intresse och lyfta fram vikten av en internationellt rättvis fördelning av klimatåtgärderna. Svenska folkpartiet anser klimatförändringen vara ett faktum och att det är bråttom med åtgärderna, samtidigt som partiet anser att mycket tyder på att lägets allvar inte insetts. Kristdemokraterna både prisar och kritiserar den förda politiken, och använder sig samtidigt av ett språk som inte är särskilt känsloladdat. I resultatdelen framkommer att alla partier anser klimatförändringen vara ett faktum som kräver åtgärder, vilket tyder på att alla ser det som ett hot. Det kan motiveras att partierna skiljer sig i sina sätt att tala om klimatförändringen, särskiljt i det som lyfts fram och i hur de förhåller sig till regeringens politik. Alla partier delar samtidigt ändå på en grundläggande förstålse om att klimatförändringen håller på att ske. Därför är det inte befogat att tala om skilda diskurser mellan partierna, åtminstone när det kommer till denna centrala förståelse. Ifall detta inte beaktas, går det att finna skilda diskurser mellan partierna. Det är därtill svårt att finna skilda diskurser inom de enskilda partierna. I diskussionsdelen lyfts det fram att klimatförändringen kan utgöra en ”valence issue” i de analyserade debatterna, men att klimatåtgärderna och deras ambitionsgrad inte är det. Analysen stöder därtill den tidigare forskningen om att gröna- och vänsterpartier lyfter klimatfrågorna kraftigare fram än andra partier.

This thesis explores the culture of the discussion forum Incels.is and incels’ perceptions of women, feminism and men who are sexually successful with women. “Incel”, or “involuntary celibate” is in this case an identity linked to the internet-based incel movement, a subculture characterised by the fact that its members desperately want to engage in sexual and/or romantic relationships with women but are unable to. Incels’ use of language is often hateful, extremely misogynist, and violent. The incel movement, like the alt-right, is a growing phenomenon and therefore requires more research and attention. The empirical material of the thesis consists of posts that I, with the research method of netnography, have collected from Incels.is. The posts have then been analysed with critical discourse analysis. The theoretical framework for this thesis lies in an understanding of gender as socially and societally constructed; I mainly utilise the concept of hegemonic masculinity to shed light on how incels perceive their own and other men’s masculinities. The analysis shows that incels blame their sex- and lovelessness almost entirely on women. According to incels, the societal and cultural wins of feminism in the West has resulted in women not being obligated to have a male partner. This means women can be more selective when picking their partner which has resulted in men like incels not getting picked, and therefore remaining celibate and alone. Incels are of the opinion that they as men are expected to be hypermasculine, and because they don’t live up to the unrealistic expectations put on men they are derided and neglected by women, other men, and society as a whole. Incels both criticise and praise hegemonic masculinity, which makes their gender expressions a good example of hybrid masculinity. Incels are an example of how hybrid masculinities can reinforce the gender hierarchy rather than challenge it. This thesis is an addition to the growing research on incels and other male-dominated online subcultures. Its contribution to this body of research is the observation that incels through hybrid masculinity simultaneously obscure and reinforce their privileged position as men.

I min pro gradu-avhandling vill jag ta fasta på det samhälleliga klimatet angående invandringspolitik och rasism i Finland. Politiska rörelser med nationalistiska tankar har under de senaste åren blivit allt starkare runt om i Europa. Syftet med min undersökning är att studera hur unga tänker om rasism i Finland i dag och jag lyfter jag upp elevernas tolkning av rasism som det centrala. Mina forskningsfrågor är: - Hur förhåller sig till och hurdana föreställningar om rasism har skolelever? samt - Kan man finna olika diskurser i ungas berättelser och i så fall vilka? Jag anser att det är viktigt att forska i vad unga har för tankar för att se på vilka de framtida tendenserna i samhället kan vara. Det är inte alls sagt att man reflekterar över de olika, 'självklara', sätten att agera i vardagen och jag tror att det är nyttigt att forska i de diskurser som leder oss. Materialet består av skrivna berättelser av 42 elever i årskurserna 9 och 10 i Helsingfors. Informanterna var 14-17 år och materialinsamlingen skedde under våren 2013. Eleverna läste insändaren Finland – ett tryggt land för alla? (Holm 2012, Bilaga 3.) och skrev därefter ner sina tankar. Narrativerna analyserar jag med hjälp av diskursanalys. Jag fann fyra olika typer av diskurser: 1) den kritiserande unga, 2) den engagerade unga, 3) den agerande unga och 4) den indifferenta unga. I analysen av diskurserna använder jag mig av ett narrativt och diskursanalytiskt närmandesätt och koncentrerar mig på informanternas tolkningar av verkligheten med grunden i socialkonstruktivismen. För att göra min analys levande och visa hur de unga producerar diskurser och hur diskursanalysen har tagit sin form i denna avhandling, presenterar jag utdrag, citat, ur informanternas texter. Citaten demonstrerar hur mina informanter uttrycker sig, samt ger läsaren en möjlighet att iaktta min argumentation om materialet och förstärker validiteten av min analys. Enligt mina forskningsresultat uttrycker endast den kritiserande unga direkt sina personliga rasistiska åsikter. Han visar på en tydlig kritik mot och tvivel för hur allmänt förekommande rasismen i Finland är. Den engagerade unga är upprörd över de orättvisor som människor utsätts för. Den indelning i 'de' och 'vi' som den engagerade unga skapar handlar närmast om 'rasisterna' och 'offrena'. I diskursen används uttryck som att tycka synd om offren. Ett betydande konstaterande av den agerande unga är att rasism har blivit tabu i Finland. Diskriminerande praxis, som även kunde kallas gömd och osynlig rasism, är svårt att ta tag i och blir lätt ett tabu då ämnet är känsligt och syftet är att korrigera ett allmänt sätt att tänka och fungera. Den minst framträdande diskursen är diskursen om den indifferenta unga. Den indifferenta unga diskuterar sitt eget språkbruk och kommer då närmare förståelsen för hur han själv bidrar till att upprätthålla ojämlika maktförhållanden genom att använda diskriminerande ord. Ordval har betydelse för rådande samhälleliga uppdelningar i 'de' och 'vi'. Dylika maktförhållanden uppehålls genom vad Skutnabb-Kangas (1988, 262–264) kallar för ideologisk rasism. Denna typ av rasism syns enligt henne i språket, i hur vi talar om andra människor och folk. Enligt mina resultat representerar de fyra olika diskurserna en variation av attityder och åsikter som även kan hittas i samhället i stort. Matilainen (2011) konstaterar att det finns vissa vanliga motiveringar till att ett land inte borde ta in fler invandrare. De har att göra med ekonomi, sociala aspekter, moraliska aspekter samt faktorer angående utbildning. (Matilainen 2011, 179–180.) Ungdomarna i Matilainens forskning, som även i min forskning, använde sig av dessa motiveringar. Min forskning har visat på att ungas diskurser om rasism kommer väl fram i narrativa berättelser.