Browsing by Subject "socialkonstruktionism"

Amidst global challenges such as climate change, the covid-19 pandemic and digital menaces such as the spread of disinformation, as well as a fear of declining reading skills in Finland, several media companies have established a niche news genre aimed at subteen prosumers. This thesis is an exploration of children’s news from the perspective of the media professionals producing the content. The study inquires how the journalists imagine their audience – namely children in elementary school – when making news. With a poststructuralist, Foucauldian discourse theoretical approach, the thesis analyzes articulations by producers representing four major newsrooms in Finland (Yle, Svenska Yle, Helsingin Sanomat and Hufvudstadsbladet), gathered during five individually conducted semi-structured interviews. In accordance with the theoretical standpoint, the producers’ articulations contain statements, that consequently have a function with constitutive effects. The empirically informed interpretive account explores four discursive formations of children and childhood found in the material: the children as universal, capable, vulnerable, and as the ‘future’. These formations come to construct the concept of childhood, of what children are and what children should become. The news producers imagine children as competent beings, navigating the digital era skillfully, with a curiosity of their surroundings. Conflicting discourses of their vulnerability to digital harm fuels an objective of the news to be(come) a provider of safe and trustworthy information. In these discourses, the developmental level of children come to matter for what kind of content is deemed possible to produce for the audience. In imagining the children through a universal lens, the producers construct a rather one-dimensional image of what it means to be a child in Finland in the 21st century. This thesis contributes to the understudied field of children’s news with raising questions on how the mechanisms in news production, as seen from the discursive practices that constitute the work by news professionals, come to influence the way in which adults relate to children as media consumers.

I denna pro gradu-avhandling undersöker jag hur så kallade samkönade parrelationer representeras genom paret Allan och Udo ur Minna Lindeberg och Linda Bondestams bilderbok Allan och Udo (2011). Boken uppges på bakpärmen vara en allåldersbok och därför närmar jag mig inte boken ur ett barnlitteraturteoretiskt perspektiv utan ur ett socialkonstruktionistiskt psykologiskt perspektiv där en för min avhandling central tanke är att fiktiva karaktärer är verkliga och utgör för läsaren potentiella själv: den socialpsykologiska teoretikern Kenneth J. Gergen menar att fiktiva berättelser och karaktärer erbjuder scenarion för hur man själv kan agera i (par)relationer. Medan den enda litteraturvetenskapliga text jag har hittat som kommenterar Allan och Udo enligt min iakttagelse fokuserar på att ensidigt definiera Allan och Udos relation utgående från sexualitet – ett reducerande och begränsande fokus som enligt forskning jag citerar i min avhandling försvårar människors parrelationer – fokuserar jag i min tur på att problematisera den skildrade kommunikationen mellan Allan och Udo. Jag undersöker vad Allan och Udo säger till varandra, med vilka tonfall de skildras kommunicera och hurdant kroppsspråk de skildras använda. Jag betraktar fiktiva dialoger som naturligt förekommande kommunikation inom berättelsevärlden och använder mig i min analys av paret Allan och Udo av parrelationsforskarna John Gottmans samt Howard J. Markman, Scott M. Stanley och Susan L. Blumbergs termer och begrepp för att beskriva kommunikation inom parrelationer. Jag stöder mig bland annat också på parrelationsforskaren Robert Jay Greens iakttagelse att parterna i så kallade samkönade par är betydligt mera jämställda än parterna i så kallade heterosexuella par. Dessutom stöder jag mig på Gergens iakttagelse att parrelationer så som vi i västvärlden konstruerar dem idag – vi ingår dem i syfte att uppnå individuellt välbefinnande – kan bli ett hot mot det vi kallar våra individuella själv. I min analys föreslår jag att den skildrade kommunikationen mellan Allan och Udo inte egentligen kan kallas för kommunikation: jag föreslår att hela berättelsen om Allan och Udo handlar om att Udo använder våld mot Allan och om att Allan tar på sig ansvaret. Jag föreslår att det övergripande scenariot som Allan och Udo erbjuder för att agera i parrelationer är ett scenario där våldsbeteende är normaliserat. Sålunda föreslår jag att Allan och Udo inte är en allåldersbok. Allan och Udo har omtalats som den finlandssvenska bilderbokens första homopar men med hänvisning inte minst till Greens iakttagelse föreslår jag i min analys också att Allan och Udo inte är ett så kallat samkönat par. Jag föreslår att Allan och Udo är ett förklätt mycket traditionellt heterosexuellt par i så kallade bögkläder. I min avhandling ifrågasätter jag sättet på vilket så kallade samkönade parrelationer representeras genom paret Allan och Udo. Jag argumenterar för att Allan och Udos påstådda homosexualitet har varit i fokus inte bara inom litteraturvetenskapen utan också i många andra sammanhang: våldet i boken har passerat osynligt förbi. Ytterligare frågar jag mig om det inte borde myntas ett nytt begrepp som tillägg till begreppet queerforskning, nämligen: skåpheterosexualitetsforskning.

Rasism är ett vidsträckt samhälleligt och socialt problem. Inom finskt socialt arbete, är rasism fortsättningsvis en relativt lite studerad fråga. I Finland, där rasism studerats i relation till människor från majoritetsbefolkningen, har man ofta intresserat sig för så kallade extrema ”vita” grupperingar. Det har emellertid hävdats att också så kallade vanliga ”vita” finska människor påverkas av och medverkar till rasism. Avhandlingen intresserar sig för hur socialarbetare, företrädesvis vita, skapar mening om ras och rasism. Avhandlingen utgår från en förståelse där rasism anses som ett relationellt fenomen, varmed ingen kan skriva sig ut från rasism. Avhandlingen har vidare inspirerats av fältet för vithetsstudier. Att tala om socialarbetarna som företrädesvis vita, är inte att tala om vithet som deras essens, men som ett sätt att synliggöra den (makt)position de intar i relationer av rasism. Materialet utgörs av sex individuella intervjuer som har granskats med hjälp av ett diskursanalytiskt tillvägagångssätt. I enighet med den diskursanalytiska traditionen ligger intresset på meningsskapande praktiker, alltså vad som görs med hjälp av språket. Intresset ligger på de sätten hur socialarbetarna talar om ras och rasism. Utifrån de olika sätten socialarbetarna talar om ras och rasism konstrueras diskurser, genom vilka man försöker synliggöra hur socialarbetarna skapar mening om ras och rasism. Analysen av materialet visade att mening skapades om ras och rasism genom tre diskurser: den ambivalenta, den undvikande och den antirasistiska. Den ambivalenta diskursen konstrueras av en kluvenhet mellan vikten att lyfta fram rasism och viljan att upprätthålla goda relationer med kollegor. I relation till klienter konstrueras kluvenheten mellan vikten att erbjuda rätt sorts stöd men oron att inte kunna göra det. I den undvikande diskursen konstrueras ras till en obetydlig fråga genom betoning på allas likhet och unikhet. Möjlig förekomst av rasism på arbetsplatsen minimeras genom att bortförklara rasismkritik som allt annat än rasism. I den antirasistiska diskursen diskuteras ras i relation till socialarbetarna. Att tala om sig i rasifierade termer synliggör den (makt)position som socialarbetarna intar i relationer av rasism, samtidigt som detta talande kan återskapa (makt)positionen man försöker motstå. Utifrån analysresultaten kan det konstateras att kampen mot rasism blir viktig samtidigt som kritiskt förstådda sätt att tala kan återskapa rasifierade maktrelationer.

Denna magisteravhandling presenterar resultaten av en kvalitativ intervjustudie vars syfte är att undersöka hur placerade barns rättighet till delaktighet i det egna ärendet förverkligas i praktiken. Studien har två frågeställningar som lyder: 1. Hur beskriver socialarbetare placerade barns och ungas delaktighet? och 2. Hur tillgodoser socialarbetare delaktighet i placerade barns och ungas vardag och konkret med vilka metoder?. Undersökningen är grundläggande då det till stor del saknas undersökning om hur placerade barns delaktighet förverkligas i praktiken Delaktighet under placeringen har stor inverkan för barnets rätt att bli hörd, få tillgång till information och barnets yttrandefrihet (Nordenfors, 2015, 17–19). I denna avhandling har tonvikten lagts på socialarbetarnas perspektiv och hur de resonerar kring delaktighet och beskriver hur det förverkligas i den vardagliga praktiken. Sju (7) intervjuer genomfördes med socialarbetare som arbetar inom barnskyddet och som har erfarenheter av placering av barn och unga. Intervjuerna ägde rum per videosamtalsforumet Microsoft Teams. Principerna för en kvalitativ teoristyrd innehållsanalys användes för att analysera materialet, vilket betyder att analysenheterna ur det insamlade materialet styrs av teorier och tidigare forskning. Som teoretisk referensram fungerar den socialkonstruktionistiska kunskapssynen. Centrala begrepp i den här studien är barns delaktighet och aktörskap. I materialet utmärktes fyra huvudkategorier: 1) Barns delaktighet, 2) Metoder socialarbetare använder för att delaktiggöra placerade barn, 3) Premisser för placerade barns delaktighet och 4) Befrämjande av placerade barns delaktighet. Under huvudkategorin Barns delaktighet utmärktes följande underkategorier: 1) Delaktighet i vardagen och 2) Socialarbetaren ansvarar över delaktigheten. Under huvudkategorin Premisser för placerade barns delaktighet utmärktes följande underkategorier: 1) Relationens betydelse för delaktigheten, 2) Barnets ålders inverkan på delaktigheten och 3) Faktorer som försvårar delaktiggörandet av placerade barn. I resultaten framkommer det att placerade barns delaktighet är väldigt komplext och svårt att definiera. Vad placerade barns delaktighet betyder för de socialarbetare som deltagit i den här studien är kontinuitet, samarbete, hörande av barnet och delaktigheten i vardagen. Socialarbetarna upplever att det är svårt att konstatera om barn blir delaktiga i sina egna ärenden, men socialarbetarna upplever att barnen alltid har möjlighet till att vara delaktiga och att förutsättningarna för att kunna göra barnet delaktigt är mycket bättre i dag än tidigare. Utmärkande faktorer som påverkar möjliggörandet av delaktighet är relationen mellan socialarbetaren och barnet och åldern på barnet.

Tiivistelmä – Referat– Abstract Covid-19 conspiracy theories have figured actively in the media and the public debate during the first two years of the pandemic. One of the main functions that such conspiracy theories of society and politics perform is cultural work – they create new representations of reality that give rise to new identities and collectivities. Researchers are increasingly interested in exploring how conspiracy theories come to be so compelling and how people through them create meaning and construct their identities. Qualitative studies that examine the contents of these conspiracy theories and the possibilities for identity construction that they provide are of crucial importance in forming such an understanding. This thesis responds to appeals from researchers to investigate the ways in which gendered identities are implicated in modern conspiracy theories. Critical discursive psychology is employed as a theoretical framework to explore the ways in which men and women are positioned in a Covid-19 conspiracy theory discourse. The material consists of video recordings of two online conferences where 29 influential actors of 9 different nationalities discuss the pandemic as a conspiracy. The results indicate that the Covid-19 conspiracy theory, as represented in the seminars, largely possesses similar characteristics as modern conspiracy theories more generally, blending political subject matter with spiritual or religious descriptions. The pandemic is depicted as confirmation for the existence of a global totalitarian conspiracy that is escalating into an apocalyptic scenario, a development that can only be averted if humanity undergoes a spiritual awakening, collectively reclaiming their individuality and agency. Men and women are positioned differently within this story. Women are positioned primarily as mothers, whose duty it is to protect their children from the conspiracy, as well as to inspire other women to do the same. This maternal identity is depicted as empowering, spiritual and influential, representing a compelling subject position. In addition, the pandemic, that has placed restrictions on the public sphere, is depicted as a threat to a hegemonic masculinity that emphasizes the role of men as providers and (violent) protectors. Men are positioned as effeminate weaklings who have capitulated to the Covid-19 conspiracy without putting up a fight. A return to traditional, heteronormative gender roles is thus represented as central to resisting the conspiracy. The study provides insight into the ways in which gender identity contributes to the formation of modern conspiracy theories and collectives, and particularly into how feminine identities may be engaged in a right-wing populist, anti-conspiratorial political project.

Trots att sexuella minoriteters rättigheter fortsättningsvis förbättras, har de ännu i dag färre rättigheter än heterosexuella och de utsätts exempelvis för diskriminering, hatbrott och våld. Då begreppet sexuell minoritet används i denna avhandling avses homo- och bisexuella män och kvinnor. Syftet med denna avhandling är att utgående ifrån socialpsykologisk forskning öka förståelsen för sexuella minoriteters identitetskonstruktion och se på hurdana utmaningar unga som identifierar sig med en sexuell minoritetsgrupp kan stöta på. Genom att se på modeller för och det socialkonstruktionistiska synsättet på sexuella minoriteters identitetskonstruktion redogörs för hur sexuell minoritetsidentitet kan konstrueras. Vidare sammanställs litteratur för att se på vilka utmaningar unga som identifierar sig med en sexuell minoritetsgrupp kan stöta på. Denna avhandling är följaktligen en litteraturöversikt och litteraturen som avhandlingen bygger på är huvudsakligen från USA. Resultaten i avhandlingen visar att det främst finns skillnader i modeller för och det socialkonstruktionistiska synsättet på sexuella minoriteters identitetskonstruktion. Modellerna talar om steg eller tillstånd som individen förflyttar sig genom och till slut accepterar den sexuella identiteten. Det socialkonstruktionistiska synsättet menar att sexuell identitet formas av sociala processer, bundna till tid och kontext, och är därmed en livslång process. Vidare visar resultaten att utmaningar unga som identifierar sig med en sexuell minoritetsgrupp kan stöta på är exempelvis stigma och minoritetsstress som kan ha olika följder för den psykiska hälsan. Största delen av litteraturen visar att unga som identifierar sig med en sexuell minoritetsgrupp generellt sett upplever mera depressiva symptom och är mera benägna till självmordsbeteende än heterosexuella unga. Dock visar en del av litteraturen att fallet inte är så för alla unga som identifierar sig med en sexuell minoritetsgrupp. Allt flera unga mår bra efter att de avslöjat sin sexuella minoritetsidentitet, bland annat för att unga i dag är alltmer accepterande av sexuell mångfald. Sammanfattningsvis finns det flera sätt och element som en sexuell identitet kan konstrueras och unga som identifierar sig med en sexuell minoritetsgrupp möter i olika grad utmaningar och har därför olika nivåer av psykisk hälsa.

Fenomenet våld är ett mångfacetterat och välstuderat forskningsområde. Däremot finns det mindre utforskade områden av våld, däribland våld i ungas sällskapsrelationer. I Finland finns det ett betydande glapp i forskningen beträffande denna kategori av våld och på basis av tidigare forskningar är det därför svårt att få ett grepp om hur våld i ungas sällskapsrelationer ser ut i Finland och hur det eventuellt kan åtgärdas. Därav är syftet med avhandlingen att skapa en förståelse för hur problemet våld i ungas sällskapsrelationer uppfattas av professionella i skolvärlden. Avsikten har även varit att kartlägga hur de professionella resonerar kring sitt eget och skolans ansvar i frågan om förebyggande arbete med våldet och möjligt stöd för de ungdomar som utövat våld och/eller upplevt våld i en sällskapsrelation. Teorin om det ideala offret har använts för att stöda analysen av informanternas konstrueringar av problemet, medan teorin om gräsrotsbyråkratier fungerat som ett sammanfogande element för att skapa en övergripande förståelse för hur informanterna beskriver sin roll i arbetet med våldet. Studien har utförts med kvalitativa metoder och en socialkonstruktivistisk utgångspunkt. Materialet består av 7 semi-strukturerade intervjuer med skolkuratorer, skolhälsovårdare och lärare i svenskspråkiga skolor i södra Finland. Intervjuerna är gjorda med tre skolkuratorer, två skolhälsovårdare och två lärare. Det transkriberade materialet har analyserats med hjälp av en teoristyrd innehållsanalys. Resultaten visar att våld i ungas sällskapsrelationer är ett problem som långt förblir osynligt för skolan. Även om vissa av informanterna hade haft erfarenheter av att arbeta med fall av våld i ungas sällskapsrelationer, var andelen fall som kommit till informanternas kännedom relativt få. Informanternas reflektioner kring föreliggande våldstyp var komplexa och ibland även motstridiga. Samtidigt som ungdomarnas våld ansågs vara jämförbart med det våld vuxna utövar i nära relationer fanns det en uppfattning om att ungdomarna inte bär lika mycket moraliskt ansvar för våldet. Det fanns även motstridigheter gällande ingripandet i våld som utövas i sällskapsrelationerna. Å ena sidan sågs våldet som allvarligt, å andra sidan föreföll åtminstone en del av informanterna att uppfatta att tröskeln att ingripa i våldsrelationer mellan ungdomarna var ställvis lägre än i jämförelse med vuxna. Informanterna gjorde inte heller en stor åtskillnad mellan våldsutövare eller våldsutsatt utan uppfattade att bägge parter var berättigade till samma stöd, och man var hoppfull att situationen skulle förbättras för bägge parter då ungdomarna mognade och fått stöd, alternativt vård. Eftersom våld i ungas sällskapsrelationer på basis av denna studie förblir relativt dolt för professionella i skolvärlden, behövs mer forskning om ämnet i en finländsk kontext. Viktigt skulle även vara att utföra fler studier i syfte att undersöka ungdomarnas hjälpsökande beteende och hur myndigheter som dagligen jobbar med ungdomar kunde identifiera och ta tag i fall av våld i sällskapsrelationer.