Browsing by Subject "Nietzsche"

Herbert Marcuse’s work One-Dimensional Man (1964) provides an important and exemplary account of the reasons why even today our advanced industrial capitalist society, beneath its surface of great achievements, is in fact exceptionally repressive and destructive. Marcuse’s description shows us how the tranquilising abundances and comforts provided by this society, work and how despite them, or rather as a result of them, society is as repressive and destructive as ever. This society is dominated by the so-called technological rationality, which refers to a mode of thought and behaviour; as advanced, efficient technology progresses and spreads everywhere in society, it creates a corresponding demand for individuals to achieve a similar, unattainable level of efficiency. Individuals must force themselves to adjust to this absurd, efficient domination. Thus the acceptance of this demand means that this constant progress then leads to repression and destruction. The current, worsening climate crisis has given Marcuse’s analysis a renewed relevance as the spread of this technological capitalism does not take place only at the expense of humans but also on that of nature. Then again Marcuse importantly acknowledged that things could be turned around. Marcuse calls for the Great Refusal, a collective negation of the current repressive and destructive social order. As part of this resistance, the highly advanced technology could importantly be vested for the amelioration of existence and true human needs instead. The fact is however that Marcuse remains too much under the influence of Hegel’s philosophical system in the sense that if the former does not perceive dialectical movement is society, he is quick to conclude that the repressive and destructive one-dimensional society is perhaps more stagnant than it really is. Therefore we can incorporate to such an analysis of modern society the genealogical critique founded by Friedrich Nietzsche and centrally developed by Michel Foucault. Genealogy underlines and evinces the constant contingency and haphazardness of sociohistorical formations and thus continuous malleability. Through Nietzsche and Foucault we come to see that the one-dimensional society and its values are never final but part of an aimless sociohistorical development. Society is always open for change.

I denna avhandling presenterar jag en vetenskaplig metod baserad på Nietzsches filosofi. Därefter presenterar jag en teori om pengarnas ontologi, vilken blivit till genom att tillämpa Nietzsches metod. Metoden går ut på att forma sanningsutsagor på social basis och på att betrakta människan som en existentiell helhet, och inte uppfatta henne som en rationell varelse. Ur Nietzsches perspektiv definierar de starka sanningen vilken de svaga följer. Nietzsche kallar den starka filosof och den svaga vetenskapsman. Styrka och maktlystnad hos filosofen driver sanningssökandet. Själva metoden har tre aspekter: för det första kan filosofen använda sig av den svaga som grund för sitt arbete genom att tillämpa detaljer som den svaga bearbetar, för det andra är filosofen skeptisk mot vedertagna sanningar och vill definiera något nytt, för det tredje använder sig filosofen av erfarenhet som basis för sitt vetenskapliga skapande arbete. Jag lyfter fram Nietzsches beskrivning av både filosofens och vetenskapsmannens karaktärer som inledning och vägledning till den vetenskapliga metoden. Jag presenterar sedan pengarnas ontologi, som går ut på att styrka gör penningfenomenet antingen mjukt eller hårt. Om centralbanken är stark nog gör marknaden pengarna hårda, och tvärtom. Tanken är den att penningfenomenet inte har statisk natur utan kan uttrycka sig i skiftande former. Mjuka pengar har följande egenskaper: för det första allokeras kapital utan hänsyn till kreditkvaliteten, för det andra konstruerar människorna pengar i enlighet med centralbankirens karaktär, för det tredje uttrycker människornas beteende viss karaktär: allmänheten respekterar inte pengar och använder sina medel på vad som helst, och för det fjärde, och som viktigast, med mjuka pengar överförs risk från enskilda tillgångar till valutan. Hårda pengar är i stort sett det motsatta. I detta sammanhang behandlar jag även bland annat guld och räntor. Guldet har statiska hårda egenskaper eftersom den är ett reellt ankare för valutan, och räntan fungerar i enlighet med von Mises teorier om hur låga räntor ger en illusorisk uppgång där svaga tillgångar presterar, och höga räntor orsakar likvidering av dessa. Sedan diskuterar jag även moral-hazard i förhållande till mjuka pengar. Moral-hazard är en teknisk princip medan pengarna är ett socialt fenomen. Jag behandlar även andra teman. Ett viktigt går ut på att kritisera neoklassisk och keynesiansk nationalekonomi som identifierar mekaniska, matematiska relationer mellan människan och ekonomin. Nietzsche, i motsats till den här uppfattningen inom nationalekonomin, är existentialistisk och filosofisk i sitt resonemang. Jag påstår ytterligare att modeller inte går att definieras eftersom verkligheten i denna kontext uppfattas kaotisk. Verkligheten är inte statisk och harmonisk så att modeller kunde efterlikna den. Penningregimen utgör ett undantag: den kan beskrivas för att mjuka och hårda pengar existerar på fundamental nivå medan andra fenomen i den ekonomiska sfären är illusioner som blivit till genom att tillämpa Nietzsches vetenskapliga metod. Penningfenomenet är grunden för ekonomin medan andra nationalekonomiska vetenskapliga beskrivningar fungerar som självuppfyllande profetior. Ytterligare ett tema som jag lyfter fram går ut på att identifiera nietzscheanska element i samtiden. För det första påstår jag att paradigm blivit till genom att (undermedvetet) tillämpa Nietzsches metod. Starka filosofer definierar det som blir den vedertagna sanningen. För det andra existerar penningregimen på den nivå som Nietzsches vilja till makt uttrycker sig. Enligt Nietzsche är viljan till makt fundamental för människan och på den nivån pågår kampen om pengarna. Pengarna är i grunden ett maktförhållande. För det tredje uppvisar centralbankirerna inverterade värden, som Nietzsche så hängivet beskriver: centralbankirerna påstår sig vara bundna av sitt mandat till att betjäna allmänhetens bästa. De är inte medvetna om kampen om pengarnas uttrycksform, i vilken de är delaktiga. Målet i denna avhandling är att visa hur man kommer till en vetenskaplig beskrivning av ett ekonomiskt fenomen (pengar) även om verkligheten uppfattas kaotisk och ostatisk. Materialet för avhandlingen utgörs främst av både primär- och sekundärlitteratur gällande Nietzsche, von Mises och neoklassisk samt keynesiansk nationalekonomi.

Tutkielman tavoitteena on tuoda esiin totuuden käsitteen määrittelyyn liittyvä ongelmallisuus. Tutkielma esittelee totuuden käsitteeseen liittyvän, absolutismin ja relativismin välisen ristiriidan, viitaten Simon Blackburnin teokseen “Truth – A Guide (for the perplexed)”. Blackburnin esiintuoma totuuden määrittelyyn liittyvä, absolutistin ja relativistin välinen, ongelma on johdanto ja lähtökohta syvemmälle aiheen käsittelylle. Aihetta käsitellään tutkielmassa laajamittaisemmin Friedrich Nietzschen filosofiaan peilaillen. Työssä tuodaan myös esiin kuinka Nietzschen käsitystä totuudesta kritisoidaan usein tuntematta hänen filosofiansa olemusta riittävän hyvin. Työssä tuodaan esiin Michael Allen Gillespien ja Tracy B. Strongin toimittaman teoksen “Nietzsche’s New Seas” kautta, kuinka oleellista Nietzschen filosofiaa tutkiessa on ymmärtää hänen filosofinen tyylilajinsa osana kyseisen filosofian sisältöä. Tarkemmin asiaan paneudutaan Gillespien ja Strongin teoksen aloittavan Karsten Harriesin artikkelin “The Philsoopher at Sea” kautta. Harriesin ajattelua seuraten esitetään perinteisen akateemisen filosofisen suuntauksen riittämättömyys Nietzschen tulkinnassa. Työssä esitellään myös lukuisien Nietzschen alkuperäisteosten kautta hänen käsitystään siitä, mihin länsimainen totuuden käsitys pohjautuu ja tuon käsityksen ongelmia hänen näkökulmastaan. Tutkielma esittelee Nietzschen filosofiaan liittyvän traagisen ymmärryksen ulottuvuuden, jonka osoitetaan olevan erottamaton osa hänen filosofiaansa. Lisäksi esitellään Nietzschen näkemys kuinka länsimainen kulttuuri on ajautunut ongelmiin Jumalan kuoleman ja nihilismin kautta. Nietzschen filosofialle annetaan työn lopussa positiivinen säväys osoittamalla hänen ennustaneen länsimaisen kulttuurin selviytymistä ongelmistaan uuden filosofien sukupolven myötä. Teoreettisena pohjana tutkielmassa mukaillaan tutkimuskirjallisuuden johdosta mannermaista filosofista suuntausta metafilosofian osa-alueella.