Browsing by Subject "demokrati"

Syftet med denna pro gradu -avhandling är att undersöka om graden av ansvarstydlighet i politiken spelar en roll i hur nöjda medborgarna är med det demokratiska systemet i Finland. I allmänhet är de medborgare som i riksdagsval röstat på ett regeringsparti mer nöjda med demokratin än de som inte gjort det. Orsaken bakom detta antas vara att då medborgarna representeras av ett regeringsparti i politiken, får de med större sannolikhet sina politiska preferenser tillfredsställda genom den förda politiken, vilket i sin tur leder till att de är mer nöjda med det demokratiska systemet i det hela. I Finland består regeringar i regel av olika koalitioner, både breda och snäva samt till den ideologiska uppsättningen varierande. Detta leder till att regeringarna uppvisar också varierande grad av tydlighet i de politiska ansvarsförhållandena. Ansvarstydlighet är bland de viktigaste faktorerna som påverkar hurdana möjligheter medborgarna har för att utkräva ansvar av de politiska partierna vid val. I denna avhandling undersöks om otydliga eller alternativt tydliga politiska ansvarsförhållanden påverkar hur medborgarna utvärderar demokratin. Är otydliga politiska ansvarsförhållanden en fallgrop ur perspektivet av medborgarnas nöjdhet med det demokratiska systemet? Vidare undersöks effekten av en intressant faktor på individnivå, politisk medvetenhet, som visat sig vara en inflytelserik faktor som påverkar hur medborgarna utvärderar frågor i politiken. Undersökningen görs med statistiska metoder och inkluderar enkel deskriptiv statistik samt regressionsanalyser på datamaterial från European Social Survey (år 2012 & 2016), där regering Katainen (otydliga ansvarsförhållanden) jämförs med regering Sipilä (tydliga ansvarsförhållanden). Resultaten visar i linje med tidigare forskning att de medborgare som röstat på ett regeringsparti och anses därmed vara representerade i politiken, är betydligt mer nöjda med demokratin än de som inte är representerade. Analysen bekräftade inte att ansvarstydlighet skulle ha en avgörande roll i hur nöjda med demokratin de medborgare är som är representerade av ett regeringsparti jämfört med de som inte är. Också mycket breda koalitioner med otydliga ansvarsförhållanden kan tillfredsställa väljarna. Politisk medvetenhet som en intressant faktor bekräftades och det visade sig att då de politiska ansvarsförhållandena är tydliga, förstärks den positiva effekten av att vara representerad av ett regeringsparti hos de med hög politisk medvetenhet jämfört de med låg medvetenhet.

Frågan om det föreligger ett demokratiskt underskott inom den Europeiska unionen har varit omtvistad länge och är ännu omdebatterad inom forskningen och samhället. Det finns ändå en växande uppfattning om att unionen och dess institutionella arkitektur lider av en del demokratiska brister. I skenet av denna uppfattning och de kriser som drabbat EU under de senaste åren beslöt sig EU:s institutioner för att lansera Konferensen för Europas framtid, en demokratisk innovation med flera kanaler för deltagande som pågick under ett års tid, genom vilken man önskade engagera EU-medborgarna i att forma unionens framtid och riktning. Syftet med denna uppsats är att utvärdera Konferensen för Europas framtid som demokratisk innovation, och i sken av det diskutera vad som faktiskt är möjligt att göra för att förbättra demokratin inom unionen. Utvärderingen av Konferensen för Europas framtid görs med hjälp av sex värdekriterier: delaktighet, folkets kontroll, upplyst förståelse, transparens, effektivitet och överförbarhet. Studien kommer fram till att vissa delar av konferensen lyckas fylla kriterierna delaktighet och upplyst förståelse väl, men transparensen och folkets kontroll led av vissa brister. Studien visar att det finns den behövda viljan att stärka det demokratiska läget, men det krävs ytterligare åtgärder för att faktiskt stärka EU:s demokratiska tillstånd.

Frågan om huruvida Europeiska unionen (EU) lider av ett demokratiunderskott har varit omdebatterad och en viktig fråga för att avgöra om EU:s verksamhet kan anses vara tillräckligt legitim. EU:s demokratiunderskott kan definieras på olika sätt, eftersom flera olika mekanismer påverkar hur demokrati förverkligas i unionen. EU:s institutionella egenskaper försvårar bl.a. medborgarnas möjligheter att påverka och delta på EU-nivå och dessutom upplever medborgarna EU som för avlägset vilket leder till en svag politisk identifikation för EU bland medborgarna. För att öka medborgarnas politiska deltagande på EU-nivå och stärka demokratin införde man år 2012, som komplement till den representativa demokratin, ett deltagardemokratiskt instrument på EU-nivå – det europeiska medborgarinitiativet. Den här kandidatavhandlingens syfte är att undersöka och analysera vad det europeiska medborgarinitiativet kan påverka inom demokratiunderskottet och vilken betydelse det europeiska medborgarinitiativet har som ett deltagardemokratiskt instrument. Detta gör jag genom att närmare studera hur medborgarinitiativet har fungerat hittills. Analysen baserar sig på initiativ som lämnats in och besvarats av Europeiska kommissionen, de initiativ som fått avslag, kommissionens rapport om genomförandet av medborgarinitiativet samt tidigare studier i ämnet. Studiens resultat visar att det europeiska medborgarinitiativet kan påverka den form av demokratiunderskottet som har att göra med medborgarnas svaga politiska engagemang i unionen, dvs. bidra till att minska avståndet mellan medborgarna och unionen och få medborgarna att bli mer intresserade av EU-relaterade frågor. Studien visar även att det är för tidigt att säga om medborgarinitiativet lyckats med sitt syfte att öka medborgarnas deltagande, men däremot har man genom initiativet skapat en ny kanal för medborgarna att delta, påverka och få sin röst hörd, vilket skulle kunna på lång sikt leda till en förstärkt demokrati i EU. Dock kan man ifrågasätta deltagardemokratins funktion för detta ändamål. Det krävs mycket olika resurser för att kunna organisera och stöda ett medborgarinitiativ, vilket gör att den politiska jämlikheten för alla rubbas. Dessutom krävs tekniska och praktiska förbättringar av initiativsystemet och det finns även ett allvarligt bekymmer med att så få initiativ har lämnats in till kommissionen och med att en tredjedel av initiativen avslagits före registrering pga. de inte ligger inom EU:s befogenheter.

Ekonomins påverkan på valdeltagandet är en klassisk fråga inom samhällsvetenskaplig forskning. Existerande teori och empiri ger olika svar på hur ekonomin påverkar valdeltagandet som beror på såväl tidpunkt som kontext. De vanligaste teorierna inom dylik forskning har handlat om rationella val och mobilisering samt tillbakadragning vad kommer till valdeltagandet. Den globala finanskrisen år 2008 och eurokrisen kort därefter innebar en långvarig nedgång för Finland och det skulle dröja till år 2017 innan Finland sakta började återhämta sig från den ekonomiska kräftgången. Denna avhandling är en makroanalys av ekonomins påverkan på valdeltagandet i kommunalvalet 2017 och riksdagsvalet 2019 där alla finländska kommuner utgör populationen. Variabler som används är skattesats (endast 2017), andelen hyreshushåll, sysselsättningsgrad, betalda transfereringar (i praktiken hur mycket skatt det genomsnitt betalas per kommuninvånare) och transfereringarnas utjämnande verkan på inkomstskillnader (endast 2019). Som kontrollvariabler används andelen av befolkningen som är 64 år och över, andelen kvinnor och statistisk kommungruppering. Datan kommer från finska statistikcentralens pxWeb databaser och skatteverket. Eftersom datan innehåller vissa brytningar mot de villkor som en linjär regression förutsätter, närmare bestämt extrema värden (outliers) och heteroskedasticitet, används en så kallad robust regression för att åtgärda dessa problem samt för att öka studiens validitet och reliabilitet. Resultaten visade att ekonomins påverkan på valdeltagandet främst kan observeras i riksdagsvalet 2019. Sysselsättningsgraden var den enda variabel som var signifikant i båda valen, vilket innebär att ju högre sysselsättningsgrad, desto högre är valdeltagandet. I riksdagsvalet 2019 var andelen betalda transfereringar signifikant men inte i kommunalvalet, vilket kunde ur ett rationellt synsätt tolkas som att utiliteten (nyttan) av att rösta är högre i riksdagsvalen är i kommunalvalet när det gäller ekonomiska motiv, vilket i sin tur kan förklara det låga valdeltagandet i kommunalvalet. Övriga variabler visade inga signifikanta effekter. Slutsatsen är att det finns vissa belägg för ekonomins påverkan på valdeltagandet så att det kan observeras på en makronivå, men andra faktorer av icke-ekonomisk karaktär har troligen en minst lika stor påverkan. Annars verkar teorierna om tillbakadragning och mobilisering hålla måttet i den finländska kontexten då det visade sig att sysselsättningsgraden och betalda transfereringar i kommunerna korrelerar med valdeltagandet i allmänhet. Ju högre sysselsättningsgrad, desto högre valdeltagande och ju högre andel betalda transfereringar, desto högre valdeltagande.

Denna magistersavhandling studerar om det finns könsstereotyper bland de kandidater som ställde upp i riksdagsvalet i Finland år 2019. Med stereotyper menas i detta fall en generalisering av karaktärsdrag av en grupp, som inte tar i beaktande de individuella skillnaderna inom gruppen. Stereotyper är en kognitiv struktur som påverkar hur vi tar in och använder oss av information. Stereotyper hänger på det sättet ihop med diskriminering samt att stereotyper kan användas för att rättfärdiga diskriminering. Könsstereotyper kan leda till ojämlik representation och ojämlikt deltagande i politiken. Denna forskning är baserad på Riksdagskandidatundersökningen 2019. Forskningsfrågan som studeras är ”Finns det könsstereotyper bland politikerna i Finland? Vilka faktorer påverkar dessa antaganden?”. Utöver denna forskningsfråga studeras fem följande hypoteser: H1: Äldre personer har mera stereotyper än yngre. H2: Kandidater från högerpartier har mera stereotyper än kandidater från vänsterpartier. H3: Män har mera könsstereotyper än kvinnor. H4: Högutbildade har mindre stereotyper än lågutbildade. H5: Invalda i riksdagen har mindre stereotyper än icke invalda kandidater. Resultaten visar i likhet med teorin kring stereotyper och könsstereotyper samt tidigare forskningsresultat att det finns könsstereotyper bland riksdagskandidaterna i Finland och därmed i politiken. Det finns dock skillnader mellan könsstereotyper om policyområden samt karaktärsdrag. Resultaten för när vi studerar policyområde visade att tre av fem hypoteser är sanna. Det vill säga bland riksdagskandidaterna i Finlands riksdagsval år 2019 visade det sig att äldre har mera stereotyper än yngre samt att män har mera stereotyper än kvinnor. Utbildningsnivån bland kandidaterna är även det en påverkningsfaktor som tyder på att kandidater med högskoleutbildning har mindre stereotyper än de med lägre utbildningsnivå. Resultaten visar att kandidaterna från partierna Sannfinländarna, Centern och de små partierna som inte är representerade i riksdagen har mera stereotyper än de andra partiernas kandidater. Däremot är det anmärkningsvärt att ingen av de fem hypoteserna kunde konstateras signifikanta för karaktärsdrag.

Denna uppsats syftar till att klargöra huruvida det är sannolikt att anta att västvärldens demokratiideal går att implementera på en stat som under många hundra år präglats av ockupation och icke-demokratiskt styre. Jag har valt att belysa detta genom att studera Irak och den demokratiseringsprocess som inleddes genom en extern intervention ledd av USA. För att undersöka detta har jag ställt följande forskningsfråga: I vilken mån uppfyller Irak de demokratikriterier som karaktäriserar en demokratisk stat och vilka förändringar bör ske innan demokratin i landet kan konsolideras? För att besvara forskningsfrågan har jag valt att göra en fallstudie av Irak och demokratiseringsprocessen som pågått sedan år 2003. Med hjälp av Robert Dahls polyarkimodell inleder jag analysen genom att avgöra i vilken mån Irak kan anses uppfylla de villkor som enligt Dahls modell karaktäriserar ett demokratiskt system. När detta är avklarat fördjupar jag mig i förutsättningarna för demokratisk konsolidering genom att använda mig av Linz och Stephans teori om demokratisk konsolidering. Studiens resultat visar att trots att Iraks utveckling sedan år 2003 präglats av vissa starka demokratiska drag så förekommer fortfarande stora brister i förverkligandet av de demokratiska institutionerna. Jag kan därmed inte anse att landet uppfyller villkoren för en demokrati. Demokratisk konsolidering uppnås enligt Linz och Stephan då demokrati har blivit ”the only game in town”, och förutsätter samverkan av fem fungerande samhälleliga arenor. Studien visar på stora brister i samtliga samhälleliga arenor och speciellt korruption, etnisk och religiös splittring samt avsaknad av pro-demokratisk kultur förhindrar demokratisk utveckling och konsolidering.

Finland har enligt internationella kartläggningar ansetts vara ett av de mest jämställda och socioekonomiskt utvecklade länderna i världen. Kvinnor har haft rätt att rösta och kandidera i riksdagsval sedan år 1907 och kommunalval sedan 1917. På nationell nivå har könsbalansen inom politiken förändrats märkbart och är idag nästintill jämn. På lokal nivå hittas däremot stora skillnader i andelen kvinnor i kommunfullmäktige. Det viktigt att kvinnor deltar och representeras i det kommunala beslutsfattandet ur ett demokratiskt perspektiv, men även eftersom kommunen ofta är en viktig arbetsgivare för framförallt kvinnor. Orsaken till kvinnors frånvaro i lokalpolitiken blir därför ett intressant fenomen att studera ur ett statsvetenskapligt perspektiv. Syftet med denna avhandling är att med hjälp av strukturella förklaringsmodeller kartlägga och analysera den rumsliga variationen i kvinnors politiska representation på den lokala nivån i Finland. I avhandlingen hävdas att kvinnors politiska representation i kommunfullmäktige påverkas av ett samspel mellan strukturer, aktörer och institutioner. Fokuset ligger dock på den strukturella kontexten. Tidigare studier som undersökt kvinnorepresentationen inom det politiska beslutsfattandet i Finland har ofta koncentrerat sig på den nationella nivån. För många politiker är dock lokalpolitiken ett viktigt steg på den politiska karriärstegen. Undersökningar som utförs med kommuner eller regioner i fokus kan dessutom ta fasta på och jämföra bl.a. strukturer och olikheter inom ett land, på ett sätt som inte vore möjligt på nationell nivå. Denna avhandling undersöker, med moderniseringsteorin och struktureringsteorin som grund, samt en kvantitativ metod, strukturernas påverkan på kvinnors politiska representation i de finländska kommunernas fullmäktige efter kommunalvalet år 2017. Dessutom görs en kartläggning av kommunernas strukturer och vad som kännetecknar Finlands kommunala landskap. I avhandlingens kvantitativa analys används en egen bearbetning av officiella data från Statistikcentralen. Det extensiva datamaterialet bidrar med information om kommunernas strukturella kontext och andelen kvinnor i kommunfullmäktige. Resultatet i studien visar att en moderniserad strukturell kontext bidrar till en högre andel kvinnor i kommunfullmäktige, medan en traditionell kontext höjer ribban för kvinnor att ta sig in på den lokala politiska arenan. En direkt koppling mellan strukturer och kvinnorepresentation kan dock inte hävdas, utan strukturer är endast en bidragande faktor i variationen i kvinnorepresentation på lokal nivå. Resultatet understryker även budskapet om att de finländska kommunerna inte är homogena och att det kommunala självstyret som kommunerna besitter har en stor inverkan på kommunen.

En form av utvecklingsarbetet på landsbygden, som finansieras av den europeiska unionen, är så kallad LEADER-verksamhet. Det främsta draget i LEADER-verksamheten är att landsbygdsområden utvecklas innovativt nerifrån upp med hjälp av lokala aktionsgrupper. I allmänhet i Finland baserar utvecklingsverksamhet sig pä mekanismer i representativ demokrati medan LEADER-verksamheten betonar aktivt deltagande av invånare på en lokal nivå. Syftet med denna undersökning är att ta reda på hur och i vilken utsträckning lokala aktionsgrupper och LEADER-projekt förverkligar deltagardemokrati och hurdana utmaningar som LEADER-organiseringen stöter. Som undersökningsobjekt är två aktionsgrupper och tre projekt i de båda aktionsgrupperna i Finland. Studien baserar sig på 14 intervjuer av vilka åtta syftar till aktionsgrupperna och sex till LEADER-projekten. Den legislativa ramen för LEADERverksamheten fungerar också som material. Vid analys av materialet används kvalitativ innehållsanalys. I den teoretiska referensramen koncentrerar jag mig på det deltagardemokratiska idealet samt teorier om nerifrån upp och uppifrån ner - approacher. Deltagardemokratin innebär bland annat att medborgare är aktiva inte bara i vai utan också mellan valen och att de är med att fatta avgörande beslut vid tillfälle och att de inte bara har en opinion utan också agerar. Deltagardemokratin förknippas speciellt med horisontalitet, autonomi och självförverkligande som kan realiseras på olika sätt. Med hjälp av indikatorer som har uppstått från materialet analyserar jag förverkiigandet av dessa deltagardemokratiska drag. De två aktionsgrupperna med sina projekt möjliggör förverkligandet av flera deltagardemokratiska drag på flera olika sätt. Det mångsidiga deltagandet, det breda aktörsfältet, autonomin, horisontaliteten och beslutsfattandesystemet ger positiva tecken på deltagardemokratiska drag. Utöver de positiva tecknen kommer det också fram hinder. Både mängden av byråkrati och lagstiftningen försvårar verksamheten och därmed förverkligandet av deltagardemokratiska drag. Sammantaget kan man konstatera att LEADER med sina mekanismer förverkligar deltagardemokrati men samtidigt också förhindrar det.

Stora kriser påverkar samhället, ramarna för det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen. Under coronapandemins inledande faser omfördelades makten i samhället och det gjordes tillfälliga inskräkningar i rörelse- och mötesfriheten. Samtidigt ökade diskussioner om huruvida regeringarnas åtgärder är proportionella, vetenskapligt motiverade eller om de har politisk motivering. I avhandlingen jämförs Finland med Sverige i avsikten att finna hurudana möjliga skillnader i politisering av pandemin som finns i länderna genom att analysera väljaropinion för regering respektive oppostion mot bakgrunden av vad den existerande litteraturen känner till om politisering under kriser. Jag har utfört en deskriptiv analys av ländera och har genom att studera litteraur om ämnet kunnat dra slutsatser om att en högre grad av politisering sker i Sverige än i Finland.

Denna uppsats syftar till att klargöra huruvida det är möjligt att analysera och mäta demokratiutvecklingen i Afghanistan som år 2002 påbörjade sin demokratiutveckling efter att tidigare ha varit kategoriserad som en misslyckad totalitär stat. Jag belyser detta genom att studera utvecklingen av processer och institutioner samt jämföra dessa mot de demokratikriterier som fastställts för en fungerande demokrati. Den legitima rättsstaten är en av grundstenarna till en fungerande demokrati och för att fastställa rättsstatstillståndet i Afghanistan utreder jag även Afghanistans säkerhetssektorsreform (SSR) i denna uppsats. För att undersöka detta har jag ställt följande forskningsfrågor: Vilka förändringar har, sedan december 2001, skett i den generella demokratisituationen i Afghanistan och i vilken omfattning uppfyller Afghanistan de demokratikriterier som karakteriserar en demokratisk stat? Har säkerhetssektorsreformen i Afghanistan lyckats varvid en, av Linz och Stepan förevisad, legitim rättsstat har uppkommit? För att besvara forskningsfrågorna har jag valt att göra en fallstudie av demokratiutvecklingen och rättsstatssituationen i Afghanistan efter den intervention som utfördes vid årsskiftet 2001–2002 av en internationell koalition. Jag inleder analysen med att jämföra Afghanistans demokratitillstånd mot de demokratikriterier Robert Dahl fastställt i sin polyarkimodell, det är villkor som enligt Dahl skall uppfyllas av en demokrati. Därefter utreder jag förutsättningarna för demokratisk konsolidering enligt den teori Linz och Stepan har utvecklat för demokratisk konsolidering. En väsentlig förutsättning för demokratisk konsolidering är, enligt Linz och Stepan, en legitim rättsstat. Den legitima rättsstaten är en av de fem arenor som fordras för demokratisk konsolidering. Studiens resultat visar att Afghanistan uppfyller, åtminstone på teknisk nivå, de flesta av Robert Dahls uppsatta demokratikriterier. Däremot när dessa kriterier jämförs mot de demokratiindex som mäter demokratinivå, samt klassar världens nationer i demokratiska och icke demokratiska nationer, framkommer det att Afghanistan inte är en verklig demokrati. Som slutsats bedömer jag att Afghanistan uppfyller Dahls demokratikriterier från en minimalistisk synvinkel där den normativa aspekten försummas. Från en maximalistisk synvinkel är praxisen för demokrati i den afghanska kontexten undermålig. Demokratisk konsolidering uppnås enligt Linz och Stepan när demokratin är det "enda spelet i staden", vilket förutsätter samverkan mellan alla fem arenor. Studien påvisar stora brister på samtliga arenor och framförallt på rättsstatsarenan, fastän denna arena mottagit ofantligt mycket internationellt stöd under åren. Resultatet påvisar att Afghanistan inte är en legitim rättsstat. Säkerhetssektorreformen har genererat säkerhetsstyrkor som betjänar ledare som valts av folket. Den institutionella korruptionen är väldigt hög och de medborgarna som söker rättvisa får inte rättvisa ifall de saknar kontakter. Enligt Hippler krävs ekonomisk integration, kulturintegration, politisk centralisering, skapande av gemensamma intressen och demokratisering för att splittrade samhällsgrupper bildar ett gemensamt samhälle. Dessa övergripande faktorer har inte utvecklats på grund av den starka klankulturen och den traditionella synen på makt. Det internationella samfundet har stött säkerhetssektorsreformen, som i sig är en viktig grundsten för en legitim rättsstat, men på grund av förbiseende av merparten av de andra faktorerna Hippler påvisar, utan att ta hänsyn till den starka klankulturen, de decentraliserade maktstrukturerna, den institutionella korruptionen m.m. har det enligt min uppfattning varit omöjligt att åstadkomma strukturer och processer som positivt medverkat till utvecklandet av en legitim rättsstat och en fungerande demokrati.