Browsing by Subject "http://www.yso.fi/onto/yso/p9566"

Syftet med denna avhandling är att undersöka ifall gatubrottslighet bland ungdomar kunde anses som ett hot gentemot den övergripande säkerheten i Finland, samt ifall samverkansstyrning inom säkerhetspolitik kunde fungera som en lösning i preventionen av gatubrottslighetens ökning. Motiveringen för undersökningen framkommer genom att klargöra hur gatubrottslighet kunde påverka den övergripande säkerheten i Finland, ifall brottsligheten ökar i den grad som den har gjort till exempel i Sverige. Den teoretiska referensramen byggs upp av Bogdanors (2015) teori om joined-up government, samt även andra samverkansstyrningsteorier inom statsvetenskap. I avhandlingen lyfts fram hurdana drivkrafter som finns för att de olika aktörerna kommer till samman för att lösa enstaka problem. Drivkrafterna bakom joined-up government är dock inte det centrala i denna avhandling, utan analysen är närmare avgränsat till dynamiken av samverkan. Emerson, Nabatchi och Balogh (2012) lyfter fram 4 centrala delar för effektiv samverkansstyrning: ledarskap, principiell förbindelse, delad motivation, och kapacitet. I avhandlingen analyseras det centrala samverkansorganet inom gatubrottslighetspreventionen, ankarverksamheten, genom dessa fyra dynamiska beskrivningar. Det empiriska materialet som är under observation i avhandlingen består för det mesta av olika offentliga strategier, rapporter och guider inom säkerhet, brottslighetsprevention och ungdomskriminalitet. Det mest centrala materialet som är under analys är ”Handbok för ankarverksamhet”, där riktlinjerna för prevention av ungas brottslighet är beskrivna. Där utöver analyseras gatubrottslighet ur ett bredare perspektiv som ett möjligt hot gentemot den övergripande säkerheten. ”Säkerhetsstrategi för samhället” är det centrala empiriska materialet i detta fall, då strategin är basen för övergripande säkerhet i Finland, och beskriver hur säkerheten ska värnas ur ett samhälleligt perspektiv. I analysen kom fram att den finska säkerhetspolitikens styrning ur ett gatubrottslighetsperspektiv har tydliga riktlinjer för samverkan. Olika myndigheter som polisen, skolväsendet, samt de behöriga ministerierna har en tydlig arbetsfördelning, och ämnar dela information, expertis och resurser mellan varandra. De centrala delarna för dynamisk samverkan som Emerson, Nabatchi och Balogh (2012) framkommer alla i ankarverksamheten, ifall inte fullständigt så ändå till dels. I analysen uppkommer även att trots att gatubrottslighet inte i dagens läge beskrivs direkt som ett hot mot den finska övergripande säkerheten, finns det aspekter av ett sådant hot gentemot de olika vitala funktionerna, främst mot den inre säkerheten och den mentala kriståligheten av befolkningen. De främsta slutsatserna i avhandlingen hänger ihop med en särskild framtidssyn. Ifall den finska säkerhetsstyrningen redan har riktlinjer för samverkan i sådana komplexa och mångfacetterade problem, är samverkan då verkligen det rätta sättet att lösa sådana problem? Detta kunde kräva en mer enhetlig analys om effektiviteten inom samverkan, med mera förstahandsinformation ifrån parter som är med i det dagliga arbetet.