Browsing by discipline "Socialt arbete och socialpolitik"

Individens rätt till självbestämmande är en i lag grundad mänsklig rättighet som gäller alla, oberoende av funktionsförmåga. Syftet med denna avhandling är att klargöra för begreppet självbestämmande och vad rätten till självbestämmande innebär för personer med utvecklingsstörning, både ur ett juridiskt och etiskt perspektiv, samt att visa hur man med hjälp av metoden stöd i beslutsfattande kan styrka förverkligandet av självbestämmanderätten för målgruppen i fråga. Avhandlingen är en systematisk litteraturöversikt som svarar på följande frågor. Vad innebär självbestämmande och hur ser problematiken ut kring den för personer med utvecklingsstörning? Vad är stöd i beslutsfattande? Hur inverkar metoden på självbestämmanderätten för personer med utvecklingsstörning? En kvalitativ innehållsanalys av aktuell forskning och litteratur om ämnet visar att trots att självbestämmanderätten är en i lag grundad rättighet, förverkligas den inte alltid i vardagen för personer med utvecklingsstörning då man ska tillämpa lagen. Bristerna beror på omgivningens attityder och brister i förmågan att självständigt göra välgrundade beslut. Stöd i beslutsfattande är ett sätt att stärka självbestämmandet. Den svarar på de samhälleliga kraven på rätten att styra och bestämma över sitt eget liv och är en bra metod att stärka självbestämmanderätten i den praktiska tillämpningen av lagen. Den ger personalen och omgivningen verktyg att stärka den kompetens som självbestämmande förutsätter.

Medierna förser oss ofta med information om hur dagens barn och unga mår dåligt och är stressade. Barn och ungas psykiska välmående är på många sätt ett stort problem och en stor utmaning i dagens samhälle. Om psykisk ohälsa inte upptäcks eller behandlas i tid kan den leda till svårigheter med att skaffa utbildning och ta sig in på arbetsmarknaden. Bland vuxna med psykisk sjukdom har ungefär hälften av dem fått sina första sjukdomssymptom redan före 14-års ålder, och tre av fyra innan 24-års ålder. Skolan har en central plats i barn och ungas liv, och det är oftast via skolan som den första kontakten till vården sker. Hur ska skolan då gå till väga för att kunna arbeta hälsofrämjande och förebygga redan existerande problem? Mitt syfte med avhandlingen är att ta reda på hur skolan och elev- och studerandevården på olika sätt kan bidra till att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa bland skolelever i skolmiljö. Avhandlingen vill få svar på vilka arbetssätt och tillvägagångssätt som skolan och dess personal kan tillämpa för att kunna främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa bland skoleleverna. Som metod för att behandla mitt syfte och besvara min forskningsfråga har jag valt att göra en systematisk litteraturöversikt över artiklar från Finland och Sverige inom ämnet. För att hitta väsentlig litteratur har jag använt mig av relevanta sökord i olika sökmotorer, och utgående från specifika kriterier har jag slutligen valt sjutton artiklar som material i min studie. Dessa artiklar analyseras och sammanställs var för sig, samtidigt som jag redogör för deras enskilda resultat och hur resultaten kan anpassas till mitt syfte och forskningsfråga. Resultaten från min litteratursökning visar hur viktigt det är att skolans olika yrkesgrupper samverkar på olika sätt för att tillsammans kunna arbeta med dessa frågor, både på ett hälsofrämjande och ett förebyggande sätt. Ett gott samarbete mellan skolan och hemmen är även nödvändigt. Läraren har ett stort ansvar då det gäller att lägga märke till symptom hos eleverna, och sedan hänvisa eleven vidare till elevhälsan. Läraren kan i klassrummet arbeta hälsofrämjande bland annat genom att satsa på att främja kamratrelationer bland eleverna. För att lärarna på ett konkret sätt skall kunna lära ut psykiska färdigheter till eleverna, vore det nödvändigt att lärarna skulle få mer utbildning inom dessa frågor. Det är viktigt att eleverna har tillräckligt med information om psykisk hälsa, och om vart de kan vända sig om de upplever sig ha bekymmer. Tröskeln till att uppsöka elevhälsan bör vara låg, och användande av internet för att ta kontakt kunde vara en möjlighet för att sänka tröskeln. Då eleverna väl uppsöker hjälp, är det viktigt att de professionella är förstående, lyssnande och ger ett empatiskt intryck. För att vardagliggöra psykisk hälsa och ohälsa kunde mer information ges bland annat på hälsokunskapstimmarna. Utanför klassrummet kan skolan arbeta hälsofrämjande eller förebyggande genom att tillämpa olika program som eleverna kan ta del av. Ett exempel på detta är DISA-metoden som fått goda resultat i olika undersökningar, och ungdomarna anser sig må bättre efter att de tagit del av metoden. Speciellt viktigt är det också att eleverna, i brytningsskedet mellan lågstadium och högstadium med nya klassbildningar, får tillräckligt med hjälp och stöd.

Syftet med denna avhandling är att med hjälp av en gruppintervju studera hur socialarbetare ser på sin roll i det våldsförebyggande arbetet och i de mångprofessionella nätverket inom arbetsgruppen MARAK, samt hur de beskriver arbetet med personer som upplevt våld. Målet med avhandlingen var att bekanta mig med det våldsförebyggande arbete som sker i en MARAK-arbetsgrupp och hur socialarbetare ser på sin roll i samarbetet och med personer som upplevt våld. Avhandlingen är en kvalitativ studie där materialet samlats in genom en temaintervju med en grupp på fyra socialarbetare som i sitt arbete är del av en MARAK-arbetsgrupp. Studiens teoretiska utgångspunkter är aktörskap och mångprofessionalism. Materialet har analyserats med innehållsanalys och presenteras utifrån tre teman: Synen på det våldsförebyggande arbetet och den egna rollen, Synen på mångprofessionellt samarbete och MARAK som arbetsmetod och Synen på arbetet med personer som upplevt våld. Resultatet visar att de intervjuade socialarbetarna beskriver sitt arbete som en del av samhällets stödnätverk. De betonar i hög grad att det våldsförebyggande arbetet är en viktig del av samhället och dess institutioner men att alla samtidigt bär ett ansvar som medborgare i samhället. I arbetet med personer som upplevt våld beskrev socialarbetarna att benämna och ta till tals våld i nära relationer som en del av sina uppgifter. Socialarbetarna upplevde MARAK riskbedömningen vara ett fungerande arbetsredskap för att ta till tals och kartlägga upplevelser av våld för att sedan göra en riskbedömning. De intervjuade ansåg att samarbetet kring våld i nära relationer ofta kan ta många former men att arbetet i MARAK hade en avgränsad uppgift i att koordinera de olika aktörernas arbete med personer som utsatts för allvarligt våld utifrån en riskbedömning och gemensamt överenskommen säkerhetsplan. Socialarbetarna såg det som viktigt att vara delaktiga när det kommer till att informera och utbilda personer som arbetar vid institutioner och organisationer. Orsaken är att de skall kunna känna igen våld, kunna bemöta de berörda parterna och ha kunskap kring det våldsförebyggande arbete som görs i regionen.

Mitt syfte med denna avhandling är att undersöka hur enskilda socialarbetare upplever att förverkligandet av principen om barnets bästa inom barnskyddet har förändrats sedan 1980-talet, och hur de resonerar kring betydelsen av olika faktorer som har påverkat hur barnets bästa kan förverkligas i praktiken. I denna avhandling har jag använt mig av en kvalitativ forskningsmetod i form av semistrukturerade intervjuer med fyra socialarbetare, som alla har erfarenhet av att jobba inom barnskyddet. Som analysmetod har jag använt mig av en kvalitativ innehållsanalys. Den teoretiska referensramen består av Shiers delaktighetsmodell samt tidigare forskning om utmaningar och förändringar i det sociala arbetet (Mänttäri-van der Kuip (2015), Höjer et al (2011). Resultatet visar hur barnets roll i en barnskyddsprocess förändrats: fokus läggs idag på barnet och dess åsikter tas mer i beaktande jämfört med tidigare. Detta är en följd av att socialarbetare i allt högre grad fått utbildning och lärt sig olika metoder för hur man ska jobba mera barncentrerat och ta vara på barnets åsikter. Samtidigt nämnde alla intervjuade socialarbetare faktorer som kan försvåra arbetet med att jobba för barnets bästa, såsom personalbrist, tidsbrist, och ökade klientmängder.

Syftet med min forskning var att få en djupare förståelse över följande frågor: Hurdana faktorer upplever socialarbetarna att stöder deras arbetstillfredsställelse, hur beskriver de upplevelser av moraliska kval, samt hurdana copingstrategier använder de för att klara av sitt arbete i kontext av otillräckliga resurser? Den här forskningen var kvalitativ till sin karaktär och bestod av intervjuer med fem socialarbetare. Den kan inte generaliseras, men den kan ge en djupare förståelse för fenomenet. Man kan dra vissa slutsatser från min forskning. Resultatet visar att två faktorer klart ökar socialarbetarnas arbetstillfredsställelse enligt deras egen uppfattning. Den första faktorn är arbetets karaktär. Alla fem socialarbetare som deltog i studien beskrev hur de upplevde att arbetet innehöll varierande och mångsidiga uppgifter och/eller att interaktion med klienterna var något som de upplevde att ökade deras arbetstillfredsställelse. Den andra faktorn var betydelsen av relationer på arbetsplatsen, speciellt med arbetskompisarna, men även med cheferna. Två av socialarbetare som deltog i forskningen hade haft upplevelser av moraliska kval i sitt nuvarande arbete. En arbetare hade haft känslor av moraliska kval i sitt fördetta arbete. Moraliska kval tog sig uttryck mest i att socialarbetarna funderade på arbetsärenden hemma. De upplevde även känslor av moraliska kval då de var tvungna att agera mot sina egna yrkesetiska värderingar på grund av antingen otillräckliga resurser eller organisationens linjedragningar. Några av socialarbetarna lyfte upp cyniska tankar som hade uppstått i situationen då de den tunga arbetssituationen hade varat en längre tid. Även känslan av utmattning och sömnproblem togs upp av två av socialarbetarna. Socialarbetare som deltog i studien använde olika copingstrategier för att klara av t. ex. tidsbristen eller stor arbetsmängd. Den copingstrategi som socialarbetarna i min studie använde mest var prioritering. Båda barnskyddsocialarbetarna upplevde att om de fick diskutera prioriteringsfrågor med sin chef var det något som hjälpte dem i deras arbete. Delegering som copingstrategi nämndes av tre socialarbetare. Att prata om situationen och få förståelse, nämndes av flera socialarbetare. Att jobba övertid var även en strategi som användes av flera socialarbetare. Flera socialarbetare nämnde att en sänkning av kvalitén av en del av arbetet användes som en copingstrategi.

Styvfamiljer karakteriseras av ett mångfasetterat relationsnätverk. Trots att styvfamiljer är vanliga i Finland, har familjeformen börjat synas i den finländska forskningen först på 2000-talet. Mitt syfte med den här kandidatavhandlingen är att undersöka hur styvfamiljers inre sociala relationer framställs i den finländska forskningen på 2000-talet. Det undersöker jag genom en systematisk litteraturöversikt av 18 inhemska forskningsrapporter om styvfamiljer och deras inre sociala relationer. Ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv undersöker jag närmare vilka inre sociala relationer som studeras samt ur vems perspektiv och med vilka datainsamlingsmetoder de undersöks. Jag studerar vidare hur dessa relationer sammanfattas och presenteras i forskarnas resultat och vilken helhetsbild av dem som kommer till uttryck i den inhemska forskningen. Slutligen undersöker jag även huruvida den historiska kontexten spelar en roll i framställningen av relationerna. Resultatet visar att styvfamiljers inre sociala relationer främst framställs ur ett föräldraperspektiv i intervjuer, medan barns perspektiv och andra datainsamlingsmetoder har aktualiserats först på senare år. Studien visar också att styvfamiljer och deras inre sociala relationer har normaliserats samt att de inte längre betraktas som homogena inom forskningen – istället presenteras relationerna som individuella, som en resurs och som avgörande för individernas och hela familjens välmående. Relationen mellan en styvförälder och ett styvbarn behandlas mest och framställs som viktigast. Parrelationen presenteras som grunden för styvfamiljen. Biologiska familjemedlemmar utgör ofta den primära familjen och relationer till dem tenderar att vara särskilt nära. Relationer mellan styvsyskon varierar från att de ses som riktiga syskon till att de inte räknas som familjemedlemmar. Slutligen präglas framställningen av styvfamiljers inre sociala relationer i inhemska studier på 2000-talet av flera liknande drag, som dessutom avviker från hur fenomenet framställdes förut.

Unga med psykisk ohälsa riskerar att marginaliseras. Jag har som syfte med kandidatavhandlingen att utgående från tillgänglig forskning undersöka hur marginaliseringsprocessen kan se ut för unga med psykisk ohälsa samt redogöra för stödande och hindrande faktorer i marginaliseringsprocessen. Den här vetskapen kan man utnyttja i syfte att bättre stöda och hjälpa den utsatta gruppen. I arbetet har 3 nyckelord definierats: ungdom, psykisk hälsa och ohälsa och marginalisering. Vetenskapliga teorier om marginaliseringsprocessen har använts som teoretisk utgångspunkt. Som datainsamlingsmetod har litteraturöversikt använts och som analysmetod innehållsanalys. 12 finländska vetenskapliga artiklar har analyserats. Resultaten delas in i 3 centrala teman: mångproblematik, kvalitén på tjänster och den ekonomiska situationen. Mångproblematiken syftar på att de unga som löper risk att marginaliseras ofta lever i en mångproblematisk situation där flera faktorer påverkar, till exempel låg utbildning och arbetslöshet i kombination med en psykisk sjukdom. Kvalitén på olika tjänster som erbjöds de unga kunde bidra eller motverka marginaliseringsprocessen. Exempelvis ledde tjänster med för höga krav till att unga upplevde att de inte kan påverka sin situation medan tjänster där personalen visar intresse och att de bryr sig ledde till att den unga upplevde sin situation mer positivt. De ungas ekonomiska situation spelar en central roll i marginaliseringsprocessen. Ifall de unga får ekonomiskt stöd kan de öka sin självständighet. Samtidigt riskerar de att bli beroende av stödet och ifall stödet upphör hamna i en sämre situation än innan de tog emot stödet. Enligt forskningen är det inte frågan om enskilda faktorer utan en kumulativ utveckling av flera faktorer som tillsammans leder till antingen marginalisering eller livshantering. Det kan vara användbart för de som arbetar tillsammans med psykiskt sjuka unga som riskerar att marginaliseras att anta en helhetsbild istället för att fokusera på enskilda faktorer. I de vetenskapliga texterna presenterades fler stödande faktorer än hindrande faktorer i marginaliseringsprocessen upp och således föreslås fortsatt forskning om hindrande faktorer för marginaliseringsprocessen.

Mitt syfte med denna avhandling har varit att forska och förstå hur ungdomars psykiska ohälsa konstrueras i media genom att undersöka artiklar ur dagstidningarna Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet. Av tidigare forskning får vi en bild av att psykisk ohälsa hos ungdomar inte ökat de senaste årtiondena, trots att användningen av psykiatrisk service har ökat. Studien har varit en litteraturöversikt med metoden induktiv innehållsanalys. Jag har valt att använda mig av social konstruktion som min teoretiska referensram. Metoden i min avhandling har varit induktiv innehållsanalys av 16 artiklar från 2019–2020 ur Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet. 8 artiklar ur vardera tidningen. Metoden utfördes genom en grovkategorisering av artiklar som sedan ledde till subkategorier och de slutgiltiga kategorierna blev följande tre: 1. Bristfällig vård 2. Oro över ungdomars psykiska hälsa 3. Ekonomi. Resultaten i denna avhandling strider delvis mot tidigare forskning. De tyder på att media konstruerar en bild av en bristfällig psykiatrisk vård, samtidigt som de uttrycker en oro över hur ungdomar mår idag, trots att tidigare forskning beskriver att ungdomars psykiska ohälsa inte ökat. Likheter mellan tidigare forskning och resultaten i denna undersökning finns, eftersom båda beskriver den ökade mängden sjukledighet och sjukpension på grund av psykisk ohälsa. Resultaten visar även skillnader i vad de olika tidningarna lyfter fram för problem. Till exempel var det enbart Hufvudstadsbladet som lyfte fram bristen på svenskspråkig service inom den psykiatriska vården, medan Helsngin Sanomat ensam betonade ekonomiska följder. Ur resultaten kommer det fram att allt fler ungdomar söker sig till den psykiatriska vården och mängden sjukledighet och sjukpension på grund av psykisk ohälsa ökat. Samtidigt blir det oklart om mängden psykisk ohälsa i sig ökat eller om stigmatiseringen i samhället minskat och därför även tröskeln till att prata om psykisk ohälsa minskat.

Ungdomar som befinner sig utanför studier och arbetsliv löper risk för en rad negativa konsekvenser såsom; marginalisering, ekonomiska svårigheter och sämre boendevillkor. Syftet med kandidatavhandlingen är att redogöra för inverkan av olika samhällsåtgärders effekter i försök att förebygga marginalisering bland ungdomar i Finland. Det empiriska materialet utgörs av en litteraturstudie. På basen av litteraturstudien kan samhällsåtgärderseffekterna resultat delas in tre kategorier: samhällsåtgärder som haft effekt, samhällsåtgärder som haft effekt i någon mån och samhällsåtgärder som inte haft någon effekt. Samhällsåtgärder som haft mest positiv inverkan på ungdomar är t.ex. Navigatorn och ungdomsverkstäder. Samhällsåtgärder som haft effekt i någon är t.ex. arbetskraftsbyråns åtgärder, förutsatt att ungdomar har en god livshantering och kan tillämpa den information de fått. Samhällsåtgärder som inte haft effekt hör även hit arbetskraftsbyråns åtgärder. Trots samhällsåtgärder är ungdomars livssituationer ändå i slutändan oförändrade, dvs. de är arbetslösa. Ungdomar är möjligen föremål för institutionell- och strukturell diskriminering vid arbetskraftsbyråer. Detta beror på att arbetskraftsbyråers grundprinciper, rutiner och riktlinjer möjliggör kategoriserande och standardiserade lösningar för ungdomar – som bevisligen visat sig vara en ineffektiv samhällsåtgärd. Det finns utrymme till förbättring hos arbetskraftsbyråer, gällande deras arbetssätt, t.ex. kunde de förstärka samarbetet med lågtröskelverksamheter, såsom Navigatorn och ungdomsverkstäder.

ABSTRACT Självmord är en vanlig dödsorsak och påverkar varje år många finländare. Jag har velat ta reda på vilka upplevelser personer har efter att de förlorat en familjemedlem i självmord. Syftet med min avhandling är att undersöka uppevelser efter en familjemedlems självmord. Min avhandling kommer att koncentrera sig på dessa upplevelser utgående från copingteorin och teorin om stigma. Jag har intervjuat fyra informanter för att analysera hurdana upplevelser dessa personer har. Jag är intresserad av om de upplevt stigma och på vilka sätt de har handskats med sorgen. Studien visar att stigman har varit närvarande i en del av sorgeprocesserna på olika sätt. Stigman har uttryckts på olika sätt, t.ex. genom att informanten har valt att hålla självmordet hemligt. Det har också visat sig att en av informanterna har blivit behandlad mycket annorlunda efter förlusten och informanten har känt att hen inte vill vara känd som den som förlorat en familjemedlem i självmord. Vanliga upplevelser under sorgeprocessen har varit skuld och skam, dessa känslor går hand i hand med stigma. Informanternas upplevelser av stigma är mycket annorlunda, man kan tänka sig att relationens karaktär har ett samband med känslorna av stigma. Informanternas sätt att hantera sorgen har varit mycket varierande. Vanliga copingstrategier i studien har varit undanflykt, självsamtal, socialtstöd, meningsskapande och stöd av professionella. Informanterna lyfter fram ett stort missnöje med den psykiatriska vården som de själva och deras anhöriga har fått både före och efter förlusten. Copinstrategierna är närvarande i informanternas vardag. Som resultat i min avhandling kan man se att det inte finns ett enda rätt sätt att handskas med sorgen efter en förlust. Det visar sig att personerna har haft olika upplevelser efter förlusten och även olika copingstrategier. Man kan se att stigman har varit närvarande i tre av fyra informanters sorgeprocesser. Alla informanter har använt sig av olika copingstrategier för att hantera sorgen, bland annat undanflykt och socialt stöd. Som socialarbetare möter man personer i olika kriser och därför är det viktigt att förstå hur olika sorgeprocessen kan se ut. Det är viktigt att det finns olika former av stöd i olika situationer i sorgeprocessen. Nyckelord: självmord, sorg, upplevelser, coping, stigma