Browsing by bachelor's degree program "Bachelor's Programme in Social Sciences"

Trots att Twitter som social medieplattform inte har slagit igenom bland privatpersoner och befolkningen i Finland lika stort som internationellt, så har det ändå blivit ett ställe där journalister snappar upp nyheter, och ett ställe där politiker och myndigheter informerar om nyheter. Därför har jag i den här avhandlingen studerat användningen av Twitter i Svenska Yles nyhetsbevakning på webben. Mitt syfte med avhandlingen är att genom kvantitativ och kvalitativ innehållsanalys studera i hur stor utsträckning Twitterinlägg bäddas in eller refereras till i Svenska Yles nyhetsbevakning. Jag är även intresserad av att ta reda på vilken funktion Twitterinlägg har i nyhetsartiklarna, och vem det är som står bakom de Twitterinlägg som används. Genom kvantitativ innehållsanalys har jag i avhandlingen analyserat samtliga 377 artiklar som Svenska Yle publicerade på sin webb svenska.yle.fi under vecka 49 år 2020. Av dem innehöll 22 innehåll från Twitter, edera inbäddat eller hänvisat till. De 22 artiklarna har sedan inkluderats i analysen, och deras funktion, skribent och kategorier har analyserats. Eftersom det också krävs en del tolkning av innehållet för att kunna genomföra studien så innehåller studien också kvalitativ innehållsanalys. Studien visar att det främst är sportredaktionen på Svenska Yle som använder sig av Twitter i sin nyhetsbevakning, och att det i sportnyheterna främst är olika sportlag eller idrottsföreningar vars Twitterinlägg bäddas in eller hänvisas till, för att använda som källa eller för att lyfta upp citat. Twitterinlägg eller hänvisningar till Twitterinlägg förekommer också i inrikes- och utrikesnyheter, men inte i samma utsträckning, och då är det främst politiker eller andra kända personer som får synlighet för sina inlägg. Den här studien lämpar sig som en pilotstudie för en liknande studie med ett större urval och längre analysperiod. I och med att studien endast omfattar en vecka, 7 dagar, så skulle resultatet se annorlunda ut ifall man valde en annan vecka, eller en längre insamlingsperiod. I och med att samtliga analyserade artiklar ändå finns med som bilaga så anser jag att studien är generaliserbar för ifrågavarande vecka.

Kommuners lagstadgade uppgifter har blivit en börda som inte alla kommuner klarar av, vilket har lätt till en tydligare differentiering mellan kommuner över tid. En potentiell lösning på kommunernas differentierade tillstånd vore att övergå från vad som kallas för symmetrisk ansvarsfördelning av uppgifter på kommunal nivå och övergå till ett system där ansvarsfördelningen av uppgifter vore asymmetrisk, kommuner emellan. I avhandlingen analyseras tre modeller av asymmetrisk ansvarsfördelning: stadsregion- och enhetskommunmodellen och modellen med ansvarstrappa. Modellerna analyseras rörande deras effekt på den lokala autonomin utifrån ett teoretiskt perspektiv. Lokal autonomi valdes på grund av dess centrala roll i definieringen av kommunen och europeiska staters strävan efter ökad lokal autonomi. I avhandlingen gör jag en modellprövning som analyserar hur tre modeller av asymmetrisk ansvarsfördelning på lokal nivå påverkar den lokala autonomin hos kommunerna. Resultaten visar att samtliga modeller har en effekt på den lokala autonomin, men att effekten varierar. Asymmetrimodellerna löser olika problem som symmetri inom kommunsystem medför, vilket delvis förklarar variationen i resultaten. Avhandlingen visar att asymmetrisk ansvarsfördelning på kommunal nivå påverkar den lokala autonomin och borde därför tas i beaktande om den tas i bruk.

Nyhetsmedierna besitter en stor makt i att skildra samtiden. Genom sin rapportering om olika händelser och fenomen kan nyhetsmedier påverka allmänhetens uppfattning om och syn på dem. Därmed spelar det stor roll hur de här händelserna och fenomenen beskrivs i nyhetsrapporteringen, särskilt när de berör kontroversiella ämnen, såsom polisbrutalitet. Det finns alltså skäl att studera nyhetsrapportering om polisbrutalitet. Avhandlingen tar avstamp i forskning som bland annat visar att nyhetsrapportering om dödsfall där polisen är involverad har en tendens att främja toleransen för polisbrutalitet. Mängden finländsk forskning inom ämnet är bristande och därför används amerikansk forskning som bas. Ett amerikanskt fall av polisbrutalitet, som satte polisbrutalitet på agendan år 2020, är fallet George Floyd. Fallet gav upphov till kraftiga reaktioner i USA och fick stor synlighet i nyhetsmedierna globalt. Det aktualiserade diskussioner om rasism världen över, även i Finland. En del finländska nyhetsmedier har fått kritik för sitt sätt att porträttera fallet Floyd. I och med det här finns det skäl att granska hur finländska nyhetsmedier beskriver fallet. Syftet med avhandlingen är att analysera och beskriva Svenska Yles rapportering om fallet Floyd i nyhetsartiklar. I avhandlingen diskuteras även journalistens sociala ansvar för att föra fram den roll som journalister har i att bilda narrativ kring fall av polisbrutalitet. Metoden som används i analysen är kritisk diskursanalys. Materialet består av tre artiklar publicerade av Svenska Yle i slutet av maj och början av juni år 2020. Artiklarna är hämtade från Svenska Yles hemsida. Alla tre är nyhetsartiklar och handlar om och beskriver fallet Floyd. Analysen utförs stegvis på makro- och mikronivå, varje artikel skilt för sig. Resultaten kopplas till den tidigare forskning och teori som avhandlingen baserar sig på. Undersökningen visar att artiklarna använder sig av en del formuleringar och ordval som kan främja toleransen för polisbrutalitet. Språket som används i texterna tyder på att det finns bristande kunskap bland finländska journalister om hur man i nyhetstexter beskriva rasism och polisbrutalitet på sensitivt vis, utan att förmildra omständigheterna kring olika händelser och fenomen. Trots det skildrar de ändå fallet Floyd som polisbrutalitet och framhäver närvaron av den strukturella rasismen som drabbar svarta i USA.

Mitt syfte med avhandlingen är att ta reda på ifall rasism sker i den finländska skolan och hur den tar sig uttryck. Avhandlingen är baserad på litteratur och tidigare forskning. Avhandlingen utgår ifrån att det råder en vithetsnorm i den finländska skolan och att vardagsrasism är minst lika allvarligt som den strukturella rasismen. Centrala begrepp i avhandlingen är etnocentrism, vithetsnorm, rasism, vardagsrasism, andrafiering, mellanförskap och exklusion. Avhandlingen är en litteraturöversikt och baserar sig därmed på tidigare forskning och litteratur som är relevanta för ämnet. Som sökord har jag använt mig av termer som: rasism, skola, etnisk diskriminering, mångkulturell skola, vardagsrasism, Finland. I resultatet kommer det fram att rasism är ett fenomen som existerar i den finländska skolan. Det kommer även fram att vardagsrasism är ett utbrett fenomen i den finländska skolan och att vardagsrasismen tar sig i uttryck främst genom generaliseringar och fördomar. I resultaten kommer det även fram att även om det finns en vilja att motverka rasism så är den ofta svår att motverka i och med att den ofta inte ses för just rasism och då blir det svårt att ta itu med den.

Syftet med avhandlingen är att undersöka hur den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter tillgodoses inom domstolsväsendet. I avhandlingen utreds också vad rätten till en rättvis rättegång innebär i språkligt hänseende och hur tingsrättsreformen som trädde i kraft år 2019, kommer att påverka den svenskspråkiga partens möjligheter att använda sitt eget språk i de nya domkretsarna. Språkliga rättigheter hör till medborgarnas grundläggande rättigheter och tillgodoseendet av dem är en förutsättning för att även andra grundläggande fri- och rättigheter ska kunna tryggas, såsom rätten till en rättvis rättegång. Enligt den utredning som ingår i avhandlingen kan man dock konstatera att mycket tyder på att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter inte tillgodoses enligt lika grunder inom det finländska domstolsväsendet. Det har visat sig att det råder en stor brist på tillräcklig svenskkunnig personal inom domstolsväsendet, vilket i sin tur försvårat de språkliga rättigheternas tillgodoseende avsevärt. Tingsrättsreformen som trädde i kraft år 2019, har även visat tecken på att försvåra rättsväsendets förmåga att ge service på de båda nationalspråken enligt lika grunder. Även om Finland är ett tvåspråkigt land där man enligt lagen har rätt att använda sitt eget språk hos domstolen och andra myndigheter, kan man enligt resultaten i denna avhandling konstatera att landets medborgare försätts tidvis i en mycket olikvärdig ställning. Därmed vore det särskilt viktigt att myndigheterna vidtar åtgärder i syfte att kunna säkerställa att jämställdhet och likabehandling uppnås i det tvåspråkiga Finland i så hög utsträckning som möjligt.

Uppsatsen diskuterar balansgången mellan skyddet för privatlivet och rätten till liv i underrättelseinhämtning i datatrafik. Balansgången kommer fram då en inskränkning i individens meddelandehemlighet kan leda till information, som hjälper till med att motverka allvarliga hot mot den nationella säkerheten. Uppsatsen utgår från att en grundläggande rättighet kan inskränkas för att trygga en annan. I uppsatsen anser man att det är möjligt att begränsa skyddet för privatlivet för att främja skyddet för rätten till liv. Det centrala i uppsatsen är diskussionen om hur omfattande den tillåtna inskränkningen i skyddet för privatlivet kan vara. Uppsatsen fokuserar på civil underrättelseinhämtning i datatrafik. Underrättelseinhämtning i datatrafik innebär övervakning av kommunikation i nätverk som överskrider den nationella gränsen. Underrättelseinhämtning i datatrafik utförs i Finland av skyddspolisen och Försvarsmakten. Verksamheten skiljer sig från annan liknande verksamhet genom att underrättelseinhämtning i datatrafik riktas endast på trafik var sändaren eller mottagaren är utanför Finland. Underrättelseinhämtning i datatrafik används i första hand för informationsinhämtning som hjälper till med att motverka hot och inte i första hand för att utreda brott. Då liknande verksamhet utförs för att utreda brott handlar det inte om underrättelseinhämtning. Det kan handla om till exempel teleavlyssning. Det kan uppstå flera grundrättighetsproblem i underrättelseinhämtning i datatrafik gällande skyddet för privatlivet och rätten till liv. Bland annat kan myndighetens missbruk av befogenheter leda till för långt gående inskränkningar i skyddet för privatlivet. Alternativt kan det hända att myndigheten inte lyckas med att skydda medborgarnas rätt till liv om den inte använder sig av underrättelseinhämtning i datatrafik. Problematiken diskuteras i uppsatsen med stöd av två fall från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Det första fallet Kotilainen och andra mot Finland handlar om att polisen inte hade agerat tillräckligt aktivt efter att ha fått tips av inkommande skolskjutningarna i Kauhajoki. Fallet illustrerar myndighetens plikt att agera i förebyggande syfte för att motverka hot. Det andra fallet Centrum för rättvisa mot Sverige handlar om en förening som ansåg att de blivit föremål för underrättelseinhämtning i datatrafik. I fallet prövades om det fanns tillräckligt starka rättskyddsmedel i Sverige för att trygga skyddet för privatlivet i samband med underrättelseinhämtning i datatrafik. Fallet illustrerar kravet för tillräckliga rättskyddsmedel för tryggandet av skyddet för privatlivet i underrättelseinhämtning i datatrafik. Civil underrättelseinhämtning i datatrafik möjliggjordes 2019 då lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik 582/2019 trädde i kraft. För att möjliggöra lagen ändrade man på 10§ i grundlagen år 2018. Den tidigare formuleringen möjliggjorde endast inskränkningar i meddelandehemligheten för att utreda brott och därmed var det inte möjligt att utföra underrättelseinhämtning i datatrafik som inte nödvändigtvis innebär att ett brott misstänks. Den nya formuleringen tillåter inskränkande i meddelandehemligheten för att inhämta information om sådant som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Det innebär att det är möjligt att inhämta information om fenomen som allvarligt hotar en större grupps liv, som till exempel terrorism. Ändringen kritiserades för att man inte lade till ett förbud mot oriktad övervakning, så kallad massövervakning. Att man inte ansåg att det fanns ett behov för att lägga in förbudet motiverades med att i paragrafen bestäms att meddelandehemligheten inte får inskränkas mer en vad som är nödvändigt för att inhämta informationen. Man ansåg att det inte kan vara nödvändigt att oriktat övervaka all trafik. Ett förbud mot oriktad övervakning inkluderades dock på en lägre nivå i substanslagstiftningen. Förbudet finns, men den är inte lika starkt som den skulle vara om den fanns i grundlagen. Underrättelseinhämtningen i datatrafik kräver alltid tillstånd från en domstol, vilket innebär att domstolen överväger om inhämtningen fyller de krav som lagen förutsätter. Det kommer fram att rätten till liv har en starkare ställning än skyddet till privatliv då det gäller underrättelseinhämtning i datatrafik. Det centrala är att skyddet för privatlivet inte inskränks mer en vad som kan anses vara nödvändigt. Viktigt är att rättighetens kärna ska vara tryggad. Det betyder att övervakning av en individs kommunikation ska vara något som är osannolikt och då det sker ska det vara väl grundat och det ska finnas tillräckligt starka rättskyddsmedel för att skydda individen.

Populära teman inom populärmusiken har länge varit, och fortfarande är, sex och kärlek. Musikvideor är en väsentlig del av dagens populärmusik och debatt har förts kring de uppfattade negativa, stereotypiska bilderna av sexualitet som musikvideor kan presentera samt möjligheterna till icke-konformativa, progressiva representationer inom dem. Målet med avhandlingen är att studera hur sexualitet representeras inom populärmusikens musikvideor med fokus på objektifiering och självsexualisering. Viktiga frågor avhandlingen behandlar är hur sexualisering samt objektifiering tar plats inom musikvideor, hur dessa representationer skiljer sig åt på basen av kön, etnicitet och sexuell läggning samt under vilka villkor sexualisering innebär objektifiering. Avhandlingen behandlar också möjligheterna till aktörskap i valet att delta i samt presentera sig själv som ett subjekt inom musikvideornas sexuella innehåll.

Sjöröveri är ett internationellt brott som orsakar stora skador ute på de internationella haven. Även fast brottet är kriminaliserat genom FN:s havsrättskonvention kan det vara svårt att åtala en sjörövare. I avhandlingen undersöks två forskningsfrågor som berör åtalandet av sjörövare. Den första frågan undersöker vilka hinder man stöter på när man försöker åtala sjörövare och den andra frågan undersöker möjligheterna för den internationella brottmålsdomstolen att fungera som instans för ett sjöröveriåtal. I avhandlingen presenteras även aspekter som berör mänskliga rättigheter i anknytning till åtalandet av sjörövare. För att besvara dessa frågor utnyttjar jag internationella rättskällor som till exempel FN:s havsrättskonvention, Romstadgan och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I avhandlingen utnyttjas även internationella vetenskapliga tidskrifter och böcker som berör temat. Resultaten av min undersökning blev att problem för ett åtal på internationell nivå uppstår från ofullständiga definitioner av deliktet. Till exempel försök till brottet har lämnats odefinierat i FN:s havsrättskonvention. Problem på nationell nivå var har att göra med svårigheter att framställa tillräcklig bevisning för att en dom skulle kunna ges. Eftersom sjörövaren kan åtalas i den stat som tillfångatog sjörövaren är transporten av fångar även en utmaning. För att internationella brottmålsdomstolen ska kunna fungera som instans för ett sjöröveriåtal krävs att sjöröveri upptas i Romstadgan som ett av de brott som domstolen har jurisdiktion över. Detta kräver en heltäckande definition av hur deliktet ser ut för att inte lämna likadana luckor som kan hittas i FN:s havsrättskonvention.

Medier bär upp och existerar genom språket. Samtidigt utvecklar de också språket. För många språkliga minoriteter har det här stor betydelse. Begreppet institutionell och funktionell fullständighet kan användas för att mäta minoritetsmediers omfattning. Graden av den institutionella och funktionella fullständigheten har nämligen en inverkan på medieanvändningen. Då medieutbudet på minoritetsspråket ofta är begränsat vänder sig många personer inom de språkliga minoriteterna till medier på majoritetsspråket för att komplettera det som saknas på minoritetsspråket. Mitt syfte med denna uppsats är att klarlägga språkanvändarnas tankar kring det existerande medieutbudet på finlandssvenskt teckenspråk. Forskningsfrågan i sin tur är vad finlandssvenska teckenspråkiga anser om Yle:s programproduktioner på finlandssvenskt teckenspråk. Anser de att satsningarna är tillräckliga och riktas rätt? Metoden som används för den här uppsatsen är fokusgruppintervjuer. Fem finlandssvenska teckenspråkiga ingår i den här gruppen. Resultatet visar att finlandssvenska teckenspråkiga har en kompletterande medieanvändning. Den låga institutionella fullständigheten och den kompletterande medieanvändningen leder i sin tur till en låg funktionell fullständighet. Dock finns fler orsaker till den låga funktionella fullständigheten, inte enbart av det smala medieutbudet. Till exempel har finlandssvenska teckenspråkiga tillgång till få språkliga domäner. Resultatet visar också att finlandssvenska teckenspråkiga önskar sig ett större utbud i olika genrer. De motiverar behovet med att bristen är stor och att finlandssvenska teckenspråkiga också ska få tillgång till information på sitt modersmål. De motiverar även behovet med att det finlandssvenska teckenspråket är utrotningshotat och behöver stöd för att inte ytterligare krympa. Program riktade till barn och unga samt nyheter på finlandssvenskt är något som de önskar sig. Program i stil med Svenska Yle:s Närbild är även något som de önskade sig. Gällande förinspelade eller direktsända program samt längd och format på programmen anser de att vad som helst fungerar. Huvudsaken är enligt dem att man börjar med något. De anser också att det finns skillnader mellan teckenspråkstolkade program och program på teckenspråk. Teckenspråkstolkning är lätt att ordna samt sker på hörandes villkor. Teckenspråkiga program däremot är riktade till teckenspråkiga och sker på dövas villkor, inte hörandes. De säger att de av den orsaken väljer i första hand en teckenspråksaktör framom en teckenspråkstolk. Kvalitén på språket blir också bättre med teckenspråksaktörer. Dock är en teckenspråkstolk bättre än ingenting.

Mitt syfte med denna avhandling är att granska unga vuxna asylsökandes upplevelser av första mötet med socialarbetare. Avhandlingens huvudforskningsfrågor är: Hur upplever asylsökande att de blir bemötta av socialarbetare i det nya landet? Känner de att de får tillräckligt med stöd? Avhandlingens två delfrågor är: 1. Hur fungerar mötet mellan klienten och myndigheten, vad kan förbättras? 2. Vilka rättigheter har klienten? Den teori som är förknippad med forskningen består av kulturkompetens. Kulturkompetens ger en kunskap och färdighet som är nödvändig för att arbeta med människor från olika etniska, kulturella och rasbakgrund som skiljer sig från ens egna. Den metod som jag använde i forskningen var semistrukturerade intervjuer med tre ensamkommande unga som kommit till Finland. Jag indelade forskningsmaterialet i fyra delar med hjälp av kvalitativ innehållsanalys: respondenternas 1) upplevelser av bemötandet med myndigheter, 2) syn på vad som borde förbättras för att bemötandet skulle fungera smidigare, 3) önskemål om hur mötet mellan socialarbetaren och klienten skall se ut och 4) syn på hur asylsökandes rättigheter tas i beaktandet i möten. Som i tidigare forskning så har mina respondenter liknande upplevelser av bemötandet. Resultaten visar att socialarbetare och andra myndigheter som arbetar med de asylsökande borde vara bättre insatta i sitt arbete och sina klienters bakgrund. Det kunde vara bra om socialarbetare har en längre utbildning inom området. I undersökningen framkom det att de asylsökande inte får tillräckligt med information om asylprocessen och detta orsakar otrygghet och oro för dem. Respondenterna upplevde också att de blev orättvist bemötta då en del fick träffa en läkare men andra inte fick det. Slutligen diskuterar jag resultaten och förslag till framtida forskning: Ett förslag är att man jämför skillnaderna mellan de asylsökande som kom till Finland före och efter år 2015. Kan man se skillnader i det bemötande mina respondenter fått och de asylsökande som kom till landet då det inte var flyktingkris.