Browsing by Title

In connection with the new curriculum for the basic education some concepts have received more attention than others and one of them is formative assessment. Today, new demands are placed on the assessment in school. The assessment should not only be used as a controlling tool but also as a support for learning. What formative assessment means in practice, however, is not unambiguous. There are misinterpretations about formative work and some believe that an increased documentation requirement is what characterizes a formative assessment. The aim of this study is to examine how the literature describes the practice of the formative assessment. This is to be able to investigate the role of the documentation in the formative way of assessing pupil learning. The study is carried out in the form of a systematic literature review. The result is analyzed on the basis of a hermeneutic approach in which the purpose is to interpret, understand and convey knowledge about a certain phenomenon based on literature on the subject. The result shows that the role of documentation is only a part of several important aspects when it comes to formative assessment. The decisive factor in the formative assessment is the use of the key strategies described in the literature and not necessarily an increased requirement for documentation. Documentation is, however, inevitable in the work with the formative assessment and is needed for the teacher to be able to collect information about the student learning.

Sekularisering som fenomen innebär en process där delar av samhället och kulturen lösgör sig från religiösa institutioners makt och symboler. Tesen går ut på tanken om att modernismens framsteg i form av bland annat den suveräna staten, kapitalismen och de empiriska vetenskaperna skulle leda till att religioner tappar sin influens och eventuellt försvinner från moderniserade länder. Begreppet kan dessutom delas in i två dimensioner, det vill säga den allmänna som beskriver det institutionella förhållandet mellan religion och stat, samt den privata som innefattar individuell tro och praktiserande. Syftet med uppsatsen var att svara på frågan om det råder en sekulariseringsprocess i Finland, och i vilken mån den har kommit att omfatta såväl den allmänna som den privata sfären. Jag gjorde detta genom att studera olika texter och teorier om religion och sekularisering som betonar postmodernitet, individualism och konsumtion, och sedan jämföra det med statistik och fakta gällande religiositet i Finland. Jag har dragit slutsatsen att en sekulariseringsprocess i viss mån förekommer i Finland. De strukturella ändringarna som karakteriserar postmodernitet i form av en lösgöring från traditionella gemenskaper och auktoriteter, en ökad individualisering och masskonsumtion, står i enlighet med vad statistiken berättar om den finska religiositetens natur och sekularisation idag. Den påverkar dock för det mesta den institutionella dimensionen då det kommer till människors behörighet till kyrkan och det konkreta praktiserandet förknippat med det. Samtidigt har förhållandet mellan kyrka och stat förhållit sig relativt orört redan länge. Antalet behöriga till kyrkan sjunker, färre människor deltar i gudstjänster och en mindre andel fortsätter att tro enligt kyrkans lära. Möjligheten att delta i kyrkans riter tycks vara den största orsaken till att höra till kyrkan. I en tid präglad av lösgörande från traditionella gemenskaper som familj och religion, spelar nu den egna identiteten en större roll i val av alternativa gemenskaper och värden. Samtidigt fortsätter dock den subjektiva och individuella tron att blomstra i form av till exempel tron på gud eller en högre makt, böner och uppfattad religiositet. Religion och religiositet kan därför påstås ha gått mer och mer mot det subjektiva och privata hållet kontra det institutionella. Trots att sekularisation alltså i viss mån förekommer, kan Finland inte påstås vara ett sekulariserat land. Varken från det allmänna perspektivet som beskriver det institutionella förhållandet mellan religion och stat där det klart förekommer samarbete, eller från det privata som innefattar individuell tro och praktiserande där de subjektiva och individuella formerna av religiositet än idag blomstrar.

Sedan Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EMRK) trätt t i kraft är världen betydligt mera internationell vilket lett till nya frågor angående tillämpningen av EMRK. Syftet med denna kandidatavhandling är att kartlägga de omständigheter som leder till extraterritoriell jurisdiktion, och vilka följder tolkningen av ordet ”jurisdiktion” i art. 1 EMRK har för konventionsstaterna och offren. Forskningsfrågan är alltså följande: Vilken roll spelar olika kriterier för avgörandet av extraterritoriell jurisdiktion? För att klargöra dessa frågor har jag delvis gjort en litteraturstudie, men också ett försök att tolka och systematisera Europadomstolens rättspraxis. Materialet består alltså av rättsfall från europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (Europadomstolen), artiklar skrivna av sakkunniga samt några avvikande åsikter från domarna i Europadomstolen. Vi kommer att röra oss inom det geografiska området av konventionsstaterna, men även se på fall som utsträcker sig utanför medlemsstaternas gemensamma territorium. Ockupation av ett avgränsat område, samt betydelsefullt finansiellt, ekonomiskt eller politiskt stöd kan leda till effektiv kontroll över ett område utanför statens nationella gränser. Ett annat kriterium för jurisdiktion är ”state agent authority”-principen som innebär att fysisk kontroll utövas över en individ. Om en stat har extraterritoriell jurisdiktion över ett område eller över individer, innebär detta att staten därmed är skyldig att följa EMRK enligt art 1. I vilken utsträckning EMRK-rättigheterna ska tryggas beror dock på omständigheterna. I flera fall framhäver Europadomstolen att jurisdiktion är ett nödvändigt kriterium för att avgöra om brott mot EMRK ska tillskrivas konventionsstaten. Med andra ord är frågan om jurisdiktion essentiell för att stater kan hållas ansvariga för extraterritoriella handlingar och för att skydda individer som vistas utanför konventionsstaternas nationella territorium för brott mot mänskliga rättigheter. Användningen av dessa kriterier är dock högst inkonsekvent, vilket ger anledning att ifrågasätta om Europadomstolen ser EMRK-rättigheterna som universella rättigheter eller bara som europeiska rättigheter

Den här avhandlingen försöker ge svar på frågan om en legalisering av eutanasi möjlig i Finland. Riksdagen har avvisat ett medborgarinitiativ om eutanasi år 2018, men det betyder nödvändigtvis inte att en legalisering är omöjlig i framtiden. I avhandlingen analyseras expertutlåtanden som gavs i riksdagens social -och hälsovårdsutskott efter en omröstning av medborgarinitiativet samt en rapport av en expertgrupp vid Social- och hälsovårdsministeriet, som framställdes efter behandlingen i riksdagen. Tolkning av hur de grundläggande rättigheter bör prioriteras i förhållande med varandra sker i avhandlingens sista kapitel. Analysen av materialet lyfte inte fram direkta juridiska hinder för en legalisering av eutanasi. I kärnan av debatten kring eutanasi finns två grundrättigheter och deras förhållande till varandra: rätt till liv och självbestämmanderätten. En legalisering av eutanasi skulle förstärka självbestämmanderätten, men kan anses som en kränkning mot rätten till liv. Eftersom rättssubjekten är själva villiga att överge rätten till liv, är en tolkning att självbestämmanderätten bör prioriteras över rätten till liv möjligt. Under den nuvarande lagstiftningen riskerar en läkare som utför eutanasi antingen straffrättsligt ansvar eller påföljder av hälsovårdens tillsynsmyndigheter. Därför skulle en legalisering av eutanasi kräva en ändring i strafflagen som frigör läkaren från straffansvar. Att utfärda en lag som möjliggör eutanasi i Finland är möjlig. För legalisering krävs dock politisk vilja, som inte fanns i riksdagen vid omröstningstidpunkten.

Introduction. The objective with this study was to gather information about how preschool aged children act prosocially. Prosocial acting and prosocial behavior are described as the same concept in this study. Prosocial behavior is positive social behavior which purpose is to promote someone other’s wellbeing. Such as behaviors are for example helping, sharing, comforting and cooperating. In the theory part I clarified prosocial behavior through the previous theories and research information and also with the related concepts as social learning, altruism, moral reasoning, empathy and sympathy. Previous researches had been focusing mostly to that part of prosocial behavior, which expounds why or how human species act prosocially, and for that reason there exists plenty of theories and research information of this perspective through decades. Because of this lack of information, in this study I want to search answer to the question how conventionally identified prosocial actings appear with preschool aged children Methodology. The material of survey was collected by systematic literature review. There were two databases where I found 218 researches, and in total four of the researches I picked for the complete survey material. The original researches and studies were international which specified the age limit of preschooler’s between 3 to 6. In the selected researches and studies prosocial behavior was described closely and they had effectual influence on the study designs and to the gained results. None of the selected researches or studies did only enter into gain information how preschool aged children act prosocially. The collected qualitative survey material was analyzed with the inductive content analysis. Results and conclusions. The results clearly show that preschool aged children act prosocially in multitudinious ways. I divided the prosocial acts, which emerged from the survey results, to the six categories. These were comforting, helping, friendliness, sharing, defending and cooperating. The prosocial behavior was tangible, physical, verbal and affective. Voluntarily helping, inviting other children to the play and taking along her/him to the play was the most popular ways to act prosocially. The conclusions of this study is that preschool aged children ways to act prosocially are highly diverse and those acts promote social interaction positively. Nevertheless this study’s results and conclusions prosocial behavior doesn’t seem to be very trendy among educators when today’s society visibly recommends individualism and efficacy as a virtue.