Browsing by Author "Degerlund, Tua"

Landsomfattande kommun- och förvaltningsreformer har avlöst varandra under 2000-talet. Reformerna har gjorts för att stärka kommunernas ställning men trots det har ekonomin i många kommuner blivit allt mer pressad. En mängd kommunsammanslagningar har genomförts och motiverats med att kommunens livskraft ökar och att ekonomin blir mer balanserad. En av de största delorsakerna till skillnaderna i kommunernas ekonomiska situation för tillfället är självklart förändringarna i befolkningsstrukturen. Det faktum att landet allt mer urbaniseras, medelåldern stiger och nativiteten sjunker påverkar kraftigt kommunernas ekonomiska bärkraft. För närvarande har fokus i diskussionen om kommunstrukturen flyttat från kommunsammanslagningar till social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen. De senaste åren har endast ett fåtal kommunsammanslagningar genomförts. Orsaken torde ligga i att kommunerna inväntar resultatet av vård- och landskapsreformen. I avhandlingen behandlas det så kallade kriskommunsförfarandet och närmare belyses bestämmelser för hur kommuner kommer i en situation där de klassificeras som kriskommuner. Vidare söks svar på frågan huruvida kommunen kan fortsätta som en självständig kommun eller om resultatet av ett utvärderingsförfarande, det vill säga processen som kan inledas på initiativ av finansministeriet, alltid leder till en kommunsammanslagning. Som slutsats kan konstateras att finansministeriet har en avgörande roll då det gäller sammanslagningar av kommuner som uppfyllt kriskommunskriterierna. För även om kriskommunskriterierna uppfylls, inleds kriskommunsförfarandet trots allt inte alltid eftersom lagens ordalydelse ger finansministeriet prövningsrätt. Kommunallagen anger uttryckligen att finansministeriet kan inleda utvärderingsförfarandet om kriterierna uppfyllts. Kommunallagen ger också ministeriet prövningsrätt att på basis av utvärderingsgruppens åtgärdsförslag avgöra om ekonomiska balanseringsåtgärder räcker eller om en kommunsammanslagning krävs.