Browsing by discipline "Statskunskap med förvaltning"

Suomessa miehet ovat asevelvollisia ja naisilla on vuodesta 1995 alkaen ollut mahdollisuus suorittaa asepalvelus vapaaehtoisina. Vaikka armeijasta ja asepalveluksesta on tehty paljon tutkimusta, ovat naiset harvoin olleet tämän tutkimuksen keskiössä. Tämän tutkielman tarkoituksena on selvittää, millaisia argumentteja Kansallisen Kokoomuksen ja Suomen Sosiaalidemokraattisen Puolueen kansanedustajat käyttivät, kun laki naisten vapaaehtoisesta asepalveluksesta oli eduskuntakäsittelyssä vuosina 1994 ja 1995. Puolueet on valikoitu niiden hyvin samansuuruisten kansanedustajamäärän sekä keskustelun aikana käytettyjen puheenvuorojen määrän takia. Vaalikauden aikana kokoomus oli hallituspuolue ja SDP oppositiopuolue, millä on vaikutusta asetelmaan erityisesti sen takia, että kyseessä oli hallituksen ehdotus. Koska poliittiset argumentit ovat niin poliittisten ideologioiden värittämiä kuin aikansa kuvia, on tutkielmassa osio, jossa käydään läpi kokoomuksen toimijuutta liberaalikonservatiivisena keskustaoikeistolaisena toimijana ja SDP:tä sosiaalidemokraattisena vasemmistopuolueena. Samassa osassa esitellään myös puolueiden 1980- ja 1990-lukujen puolustuspolitiikkaan ja armeijaan liittyviä julkaisuja ja osioita poliittisista ohjelmista. Kandidaatintutkielman menetelmänä käytetään kvantitatiivista sisällönanalyysia, jonka avulla tutkielman materiaali, eduskunnan lähetekeskustelun ja kolmen istunnon puheenvuorot, on luokiteltu kategorioihin. Syyt naisten toimintamahdollisuuksien laajuuteen armeijassa kumpuavat siitä politiikasta, jota valtiossa tehdään sekä siitä kulttuurista, jossa yhteiskunnassa eletään, joten tämän kategorisoinnin pohjana käytetään Mady Wechsler Segalin vuonna 1995 julkaistua mallia, joka erittelee syitä, jotka maailmanlaajuisesti vaikuttavat naisten mahdollisuuksiin osallistua armeijan toimiin. Lisäksi käytetään tähän malliin vuonna 2002 tehtyä laajennusta, jonka julkaisivat Iskra, Trainor, Leithauser ja Segal. Yksi puhuja on listattu yhteen argumenttikategoriaan vain kerran, jolloin tuloksista voidaan lukea, kuinka monen kansanedustaja käytti tiettyyn argumenttikategoriaan sopivaa argumenttia keskustelujen aikana. Tutkimus osoittaa, että kokoomuksen kansanedustajat ovat pitkälti naisten vapaaehtoisen asepalveluksen puolella ja SDP:n kansanedustajat puolestaan lakia vastaan. Kun kansanedustajat argumentoivat, he käyttävät laajalti argumentteja, jotka kumpuavat suoraan puolueiden ideologisista taustoista: kokoomuksen kansanedustajat vetoavat individualismiin ja yksilönvapauteen ja SDP:n kansanedustajat puolestaan viittaavat kaikkien ihmisten yhtäläiseen tasa-arvoon, biologisesta roolista puhuttaessa SDP:n argumentit voidaan toisaalta tulkita konservatiivisiksi. Voidaan todeta, että suurin osa argumenteista liittyy kolmeen erilaiseen laajempaan kategoriaan: naisten “biologiseen rooliin”, tasa-arvoon ja naisten mahdollisuuksiin yhteiskunnassa ja armeijassa sekä armeijan yleiseen tarkoitukseen. Ensimmäinen kategoria innosti erityisesti SDP:n kansanedustajat argumentoimaan sen puolesta, että naisten tulisi pysyä poissa rintamalta, sillä heidän biologinen roolinsa on synnyttää ja hoitaa lapsia kotona. Toinen kategoria jakaa puolueet pitkälti kahtia: kokoomuksen kansanedustajat näkevät naisten mahdollisuuden suorittaa asepalvelus vapaaehtoisina tasa-arvoasiana, joka parantaa naisten oikeuksia yhteiskunnassa, kun taas SDP:n kansanedustajat näkevät tämän lisäävän epätasa-arvoa, sillä miesten asevelvollisuus pysyy, mutta naisten valinnanvapautta lisätään. Kolmas kategoria armeijan roolista nousee esiin muun muassa kysymyksissä siitä, kenen ylipäätään tulee astua armeijan harmaisiin ja onko pakollisuuteen perustuvalle armeijalle enää tarvetta, erityisesti SDP:n kansanedustajat ovat argumenteissaan vahvasti yhteiskunnan enemmän militarisoitumista vastaan. Vaikka kyseessä ei varsinaisesti ole teoriaa testaava tutkimus, voidaan todeta, että puolueiden argumentit sopivat Segalin malliin sekä sen laajennukseen lähes poikkeuksetta. Uutena kategoriana tutkielmassa tuodaan esille “muut valtiot”, sillä eduskuntakeskustelussa viitataan useaan otteeseen esimerkiksi muiden Pohjoismaiden armeijamalleihin positiivisina esimerkkeinä ja kulttuuriltaan konservatiivisten maiden, kuten katolilaisen Italian, malleihin negatiivisina esimerkkeinä.

This qualitative Bachelor thesis in the research area of social sciences explores the diffusion and institutionalization of the Bologna Process as a reform model for higher education. The study is based on previous research in the field of higher education, and literature on the Bologna Process, the European Higher Education Area (EHEA), and the European Union (EU). To understand the role of the Bologna Process in the development of higher education, this study explores the diffusion and institutionalization of the Bologna Process at a wide global level as well as studies the diffusion and implementation of the common Bologna Process reform instruments and principles at a narrow national level. Concerning the global diffusion and institutionalization of the Bologna Process, this study tries to answer the research question: why and how can the Bologna Process become a global model for reforming higher education? Concerning the more specific national or county-level diffusion of the Bologna Process, this study explores the diffusion and institutionalization of the Bologna Process in the Finnish higher education context trying to answer the question: why and how has the Bologna Process been diffused and institutionalized in the Finnish higher education context? To answer the first, broad and more theoretical, research question, new institutionalism is applied as a theoretical framework because it focuses on diffusion and institutionalization of global ideas, practices, and models, and explains institutional isomorphism and homogenization of organizations (DiMaggio & Powell 1998; Hall & Taylor 1996). When studying the Bologna Process from national perspective, case study research method is applied because it helps to gain deep detailed knowledge about contemporary social phenomena (Yin 1984), such as the Bologna Process. This research finds that the Bologna Process reform model has successfully been crossing borders all over the world and is, therefore, currently a globally diffused reform model for higher education. The Bologna Process has reformed multiple systems and institutions of higher education because its common reform instruments and principles have become well-institutionalized in a growing number of countries. In consequence, it can be inferred from this research that the Bologna Process currently constitutes a common global model for reforming higher education. Moreover, this research reveals that in addition to the successful global diffusion and institutionalization, the Bologna Process has been diffused and institutionalized at national level without great problems. The Finnish case study research indicates that the Bologna Process reform model has brought about important changes and improvements in Finnish higher education. The changes were mainly achieved through an effective coordination and institutionalization of the common reform instruments and principles by the Finnish Government, and owing to active cooperation between the Finnish Ministry of Education and institutions of higher education. In more specific terms, the results show that the institutionalization of the Bologna Process helped to complete the national higher education reform, which was started before the Bologna Process was created in 1999 (Bologna Declaration 1999), eliminated for the Finnish higher education inherent weaknesses, and contributed to reforming the University law (Universities Act 558/2009). Most importantly, because of the diffusion and institutionalization of the Bologna Process, the Finnish higher education has achieved its long-lasting primary goal of becoming a more attractive, international, and globally competitive higher education system.

Tässä tutkielmassa tarkastelen organisaatioidentiteettiä ja sen vaikutusta organisaation päätöksentekoon uusinstitutionalistisesta tulokulmasta. Keskiössä on vuonna 2008 Seinäjoen kaupungin aloitteesta yhteistyössä ympäristöministeriön kanssa käynnistetty hanke, joka tähtäsi kansallisen kaupunkipuiston perustamiseen Seinäjoelle 2016. Ympäristöministeriö ei lopulta voinut hyväksyä Seinäjoen toimittamaa kaupunkipuistohakemusta. Syynä olivat perustamisedellytyksiä olennaisesti heikentäneet muutokset, jotka kaupunginhallitus päätti yllättäen tehdä hakemusluonnokseen vain päiviä ennen ratkaisevaa kaupunginvaltuuston kokousta. Ympäristöministeriön varoituksista huolimatta valtuusto jätti vähäpätöisinä nähdyt muutokset voimaan. Monivuotisen hakuprosessin kaatuminen kalkkiviivoilla on ainutlaatuinen tapaus kansallisten kaupunkipuistojen historiassa. Se herättää laajempia kysymyksiä organisaation päätöksenteon ja sen taustalla vaikuttavien motiivien ristiriitaisuuksista. Tutkin, millainen Seinäjoen organisaatioidentiteetti oli ajanjaksolla, jolloin päätöksiä kansallisen kaupunkipuiston suhteen tehtiin. Lisäksi selvitän sen vaikutusta kansallisen kaupunkipuiston perustamishankkeen epäonnistumiseen. Hahmotan päätöksenteon organisaation ja sen institutionaalisen toimintaympäristön dynaamisena suhteena. Siinä organisaatio pyrkii mukautumaan toimintaympäristössään vallitsevien normien, käytänteiden ja arvopohjaisten oletusten muutoksiin säilyttääkseen toimintakykynsä. Lähtökohtanani on, että identiteetti saattaa muodostua esteeksi mukautumiselle. Se synnyttää polkuriippuvuuksia, jotka ohjaavat ja rajoittavat päätöksentekoa. Keskeisen lähdeaineiston muodostavat Seinäjoen kaupunginjohtajan vuosina 2005–2015 pitämien uudenvuoden-puheiden tekstiluonnokset. Tutkin niitä laadullisen sisältöanalyysin avulla. Useamman vuoden mittaisen tarkastelujakson pohjalta voidaan puheissa havaita teemoja ja asenteita, jotka ovat keskeisiä ja toistuvia vuodesta toiseen. Ne heijastelevat organisaatioidentiteetin ydintä. Analyysin tukena hyödynnän valmisteluasiakirjoja, videomateriaalia kaupunginvaltuuston ratkaisevasta kokouksesta sekä pienimuotoista haastatteluaineistoa. Esitän, että Seinäjoen organisaatioidentiteetti koostui menneisyyttä, nykyhetkeä ja tulevaa tulkinnallisesti yhdistelevistä kasvun ja kilpailun narratiiveista. Niiden taustalla vaikutti lisäksi kolmas, markkinaliberaalin talouden narratiivi. Kaupungin johtavissa päätöksentekoelimissä narratiivit vahvistivat ja ylläpitivät materiaalista ja fyysistä kasvua painottavia ajatuskehikoita. Kaupunkitilan avaruutta, kerrostuneisuutta ja luontoa painottavan kansallisen kaupunkipuiston kannalta keskeisiä ympäristö- ja kulttuurihistoriallisia näkökulmia ja arvoja ei tutkimuksessa sen sijaan havaittu lainkaan osana Seinäjoen organisaatioidentiteettiä. Tutkimustulosten mukaan kaupunkipuiston perustamishanke syntyi Seinäjoella reaktiona ympäristönsuojelua ja vihreitä arvoja korostaviin institutionaalisiin muutoksiin. Kaupunki haki muuttuvassa toimintaympäristössä pontta kasvu- ja menestyspyrkimyksilleen tavoittelemalla kansallisen kaupunkipuiston arvonimeä. Ympäristöministeriön myötävaikutuksella suunniteltu hakemusluonnos oli kuitenkin ristiriidassa näiden tavoitteiden kanssa. Siihen sisältyi kaavoitusrajoituksia alueille, joiden potentiaali oli kaupungin näkökulmasta näyttäytynyt lähinnä rakentamisen ja materiaalisen erottuvuuden kautta. Polkuriippuvuuden ohjaamina kaupungin päättäjät korjasivat hakemusluonnosta siten, että kaupunkipuisto toteutuessaan tukisi kasvu- ja kilpailunarratiiveja. Kasvukeskeinen itseymmärrys puolestaan esti päättäjiä näkemästä muutosten vaikutuksia ympäristöllisten ja kulttuurihistoriallisten arvojen valossa, jolloin mukautuminen institutionaalisen toimintaympäristön muuttuneisiin vaatimuksiin epäonnistui ja hanke kaatui. Havainnot tukevat aiempaa organisaatioidentiteettitutkimusta, jossa identiteetin vaikutuksia on polkuriippuvuuden käsitteen kautta teoretisoitu. Ne viittaavat siihen, että organisaatioiden päätöksenteko ei ole historiatonta, vaan riippuvaista niiden itseymmärryksestä. Tulosten yhteiskuntatieteellistä vaikuttavuutta lisäisi vertaileva tutkimus muutaman kaupunkipuistohankkeen välillä. Se valottaisi ennen kaikkea narratiivisesti erilaisten organisaatioiden toiminnan mekanismeja sekä niiden identiteettien ideologisia yhtäläisyyksiä markkinaliberaalien rakenteiden osana.

I denna text analyseras om och hur det tyska etablerade partiet CDU/CSU:s förhållningssätt i immigrationsfrågor förändrats mellan förbundsdagsvalen 2013 och 2017. Analysens kontext utgörs av att det tyska nischpartiet AfD:s understöd ökat signifikant under åren 2013–2017. Analysens material består av CDU/CSU:s valprogram från förbundsdagsvalen 2013 och 2017. De två valprogrammen analyseras och jämförs med varandra tillsammans med två andra valprogram med hjälp av den datorutförda textanalytiska metoden Wordscores, som utvecklats av Laver, Benoit, och Garry (2003). Karakteristiskt för metoden är att den behandlar ord som objektivt data, som är oberoende av forskaren – till motsats från andra textanalytiska metoder där forskaren tolkar orden och ger dem betydelse. Det teoretiska ramverket består av statsvetenskapliga teorier som behandlar partikonkurrensen mellan ett nischparti och ett etablerat parti. Textanalysens resultat visar tydligt att CDU/CSU:s förhållningssätt i immigrationsfrågor blivit mindre positiv mellan valen 2013 och 2017. Texten försöker inte förklara vad som orsakat denna förändring. Med sin analys och sitt resultat bidrar texten till den akademiska litteraturen kring partikonkurrens. Texten problematiserar också Wordscores-metoden ur ett metodologiskt perspektiv.

Den här kandidatavhandlingen undersöker den finska unga politiska medborgaren. Studien inleds genom att bygga upp en idealtyp av den unga politiska medborgaren baserad på teorin om ny gentemot gammal politik. Teorin om ny gentemot gammal politik handlar i första hand om värdeförändring som skett under efterkrigstiden. I allmänhet värderar befolkningen icke-materiella värden högre än materiella värden. Då idealtypen av den unga politiska medborgaren är definierad, görs en jämförelse med den finska unga politiska medborgaren. Materialet som utgör de huvudsakliga empiriska utgångspunkterna ingår i studien Poliittisen osallistumisen eriytyminen: Eduskuntavaalitutkimus 2015 (Wass och Grönlund 2016). Den unga politiska medborgaren byggs upp med hjälp av Wass och Grönlunds artikelsamling, där alla artiklar tangerar riksdagsvalet 2015. Även materialet från riksdagsvalundersökningen kommer att analyseras i större detalj. Analysen görs huvudsakligen genom att jämföra olika ålderskategorier med varandra: de yngre generationerna (18–23 år, 24–29 år och 30–34 år) och de äldre generationerna (medelålderskategorin 35–50 år och en kategori för äldre 51– år). I undersökningen tangeras ämnen som medieanvändning, utbildningsnivå, dominerande värderingar samt partibundenhet och val av parti. De olika ålderskategorierna jämförs med varandra för att finna skillnader, eller alternativt likheter, mellan dem. Undersökningen kommer fram till att det finns vissa skillnader mellan de olika ålderskategorierna. Trots detta var generationsskillnaderna inte stora i alla frågor. Eftersom undersökningen fokuserar på endast ålderskategorier, är det svårt att dra alltför generaliserbara slutsatser. För att göra detta behövs en bredare jämförelse, exempelvis mellan olika val och med flera variabler.

Frågan om huruvida Europeiska unionen (EU) lider av ett demokratiunderskott har varit omdebatterad och en viktig fråga för att avgöra om EU:s verksamhet kan anses vara tillräckligt legitim. EU:s demokratiunderskott kan definieras på olika sätt, eftersom flera olika mekanismer påverkar hur demokrati förverkligas i unionen. EU:s institutionella egenskaper försvårar bl.a. medborgarnas möjligheter att påverka och delta på EU-nivå och dessutom upplever medborgarna EU som för avlägset vilket leder till en svag politisk identifikation för EU bland medborgarna. För att öka medborgarnas politiska deltagande på EU-nivå och stärka demokratin införde man år 2012, som komplement till den representativa demokratin, ett deltagardemokratiskt instrument på EU-nivå – det europeiska medborgarinitiativet. Den här kandidatavhandlingens syfte är att undersöka och analysera vad det europeiska medborgarinitiativet kan påverka inom demokratiunderskottet och vilken betydelse det europeiska medborgarinitiativet har som ett deltagardemokratiskt instrument. Detta gör jag genom att närmare studera hur medborgarinitiativet har fungerat hittills. Analysen baserar sig på initiativ som lämnats in och besvarats av Europeiska kommissionen, de initiativ som fått avslag, kommissionens rapport om genomförandet av medborgarinitiativet samt tidigare studier i ämnet. Studiens resultat visar att det europeiska medborgarinitiativet kan påverka den form av demokratiunderskottet som har att göra med medborgarnas svaga politiska engagemang i unionen, dvs. bidra till att minska avståndet mellan medborgarna och unionen och få medborgarna att bli mer intresserade av EU-relaterade frågor. Studien visar även att det är för tidigt att säga om medborgarinitiativet lyckats med sitt syfte att öka medborgarnas deltagande, men däremot har man genom initiativet skapat en ny kanal för medborgarna att delta, påverka och få sin röst hörd, vilket skulle kunna på lång sikt leda till en förstärkt demokrati i EU. Dock kan man ifrågasätta deltagardemokratins funktion för detta ändamål. Det krävs mycket olika resurser för att kunna organisera och stöda ett medborgarinitiativ, vilket gör att den politiska jämlikheten för alla rubbas. Dessutom krävs tekniska och praktiska förbättringar av initiativsystemet och det finns även ett allvarligt bekymmer med att så få initiativ har lämnats in till kommissionen och med att en tredjedel av initiativen avslagits före registrering pga. de inte ligger inom EU:s befogenheter.

Diskussionen om ytterligare en sänkning av rösträttsåldern från 18 år till 16 år beskriver klart en skillnad mellan de som är för respektive emot en sänkning av rösträttsåldern. Mitt syfte med denna avhandling är tudelat. Först diskuterar jag vilka argument som är för och vilka som är emot en sänkning av rösträttsåldern till 16 år och för det andra analyserar jag hur en sänkning av rösträttsåldern till 16 år i Finlands riksdagsval val skulle ha för konsekvenser för partiernas understöd och ställning, samt påverka valens resultat. Tidigare forskning om sänkning av rösträttsåldern visar att forskning som är emot en sänkning argumenterar för att ungdomar under 18 år inte är tillräckligt politiskt mogna att rösta. Jag har använt en kvantitativ empirisk undersökningsmetod i avhandlingen. Analysen genomfördes med hjälp av statistik och material från statistikcentralen och undersökningen av Finlands nationella riksdagsval 2019 och resultatet i Finlands riksdagsval 2019. Detta resulterade i ett hypotetiskt valresultat av Finlands riksdagsval 2019 med 16–17-åringars röster medräknade. Resultaten visade att introducerandet av en ny ung väljargrupp i politiken påverkar partiernas understöd och ställning. Ungdomar har olika partipreferenser jämfört med äldre väljargrupper. Det kunde ge politiken en bredare åsiktsrepresentativitet och en mångfald av flera nya synpunkter. Vidare forskning och utvärdering av 16–17-åringars rösträtt kunde utföras genom pilotförsök i val, tyngre betoning på skuggval och djupare forskning i ungas politiska mognad och ungas intresse för politik.

Globalisering och invandring påverkar Finlands arbetsmarknad och ekonomi. Arbetarrörelsen, som historiskt sett ofta uppfattats som en nationell aktör, hamnar bilda strategier för att svara på dessa internationella fenomen. Denna avhandling är en fallstudie av två finska fackliga centralorganisationers invandringsstrategier och orsaker som ligger bakom strategierna. Centralorganisationerna som analyseras är Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC) och Tjänstemannacentralorganisationen (STTK). Som material används FFCs och STTKs utlåtanden på sina hemsidor samt i massmedia. Utlåtandena analyseras med en beskrivande idéanalys. Analysen baserar sig på Max Webers teori om social closure, med en indelning i inkluderande och exkluderande strategier. Enligt analysen använder FFC sig av en exkluderande invandringsstrategi, medan STTK använder sig av en inkluderande invandringsstrategi. Resultaten tyder på att branschen och de maktresurser som centralorganisationen vill bevara och förstärka har en stor påverkan på den använda invandringsstrategin.

Abstrakt Utgångspunkten för denna studie är insikten om att Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, i sista hand, bestäms av regeringen, som i sin tur leds av folkvalda representanter för politiska partier. Tre partier – Samlingspartiet, Centern och Socialdemokraterna (SDP) – har lett alla Finlands koalitionsregeringar sedan år 1991. Två av dessa tre har alltid suttit på de tyngsta regeringsposterna medan en lett oppositionen i väntan på sin retur till makten. Därmed väger det som dessa partier säger i hur denna politikdomän – utrikes- och säkerhetspolitiken – formas. Utrikes- och säkerhetspolitiken har under dessa partiers tid vid makten förändrats i takt med att Finland bland annat gått med i EU, ingått NATO-partnerskap, utvidgat sina handelsrelationer och stadigt förnyat försvarets resurser. Samtidigt skapar den globala säkerhetsmiljön spänningar som inte ens Finland kan undgå. I Europa har detta synts i synnerhet i efterdyningarna av Rysslands annektering av Krimhalvön från Ukraina våren 2014 – den första gången sedan andra världskriget som en europeisk stats gränser omritats med en ensidig militär-backad deklaration. Geopolitiken har därmed otvivelaktigt gjort en återkomst, som otaliga böcker av före detta statstjänstemän skildrat. Därför ter det sig aktuellt att granska vad partiföreträdare på högsta nivå för Finlands del har att säga om säkerhetsmiljön, eftersom det i sin tur påverkar Finlands nuvarande och kommande handlingskraft och -utrymme. Syftet med denna studie att belysa vad Samlingspartiet, SDP:s och Centerns uppfattning om utrikes- och säkerhetspolitiken i praktiken är genom att studera deras valprogram inför de senaste riksdagsvalen 2015 och 2019. Detta byggs på genom att kontextuellt presentera utrikes- och säkerhetspolitikens utveckling i allmänhet med avsikten att skapa perspektiv för en samhällsvetenskaplig analys. Genom en kvalitativ innehållsanalys baserad på ett ramverk format utifrån president Niinistös uttalade fyra pelare för utrikes- och säkerhetspolitiken, granskas partiernas syn på vissa kärnområden – bland annat försvaret, EU, Norden, NATO, FN, Ryssland, USA och det internationella samfundet. Teoretiskt belyses studien av bärande uppfattningar inom realismen och liberalismen – två centrala tankeskolor inom förståelsen av internationella relationer (och därmed utrikes- och säkerhetspolitik) som ämnar förklara varför stater – i demokratier företrädda av partier i koalition i riksdag och regering – försöker maximera sina intressen utgående från olika sammanhängande realiteter. Genom både beskrivande och jämförande analys visar studien att dessa tre långvariga regeringspartier har både realistiska och liberalistiska tendenser – realism gällande till exempel försvarsfrågor och engagemang med enskilda aktörer; samt liberalism i till exempel transnationella frågor. Utveckling och avveckling av positioner mellan två val exemplifierar också partiernas prioriteringar. Studien belyser avslutningsvis substantiella luckor i partiernas presentation av utrikes- och säkerhetspolitiken i sina valprogram och ställer frågan för blivande val i fall det är anmärkningsvärt i förståelsen av valprogrammens betydelse för utrikes- och säkerhetspolitikens del. Nyckelord: Centern, internationella relationer, liberalism, realism, regeringspartier, riksdagsval, Samlingspartiet, Socialdemokraterna, säkerhetspolitik, utrikespolitik, valprogram

Förenta Nationerna (FN) är en av de mest vitala internationella organisationerna som arbetar främst med freds- och säkerhetsfrågor. Trots sin viktiga funktion har Förenta Nationerna lidit av dysfunktionalitet, som kommit till uttryck genom skandaler så som Oil-for-Food Programme och misskötseln av internflyktingar. Eftersom Förenta Nationernas förvaltningsstruktur är baserad på en decentraliserad modell, råder det överlappande arbete och tävling mellan de olika institutionerna inom FN. Dessutom har övergången till en post-westfalisk världsordning förändrat världen, men FN är fortfarande starkt bunden till principen om statssuveränitet, vilket hindrar FN från att agera effektivt. Kritik gentemot FN:s funktionalitet har riktats från flera håll, men behovet av reformer har även yttrats av FN själv. Förre generalsekreterare Kofi Annan har varit en av de främsta förespråkarna av reformer och förnyelse. En centraliserad och hierarkisk förvaltningsstruktur är en nödvändig reform eftersom det effektiviserar förvaltningen. Lösningar som en förnyelse av statssuveränitetsprincipen, inrättandet av en institution som genomför reformerna samt en förnyelse av generalsekreterarens uppgifter är möjliga lösningar på FN:s problem.