Browsing by study line "Sosiaalityö"

Empatisk trötthet, sekundär traumatisk stress och vikarierande trauma är närliggande psykologiska fenomen som kan påverka professionella som arbetar med klienter som genomgått trauma eller allvarliga livshändelser, såsom socialarbetare, läkare, akutvårdspersonal, psykologer och räddningspersonal. Uppskattningsvis löper cirka 50 % av dessa yrkesgrupper risk att drabbas under sina yrkesliv. Syftet med denna forskningsöversikt är att undersöka hur 42 artiklar i vetenskapliga tidskrifter inom socialt arbete behandlar empatisk trötthet, sekundär traumatisk stress och vikarierande trauma – är de individuella eller organisationsrelaterade fenomen? Vilka eventuella lösningsstrategier finns det för att motverka dessa problem? Resultaten tyder på varierande perspektiv, men majoriteten av artiklarna betonar både individen och organisationen, medan andra fokuserar på utbildningens samt klientgruppens roll. Slutsatserna av resultaten och olika individuella samt organisatoriska lösningsstrategier sammanfattas.

Avhandlingens syfte är att genom en litteraturöversikt kartlägga vad som påverkar välbefinnandet hos missbrukare och hur professionella kan stöda välbefinnandet. Utgångspunkten i forskning om missbrukare är ofta att missbruket måste sluta. Denna avhandling fokuserar i stället på hur man kunde främja välmående hos aktiva missbrukare. Empowerment och vikten av professionellas bemötande var de teoretiska utgångspunkterna för arbetet. Litteratursökningen gjordes i olika databaser och tidskrifter på svenska, finska och engelska. Nio artiklar inkluderades i avhandlingen och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Välbefinnandet hos missbrukare påverkas av depression och ångest samt stigmat från samhället. Stigmat leder till känslor av skam och lågt självförtroende. Missbrukare känner sig osäkra och att de haft misslyckanden i sitt liv som de inte kan handskas med. Professionella kan stöda välbefinnandet hos missbrukare med olika slags lågtröskelstödformer med skadereducerande principer som rum för användning av narkotika. Rummen ger också möjlighet till kamratstöd som ytterligare stöder välmående hos missbrukare. Vården för mentalohälsa och missbruk kunde vara mera sammanhängande eftersom dessa två fenomen ofta hänger ihop. Professionella som arbetar med missbrukare har en viktig roll i att bemöta personerna med respekt, empati och uppmärksamhet. Missbrukare kan ha dåliga erfarenheter av professionella vilket kan göra att det tar en tid att bygga upp en tillitsfull relation. För att stärka självkänslan och hjälpa med andra effekter av stigman kan empowerment fungera som ett resursstärkande arbetssätt.

Mitt syfte med avhandlingen är att undersöka hurudan hjälp det finns för barn och ungdomar i familjer med missbruk eller psykisk ohälsa. Jag studerar också hur de med hjälp av grupptillhörighet kan lära sig att hantera sin livssituation och det stigma som finns kring att ha en vårdnadshavare med missbruk eller psykisk ohälsa. För att detta ska uppnås handlar forskningsfrågorna om hur gruppledare i Ninni-verksamheten uppfattar barnens livssituation, stigmat de kan uppleva, hur man kan motarbeta stigma och grupptillhörighetens roll i detta. Avhandlingens teoretiska utgångspunkter är stigma och grupptillhörighet. En del barn som lever i familjer med missbruk och psykisk ohälsa kan uppleva stigma kring sin situation och omgivningen kan uppleva stigma mot barnen. Därför är det viktigt att det finns verksamheter som motarbetar detta. Grupptillhörighet, alltså känslan av gemenskap, ses i avhandlingen som ett sätt för barnen att hantera sin livssituation och det stigma de kan uppleva. Materialet består av kvalitativa intervjuer med personer som någon gång har lett en samtalsgrupp inom Ninni-verksamheten. Resultatet visar att barnen påverkas av problematiken i hemmet på olika sätt och att problemen då också hos barnen tar sig uttryck på olika sätt. Enligt resultatet menar gruppledarna i Ninni-verksamheten att både barnen själva och omgivningen upplever stigma mot barnen och att även stigmat kan ta sig uttryck på olika sätt, men att verksamheten har flera olika sätt att motarbeta detta, till exempel via sociala medier. Grupptillhörighet har visat sig vara en viktig faktor i verksamhetens tjänster. Det är alltså lättare för barnen att prata med andra som har liknande erfarenheter.

Avhandlingens syfte är att undersöka vilka de faktorer är som påverkar delaktighet och självbestämmande inom den senaste forskningen bland personer med intellektuell funktionsnedsättning. Fokuset ligger på hur socialarbetare kan främja delaktighet i deras arbete tillsammans med klienten med intellektuell funktionsnedsättning. För att få båda gruppernas perspektiv synliga är mitt syfte med studien att också jämföra arbetarnas och klienternas synvinklar gällande ämnet och se ifall det finns likheter eller skillnader. Den teoretiska basen för studien består av teorier om delaktighet. Som metod använder sig studien av en litteraturöversikt som består av åtta artiklar från de senaste tio åren. Artiklarna samlas genom systematiska sökningar och kedjesökningar med hjälp av inkluderande och exkluderande kriterier. För att analysera artiklarna i litteraturöversikten använder sig studien av en induktiv innehållsanalys och som resultat uppstår det tre teman. Det första temat är relationen och interaktionen mellan arbetaren och klienten vilket bidrar till delaktighet och självbestämmande. Inom det första temat spelar bland annat kommunikationen och tilliten i förhållandet mellan klienten och arbetaren en stor roll. Det andra temat tar upp utmaningar som speciellt arbetarna upplevde med att främja delaktighet och självbestämmande. Utmaningarna är bland annat tidsbrist och resursbrister på arbetsplatsen och när den egna åsikten styr över arbetet. Det sista temat är hur valmöjligheter och stödbehoven påverkar delaktigheten och självbestämmandet. Temat lyfter bland annat fram hur olika steg före beslutet och efter beslutet påverkar klientens upplevelse av delaktighet och självbestämmande. Diskussionen jämför studiens resultat med den tidigare forskningen och teorin. Diskussionen lyfter upp likheter och skillnader som arbetarna och klienterna hade. Studien besvarar forskningsfrågorna och ger en bild av den senaste forskningen samt idéer och tankar kring vidare forskning.

Sammandrag: Bakgrund: Samhället digitaliseras och därmed också tjänster och det sociala arbetet. Fångar och nyligen frigivna fångar har inte samma möjlighet att utveckla sina digitala färdigheter som andra i samhället eftersom de är inlåsta i fängelse och därmed också utanför samhället. Det kan vara svårt att lära sig använda nya system och tjänster efter att länge varit utanför utvecklingen. Det har inte tidigare funnits någon ordentlig hjälp gällande digitala färdigheter utan detta är något som utvecklas nu i senare skeden. Många nyligen frigivna fångar har i och med missbruksproblem och andra koncentrationssvårigheter svårt att komma tillbaka till ett vanligt liv efter fängelsestraffet speciellt om de inte får hjälp med de digitala tjänsterna. Syfte: Mitt syfte med denna avhandling är att ta reda på hur digitaliseringen påverkar fångar och nyligen frigivna fångar och se hurdan hjälp som finns tillgänglig. Jag vill granska begreppet digital delaktighet och se hur delaktiga fångar är inom digitaliseringen. Metod: Denna avhandling är en kvalitativ enkätstudie där enkäten består av öppna frågor kring ämnet. Som forskningsmaterial har jag använt svar som fåtts på enkäten och granskat dem genom en teoristyrd innehållsanalys. Resultat: Digitala färdigheterna hos de flesta fångar är svaga och inlärningen kan vara en lång och svår process på grund av orsaker som, till exempel drogmissbruk eller psykiska sjukdomar. Digitala färdigheter och digitala tjänster medför många möjligheter men även många utmaningar. Det finns mycket att lära sig då den digitala utvecklingen hela tiden pågår och det kan vara svårt att hålla uppe samma takt.

Bostad först-modellen är en interventionsmodell som används i dagens läge för att motverka bostadslöshet. Avhandlingens mål var att studera klienternas och de anställdas erfarenheter av interventionsmodellen och se hur modellen fungerar i praktiken. Jag har gjort en kunskapsöversikt med åtta vetenskapliga artiklar och har använt mig av kvalitativ innehållsanalys för att analysera materialet. I avhandlingen har använts teori som behandlar stigmatisering och social exkludering. Resultatet har kategoriserats i två större teman, sociala växelverkan i Bostad först-modellen samt delaktighet och omgivningens inverkan på klienterna. Resultatet visar att det finns bra möjligheter för klienterna att uppnå en förändring i deras livssituationen genom denna interventionsmodell och faktorer som stöd i vardagen och formande av sociala relationer är viktiga element för rehabiliteringen. Det uppkommer dock ur resultatet att faktorer i klientens omgivning kan medföra utmaningar till integrationen och rehabiliteringen.

Kandidaatintutkielmani on kirjallisuuskatsaus tekijöistä, jotka lisäävät hyvinvointia HBTIQ+ -nuorten elämässä. Opiskelen sosiaalityötä Svenska social- och kommunalhögskolanissa, ja aloitin kandiseminaarini syksyllä 2021. Tutkielman aihe oli helppo valita, ja sen päätettyäni olenkin pysynyt siinä koko prosessin ajan. Kirjallisuuskatsauksen olin päättänyt tekeväni jo ennen tutkielman aloittamista. Kvalitatiivinen, induktiivinen sisällönanalyysi valikoitui menetelmäksi ensimmäisten seminaarien aikana. Tutkimuksen tavoitteena on nostaa esille sellaisia tekijöitä HBTIQ+ -nuorten elämässä, jotka lisäävät heidän hyvinvointiaan. Kirjallisuuskatsaukseeni on otettu mukaan sekä nuorten itse esille tuomia että tutkijoiden löytämiä tekijöitä. Tutkimuskysymys on seuraava: mitkä tekijät tutkijoiden ja HBTIQ+ -nuorten mukaan lisäävät ja edistävät HBTIQ+ -nuorten hyvinvointia? Aiemmissa tutkimuksissa on pitkälti keskitytty tutkimaan niitä tekijöitä, jotka vaikuttavat HBTIQ+ -nuorten hyvinvointiin negatiivisella tavalla. HBTIQ+ -nuorten hyvinvointi on heikompaa verrattuna muihin nuoriin, tähän lopputulokseen ovat tulleet useat tutkimukset. Olen tutkielmassani nostanut esille muutamia faktoja tähän liittyen. Mainitsen myös mitä erityisesti Suomessa on aikaisemmin tehty HBTIQ+ -nuorten hyvinvoinnin edistämiseksi. Tutkimuksia siitä, miten nuoret voivat huonosti vaikuttaa olevan huomattavasti enemmän kuin tutkimuksia siitä, miten nuorten hyvinvointia voitaisiin edistää ja ylläpitää. Päätin tästä kiinnostuneena ottaa hyvinvoinnin lisäämisen näkökulmakseni. Tutkielmani teoriapohjiksi valikoituivat kriittinen sosiaalityö, queerteoria sekä queer-sosiaalityö. Kriittinen sosiaalityö antaa sosiaalityöntekijöille työkaluja tutkia yhteiskuntaa kriittisestä näkökulmasta. Miksi yhteiskunta on sellainen kuin on? Toisiko asioiden ja toimintamallien kehittäminen mukanaan jotain parempaa? Kriittinen sosiaalityö myös painottaa yhteiskunnan vastuuta yksilön vastuun sijaan. Sosiaaliset ongelmat ovat seurausta siitä, kuinka yhteiskunta on rakennettu. Enemmistön luomat struktuurit ja käytännöt eivät sovi kaikkien elämäntilanteisiin. Kriittinen sosiaalityö on rakentunut usean teorian pohjalta, ja kehittynyt ajan saatossa sellaiseksi kuin se tänä päivänä on. Queerteorian on sanottu olevan vaikea selittää. Toisaalta se, että teoria on vaikea selittää, voi myös toimia sen määritelmänä. Queerteoria on kokoelma useiden tutkijoiden ajatuksia, se on joustava ja avoin muutoksille. Tämä teoria on suhteellisen uusi, se on syntynyt noin 1990-luvulla. Sosiaalityön tutkimusta queer-näkökulmasta on vähän. Queerhenkilöitä on jokaisessa osassa yhteiskuntaa, kuten sosiaalityöntekijöiden asiakkaitakin. Sensitiivinen lähestyminen queer-spesifeihin ongelmiin sekä tietämys niin HBTIQ+ -vähemmistön kuin muidenkin vähemmistöjen erityispiirteistä olisi todella tärkeää sosiaalityöntekijöille. Tutkimusmateriaalini on 11 tieteellistä artikkelia. Artikkelit on haettu Helkan ja Google Scholarin hakumoottoreiden sekä useiden eri hakusanayhdistelmien avulla. Analysoin artikkelit kvalitatiivisen sisällönanalyysin tyyliin. Luin kaikki artikkelit useaan kertaan läpi, etsin niistä yhteneviä tekijöitä ja sitten kirjoitin löydöksistäni. Jaoin löytyneet tekijät viiteen eri kategoriaan, 1. Perhesuhteet, 2. Ystävyyssuhteet ja muut ihmissuhteet 3. Mahdollisuus olla avoimesti oma itsensä, 4. Koulu sekä 5. Yhteenkuuluvuus. Tuloksista raportoin jokaisen kategorian yhteydessä. Yhteenvedossa yhdistin teoreettista viitekehystä ja tutkimuksen tuloksia toisiinsa. Katsauksen lopussa pohdin vielä kandidaatintutkielmaprosessia kokonaisuudessaan: mitä opin, mitä olisin tehnyt toisin, minkälaista tutkimusta toivoisin jatkossa näkeväni valitsemani aiheen piirissä.

Denna kandidatavhandling undersöker om det finns samband mellan ungdomsbrottslighet och socioekonomisk ställning i Finland. Ämnet är relevant eftersom statistik har visat att ungdomsbrottsligheten håller åter på att öka i Finland, främst bland en mindre centrerad grupp av ungdomar som begår allt grövre brott. Den socioekonomiska ställningen är enligt kriminologisk forskning en riskfaktor för brottslighet. I denna avhandling undersöks hur den socioekonomiska ställningen påverkar sannolikheten att en ungdom begår brott, och om det finns skillnader i hurudana brott som ungdomar med olika socioekonomisk ställning begår. För att utforska ämnet görs i denna avhandling en kvalitativ litteraturöversikt över tidigare forskning i ämnet, och en induktiv innehållsanalys av det insamlade materialet. Som material i denna avhandling är det 10 artiklar som behandlar ämnet ungdomsbrottslighet och socioekonomisk ställning, dessa material analyseras utgående från tidigare forskning och två kriminologiska teorier: Strain teorin och Teorin om social kontroll och sociala band. Resultatet i denna forskning gav tre övergripande teman för att förklara sambandet mellan ungdomsbrottslighet och socioekonomisk ställning: tillhörighet i samhället, familjeförhållanden samt rasifieringen av ungdomsbrottslighet. Avhandlingen lyfter fram olika bakgrundsorsaker till ungdomsbrottslighet, bland annat hur den socioekonomiska ställningen i samband med andra bakgrundsorsaker så som familjen, skolan, vänner och den mentala hälsan påverkar sannolikheten att en ungdom begår brott.

Barnet är alltid den primära klienten inom barnskyddet, men arbetet berör även barnets föräldrar och andra närstående. Både barn och föräldrar har rätt att bli hörda och vara delaktiga i beslutfattande, förverkligande och utvärdering av barnskyddet. Flera internationella forskningar bevisar att socialt stöd för föräldrar kan minska risken av att barn behandlas illa. Föräldrar har rätt att få hjälp och stöd både som föräldrar och som individer med individuella behov och rättigheter. Barnskyddets klientföräldrar både i Finland och i andra länder delar upplevelsen av att de och deras barn får inte stöd och hjälp i tillräcklig utsträckning. De upplever också känslor av maktlöshet, skuld, rädsla och skam i möten med barnskyddet. En stödform som föräldrar önskar och uppskattar är karmatstödsgrupper för föräldrar. I Finland har föräldrars kamratstödsverksamhet utvecklats huvudsakligen inom tredje sektorn, men nuförtiden ordnas grupper också som en del av det kommunala barnskyddet. Forskningsuppgiften i denna kandidatavhandling är att ta reda på om deltagande i föräldragrupper främja empowerment av barnskyddets klientföräldrar. Avhandlingens teoretiska referensram är empowerment. Utgångspunkten är att socialt arbete ska göras med klienter i stället för klienter. Avhandlingens syfte är att öka kännedom av föräldrars upplevelser av bristande stöd samt belysa möjligheter av gruppverksamhet inom barnskyddet och hur föräldrars empowerment kan öka deras medvetenhet om sina rättigheter och delaktighet i barnskyddet arbete. Denna är en kvalitativ litteraturstudie av etnografiskt arkivmaterial bestående av transkriberade forskningsintervjuer. Analysmetoden är innehållsanalys. Analysen av materialet tyder på att deltagande i föräldragrupper kan bidra till föräldrars empowerment – särskilt på individuella nivån. Föräldrar får i grupperna information, råd och socialt stöd som de är i stort behov av. Föräldrars känslor och skuld, skam och ensamhet minskar och de blir medvetna om sina rättigheter.

Barn med neuropsykologiska funktionsvariationer ökar i antal. Barnens diagnosticeringsprocess påverkar hela familjen, varav det är av vikt att studera föräldrarnas synvinkel om processen. Som neuropsykiatriska funktionsvariationer beräknas ADHD, Tourettes syndrom samt Autismspektrumet. Avhandlingen belyser föräldrarnas erfarenheter om diagnosticeringsprocessen. Materialet består av 23 blogginlägg som samlades in från nätsidorna Näe Nepsy och Erityisvoimia, där föräldrar skrivit om sina barns diagnosticering. Materialet delades in i övergripande teman med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys och resultaten visar att familjerna erfar processen tämligen lika. Föräldrar söker efter en diagnos för sitt barn, för att kunna förklara barnets avvikande beteende. Deras servicestig är bristfällig och det finns ett behov av att öka myndigheters kunskap om neuropsykiatriska funktionsvariationer. Som avhandlingens teoretiska referensram fungerar Bronfenbrenners (1979) utvecklingsekologiska teori, med hjälp av vilken neuropsykiatriska funktionsvariationernas diagnosticeringsprocess kan belysas på ett mångfacetterat plan. Framtida forskning kunde fokusera på barnen som diagnosticerats, då studier ofta fokuserat på intervjuer med myndigheter eller föräldrar.