Browsing by Subject "mångprofessionellt samarbete"

Syftet för denna kandidatavhandling har varit att beskriva och förstå aktörers arbete och upplevelser av att arbeta med papperslösa personer i en liten kommun i Finland. Avhandlingen intresserar sig för hurdana erfarenheter, upplevelser och uppfattningar aktörerna har av att arbeta med papperslösa personer. Forskningsintresset i avhandlingen riktas speciellt mot aktörernas upplevda utmaningar, möjligheter och yrkesetiska överväganden. Avhandlingen är en kvalitativ studie,vars material består av tre transkriberade samtalsintervjuer med två kommunalt anställda socialarbetare och en aktör från tredje sektorn. Materialet samlades in i en liten kommun i Finland. Kandidatavhandlingen besvarar följande forskningsfrågor: 1) Hur upplever aktörer som arbetar med papperslösa personer sitt arbete? 2) Hurdana möjligheter och utmaningar identifierar aktörerna i sitt arbete för att hjälpa papperslösa? 3) Hur –och med vilka målsättningar navigerar aktörerna mellan de direktiv som finns? Samtliga informanter beskrev hur yttre omständigheter bidrog med utmaningar i deras arbete. Dessa härleddes till yrkesetiska konflikter, där deras yrkesetiska principer står i kontrast med nationella, kommunala eller organisatoriska direktiv och dagordningar. Aktörerna beskrev hur de skulle vilja arbeta mera för sina klienter. Tidsbrist, resursbrist, brist på samarbetspartners och okunskap skapade utmaningar i arbetet. Aktörerna identifierade även möjligheter i arbetet, speciellt i förhållande till sina möjligheter att utveckla sin egen expertis, ge psykosocialt stöd, påverka den egna organisationen och samarbeta med olika aktörer. Samarbete med olika aktörer beskrevs som ett viktigt och effektivt sätt att arbeta för klienten. Samarbete med tredje sektorn beskrevs även som medel att arbeta och erbjuda stöd utöver de direktiv och resurser som finns. Samtliga informanter önskade sig flera och tydligare samarbetspartners både från den offentliga sektorn och tredje sektorn. Aktörerna upplevde att deras arbete med papperslösa personer kan vara emotionellt tungt. Erfarenhet beskrivs som en viktig del för att arbetarna kunde anpassa sig till ett emotionellt belastande arbete. Aktörerna visade speciell oro för barn, familjer och personer med psykiska sjukdomar eller trauman. Detta resultat korrelerar med tidigare forskning (se bl.a. Jönsson, 2014 och Nordling, 2017) om att socialarbetare tenderar framhäva och engagera sig i papperslösa kvinnors och barns ärenden och livssituationer. Aktörerna upplever att deras arbete påverkas av att papperslöshet blir föremål för olika diskurser och offentliga debatter. Samtliga respondenter tar självständigt ställning till två förhållningssätt gentemot papperslösa personer som Jessica H. Jönsson (2014) identifierat. Alla aktörer i forskningen tog avstånd från diskurser om papperslösa personers ”illegalitet”, genom att uttrycka hur de misstycker benämningen och inte vill använda den själv.

Lasten puhevaikeuksien yleistyessä tarvitaan tarkoituksenmukaisia keinoja, joilla jo päiväkodeissa pystytään tunnistamaan apua tarvitsevat lapset ja aloittamaan puheen kehityksen tukeminen. Kieli on tärkeä osa ns. sosiaalista kompetenssia, joka on laajasti arvostettu kyky tämän päivän yhteiskunnassa. On tärkeätä tunnistaa puheen vaikeudet ennen kuin lapsi aloittaa koulun, koska kielelliset valmiudet ovat erittäin merkittävä asia lapsen tulevalle oppimiskyvylle ja viestintätaidoille. Päiväkoti on ympäristö, jossa lasten puheen häiriöt on mahdollista tunnistaa ajoissa. Tämä asettaa vaatimuksia lastentarhanopettajalle, jonka vastuulla on seurata mahdollisia poikkeamia lapsen puheessa ja tarvittaessa ryhtyä toimenpiteisiin. Päiväkodin henkilöstöllä on tärkeä rooli lapsen puhehäiriöihin tartuttaessa, sillä perheessä puhevaikeuksia ei aina huomata tai perheissä ei tiedetä lasten puheen häiriöiden suurta vaikutusta lapsen elämään myöhemmin. Sekä lastentarhanopettajalla että logopedillä on oma roolinsa lapsen puheen kehityksessä. Lastentarhanopettajan rooli on toimia hyvänä kielellisenä esikuvana lapselle ja herättää lapsen kiinnostus kieltä ja viestintää kohtaan. Logopedin rooli korostuu vasta, kun kyseessä on poikkeava puheen kehitys. Monialainen yhteistyö on tärkeä voimavara, kun halutaan auttaa lapsia, joilla on puheen häiriö. Lastentarhanopettajan rooli ei muutu lapsen poikkeavan kielellisen kehityksen ollessa kyseessä, se ainoastaan vahvistuu. Kyselytutkimukseen valittiin kvalitatiivinen metodi, jotta tutkimuskysymyksiin saataisiin subjektiivisia ja monivivahteisia vastauksia. Tiedonkeruussa käytettiin semi-strukturoitua haastattelua, jolla selvitettiin lastentarhanopettajien ja logopedien näkemyksiä ja varmistettiin vastaajien fokuksen pysyminen parhaissa tavoissa tukea puhehäiriöisiä lapsia. Tutkimukseen osallistui kaksi lastentarhanopettajaa ja kaksi logopediä. Kvalitatiivisen tutkimuksen tulokset osoittavat, että on olemassa monia tapoja tukea lapsia, joilla on kielellisiä vaikeuksia. Tänä päivänä on jo paljon yhteistyötä päiväkotien ja logopedien välillä, ja molemmat ammattiryhmät kokevat yhteistyön hyödylliseksi. Jotta yhteistyötä voitaisiin kehittää ja syventää, tulisi molempien ammattiryhmien tuntea toistensa ammatilliset kompetenssit ja tietää, miten niitä voisi hyödyntää lasten hyväksi päivittäisessä työssä. Tilanne on jo tällaisenaan melko hyvä, mutta pienin muutoksin sitä voitaisiin kehittää parhaalle mahdolliselle tasolle.