Skip to main content
Login | Suomeksi | På svenska | In English

Browsing by Subject "http://www.yso.fi/onto/mesh/D016019"

Sort by: Order: Results:

  • von Hellens, Otto (2020)
    Suurin osa sydämen läppävioista on aorttaläpän vikoja. Vaikean aorttaläppäahtauman hoitona on uuden aorttaläpän asennus, joka voidaan suorittaa joko avoleikkauksessa tai verisuoniteitse. Aorttaläppäahtaumasta kärsivät potilaat ovat usein vanhoja ja monisairaita, jolloin aorttaläpän toimenpiteisiin sisältyy merkittävä riski vakaville komplikaatioille. Leikkauspäätöstä tehdessä tulee toimenpiteen mahdolliset hyödyt ja riskit punnita tarkkaan. Sydänkirurgisten toimenpiteiden riskin arvioimiseksi on kehitetty useita työkaluja, kuten esimerkiksi EuroSCORE II -riskipisteytys. Tämän tutkimuksen tarkoituksena on selvittää EuroSCORE II -riskipisteytyksen sekä muiden tekijöiden yhteyttä isoloidun biologisen aorttaproteesin asennusleikkauksen jälkeiseen kuolleisuuteen erityisesti pitkällä aikavälillä. Tutkimus toteutettiin retrospektiivisena analyysinä käyttäen neljässä suomalaisessa yliopistosairaalassa potilaskertomuksista CAREAVR-projektissa kerättyä aineistoa. Aineisto käsittää 721 potilasta, joista 6,7 vuoden (mediaani) seuranta-aikana menehtyi 293 (40,6 %). Elinaika-analyysiä varten potilaiden EuroSCORE II -pisteet jaettiin neljään ryhmään. Pitkän aikavälin kuolleisuuden kanssa todettiin korreloivan EuroSCORE II -pisteytys, ikä, liikuntakyky, preoperatiivinen munuaisfunktio ja leikkausta edeltävästi todettu krooninen keuhkosairaus sekä diabetes. Lyhyen aikavälin leikkauskuolleisuutta EuroSCORE II -pisteytys ennusti huonosti tutkitussa populaatiossa. EuroSCORE II -pisteytyksen käyttö lyhyen aikavälin leikkausriskin arviointiin ei tutkimuksen perusteella ole perusteltua. Potilaan pitkän aikavälin ennusteen arvioimisessa EuroSCORE II -pisteytys voi olla hyödyllinen työkalu, mutta leikkauspäätöksen tulee jatkossakin perustua potilaan terveydentilan kokonaisvaltaiseen kliiniseen arvioon.
  • Auranen, Noora (2021)
    Johdanto: Idiopaattinen keuhkofibroosi (IPF) on krooninen ja etenevä keuhkokudosta arpeuttava sairaus. Sairauden etiologia on vielä tuntematon, mutta myös geneettisillä muutoksilla arvioidaan olevan merkitystä. Uusien antifibroottisten lääkkeiden on osoitettu hidastavan IPF:n etenemistä, mutta ainoa ennustetta parantava hoitomuoto on yhä keuhkonsiirto. Tavoitteet: Tämän tutkielman tavoitteena oli saada lisää tietoa suomalaisista keuhkonsiirtoon päätyneistä IPF-potilaista sekä selvittää tekijöitä, jotka vaikuttavat heidän keuhkonsiirron jälkeiseen elossaoloonsa (survival). Toisena tavoitteena oli tutkia aiemmin sairastetun sytomegalovirusinfektion (CMV-status) vaikutusta keuhkonsiirron jälkeisten viremioiden määrään. Kolmantena tavoitteena oli selvittää potilaiden verestä ja keuhkokudoksesta eristettyjen nukleiinihapponäytteiden laatu ja käytettävyys myöhempiä geenitutkimuksia varten. Aineisto ja menetelmät: Tutkimusaineisto koostui 93:sta Suomessa vuosina 1991-2019 keuhkonsiirron saaneesta IPF-potilaasta ja heidän nukleiinihapponäytteistään (kudos-DNA, veri-DNA, kudos-RNA). Potilaiden tietoja vertailtiin eri vuosikymmenten välillä, ja elossaoloa analysoitiin Kaplan-Meier-menetelmän avulla. CMV-statuksen merkitystä viremioihin selvitettiin tilastollisin menetelmin, ja nukleiinihapponäytteiden laatua analysoitiin geelielektroforeesimenetelmien avulla. Tulokset: Potilaiden lukumäärä ja keski-ikä ovat kasvaneet seuranta-aikana. Valtaosa potilaista oli miehiä. Siirronjälkeiseen elossaoloon vaikutti selvimmin siirtovuosikymmen (Log Rank p=0,002). Iällä, sukupuolella ja verenkuvaparametreillä ei ollut merkitsevää yhteyttä elossaoloon, eikä CMV-statuksella ollut tilastollisesti merkitsevää yhteyttä viremioiden lukumäärän. Parafiiniin säilötyt RNA-näytteet olivat täysin hajonneita, mutta molemmat DNA-näytteet olivat sen verran eheitä, että näytteitä voidaan käyttää muun muassa mutaatioanalyyseissä. Verestä eristetyt DNA-näytteet olivat lähes eheitä. Johtopäätökset: IPF-potilaiden keuhkonsiirron jälkeinen elossaolo on pidentynyt vuosikymmenten saatossa. Nykymenetelmien avulla voidaan myös vanhoista arvokkaista kudosnäytteistä tehdä geneettisiä analyysejä, ja näin ollen niitä voidaan käyttää vielä hyväksi uusissa tutkimuksissa.
  • Muhonen, Mika (2020)
    Sydänpysähdykset ovat huomattava kuolinsyy sairaalaan ulkopuolella. Sydänpysähdyksen saaneista potilaista parhaat selviytymismahdollisuudet ovat niillä, joiden sydän on elottomuuden jälkeen iskettävässä rytmissä, useimmiten kammiovärinässä. Tutkimuksen tarkoituksena oli selvittää sairaalan ulkopuolella sydänpysähdyksen saaneiden potilaiden selviytymistä Helsingin ja Uudenmaan sairaanhoitopiirin (HUS) eri sairaanhoitoalueilla, ja tarkastella paikallisten hoitoprotokollien vaikutuksia selviytymiseen. Helsingin osalta selvitys on tehty jo aiemmin, joten se rajattiin aineiston ulkopuolelle. Tutkimuksessa kerättiin vuoden 2015 ensihoitokertomuksista elottomat potilaat, joiden lähtörytmi oli iskettävä. Suurin osa potilaista löytyi merkityn lähtörytmin perusteella, mutta osa löytyi kuljetuskoodin perusteella. Tutkimuksissa sydänpysähdyspotilaat on tapana raportoida Utsteinin mallin mukaan. Ensihoito- ja potilaskertomuksista kerättiin tietoa potilaista mallin mukaisesti demografiasta, ensihoitotoimenpiteistä, sairaalahoidosta ja selviytymisestä. Potilaita oli 87. Maallikkoelvytystä heistä sai 78,3 %. Ensihoidon tavoittamisviiveen mediaani oli 7:59 min hätäpuhelun alusta. Enemmistöllä (53,6 %) potilaista lopullisena ilmatienhallintavälineenä oli intubaatio. Sairaalassa viilennyshoitoa sai 65,1 % sinne selviytyneistä. Kaikkiaan 25 potilasta (28,7 %) kotiutui sairaalasta hyvällä neurologisella toimintakyvyllä. Tutkimuksesta saadut luvut olivat linjassa aiemman tutkimuskirjallisuuden kanssa, kun tarkasteltiin koko sairaanhoitopiirin aluetta. Potilasmäärän vähyyden vuoksi sairaanhoitoalueiden välillä ei voitu tehdä havaintoja. Lisätutkimusta tarvittaisiin elvytyslääkkeiden käytöstä, jotta lääkkeidenannon viiveen vaikutus potilaan ennusteeseen selviäisi.
  • Roos, Johan (2020)
    Abstract Background: Insufficient preoperative work-up and consequent intralesional or marginal resection of soft tissue sarcomas of the head and neck (STSHNs) is common. Methods: This retrospective cohort study comprised 63 patients with STSHN treated at the Helsinki University Hospital between 2005 and 2017. We assessed the effect of pretreatment tumor sampling on surgical margin status and need for supplemental surgery, as well as prognostic factors and survival. Results: The lack of representative pretreatment biopsy specimen was associated with unfavorable margin status. Primary surgery at a non-academic center was associated with need for supplemental surgery. The 3-year overall survival (OS) was 68%, disease-specific survival (DSS) 71%, and recurrence-free survival (RFS) 61%. Higher tumor grade and primary tumor size over 5 cm were associated with reduced DSS. Conclusions: Diagnosis and management of STSHNs should be centralized to experienced academic centers. Decision-making between needle biopsy, open biopsy, or upfront radical surgery depends on tumor location and size. Keywords: head and neck sarcoma, prognostic factors, pretreatment work-up, survival, single-center experience
  • Smidtslund, Patrik (2021)
    Personer med typ 1-diabetes har en ökad risk att insjukna i en akut hjärtinfarkt. Studiens mål är att undersöka prognosen efter första hjärtinfarkten vid typ 1-diabetes samt att utreda hur olika diabetesrelaterade och hjärtinfarktrelaterade faktorer påverkar prognosen. Studien består av 132 personer som deltog i nationella FinnDiane-studien mellan åren 1995– 2011 och insjuknade i sin första hjärtinfarkt under uppföljningstiden. Information om hjärtinfarkten och diabetesrelaterade faktorer samlades från sjukjournaler. För bedömning av prognosen erhölls information om tidpunkt för eventuell död från Statistikcentralen. Under medianuppföljningstiden om 2,5 (0,0–7,2) år efter hjärtinfarkten dog 91 (68,9 %) av personerna i studien. I studien hade personer med kronisk njursjukdom den sämsta överlevnadsprognosen efter hjärtinfarkten och ju sämre njurfunktionen var, desto sämre blev prognosen. Personer med diabetesnefropati hade också en klart sämre prognos, speciellt om de var i dialysvård. De personer till vilka subakuta revaskularisering gjordes hade en betydligt bättre prognos medan akuta vården inte påverkade prognosen. I vår studie påverkade inte ålder, kön, durationen av diabetes, tidigare medicinering, lipidprofilen eller blodsockerbalansen prognosen. Resultaten i vår studie tyder på att för att förhindra hög mortalitet bland de personer som insjuknar i hjärtinfarkt måste vi förebygga utvecklingen av kronisk njursjukdom vid typ 1- diabetes. (197 ord)
  • Lehtonen, Antti (2021)
    Soft tissue sarcoma (STS) is a rare neoplasm consisting of approximately 50 different histologic subtypes treated similarly. The median patient age is 60 years, and there’s a slight male predominance. There are no known predisposing factors apart from ionizing radiation. STS is diagnosed with core needle biopsy of a suspicious lump, most commonly a palpable, painless mass. Surgery with adequate margins is the only curative treatment of STS. Adjuvant radiation therapy (RT) improves local control rates (LC) and is offered for patients with positive surgical margins. However, there is no consensus on which surgical margin is wide enough. Adjuvant chemotherapy yields rather poor survival benefit with significant risk of toxicity and is therefore offered for minority of the patients. Prognostic factors for local recurrence include patient age, tumor grade and surgical margin. Due to disease rarity, complex diagnostics, need for surgical treatment, adjuvant radiation therapy and critical evaluation of patient selection to receive chemotherapy, centralization of treatment is effective. Specialist centers adhere to treatment guidelines more strictly than non-tertiary centers. Adequate preoperative imaging methods are more often used, adequate surgical margins are more often achieved, patients undergo fewer operations, adequate adjuvant RT is more often offered and local control rates are better in specialist centers compared to non-tertiary centers. However, there is still a lack of adherence to referral policies with only 63 percent of STSs referred before surgical intervention. The aim of this study was to quality control treatment received in Soft Tissue Sarcoma Group at Helsinki University Hospital (HUH) during its first 25 years, with special interest in 1) adherence to treatment protocol, 2) metastases-free survival (MFS) and overall survival (OS) of STS patients and 3) treatment and survival of radiation-associated STS. We used a 1327-patient series from 1987-2012 consisting of patients referred to STS Group at HUH. Patients were treated according to treatment protocol based on 1987 Scandinavian Sarcoma Group recommendations. 1182 (79 %) patients had only primary tumor at presentation. Only 411 (35 %) patients referred for a primary tumor were referred untouched. However, the proportion increased by time from 13 to 47 percent. Of the 1115 patients treated with a curative intent, 680 (61 %) patients underwent only one procedure, proportion of which increased by time. Only 64 and 62 percent of patients with intralesional (tumor tissue in resection margin) and marginal margins (smallest margin under 2.5 cm) received adjuvant RT. Overall survival rates for patients treated with curative intent were 68 percent and 55 percent in 5-year and 10-year follow-up, respectively. No improvement in OS was recorded. 59 patients were referred for a radiation-associated sarcoma, and 52 of them were treated with a curative intent. Tumor appeared in the radiation field of an invasive breast cancer in 77 percent of the patients. Local control rates for patients treated with curative intent were 73 percent and 58 percent in 5-year and 10-year follow-up, respectively. Adherence to treatment protocol in STS group at HUH has improved over time in 1987-2012. To increase the percentage of patients referred for primary tumor without preceding biopsy, increasing soft tissue sarcoma knowledge in district hospitals is vital. All exceptions from treatment protocol should be discussed and reported in patient files.