Browsing by master's degree program "Master's Programme in Social Science in Swedish (MSV)"

Den här avhandlingen utforskar exklusion bland småbarn i åldern 3-6 år på basen av sociala faktorer. Med fokus på ålders- och könsskillnader har jag identifierat mönster som tyder på att dessa faktorer har betydande inverkan på barnens interaktioner. Genom observation från två daghem, Koalan och Tigern, framstår det att åldersskillnader ofta upplevs som mer påtagliga bland de äldre barnen och kan leda till exkluderande beteenden, särskilt i samspel med könsskillnader. I Koalan framträder en dynamik där ålders- och könsskillnader tenderar att förstärka varandra i barnens interaktioner. De äldre flickorna visar en tendens att exkludera yngre pojkar, medan yngre pojkar tenderar att vara mer inkluderande av alla oberoende av kön eller ålder. Denna skillnad i beteende betonas av den större andelen frilek och mindre organiserad lek som präglar Koalans verksamhet. Tigern i sin tur visar en mer varierad och inkluderande dynamik där både ålders- och könsskillnader inte har lika stor betydelse för leksällskapet. Koalans grupp är mer homogen i både ålder och kön än Tigerns som har en mer jämn fördelning. Koalans grupp bestod av ¼ flickor och resten pojkar varav 3 av 5 flickor var äldre och majoriteten av pojkarna var yngre medan Tigern hade fler flickor än pojkar men överlag mer jämnåriga barn av båda könen än vad Koalan hade. Daghemmens resurser och personalnivåer påverkar också dynamiken i vardera grupp, då Tigern erbjuder en mer organiserad och övervakad lekmiljö på grund av att de har dubbelt mer personal än Koalan trots att de har lika många barn. Sammanfattningsvis visar denna avhandling att ålders- och könsskillnader kan spela en roll i barns inklusions- och exklusionsmönster i daghemsmiljöer. Medvetenhet om dessa faktorer och tillgången till tillräckliga resurser och personal kan bidra till att skapa mer inkluderande lekmiljöer för barnen oberoende hur heterogen eller homogen gruppen är.

Unga har i dagens samhälle höga krav och förväntningar på sig själva, vilket kan spela en central roll för deras psykiska hälsa. Forskning tyder på att sociala förväntningar och maskulinitetsnormer kan bidra till att unga män inte uttrycker eventuell kravrelaterad ohälsa, vilket ökar risken för att ohälsan går obemärkt förbi bland dem. I föreliggande avhandling utreds hurdana krav och förväntningar unga män uppfattar att de har på sig själva samt hur de ser att de påverkar hälsan. Därtill utreds hur de unga männen uppfattar att kravrelaterad ohälsa kan förebyggas och hanteras samt vilken roll de tillskriver skolan med avseende på detta. Kravrelaterad ohälsa bör förebyggas i tidig ålder, och skolan kan således utgöra en viktig stödkälla. Avhandlingen bygger på kvalitativa intervjuer som gjorts med unga män under slutet av 2023 och början av 2024. Avhandlingens teoretiska referensram bygger på Raewyn Connells teori om hegemonisk maskulinitet. Som analysmetod tillämpas kvalitativ innehållsanalys. I avhandlingen identifieras två huvudkategorier som berör de unga männens uppfattningar om (1.) hurdana krav och förväntningar de upplever att de har på sig och (2.) hur kravrelaterad ohälsa kan förebyggas och hanteras, där männens uppfattningar om skolans roll med avseende på detta inkluderas. Resultaten visar på att de unga männen upplever förväntningar på att inte visa svaghet för sig själv och andra, förväntningar på arbetskarriär, högre krav på sig själva än andra, samt förändrade förväntningar på maskulinitet. De unga männen upplevde att kraven och förväntningarna främst kommer från dem själva, men att man samtidigt inte kan bortse från att kraven och förväntningarna formas av omgivande sociala förväntningar och maskulinitetsideal. Männen uppfattade att kravrelaterad ohälsa kan förebyggas och hanteras genom att bryta sig loss från osunda tankemönster samt genom att prata öppet i nära relationer. Enligt de unga männen har skolan en viktig roll i att prata om könsrelaterade förväntningar och kravrelaterad ohälsa samt stödja pojkar i att uttrycka och hantera olika slags känslor. Detta kan bidra till en sänkt tröskel bland pojkar och män att vid behov söka hjälp för psykisk ohälsa. Avhandlingens resultat pekar på vikten av att i en tidig ålder föra en dialog med pojkar om upplevda krav och förväntningar, ohälsan som kan följa av dem samt reflektera över hälsosamma och ohälsosamma aspekter av maskulinitet. Avhandlingen bidrar med värdefull kunskap om hurdana krav och förväntningar unga män upplever på sig samt hur kravrelaterad ohälsa enligt männen kan förebyggas. Ökad kunskap om forskningsproblematiken är av relevans för bland annat socialt arbete i skolor och förebyggande verksamheter riktade till pojkar och unga män.

I avhandlingen analyseras hur jämställdhetsintegrering implementerats på ministerienivå i Finland. Jämställdhetsintegrering är en metod för införande av jämställdhetsarbete på alla nivåer av beslutsfattande och policyarbete i organisationen. Syftet med avhandlingen är att ta reda på vad i förvaltningens organisering har gjort att jämställdhetsintegrering varit framgångsrikt som metod och vad i sin tur kan ha motverkat det. Som material i avhandlingen används ministeriernas operativa jämställdhetsplaner, med operativ jämställdhet syftas direkt på jämställdhetsintegrering som metod för främjande av jämställdhet. Som metod används teoribaserad innehållsanalys. Tidigare teori och forskning styr analysen av materialet då den utgör grunden för det som analyseras i materialet. Ett analysramverk kring effektiv implementering av policy och nödvändiga förändringar i organisationen och policyprocessen för tillämpningen av jämställdhetsintegrering används som grund för analysen av ministeriernas operativa jämställdhetsplaner. Avhandlingen fann att alla ministerier har en operativ jämställdhetsplan, vissa i kombination med operativ likabehandlingsplan eller personalpolitisk jämställdhets- eller likabehandlingsplan. Också strukturer för jämställdhetsarbete i ministerierna finns till och för det mesta en tydlig ansvarsfördelning för arbetet. Målsättningarna och åtgärderna i de operativa jämställdhetsplanerna tangerar för det mesta på olika sätt att stadga jämställdhetsintegrering som en naturlig del av verksamheten i stort till exempel i lagberedningen, budgetberedningen och verksamhetsplaneringen eller resultatstyrningen. Hur konkreta eller omfattande åtgärderna är varierar mellan ministerierna. Utbildning av personal och åtgärder kring intern och extern kommunikation lyfts ofta fram i planerna som åtgärder. Resurser tangeras väldigt sällan i planerna, det samma gäller en positiv inställning till jämställdhetsarbete i organisationen och att utomstående faktorer inte bör påverka organisationens jämställdhetsarbete. Avhandlingen fann både liknande resultat men också olikheter jämfört med tidigare forskning. Likheter är att lagberedning och budgetering är verksamhetsområden med åtgärder kring jämställdhetsintegrering, men en skillnad att avhandlingen ofta fann åtgärder kring resultatstyrning, program och projekt och verksamhetsplanering till skillnad från tidigare forskning. I likhet med tidigare forskning finns strukturer för jämställdhetsarbetet på plats i ministerierna men avhandlingen fann till skillnad från tidigare forskning att också att de operativa jämställdhetsgrupperna verkar ha starkt mandat och ansvarsfördelning för sitt arbete. Resurser kunde inte kartläggas i avhandlingen då väldigt få ministerier nämner dem som faktor i planen.

Föreliggande studie är en kvalitativ dokumentanalys, vars syfte är att undersöka hur kommunerna har förberett sig inför välfärdsområdesreformen, hur man planerat anpassning inför omstruktureringen på lokalnivå, och vad som kan förklara eventuella variationer mellan kommunerna. Studerade dokument är kommunstrategier samt budget och ekonomiplaner från tre urvalskommuner inom Västra Nylands välfärdsområde. Strategin är ett arbetsverktyg för att leda kommunen och för att planera och bygga framtiden. I bästa fall är strategierna riktlinjer för kommunens verksamhet och syns i den dagliga verksamheten och i kommunens beslutsfattande. Kommunernas verksamhetsmiljö är färgad av kommunernas mål, lagstadgade uppgifter och politiska mål. För att tillgodose och utvärdera dessa behov skapar kommuner strategier för att styra verksamheten för de kommande åren. Kortare handlingsplaner, till exempel budget och ekonomiplaner, används för att genomföra den kommunala strategin och andra program. Då social- och hälsovårdstjänsterna har svarat för cirka hälften av kommunernas verksamhet antas en reform i storlek med vårdreformen fordra en viss strategisk planering och anpassning. Forskningsfrågorna har formulerats: 1) Har kommunen i sin strategi lyft fram eventuell anpassning inför reformen? 2) Har kommunen i sin budget och ekonomiplan lyft fram eventuell anpassning till följd av välfärdsreformen? Forskningsresultaten stödjer kontingensteorins idé om att varje kommun verkar var för sig i sin unika verksamhetsmiljö, där även praxis och prioriteringar som understryks och poängteras i strategier och planer beror på kommunernas kontingensfaktorer. Resultaten visar, att strategin inte är det verktyg i vilket man öppnar upp för exakta anpassningsåtgärder.

Denna avhandlingen är en innehållsanalys om hur flyktingar konstrueras i tidningsartiklar i Ilta-Sanomat och Helsingin Sanomat under flyktingkriserna åren 2015 och 2022. Under år 2015 kom en stor del av flyktingarna från Syrien och under år 2022 kom en stor del av flyktingarna från Ukraina. Fokuset ligger också på att granska skillnaderna i konstruktionerna mellan de två åren och om dessa skillnader går att förstå i termer av rasism. Avhandlingens material består av allt som allt 261 artiklar som är tagna från tidningarna internetversioner. Som analysmetod används innehållsanalys och som teoretiska utgångspunkter används teorier om medialisering, rasism och sociala representationer. Genom analysen byggdes konstruktionerna upp genom innehållet i texterna och de olika teman som uppkom i artiklarna. Resultaten presenteras i fyra olika kategorier som motsvarar olika former om rasism som identifierats i tidigare forskning. Hur flyktingarna konstrueras under de två olika åren skiljer sej speciellt mycket i Ilta-Sanomat och till en del också i Helsingin Sanomat. Skillnaderna har spår av rasism i olika grader. Detta syns till exempel i de teman som artiklarna behandlar, vem som blir intervjuade i artiklarna och hur avståndstagande artiklarna är. I Ilta-Sanomat under år 2015 konstrueras flyktingarna som ett problem för samhället och som människor som söker hjälp från andra länder fast de inte skulle behöva det. Under år 2022 görs det en skillnad mellan flyktingarna som kommer från utanför Europa och flyktingarna från Ukraina. Ukrainas flyktingar konstueras som människor som behöver hjälp och som är oskyldiga till den sitautionen som de befinner sej i. I Helsingin Sanomat är skillnaderna mellan konstruktionerna mindre tydliga men icke-europeiska flyktingar och flyktingarna från Ukraina skiljer sig ändå från varandra. Under de båda åren fokuserar konstruktionen på att flyktingarna är människor som behöver hjälp.

Individer från Mellanöstern är enligt statistik är mycket utsatta gällande rasism, hatbrott och diskriminering i Finland. Enligt Police University College hate crime report for 2018, så är muslimer på grund av t.ex. islamofobi och terrorism den mest utsatta gruppen för hatbrott i Finland. Forskning visar att Finland har presterat sämst av de nordiska länderna då det kommer till att anställa kvinnliga migranter. Diskussionen om flyktingar har dessutom varit en stor debatt inom politiken under de senaste åren, och socialt arbete har en central roll för hur politiken i landet utövas i praktiken. Syftet med magisteravhandlingen är att belysa de sociala myndigheternas behandling och bemötande av flyktingkvinnor med annan etnicitet och kultur, specifikt de som kommer från länder utanför Europa och EU. Avhandlingen uppmärksammar kvinnors upplevelser av bemötande och stöder ett feministiskt förhållningssätt inom socialt arbete som kritiskt granskar ojämlikhet och rasism i samband med de sociala myndigheternas bemötande, och vad detta har haft för konsekvenser för kvinnornas livssituation. Detta görs genom de teoretiska utgångspunkterna, critical race theory samt feministiskt socialt arbete, och avhandlingen följer en socialkonstruktionistisk epistemologisk utgångspunkt. Magisteravhandlingen utgår ifrån en kvalitativ ansats, där det empiriska materialet baseras på en analys av redan insamlat intevjumaterial för forskningen “Forced Migrants' Experiences of Family Reunification 2018-2020”, utförd av forskare Johanna Hiitola vid forskningsorganisationen Migrationsinstitutet i Åbo. Forskningen undersökte flyktingars upplevelser av familjeåterförening, och hur Finlands skärpta familjeåterföreningslagstiftning påverkar familjelivet för migranter med flyktingbakgrund. Det empiriska materialet består av åtta intervjuer med flyktingkvinnor från Mellanöstern. Analysmetoden som tillämpas är tematisk analys med abduktiv ansats. Resultatet från kodningen och analysen bildar fem olika omfattande teman: ”För lite, orättvis eller felaktig information”, ”De sociala myndigheterna upplevs icke-empatiska och tar inte individuella behov i beaktande”, ”Socialarbetarens kontakt och hjälp är opersonlig”, ”Socialarbetaren har hjälpt och stöttat”, samt ”Behov av förändring gällande bemötande”. I resultatet syns spår av både critical race theory, feministiskt socialt arbete och empowerment. Temana visar att flyktingkvinnorna har negativa upplevelser av de sociala myndigheterna. De beskriver för lite information, orättvis behandling och felaktig information som en del av problematiken. Dessutom upplevs de sociala myndigheterna vara icke-empatiska och ointresserade, med en oförmåga att ta individuella behov i beaktande. Socialarbetarens hjälp beskrivs som opersonlig, med ett fokus på det byråkratiska, men en oförmåga att hjälpa individens personliga problematik eller att fördjupa sig i individens situation. Trots negativa interaktioner, upplevs även positiva sammanhang där socialarbetaren har varit hjälpsam och stöttande. Kvinnorna upplever att det behövs en förändring gällande de sociala myndigheternas bemötande. Avhandlingen bidrar till ny kunskap om flyktingkvinnors upplevelser av de sociala myndigheternas bemötande, som förhoppningsvis kan hjälpa de professionella inom socialt arbete att navigera sitt arbete på ett mer jämlikt sätt.

Denna magisteravhandling granskar mediediskurser om solidaritet under den så kallade "flyktingkrisen" 2015–16. Solidaritet utforskas teoretiskt från flera perspektiv och diskuteras sedan som diskurser om flyktingmottagande. Studien intresserar sig för hurudana diskurser om solidaritet som uppkommer samt vad dessa diskurser berättar om den omgivande kulturen. En motsvarande diskursanalys har inte utförts i Norden, även om liknande studier går att finna i andra delar av Europa. Materialet som analyseras består av medietexter från stora dagstidningar i Sverige och Finland. Analysen förlitar sig på en teoridel som diskuterar solidaritet från makro- och mikroperspektiv. Teorin grundar sig även på ett kritiskt perspektiv som ämnar att lyfta fram maktstrukturer. Makroperspektivet består av en diskussion om solidaritet inom EU och den nordiska välfärdsstaten. Mikroperspektivet lyfter fram hur vissa migranter blir stämplade som mer "förtjänta" än andra, samt hur emotionell humanism kan fungera som hinder för strukturella förändringar. Teoridelen belyser hur flyktingmottagande och solidaritet konstrueras genom varierande syner på sociala band. Analysen lyfter fram hur asylsökande ofta konstrueras som passiva mottagare av hjälp, och granskar samtidigt hur medierna bidrar till diskursen om en "europeisk flyktingkris". Resultaten visar att det går att urskilja tre olika diskurser om solidaritet i finska och svenska medier under hösten 2015. Det framgår att två av dessa diskurser stöds av den kulturella hegemonin, medan den tredje kan tolkas som en utmanande diskurs. Diskurserna som urskiljs i materialet diskuteras som emotionell medmänsklighet, ekonomisk rationalism och politisk hängivenhet med en horisontell syn på relationer. Analysen visar hur en stor del av det som medierna ramar in som solidaritet även bör förstås som diskurser som stöder västerländsk individualism och nyliberal nationalism. De asylsökandes egna perspektiv faller i skymundan eftersom deras röster sällan hörs. Slutsatsen blir att solidaritet oftast konstrueras från ett perspektiv som centrerar nordbornas känslor eller nationens behov.

Socialt arbete har som uppgift att motverka diskriminering och marginalisering samt ge individer samma villkor i livet oberoende deras grundförutsättningar. Det finns begränsat med tidigare forskning om barns intersektionella status inom socialt arbete, vilket behövs för att kunna förstå hur olika samhällsstrukturer och maktdimensioner inom dem skapar ojämlika villkor hos barn. Syftet med denna magisteravhandling är att få kunskap om socialarbetares erfarenheter kring strukturellt socialt arbete med barn utifrån en intersektionell ansats. Fokus inriktas mot hur socialarbetare inom den offentliga sektorn delger erfarenheter och reflektioner om hur strukturer i samhället orsakar ojämlikhet hos barn. Forskningsfrågorna är: Vilka uppfattningar och erfarenheter har socialarbetare av olika dimensioner av intersektionell ojämlikhet hos barn? Hur reflekterar socialarbetare kring sin erfarenhet om hur samhällsstrukturer kan orsaka eller motverka ojämlikhet hos barn? Hur ser socialarbetare möjligheter att via strukturellt socialt arbete förbättra de samhällsstrukturer som möjligtvis orsakar ojämlikhet hos barn? I forskningen användes en intersektionalitetsteoretisk utgångspunkt för att få kunskap om barns intersektionella status där dimensionerna var etnicitet och rasifiering, kön och genus, funktionsnedsättning och ålder. Ur datamaterialet framkom även dimensionen om generationsöverskridande problem. Studien hade en kvalitativ forskningsdesign med socialkonstruktionistisk ansats. Empiriskt material insamlades via frågeformulär med öppna obligatoriska frågor och besvarades av 27 socialarbetare. Datamaterialet analyserades med tematisk analys i databehandlingsprogrammet Atlas.ti. Resultaten visar att alla socialarbetarna hade erfarenhet av att bevittna intersektionell särbehandling av barn på basis av etnicitet, genus, sexualitet, ålder, specialbehov och funktionsnedsättningar, samt generationsöverskridande problem, exempelvis svag socioekonomisk ställning och samhällsklass, samt psykiska problem som kan överföras från föräldrar till barn senare i livet. Resultaten visar att det finns marginaliserade barn inom varje intersektionella maktdimension, vilka ofta är sammanvävda med andra dimensioner, och då förstärker barns ojämlikhet. Skola, dagis och hemmet är platser där diskriminering och särbehandling av barn oftast äger rum. Socialarbetarnas erfarenheter visar att barnfamiljer ofta blir utan basservice, vilket kan leda till att mer intensiva stödåtgärder behövs i ett senare skede. Resultaten visar att en svag socioekonomisk ställning ansågs vara en ojämlikhetsfaktor. Socialarbetarna önskade att de kunde bevilja ekonomiskt stöd utan begränsning för barns fritidsaktiviteter samt åt föräldrarna. Samtidigt skulle barns marginalisering kunna förhindras via empowerment arbete med föräldrar. Socialarbetarna ansåg att socialpolitiska åtgärder borde göras för att minska på barns marginalisering och att professionella inom alla områden behöver mera kunskap och attitydförändrande skolning. Avhandlingen bidrar med ny kunskap om barns intersektionella status genom att studera etnicitet, genus, sexualitet, ålder, specialbehov och funktionsnedsättningar samt generationsöverskridande problem. Kunskapsbidraget är relevant för socialt arbete eftersom respondenterna som deltog i studien var socialarbetare som hade arbetserfarenhet från det offentliga fältet. Dessutom behandlades forskningsproblemet utifrån hur strukturellt socialt arbete kan motverka barns ojämlikhet. Fortsatt forskning behövs för att bättre förstå barns egna erfarenheter om diskriminering ur finländsk kontext samt för att kunna förändra på samhällsstrukturer som kan orsaka ojämlikhet hos barn.

Syftet med min avhandling är att förstå hur nätverksmöten ser ut och reda ut vilka faktorer professionella inom socialvården anser att påverkar lyckade nätverksmöten. Avhandlingen tar del i att kartlägga professionellas kunskaper och färdigheter om nätverksmöten och på vilket sätt professionella i praktiken använder nätverksmöten som en arbetsmetod. Forskningsfrågorna i min avhandling är Hur beskriver professionella inom socialvården nätverksmöten de deltar i? och Vilka faktorer professionella inom socialvården beaktar som avgörande för lyckade nätverksmöten? Det empiriska materialet består av 14 semistrukturerade intervjuer med sju professionella. 5 socialarbetare och 2 socialhandledare har intervjuats första gången före och andra gången efter ett nätverksmöte. Materialet har jag analyserat med en teoristyrd innehållsanalys. Som teori har jag använt Seikkulas och Arnkils (2009) dialogiskt bemötande och de 6 allmänna faktorer om hur ett dialogiskt bemötande tillämpas på ett nätverksmöte. Resultaten visar att nätverksmöten professionella deltar på varierar mycket, både nätverksmötets struktur och professionellas erfarenheter. Den saknas en gemensam struktur för nätverksmöten, men lyckade nätverksmöten kräver också flexibilitet från deltagarna. På nätverksmöten beaktas klientens behov och resurser, men professionella förväntas klara sig själva. Samtidigt ordnas nätverksmöten för klienten, men domineras lätt av professionella. Som den tidigare forskningen betonas ett intresse för samarbete. Nätverksmöten kännetecknas inte av ett dialogiskt bemötande, oberoende av att det finns mycket kunskap på fältet. Ett hinder för dialogiskt bemötande är att professionella själv har ansvar över att lära sig god praxis. Variationen leder till att det är svårt för deltagarna att förbereda sig psykiskt för nätverksmöten. För att lyckade nätverksmöten åstadkoms krävs ett inre motiv från professionella att verkligen vilja samarbeta med nätverket och vara öppen, nyfiken och genuint intresserad av vad andra deltagare på nätverksmöte har att säga.

Syftet med denna magisteravhandling är att undersöka om inkomster påverkar hur villig man är att göra ekonomiska uppoffringar för att värna om miljön i Finland. Det är viktigt att förstå hur villiga människor är att göra ekonomiska uppoffringar för miljön för att de politiska miljö- och klimatåtgärderna kan uppnå legitimitet bland medborgare. I och med att kostnader för de politiska miljö- och klimatåtgärderna verkar falla oproportionerligt mycket på de fattiga grupperna i samhället är det också samhälleligt relevant att utreda om det finns inkomstskillnader i viljan att göra ekonomiska uppoffringar för att värna om miljön. Även om frågan om människors vilja om att göra ekonomiska uppoffringar för att värna om miljön har utforskats i flera länder världen över, har den inte fått lika mycket uppmärksamhet i Finland. Därmed fyller min avhandling en kunskapslucka genom att bidra till förståelsen av viljan att göra ekonomiska uppoffringar för miljön i den finländska kontexten. För att undersöka sambandet mellan inkomster och viljan att göra ekonomiska uppoffringar för miljön utförde jag en kvantitativ enkätundersökning. Som forskningsdata använde jag mig av International Social Survey Programme (ISSP) och dess Environment modul från året 2020. ISSP är ett internationellt samarbetsprojekt av 44 länder runt om i världen. Dess Environment modul samlar in data om människors attityder till miljörelaterade frågor. Mina resultat visade dock att inkomster inte hade någon statistiskt signifikant effekt på viljan att göra ekonomiska uppoffringar för att värna om miljön i Finland. Trots att tidigare studier oftast har funnit att högre inkomster är associerade med en ökad benägenhet att göra ekonomiska uppoffringar för miljön, har vissa forskare också rapporterat icke-signifikanta effekter av inkomster. Således är mina resultat delvis överensstämmande med tidigare forskning. Däremot visade min studie att ideologi och utbildningsnivå hade statistiskt signifikanta effekter på viljan att göra ekonomiska uppoffringar för miljön, vilket är i linje med tidigare forskning. Enligt mina resultat är de som har högskoleutbildning eller som har vänster, mitten eller liberal ideologi mer villiga att göra ekonomiska uppoffringar för att värna om miljön jämfört med de som inte har högskoleutbildning eller som har höger eller konservativ ideologi. Effekten av ideologi och utbildning kan förklaras med att liberal ideologi och högre utbildning har kopplats till mer postmaterialistiska värderingar, vilket i sin tur ökar viljan att göra ekonomiska uppoffringar för att värna om miljön. Postmaterialistiska värderingar betyder att personen prioriterar livskvalitetsfrågor som miljön framför olika materialistiska frågor som ekonomi. Den icke-signifikanta effekten av inkomster i min studie kan delvis förklaras av att Finland är ett relativt välmående land, vilket kan innebära att effekten av inkomster på viljan att göra ekonomiska uppoffringar för miljön är mer beroende av individens ideologi än ekonomisk status. Framtida forskning kan fördjupa förståelsen av hur inkomster påverkar viljan att göra ekonomiska uppoffringar för miljön i olika nationella och kulturella kontexter.