Browsing by Title

Suomessa alkoi sotien jälkeisenä aikana suuri yhteiskunnallinen rakennemuutos, joka vaikutti myös evankelisluterilaiseen kirkkoon. Perinteiset kirkollisen toiminnan muodot eivät kiinnostaneet enää erityisesti suomalaisia miehiä. Tutkin pro gradu –tutkielmassani Suomen Seurakuntamiesten Liittoa sen toimintavuosina 1964–1982. Tutkin sitä, miksi ja millaiseen tarpeeseen se perustettiin, millaista sen toiminta oli ja pystyikö se ratkaisemaan kirkkojen miespulan. Tarkastelen näitä kysymyksiä pääasiassa järjestöhistoriallisesta näkökulmasta, mutta käytän jonkin verran myös sukupuolentutkimuksellista näkökulmaa. Lähdeaineistona käytän Helsingin seurakuntayhtymän keskusarkistosta ja Kansallisarkistosta löytyviä materiaaleja. Lisäksi käytän kirjallisuutena Suomeen ja 1960-lukuun liittyvää kirjallisuutta. Suomen Seurakuntamiesten Liitto perustettiin pienen seurakunnissaan aktiivisten maallikoista ja papeista koostuneen ryhmän kesken ratkaisemaan kirkon huutava miespula ja yhtenäistämään miestenpiirien toiminta. Ensimmäisinä vuosinaan liiton toiminta oli menestyksekästä. Liiton toiminnasta olivat kiinnostuneet lähinnä iäkkäämmät, konservatiivisia kristillisiä arvoja kannattaneet miehet, minkä vuoksi nuoria oli vaikea saada mukaan liiton toimintaan. Liitto järjesti yhteistyössä seurakuntien ja niiden miestenpiirien kanssa erilaisia miehille suunnattuja kristillisiä tapahtumia kuten valtakunnallisia miestenpäiviä ja tuottamalla miestyötä tukevaa ohjekirjallisuutta. Se otti myös kantaa useisiin yhteiskunnallisiin keskusteluihin ja teki yhteistyötä useiden kirkollisten vaikuttajien kanssa. Suomalaisen yhteiskunnan ja kirkon käytyä läpi 1960-luvun merkittävät rakennemuutokset liiton toiminta hankaloitui 1970-luvulta eteenpäin, vaikka liitto rekisteröitiin viralliseksi uskonnolliseksi yhdistykseksi vasta 1971. Sekä sen johtokunta että jäsenpiirien jäsenet alkoivat olla iäkkäitä ja he joutuivat jättämään liiton toiminnan. Menetettyään merkittäviä johtokunnan jäseniään liiton toiminta lamaantui useiksi vuoksiksi, minkä vuoksi myös sen yhteistyö eri seurakuntien kanssa hankaloitui. Liitto joutui pian taloudellisiin vaikeuksiin. Johtokunta pyrki saamaan ratkaisua kohtaamiinsa ongelmiin esimerkiksi hakemalla taloudellista tukea kirkon keskusrahastolta sitä kuitenkaan koskaan saamatta, koska miestyö ei ollut koskaan kuulunut kirkollisen kasvatustyön ohjelmaan ja myös muut suomalaiset järjestöt tekivät miestyötä. Useiden liiton toiminnan kannalta huonojen vuosien jälkeen se oli menettänyt lähes kaikki jäsenensä saamatta kuitenkaan uusia. Lopulta myös johtokunnan jäsenet olivat kyllästyneet liiton toimintaan ja useat jättivät johtokunnan panostaakseen sellaiseen seurakuntien pienryhmätyöhön, jota kirkkokin tuki. Lopulta vuonna 1981 useiden vastoinkäymisten jälkeen Suomen Seurakuntamiesten Liiton johtokunta päätti lakkauttaa sen toiminnan ja vuonna 1982 siitä ilmoitettiin viralliseen yhdistysrekisteriin. Liitto ei siis kyennyt sen aiheuttaman alkuinnostuksen jälkeen vastaamaan kirkkojen miespulaan.

Tutkielman tarkoituksena on systematisoida rekisterinpitäjän ja yhteisrekisterinpitäjän käsitteitä ja tutkia tekemisvastuiden allokointimekanismeja yhteisrekisterinpitäjäsuhteessa. Rekisterinpitä-jä on yleisen tietosuoja-asetuksen (”TSA”) mukaan pääasiallisessa vastuussa henkilötietojen käsittelystä määritellessään käsittelyn tarkoitukset ja keinot. Joskus kaksi tai useampi rekiste-rinpitäjä ovat yhdessä vastuussa samasta käsittelytoimesta, jolloin kyse on yhteisrekisterinpitä-jäsuhteesta. Tutkielman aihe on ajankohtainen ja yhteiskunnallisesti merkittävä, koska se käsittelee perus-tavanlaatuista kysymystä siitä, kuka on vastuussa tietosuojalainsäädännön noudattamisesta ja kuinka nämä vastuut tulisi osapuolten välillä allokoida. Tutkielmassa hyödynnetään lainopillista metodia, jota täydennetään eurooppaoikeudellisella teleologisella laintulkinnalla. Teleologisen laintulkinnan kautta tutkimuskysymyksiä tarkastellaan yhteisrekisterinpitäjien käsitteille asetettu-jen sääntelyn tavoitteiden näkökulmasta: tällaisiksi tavoitteiksi on tutkielmassa tunnistettu rekis-teröidyn tehokas, jatkuva ja kattava suoja sekä sääntelyn oikeusvarmuus. Rekisterinpitäjän ja yhteisrekisterinpitäjän käsitteitä tarkastellaan viimeaikaisen oikeuskäytän-nön, viranomaisohjeistuksien ja oikeuskirjallisuuden näkökulmasta. Tutkielmassa on käsitteitä systematisoimalla osoitettu käsitteiden tulkinnan olevan laajaa ja yhteisrekisterinpitäjäsuhteen syntyvän tosiasiassa helpommin kuin aseman yksittäisenä rekisterinpitäjänä. Jälkimmäinen näkemys ei ole täysin yksiselitteinen, koska Euroopan unionin tuomioistuimen (”EUT”) oikeus-käytännössä on nimenomaisesti todettu, että yhteisrekisterinpitäjä tulee kyetä määrittelemään rekisterinpitäjäksi ennen kuin häntä voidaan pitää yhteisrekisterinpitäjänä. Rekisterinpitäjän käsitteen laajan tulkinnan taustalla on tutkielmassa tunnistettu pyrkimys suurien verkkoyhtiöi-den suitsimiseen pienempien toimijoiden avulla (ns. small fish-strategia). Käsitteiden systematisoinnin lisäksi tutkielmassa tarkastellaan yhteisrekisterinpitäjien välisten tekemisvastuiden (kuten rekisteröidyn informointi tai hänen oikeuksiensa toteuttaminen) allo-kointia. Yhteisrekisterinpitäjien välinen vastuu on yhteisrekisterinpitäjäsuhteita sääntelevän TSA 26 artiklan mukaisesti aina yhteisvastuuta (no wrong door -periaate) suhteessa rekisteröi-tyihin, mutta rekisterinpitäjien välillä vastuu ei aina jakaudu tasaisesti, vaan voi sen sijaan olla eriasteista ja erivaiheista. Vastuiden allokoinnin mekanismeja pyritään systematisoimaan EUT:n oikeuskäytännön ja viranomaisohjeistuksen kautta, samalla peilaten niitä sääntelylle asetettui-hin tavoitteisiin, rekisterinpitäjien yhteisvastuun periaatteeseen ja reaaliargumentteihin, kuten rekisterinpitäjien tosiasiallisiin mahdollisuuksiin toteuttaa rekisteröityjen oikeuksia käytännössä. Tutkielmassa on havaittu, että tietosuojaroolien sääntelylle asetetuista tavoitteista etenkin re-kisteröidyn tehokas suoja ja oikeusvarmuus eivät toteudu täydellisesti. Keskeisiksi haasteiksi on tunnistettu vastuiden etääntyminen käytännön oikeustodellisuudesta eli eräänlaisen fiktion ylläpitäminen rekisterinpitäjän kyvyistä. Johtopäätösten osalta tutkielmassa on tunnistettu tarve uusille viranomaisohjeistukselle ja EUT:n oikeuskäytännölle. Lisäksi joihinkin vastuiden allo-koinnin käytännön haasteisiin voitaisiin saada helpotusta valmistelussa olevasta, tehokasta kilpailua korostavasta EU:n digimarkkina-asetuksesta.

Tiivistelmä Tutkielmani pääkysymys on: Ovatko videopelit taidetta? Yksinkertaisen myöntävän tai kieltävän vastauksen sijaan pyrin tarkastelemaan ja pohtimaan kysymystä eri näkökulmista. Metodinani on pääasiassa kirjallisuuskatsaus. Aluksi pyrin määrittelemään taiteen käsitteen tekemällä yhteenvedon siitä, mitä estetiikankirjallisuudessa ja tiedeartikkeleissa on viime vuosikymmeninä kirjoitettu taiteenmäärittelemisestä. Päädyn siihen, että kaksi keskeisintä taiteen määrittelyn tapaa ovat nykyaikana olleet institutionaalinen taidemääritelmä ja esteettinen taidemääritelmä, jotka toimivat kahden ensimmäisen luvun teoriataustana. Analysoin videopelien ja institutionaalisen määritelmän suhdetta ja tuloksena on, että näkemys videopeleistä taiteena on vain osittain yhteensovitettavissa institutionaalisen määritelmän kanssa. Luvussa 3 analysoin videopelien ja esteettisen taidemääritelmän suhdetta syvemmin. Tarkastelen esteettiseen taidemääritelmään liittyvää esteettisen kokemuksen teoriaa, sekä sen perinteistä versiota että uudempaa pragmatismin filosofiaan perustuvaa versiota ja pohdin voivatko videopelit tarjota yleisölleen esteettisen kokemuksen. Vastaus on pragmatismin tapauksessa myöntävä. Perinteisen esteettisen kokemuksen osalta sen sijaan argumentteja löytyy sekä puolesta että vastaan. Luvussa 4 otan käsiteltäväksi videopelien pelimäisyyden ja leikkimäisyyden. Taidetta sen sijaan pidetään usein arvokkaan vakavahenkisenä toimintana, joten tutkin tarkoittaako tämä sitä, että videopelit on suljettava taiteen käsitteen ulkopuolelle? Tukeudun tarkastelussa Friedrich Schillerin, Johann Huizingan ja Hans-Georg Gadamerin teorioihin taiteen läheisistä yhteyksistä peliin ja leikkiin. Näin osoitan, että ainakaan nämä ajattelijat eivät ole pitäneet peliä ja leikkiä taiteelle millään tavalla vieraana tai vastakkaisena. Luvussa 5 kyseenalaistan populaarikulttuurin ja taiteen välisen rajanvedon ja pyrin osoittamaan sen muuttuvaksi ja osittain keinotekoiseksi. Yksi pääargumenteista videopelien taiteen asemaa vastaan on epäilemättä se, että videopelit helposti luetaan pikemminkin populaarikulttuuriin kuin taiteeseen kuuluvaksi. Metodina tässä luvussa on tutustuminen eri taiteenlajien historiaan ja sitä kautta tavoitteena on osoittaa populaarikulttuurin ja taiteen rajan häilyvyys ja liikkuvuus. Monien taiteenlajien arvostus on aikojen kuluessa vaihdellut hyvin paljonkin taidelajin kehittyessä ja taidemaailman virtausten muuttuessa. Loppupäätelmänä on se, että vaikka videopelejä ei vielä toistaiseksi kovin yleisesti pidettäisikään taiteena, tilanne voi tulevaisuudessa hyvinkin muuttua yhä vielä melko nuoren pelialan kehittyessä.

Given the success of first-line treatment in chronic myeloid leukemia (CML), the prevalence of the disease is estimated to increase and more patients are expected to develop resistance to therapy. Thus, even relatively rare point mutations are likely to become more common. In CML, the uncontrollable division of myeloid cells is caused by a reciprocal translocation of chromosomes 9 and 22, resulting in the Philadelphia chromosome. At the meeting point of the two chromosomes, breakpoint cluster region (BCR) and Abelson proto-oncogene 1 (ABL1) fuse together to form the chimeric fusion oncogene BCR-ABL1, the latter of which, the non-receptor tyrosine kinase ABL1, is the driver of the disease. Since the tyrosine kinase inhibitor (TKI) imatinib became available in 2001, the success of first-line therapy has significantly improved the prognosis of CML patients. However, up to 50% of patients with imatinib-refractory disease develop resistance due to point mutations in ABL1, and the most common mutation to emerge is BCR-ABL1 T315I. The broad-range TKI ponatinib is the only approved TKI that inhibits the kinase activity of BCR-ABL1 T315I, but adverse side effects leave patients with this mutation in need of a better, safer, and more effective treatment. The kinase inhibitor axitinib was shown to be selective for BCR-ABL1 T315I, but mutations that emerge as a consequence of axitinib-resistance have yet to be explored. Moreover, patients with the T315I mutation treated with ponatinib have been reported to develop highly drug-resistant mutations in BCR-ABL1 such as T315M and the E255V/T315I compound mutation. The purpose of this study was to identify mutations that enable cells to develop resistance to the kinase inhibitor axitinib and to find new, potential inhibitors for cells expressing the drug-resistant mutations BCR-ABL1 T315I, BCR-ABL1 T315M, and BCR-ABL1 E255V/T315I. To this end, mouse hematopoietic cell lines were constructed prior to determining cell viability in response to inhibitors in combinations and as independent agents. As a novel finding, cells stably expressing T315M were found to exhibit sensitivity to inhibitors of topoisomerase II and mTOR. Moreover, synthetic lethality occurred in these cells in response to the combined treatment of the allosteric inhibitor asciminib and the TKI ponatinib, although not in clinically relevant doses. The highly resistant cells expressing BCR-ABL1 E255V/T315I, like cells expressing T315I and T315M, showed sensitivity to conventional chemotherapy. Notably, however, three SMAC mimetics displayed selectivity to cells expressing BCR-ABL1 E255V/T315I over cells expressing only the single T315I mutation. Considering that CML is expected to become increasingly prevalent, more patients are estimated to develop resistance to therapy. As even relatively rare mutations in BCR-ABL1 become more common, finding an effective treatment for cells expressing these highly resistant mutations takes us one step closer to identifying a safe and effective treatment for CML patients carrying those mutations.

Continuous development of urban areas poses challenges for sustainable use of resources and the management of complex waste streams. Recycling is seen as a solution for promoting sustainability, especially at the individual-level where waste sorting creates preconditions for successful material recovery operations. Behavior change strategies aim to encourage individuals to implement recycling practices in their daily lives. The effectiveness of behavior change strategies is achieved by broadly influencing capability, opportunity, and motivation to recycle, however, studies claim that many existing strategies are unable to do so. This study aims to gain an understanding in how extensively a municipal recycling service provider’s online communication on social media platforms (Instagram, Facebook, YouTube) enhances capability, opportunity, and motivation to recycle by communicating about means to overcome recycling barriers. Specifically, the study is interested in examining what types of recycling barriers are addressed in online communication and through which means it aims to deliver assistance for overcoming these barriers. Lastly, this study aims to explore the role of social media platform-based online communication as a channel to promote individual recycling behavior. This study focuses on social media materials published by a municipal service provider in the European Green Capital of 2021. The empirical material builds on a set of data collected from public and locatable online sources. The analysis includes 96 different types (pictural, textual, video) of recycling-themed online content. The data was analyzed by conducting qualitative content analysis. The results indicated that online communication addresses a broad range of recycling barriers. The most common means to overcome these was information provision through which the company aimed to increase knowledge and understanding of recycling practices. Although information provision alone is claimed to be insufficient to profoundly change behavior, results showed that it could serve as a means to generate a broad influence on areas behind behavior formation. The result of this study suggests that social media platforms as channels for online communication have the potential to create preconditions for overcoming recycling barriers especially through the means of information provision. The development of more profound recycling behavior, however, needs to include a broader range of collaborative information, motivation, and engagement elements that could engage and encourage people to implement more profound recycling behavior. This calls for future research that discovers means to stimulate behavior formation widely to support overcoming recycling barriers and the implementation of profound recycling behavior in everyday lives.

Övergångarna från skola till arbetsliv har förändrats p.g.a. sociala och ekonomiska förändringar i samhället och övergångsskedet från ungdom till vuxenliv, har förlängts och blivit allt mera komplicerat. De flesta unga klarar sig bra i skolgången, hittar en lämplig utbildningsbana och så småningom en arbetsplats. Men det finns en stor grupp unga som har svårigheter i övergångarna och som är i riskzonen för att bli utanför arbetslivet och samhället. Dessa unga utgör ett delat arbetsfält för många aktörer: skolan, barnskyddet, ungdomsarbete m.fl. Syftet med denna studie är att få en djupare förståelse för hur professionella, som arbetar bland unga i riskzonen, resonerar om unga i riskzonen och om ungas övergång från skolan till arbetslivet, om förebyggande av avhopp och utslagning, samt om samverkan kring unga. Studien strävar till att besvara följande frågeställningar: (1.) Hur ser professionella som arbetar bland unga på ungas övergång från skolan? (2.) Hur ser professionella som arbetar bland unga på förebyggande arbete med unga i riskzon? (3.) Hur ser professionella som arbetar bland unga på samverkan och nätverkande kring unga i övergången från skolan? Studien är kvalitativ och baserar sig på fem temaintervjuer med sammanlagt nio professionella som arbetar med unga i riskzonen. Fyra temaintervjuer genomförs i Helsingfors i samband med ett EU-finansierat projekt, GOETE-projektet (Governance of Educational Trajectories in Europe och en intervjun genomförs som en gruppintervju i Borgå. Forskningsmaterialet analyseras med hjälp av en kombination av materialbaserad och teoristyrd innehållsanalys. Analysen utgår från forskningsmaterialet men analysen styrs också av teorier om samverkan och handlingsnät baserade på Disa Edvall Malms doktorsavhandling. Anne Konu har i sin doktorsavhandling utarbetat en välfärdsmodell för skolan, som jag använt som analytisk referensram vid analysen av de två första forskningsfrågorna. Då man ser på övergången utgående från välfärdsmodellen kan man urskilja fyra olika delområden: 'having' (förhållandena i övergången), 'loving' (den sociala omgivningen), 'being' (de ungas möjligheter att förverkliga sig själv) och 'health' (hälsa, eller problem med hälsan). Experterna hävdar att det behövs tidigare ingripanden och utvärdering av de ungas verkliga färdigheter och styrkor, samt av de ungas behov av stöd. Enligt dem måste det finnas många alternativ och flera platser till förfogande för att möta de ungas individuella behov i skolan, och utbildningsstigarna måste byggas upp på många sätt. Elev- och studiehandledningen är enligt dem i nyckelposition då den unga ska göra realistiska beslut gällande val av utbildningsstig och yrke. Missbrukarvården för unga och de ungdomspsykiatriska tjänsterna måste enligt experterna utökas och utvecklas så att de motsvarar de ungas behov. Uppsökande ungdomsarbete är enligt dem i nyckelposition då man arbetar med unga i riskzon och uppsökande arbete inom ungdomspsykiatriska tjänsterna borde införas. Experterna betonar föräldrarnas roll som viktig och samarbetet med dem borde utökas. Samverkan och nätverkande kring unga i riskzonen är ett måste för att fånga upp och stöda unga i övergången. De viktigaste slutsatserna på basen av resultaten är att det behövs tidigare ingripanden, många insatser och att individ-anpassningen är central. Dessutom skall uppsökande ungdomsarbete och elev- och studiehandledningen utökas och samverkan kring unga i riskzonen effektiveras. Pro gradun bidrar till en helhetsbild över förhållanden som gäller för unga i riskzonen i övergången från skolan till arbetslivet, och till att lyfta fram utmaningar, brister och behov av utveckling gällande utbildning och serviceutbud för unga i riskzonen.

Avhandlingen behandlar 60 a § i den finska upphovsrättslagen, vilken är en bestämmelse som möjliggör att upphovsmannen eller dennes representant kan ansöka om att marknadsdomstolen ska ålägga en internettjänsteleverantör att lämna över kontaktuppgifterna till en abonnemangshavare vars teleanslutning använts för att olovligt dela upphovsmannens verk på internet. I avhandlingen benämns detta förfarande för informationsföreläggande, vilket bottnar i att en liknande bestämmelse återfinns i den svenska upphovsrättslagen med den rubriceringen. Syftet med avhandlingen är att skapa en kunskapsöversikt om informationsföreläggandet i Finland samt att jämföra vissa aspekter av informationsföreläggandet mellan Finland och Sverige. Avhandlingen försöker besvara bland annat följande frågor: - vad är informationsföreläggandet; hur har det införts och använts i Finland respektive i Sverige; skiljer sig införandet och användningen mellan Finland och Sverige; vilken kritik kan riktas mot informationsföreläggandet och hur kunde man möjligen förbättra det? För närvarande finns det förhållandevis litet forskning på området och temat är aktuellt eftersom användningen av informationsföreläggandet har ökat under de senaste åren i Finland. Den ökande användningen märks bl.a. genom att en stor mängd internetanvändare har mottagit brev från upphovsmän eller deras representanter eftersom de misstänkts att ha olovligt delat upphovsmännens verk på internet (primärt via Bittorrent). Breven har vanligen innehållit ett erbjudande om att göra upp i godo genom att betala en viss ersättning och i andra hand, om användaren inte är villig att betala, ett hot om rättsliga åtgärder. Breven har orsakat mycket diskussion bland allmänheten. Informationsföreläggandet utgör i sammanhanget en länk i kedjan eftersom det är via informationsförelägganden som brevens avsändare erhållit kontaktuppgifter till misstänkta intrångsgörare. I avhandlingen används primärt den rättsdogmatiska metoden för att söka svar på forskningsfrågorna, men också de rättskomparativa och rättshistoriska metoderna kommer till användning. Framställningen är huvudsakligen kvalitativ, förutom då det gäller undersökningen av hur informationsföreläggandet har använts i Finland och Sverige, för då är framställningen kvantitativ. Utgångspunkten i avhandlingen är det finska informationsföreläggandet, men genom att göra en utblick till Sverige och jämföra relevanta delar av det finska informationsföreläggandet med det svenska är det möjligt att inhämta värdefulla synpunkter och samtidigt också öka kunskapen på området. Man bör dock notera att det svenska informationsföreläggande har en bredare tillämpning än det finska, varför avhandlingen undersöker de aspekter som sammanfaller. Undersökningen av införandet visar att informationsföreläggandet har införts på ett liknande sätt i Sverige som i Finland, även om det finns vissa skillnader. Exempelvis är internetoperatörerna i Sverige tvungna att informera de kunder vars kontaktuppgifter de lämnat över till upphovsmannen, medan operatörerna i Finland inte är det. När det gäller handläggningen av ansökningar om informationsföreläggande har man i båda länderna på senare tid överfört den uppgiften till specialdomstolar. Däremot skiljer sig kriterierna för beviljande av informationsföreläggande mellan länderna. Genomgången av rättspraxis från Finland visar att marknadsdomstolen hittills behandlat över 480 ansökningar om informationsföreläggande och vilka i sin tur berört över 180 000 IP-adresser under de senaste 4,5 åren. Av ansökningarna har marknadsdomstolen bifallit över 95 %. I Sverige har de allmänna domstolarna och specialdomstolarna under de senaste 7,5 åren handlagt knappa 40 ärenden totalt och dessa har gällt strax under 50 000 IP-adresser. Bifallsprocenten i Sverige har legat på strax över 70 %. Trenden i båda länderna är att mängden ärenden gällande informationsförelägganden ökat under de senaste åren och även bifallsprocenten har legat på en mycket hög nivå. Avhandlingen avslutas med några förslag på åtgärder.

Denna avhandling behandlar överlåtbarheten av avtal inom ramen för de bolagsrättsliga omstruktureringsformerna fusion och delning. Med begreppet överlåtbarhet avses å ena sidan möjligheterna att överlåta avtalsenliga överenskommelser och å andra sidan aktiva eller passiva begränsningar av överlåtbarheten. Det övergripande syftet är att ge en omfattande överblick av och diskutera det gällande rättsläget (de lege lata) avseende överlåtbarheten av avtal vid fusion och delning, särskilt i förhållandet till olika begränsningar och överlåtelseförbud. I avhandlingen presenteras även aktuella utvecklingslinjer inom lagstiftning och rättspraxis gällande avtalsövergång som sker på grund av bolagsrättsliga omstruktureringar. För detta ändamål tas den nya upphandlingslagen (1397/2016) upp, eftersom den innehåller ny, särskild reglering avseende överlåtelsen av upphandlingskontrakt i samband med företags omstruktureringar. Det s.k. Electrolux-målet (NJA 2016 s. 288) innehåller ställningstaganden till flera frågeställningar gällande avtalsövergång, bolagsrättsliga omstruktureringar, universalsuccession och överlåtelseförbud. Syftet är att analysera det nya materialet och dess potentiella inverkan på avtalsöverlåtbarheten i samband med företagsomstruktureringar i större grad. Forskningsämnet inbegriper både de obligationsrättsliga frågeställningar som hör ihop med överlåtelsen av avtal genom singularsuccession, och avtalsövergång som sker i form av universalsuccession. Som stark huvudregel innebär den bolagsrättsliga universalsuccessionsverkan att avtal övergår till det övertagande bolaget utan vidare åtgärder, justeringar eller krav på samtycke. Avhandlingen ämnar dock att kritiskt utvärdera den rådande utgångspunkten att avtalsövergången i såväl fusioner som delningar sker som universalsuccession, och ämnar att utveckla granskningssättet gällande avtalsövergångsfrågorna som aktualiseras vid fusion och delning. Det finns behov att i större grad beakta de verkliga följder och reella problem som avtalsövergången i fusion och delning kan medföra. Särskilt delningar har särdrag som gör det problematiskt att karakterisera avtalsövergången som universalsuccession. Avhandlingen påvisar att det gällande rättsverkningarna i många hänseenden finns flera likheter mellan fusioner och totala delningar än vad det finns mellan partiella och totala delningar. Även skillnaden mellan delning till ett nybildat bolag och delning till ett redan befintligt bolag kan indirekt komma att påverka avtalsövergången. Det att ens avtalspart genomgår en fusion eller delning innebär onekligen en förändring av avtalsförhållandet, och i avhandlingen undersöks huruvida ett bolags fusion eller delning kan betraktas som en sådan ändring av förhållandena som kunde fungera som uppsägnings- eller jämkningsgrund. Dessa avtalsrättsliga rättsverkningar kan således påverka överlåtbarheten av avtal. Inträdet av dessa rättsverkningar utgör dock undantagsfall, och omständigheterna i varje avtalsförhållande måste bedömas in casu. Utgående från denna avhandling bedöms såväl uppsägnings- som jämkningströskeln vara hög. Med aktiva begränsningar av överlåtbarheten av avtal avses här olika avtalsklausuler som reglerar partsbyten. Det förekommer i praktiken både överlåtelseklausuler och change of control -klausuler i vilka det uttryckligen hänvisas till lagstadgade fusioner och/eller delningar. I avhandlingen analyseras olika överlåtelseförbuds verkan i förhållande till bolagsrättsliga omstruktureringar. Slutsatsen är att en allmän, generellt utformad överlåtelseförbudsklausul inte påverkar övergången av avtal i lagstadgade fusioner och delningar. Däremot lutar avtalspraxisen mot att ju mera detaljerat utformad en överlåtelseförbudsklausul är, desto mera sannolikt är det att avtalsövergången även i fusioner och delningar kan hindras med hjälp av avtalsvillkor. Detta gäller särskilt överlåtelseklausuler som uttryckligen nämner lagstadgade successioner eller explicit fusioner/delningar. Även Electrolux-målet understryker hur avgörande avtalsformuleringen kan vara för tolkningen av avtalade överlåtelseförbuds verkan i förhållande till den bolagsrättsliga universalsuccessionen.

Kaunokirjallinen käännös on sovitettava niin, että se on mahdollisimman hyvin ymmärrettävä kohdekielellä teoksen lukeville. Tässä tutkielmassa tutkin, mitä käännösstrategioita käyttäen erilaiset kulttuurisidonnaiset elementit on käännetty Miika Nousiaisen romaanin Vadelmavenepakolainen ruotsinkielisessä käännöksessä Hallonbåtsflyktingen. Tutkin erityisesti niitä kohtia käännöksestä, joihin on tullut sisällöllisiä muutoksia käännösprosessissa. Teoreettisena taustana tutkimukselleni käytän jakoa esimerkiksi kotouttaviin ja vieraannuttaviin käännösstrategioihin sekä tarkempia määritelmiä erilaisista käännösstrategioista (esimerkiksi tiedon lisääminen tai vähentäminen). Jaottelen materiaalistani löytyviä esimerkkejä myös sen mukaan, liittyykö sisällöllinen muutos käännöksessä lähdekulttuurin eli Suomen vai kohdekulttuurin eli Ruotsin kulttuurisidonnaisiin elementteihin. Koska materiaalinani oleva romaani on suomalainen romaani, joka kertoo suomalaisen protagonistin toiveesta olla ruotsalainen, liittyvät sisällölliset muutokset kulttuuriin liittyvien elementtien kääntämisessä näiden kahden maan kulttuureihin. Käytän kulttuurisidonnaisten elementtien kääntämisen tutkimisessa myös Nedergaard-Larsenin neliosaista jaottelua kulttuurisidonnaisista elementeistä (maantiede, historia, yhteiskunta ja kulttuuri). Materiaalistani löytyy esimerkkejä sekä kotouttavista että vieraannuttavista käännösstrategioista. Ruotsalaiseen kulttuuriin liittyvien elementtien osalta esimerkkejä löytyy esimerkiksi ruotsalaisille lukijoille selvien yksityiskohtien poistamisesta kohdetekstissä sekä korjauksista lähdetekstin virheellisiin tietoihin ruotsalaiseen yhteiskuntaan, kieleen tai kulttuuriin liittyen. Suomalaiseen kulttuuriin liittyvien elementtien osalta esimerkkejä löytyy mm. selittävien sanojen lisäämisestä suomalaisiin ilmiöihin sekä suomalaisten ilmiöiden (kuten julkisuuden henkilöiden) muuttamisesta vastaaviksi ruotsalaisiksi ilmiöiksi.

Syftet med denna avhandling är att ta reda på hur språk- och kulturbundna element översätts i skönlitteratur. Mer specifikt tar jag reda på hur idiom, kulturella fenomen och egennamn översätts mellan grannspråken svenska och finska i jämförelse med hur de översätts mellan svenska och katalanska. Jag utreder också hur översättningsresultatet påverkas av de språkliga och kulturella skillnaderna mellan käll- och målspråken. Materialet består av Tove Janssons roman Pappan och havet och dess översättningar till finska och katalanska. Ur materialet excerperas översättningsbelägg av kulturella fenomen, idiom och egennamn. Analysen är i första hand kvalitativ, men kvantitativa beräkningar anges också. Undersökningen bygger på följande forskningsfrågor: Vilka metoder har använts för att översätta idiom, kulturella fenomen och egennamn i den finska och den katalanska översättningen av Pappan och havet? Finns det skillnader i användningen av översättningsmetoder mellan språkparen svenska-finska och svenska-katalanska och hur kan de eventuella skillnaderna förklaras? Materialet analyseras ur en skoposteoretisk synvinkel och utifrån Rune Ingos (1990) samt Lena Segler-Heikkiläs (2009) anpassningsmetoder. Analysen visar att det finns stora skillnader i användning av översättningsmetod mellan den finska och den katalanska översättningen samt att översättningens skopos möjligen påverkar valet av metod. Av analysen framgår att alla kulturella fenomen förutom ett översätts i den finska översättningen med metoden -AD+mot, vilket kan anses vanligt i intrakulturell översättning. Metoden innebär att bibehålla fenomenet eftersom målspråkets läsare kan förstå det. Däremot används en blandning av anpassnings- och icke-anpassningsmetoder i den katalanska översättningen. Vad beträffar översättning av idiom används översättningsmetoderna på ett balanserat sätt i den finska översättningen. I den katalanska översättningen är den mest använda metoden däremot att ett normalt uttryck översätts med ett idiom. Gällande översättning av egennamn visar analysen att de översätts på liknande sätt i båda översättningarna. Analysen tyder i allmänhet på att det förekommer mindre adaptation i intrakulturell översättning än i interkulturell översättning, även om käll- och målspråket i intrakulturell översättning tillhör avlägsna språkfamiljer.