Browsing by study line "Statskunskap med förvaltning"

Tässä tutkielmassa on selvitetty minkälaisia uuden julkisen hallinnan (new public governance) mukaisia yhteistyö, kumppanuus- ja verkostorakenteita pääkaupunkiseudun kaupunkien liikuntasektorilla on, jonka lisäksi vastataan siihen vahvistaako ne sosiaalista osallisuutta (social inclusion). Tutkielma on toteutettu tapaustutkimuksena ja empiirinen aineisto koostuu kuntien julkisista dokumenteista. Aineisto analysoitiin sisällönanalyysilla. Ensin etsittiin uuden julkisen hallinnan mukaisia hallintasuhteita ja analyysikehikon yläluokkina toimivat kuntien hallintasuhdekentän eri tasot. Sen jälkeen etsittiin uuden julkisen hallinnan mukaista yhteistoimintaa, joka vahvistaa sosiaalista osallisuutta edistäviä palveluita, ja analyysikehikon yläluokkana toimivat saavutettavuuden ulottuvuudet. Lopuksi pääkaupunkiseudun kaupunkeja vertailtiin toisiinsa ja vastattiin siihen minkälaisia painotuseroja kaupunkien välillä ja minkälaiseen sosiaaliseen osallisuuden vahvistamiseen uuden julkisen hallinnan mukaiset yhteistyö, kumppanuus- ja verkostosuhteet johtavat. Tutkimuksen johtopäätöksenä on, että kuntien kaikilla hallintasuhdekentillä esiintyy uuden julkisen hallinnan yhteistyö, kumppanuus- ja verkostorakenteita, jotka johtavat sosiaalisen osallisuuden lisääntymiseen usealla eri saavutettavuuden ulottuvuudella. Yleisin uuden julkisen hallinnan mukainen tapa organisoida toimintaa kaupunkien liikuntasektorilla on erilaiset verkostot ja yleisimmin yhteistyötä tehdään kasvatuksen- ja koulutuksen toimialan ja liikunta- ja urheiluseurojen kanssa. Kaupunkien välillä on ainoastaan pieniä painotuserot, jotka sijoittuvat pääasiassa paikalliselle hallintasuhdekentälle. I denna avhandling undersöktes hurdana samarbets-, partnerskap- och nätverksstrukturer det finns i enlighet med ny offentlig förvaltning (new public governance) inom den offentliga idrottssektorn i huvudstadsregionen. Studien svarar även på om dessa strukturer förstärker den sociala delaktigheten (social inclusion). Avhandlingen är en fallstudie vars empiriska material utgörs av kommunernas offentliga dokument. Studiens metod var innehållsanalys, med vilken de olika samarbetsstrukturerna undersöktes utgående från ny offentlig förvaltning. Efter detta undersöktes det utgående från olika dimensionerna av tillgänglighet hurdana samarbetsstrukturer som leder till tjänster som ökar på den sociala delaktigheten. Slutligen jämfördes de olika städerna med varandra och forskningsfrågorna om hurdana skillnaderna det finns gällande vad städerna lägger vikt vid och hurdan stärkning av social delaktighet som olika samarbetsstrukturer enligt ny offentlig förvaltning leder till besvarades. Resultaten visar att det inom städernas alla fält av ledningsrelationer finns samarbets-, partnerskap- och nätverksstrukturer som är i enlighet med ny offentlig förvaltning. Dessa samarbets-, partnerskap- och nätverksstrukturer ökar den sociala delaktigheten på flera olika dimensioner av tillgänglighet. Det vanligaste sättet att organisera tjänster inom den offentliga idrotten är genom nätverk, och de vanligaste aktörerna att samarbeta med är utbildningssektorn och idrottsföreningar. Verksamheten i de olika städerna ser väldigt lika ut även om det går att identifiera några små nyansskillnader, särskilt inom fältet för de lokala ledningsrelationerna.

Magisteravhandlingen tar avstamp i den tvåsidiga vetenskapliga diskurs som råder kring ungdomars attityder till demokratins organisering. Forskningsämnet och debatten i samhället är allt mera aktuellt, särskilt under de senaste decennierna men där forskningsinriktningen av specifikt den nya generationens ungdomar fortfarande är rätt tunn. Därför finns det skäl att lyfta fram situationen bland de yngre röstberättigade. Den indirekta demokratin som de flesta västerländska demokratier bygger på har legitimitetsutmaningar i samtiden och en del forskare menar att ungdomarna är en stor orsak till detta på grund av deras passiva valdeltagande. På samma gång försvarar andra forskare att den nya generationens ungdomar inte engagerar sig mindre för det utan att de deltar på övriga sätt i egenskap av direkt demokratiska handlingar. Den tidigare forskningen lyfter fram flera centrala bakgrundsfaktorer som denna undersökning ämnar ta del av, nämligen ålder, utbildning, medborgarkompetens, politiskt intresse, nöjdhet med demokratin, partiidentifikation, politiskt förtroende, politisk vänster-högerskala och kön. Syftet är därmed att försöka se närmare på dessa där ålder är av huvudsakligt intresse för att undersöka vilka attityder ungdomar har till demokratins organisering med fokus på Finland. Materialet som används speglar samtliga bakgrundsfaktorer genom att utgå från Finlands senaste riksdagsvalsundersökning från år 2019. Tillvägagångssättet utgår från en kvantitativ metodansats där tvärsnittsdesign tillämpas för att djupgående undersöka situationen och utföra sofistikerade statistiska kontroller. Analysverktygen som används är deskriptiva statistiska analyser, bivariat analys i form av korstabeller och logistisk regressionsanalys. Centrala resultat som framgår i analyserna är att finländare generellt är nöjda med den indirekta demokratin men som den yngre åldersgruppen ungdomar (18–28 år) föredrar i mindre utsträckning än den äldre (29–98 år) när det kommer till att ens röst kan påverka det politiska beslutsfattandet. Däremot visar det sig att åldersgruppen ungdomar i jämförelse med den äldre föredrar direkt demokrati som utgår från folkomröstning i mindre utsträckning. Dessa resultat baserar sig på studiens hypoteser och därmed får studiens första hypotes stöd medan den andra ej får stöd. Slutsatserna visar först och främst på att det finns variationer gällande attityder till demokratins organisering. Dessa insikter öppnar dels upp för att kontrollera för övriga teorier om demokratiska attityder och dels vidare undersöka andra former av direkt demokrati utöver folkomröstning. För fortsatt forskning finns det således motiv att överväga metodologiska val, särskilt vilka variabler och frågor som används eftersom de kan ge helt olika svar. En annan slutledning är att studerandet av nya generationers ungdomar och deras attityder fortsättningsvis kommer att vara relevant, av den orsaken att det berättar om demokratins organisering och vart samhället är på väg i framtiden, som är fundamentalt inom den statsvetenskapliga forskningstraditionen.

I och med kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps år 1991 uppstod en ny maktbalans i världen, när rika och demokratiska länder fick allt större inflytande på utvecklingsländers ekonomi och politik. Att främja demokrati och gott styre, även i utvecklingsländerna, blev under de påföljande åren viktigt för de länder och multilaterala aktörer i Väst som gav bistånd. Avhandlingen granskar sambandet mellan bistånd och demokrati under tidsperioden 1991 – 2016 i syfte att bidra till de teorier som tidigare sökt förklara sambandet. Med avstamp i tolkningar av moderniseringsteorin och teorier om hur bistånd kan underlätta demokratiska ledares chanser att lyckas, argumenteras att biståndsgivarländer genom att ge bistånd till demokratiska utvecklingsländer ytterligare kan stärka demokratin. På basis av dessa argument koncentrerar sig forskningsfrågorna och hypoteserna på om det funnits ett positivt samband mellan demokrati och hög nivå av bistånd. Data för demokrati samlades in från Freedom House och data för bistånd per capita från Världsbanken, vars data baserar sig på OECD:s statistik. Variablerna utformades av paneldata, vilka modifierades på olika sätt för de respektive analysmetoderna. Tidsperioden är indelad i fem tidsnedslag och populationen är 121 utvecklingsländer. Spearmans korrelationsanalys valdes för att metoden på ett enkelt sätt visar icke-linjära samband mellan två variabler. χ2-metoden valdes för den kompletterande analysen eftersom den visar samband mellan variabler indelade i kategorier och kompletterar korrelationsanalysen väl. Båda analysmetoderna bekräftar att det för hela tidsperioden finns ett positivt samband mellan hög nivå av bistånd per capita och demokrati. För enskilda tidsnedslag under de undersökta åren finns det ett samband åren 1991, 1996, 2001 och 2006, men inte ett med båda analysmetoderna bekräftat samband åren 2011 och 2016. 16 länder har under hela tidsperioden varit både demokratiska och fått mycket bistånd vid varje tidsnedslag. Då utvecklingsländerna med χ2-analys undersöks i kategorier med tre nivåer på varje variabel framträder resultat som stöder korrelationsanalysen, förutom för de två sista tidsnedslagen. Avhandlingen bekräftar att länder som varit demokratiska under hela tidsperioden får mest bistånd och att demokratiska utvecklingsländer får mer bistånd än auktoritära. Den första hypotesen, enligt vilken det finns ett positivt samband mellan demokrati och bistånd, bekräftas av analysen. Den andra hypotesen, enligt vilken det borde ha funnits ett samband under alla tidsnedslag, förkastas på grund av de två sista tidsnedslagens avvikande resultat. Den tredje hypotesen, enligt vilken sambandets styrka varierar för olika tidsnedslag, bekräftas. Studien visar de stora trenderna för sambandet mellan bistånd och demokrati efter kalla kriget, men kan inte på ett uttömmande sätt förklara orsakerna till dessa, trots att de förklarande teorierna delvis understöder avhandlingens resultat.