Browsing by discipline "History (teaching in Swedish)"

I denna pro gradu-avhandling undersöks bestraffningar i visionslitteratur skriven i västra Europa mellan 800- och det tidiga 1200-talet. Fokus ligger på hur bestraffningar beskrivs i visionerna, vad bakgrunden till dessa beskrivningar är, hur bestraffningar kopplade till själslig rening, och därmed skärseldskonceptet, skiljer sig från bestraffningar kopplade till förtappelse, samt hur allt detta utvecklas under den undersökta perioden och även hur det relaterar till Jacques Le Goffs tes om att skärselden ”föds” kring 1170-talet. Målet med avhandlingen är att bidra till historieforskningen kring såväl visionslitteratur som skärseldens utveckling genom att använda en infallsvinkel, bestraffningar, som tidigare inte använts på detta sätt. Avhandlingens huvudsakliga källmaterial består av 18 visioner, varav sju är från 800-talet, tre från 900–1000-talet, sju från 1100-talet och en från början av 1200-talet. De flesta av dessa visioner är skrivna på latin och de beskriver i regel resor till den andra sidan, dvs. livet efter döden. Även om deras egentliga sanningshalt därmed kan ifrågasättas är detta något som inte påverkar deras användbarhet som källor i denna avhandling. Såframt denna avhandling kan sägas bygga på någon teori är det i själva verket just att visioner av detta slag är av värde som källmaterial för forskning, vilket historiker som Claude Carozzi, Alan E. Bernstein och Isabel Moreira tidigare visat prov på i sin forskning. I avhandlingen konstateras i enlighet med tidigare forskning att lidande och bestraffningar under medeltiden sågs som ett sätt att återställa den av synd rubbade balansen i kosmos och att bestraffningar i visionslitteraturen, samt i livet efter detta mera allmänt, dels var avsedda att fylla denna funktion, dels att avskräcka från ytterligare synd. Visionslitteraturens ofta brutalt fysiska bestraffningar indelas i elva huvudkategorier och det påvisas att bestraffningarna vanligtvis bygger på traditionen inom genren, samtida i jordelivet tillämpade bestraffningar, olika mindre trevliga aspekter av dåtidens samhälle och/eller litterära samt bibliska källor. Ytterligare påvisas att bestraffningarna i sig för det mesta inte kan kategoriseras som enbart renande eller enbart fördömande och att information om bestraffningarnas kontext, särskilt hur länge de varar, är nödvändig för att avgöra deras sanna natur. Överlag är temporära bestraffningar renande och permanenta bestraffningar fördömande, men även inom dessa kategorier finns utrymme för variation vad gäller bestraffningarnas längd. Slutligen fastställs att det under den undersökta perioden sker en utveckling både vad gäller individuella bestraffningar och bestraffningar mera allmänt. En del bestraffningar blir vanligare senare, medan andra visar prov på nya element senare under perioden. Även bestraffningar som är helt nya inom genren tillkommer. Dessutom är beskrivningarna av bestraffningar oftast såväl mer detaljerade som mer morbida i de senare visionerna. Trots detta är bestraffningarnas natur i sig lika tvetydig under hela perioden. Eftersom bestraffningarna kontextualiseras allt mer i de senare visionerna är det dock lättare att avgöra om ett visst straff är renande eller fördömande då man läser visioner från 1100- och det tidiga 1200-talet än då man läser visioner från 900-talet. Denna ökade kontextualisering kan kopplas till en ökad spatial differentiering av den andra sidan och är på så vis även kopplad till den ”födsel av skärselden” som Le Goff hävdat att sker kring 1170-talet. En av avhandlingens viktigaste slutsatser är, utöver att en ökad kontextualisering äger rum, dock att visionslitteraturens bestraffningar, denna koppling till trots, inte stöder Le Goffs tes om en ”födsel” av skärselden efter 1100-talets mitt, utan istället reflekterar den numera allmänt vedertagna synen att skärseldens utveckling bör ses som en lång process. Övriga viktiga slutsatser som dras i avhandlingen är att en ny kategori av bestraffningar, att bli tillredd som mat, börjar synas i visionslitteraturen som en följd av att västeuropéer i och med korstågen kom i kontakt med kannibalism, och att regelrätta skamstraff tycks dyka upp i visionerna först under slutet av 1100-talet. Båda dessa är ämnen som med fördel kunde utforskas vidare i framtida forskning.

Under början av 1800-talet var medicinvetenskapen fortfarande en blandning av vetenskaplig medicin och folkmedicin. Effektiva mediciner och behandlingsmetoder saknades, och minsta åkomma kunde leda till följdsjukdomar som i sin tur ledde till döden. I denna kvalitativa studie behandlas kvinnliga ståndspersoners förhållande till och syn på sjukdom och död i Finland under början av 1800-talet, utifrån de tankar och beskrivningar som nämns i privata brev och dagböcker skrivna av dem själva samt andra personer i deras närhet. De kvinnor som undersöks här, Eva Mathilda Aminoff, Catarina Elisabet von Born, Minette von Haartman och Selma Augusta Europaeus genomled utöver olika sjukdomar dessutom flera graviditeter som slet hårt på deras hälsa. Åtminstone tre av dem dog därtill i någon form av lungsjukdom. För två av kvinnorna handlade det troligen om lungsot, vilket inte gick att bota vid den här tiden. I deras material framstår därmed sjukdom som ett huvudsakligt tema. Också tankarna på döden är närvarande i deras vardag på grund av deras svaga hälsa och flera dödsfall bland deras närmaste. Materialet visar att sjukdom och hälsa var starkt sammankopplade, och förhållningssättet till döden kan därmed ses som en del av förhållningssättet till sjukdom. Synen på döden måste ses som en påverkande faktor till hur dessa kvinnor förhöll sig till sina respektive sjukdomar. I medicinhistorien har början av 1800-talet ofta glömts bort och i stället överskuggats av slutet av seklet. Fokus i medicinhistorisk forskning ligger sällan heller på den sjuka och dennas vardag. Även forskning i dödens historia är än så länge begränsad, särskilt i ett nordiskt sammanhang. Mot bakgrund av tidigare forskning, med Karin Johannisson, Philippe Ariès och Angela Rundquist i spetsen analyseras i denna avhandling personligt arkivmaterial. Jag undersöker hur vardagen kunde se ut för fyra kvinnor som levde med en dödlig sjukdom samt deras tankar om och syn på döden som en konsekvens av sjukdom. Perspektivet är patientorienterat, och undersökningens fokus är upplevelser av sjukdom och död utan att vara psykologiserande. I stället tas här fasta på upplevelsernas yttre uttryck och de former som dessa tar i källmaterialet. I avhandlingen argumenterar jag för att upplevelser och beskrivningar av sjukdom och död är kulturbundna. Som fenomen i sig är de icke-värdeladdade, men däremot kan beskrivningarna och deras uttryck vara det. En av avhandlingens viktigaste slutsatser är att det förhållande som kvinnorna hade till sjukdom visar att sjukrollen för dem inte var en accepterad del av deras bild av tidens kvinnoideal. Detta motsäger den gängse bilden av den sysslolösa högreståndskvinnan vars sjukroll i tidigare forskning anses ha varit en del av 1800-talets kvinnoideal. Kvinnorna i denna studie lät sig inte styras av sin sjukdom, tvärtom, i konflikten mellan kvinno- och sjukrollen vann kvinnorollen, medan sjukrollen motades undan och ignorerades till förmån för de plikter som ingick i den roll som definierade kvinnorna som kvinnliga ståndspersoner.</p>

Denna pro gradu granskar, vilka miljöhot mot Östersjön som blev uppmärksammade i Sveriges television under åren 1956-1974. Helsingforskonventionen, som undertecknades 1974 var den första internationellt bindande politiska överenskommelsen, som tog ställning till att lösa miljöhoten i Östersjön. Undersökningen utgår från tre frågeställningar. Vilka miljöhot mot Östersjön var mest framträdande i Sveriges television under åren 1956-1974? Avspeglar miljödebatten i teve de miljöhot som Helsingforskonventionen lyfte fram? Vilken typ av teveprogram lyfte fram miljöfrågor i SVT 1956-1974? De största hoten mot miljön, som under denna tidsperiod diskuterades i teve var oljekatastrofer, risken med tankerfartygstrafiken, kemikalier, syrebrist och avloppsvatten i vattendrag och i Östersjön. Det är först senare under medlet av sjuttiotalet då miljöhot som till exempel övergödning, klimatförändringen och utsläpp från industrier har blivit mera aktuella. Det övergripande temat i denna avhandling är en allt växande oro för miljön under den undersökta tidsperioden. De program som analyseras i denna avhandling avspeglar de miljöhot som Helsingforskonventionen 1974 lyfte fram. Det enda miljöhot som ingår i konventionen, men inte förekommer i materialet är utsläpp från fritidsbåtar. Andelen miljönyhetsinslag i nyhetsprogrammen var relativt hög under hela den undersökta perioden. Resultatet visar, att andelen reportagefilmer steg under början av sjuttiotalet. Nyheter om miljöhot hade en större spridning än de specialreportage som miljöredaktionen producerade. Därför är det viktigt för miljöskyddet, att man har lyft fram miljöfrågan också i nyhetssändningar. Miljöhot i Östersjön har diskuterats av forskare och allmänheten långt innan de tagits upp i politiken och i internationella överenskommelser om natur- och miljöskyddslagar. Televisionen medverkade aktivt i miljödebatten gällande Östersjön. Det finns en respekt för miljöskydd i Sverige, vilket avspeglas i tevesändningarna.

Denna avhandling undersöker Strengbergs tobaksfabriks reklam i finländsk tidningspress mellan åren 1900 och 1930. Avhandlingen behandlar tobakens ekonomi och retorik genom att först undersöka Strengbergs reklamängd och tobaksreklamens intensitet i pressen. Sedan undersöks tobaksreklamens språkliga och stilistiska förändring under åren 1900–1930. Syftet med avhandlingen var att genom analys av den språkliga och visuella retoriken undersöka tobaksreklamens föreställningar och ideal som anknöts till olika diskurser i samhället. Det teoretiska ramverket för avhandlingen utgår från diskursanalys och reklamens funktion som en samhällsspegel. Källmaterialet baserar sig på ett urval reklamannonser från finländska tidskrifter mellan åren 1900–1930, Strengbergs kliché-samling, marknadsföringsmaterial och andra handlingar från tobaksfabriken. Källmaterialet har även baserat sig på dagstidningarna Päivälehti, Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet mellan åren 1900–1930. Källorna har behandlats både genom en kvantitativ och kvalitativ analys. Genom en kvantitativ jämförelse undersöktes januarinumren av Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat och Päivälehtis reklamutbud under åren 1900–1930. I den kvalitativa analysen har diskursanalys och en variant av kritisk diskursanalys använts med exempel från källmaterialet för att undersöka underliggande föreställningar och ideal i Strengbergs tobaksreklam. Största delen av Strengbergs reklamannonser i januarinumren av Päivälehti, Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet saluförde cigaretter. Strengbergs tobaksfabrik var en av de tobakstillverkare i Finland som hade flest reklamannonser i januarinumren av de båda i avhandlingen utvalda tidningarna. Strengbergs reklammängd varierade under tidsperioden men fabriken hade många år annonserat lika mycket i januarinumren av de båda tidningarna. Ett avbrott i annonseringen av Strengbergs tobaksreklam skedde dock i januarinumren av Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat under åren 1916–1921 då även den totala mängden tobaksreklam minskade i tidningarna. Annonseringen i pressen var konjunkturkänslig och därmed varierade mängden tobaksreklam i tidningspressen under tidsperioden. Första världskriget och inbördeskriget påverkade negativt på tobakstillverkningen och mängden tobaksreklam i pressen minskade. I den kvalitativa analysen av Strengbergs tobaksreklam undersöktes föreställningar och ideal som illustrerades i tobaksreklamen. Undersökningen gjordes genom en analys av reklamens utformning, argument och språk samt reklamens föreställningsvärld och diskurser. Reklamskaparna använde sig ofta utav rådande sanningar och ideal i samhället, som konsumenten förväntades uppfatta som eftersträvansvärda. Tobaksreklamen tog näring av olika diskurser i samhället och i avhandlingen granskades dessa genom en undersökning av reklamannonsernas språk och visuella retorik. Diskurser som identifierades i tobaksreklamen var den moderna och den exotiserande diskursen. Den moderna diskursen sågs genom framställningar av massproduktion, tekniska innovationer, kvinnor, stadsliv. Den exotiserande diskursen betonade däremot det annorlunda och exklusiva genom framställningar av Orienten. Dock urskiljes även i reklamannonserna en nationell diskurs med fokus på historia, natur, det agrara och en nationell symbolvärld.

I denna avhandling undersöks nykterhetsrörelsens inflytande i Pojo socken 1887–1919 och fokus ligger på de bruksområden i Billnäs och Fiskars som utgjorde en speciell miljö i jämförelse med städer och landsbygd i övriga Finland. Nykterhetsrörelsens absoluta, anglosaxiska drag med väckelsekristna undertoner organiserades i Västnyland på 1880-talet. Från och med 1887 försökte flera olika nykterhetsföreningar bryta ny mark genom att agitera för nykterhet i Pojo. Avhandlingen stöder sig på teoretiska ramverk kring nykterheten som folkrörelse både i Finland och internationellt. Huvudsakliga frågeställningar är på hurdana villkor lokalföreningarna grundades samt deras målsättning och popularitet. Källmaterial som använts i avhandlingen är föreningarnas mötesprotokoll och medlemsmatriklar samt två memoarer. Även artiklar skrivna av den samtida pressen används som kompletterande källmaterial. Det kan konstateras att inskrivningen i Pojos nykterhetsföreningar var som störst under de första verksamma åren, men dessa korta faser avlöstes snabbt av en kraftig motsvarande utskrivning. På andra håll i landet utgjorde arbetarklassen en viktig rekryteringsstomme för nykterhetsrörelsen men på bruken i Pojo rådde en manlighetskultur som på flera sätt motarbetare nykterhetsidealet. Ur källorna framkommer exempel på grupptryck, hån och trakasserier mot nykteristerna. Medlemmarnas angivna löften om att avstå från all alkoholförtäring visade sig också vara svåra att hålla. Dubbelmoral förekom och av nykterhetsföreningarnas medlemmar uteslöts, delvis genom angiveri, ett betydande antal på grund av löftesbrott mot föreningarnas stränga linje i alkoholfrågan. En betydande målgrupp utgjordes också av barn och ungdom och verksamheten riktad till dessa organiserades snabbt. Ur källorna framgår det att en barnavdelning grundades i Pojo på initiativ av Hedvig Sohlberg redan 1888, det vill säga flera år innan idén om barnorganisationer i landets nykterhetsavdelningar blev standard. I och med förbudslagens ikraftträdande blev barnen allt viktigare eftersom de skulle utgöra kärnan i en framtida helnykter generation. Detta syfte är en orsak till att föreningarna hade orsak att existera också efter att förbudslagen, nykterhetsrörelsens primära mål, slutligen trädde i kraft 1919. Det höjdes då och då röster för en mer moderat inställning till alkohol- och nöjesfrågan i Pojos nykterhetsföreningar, vilket visar att vissa medlemmar var beredda att kompromissa i dessa frågor. Förslagen ledde tidvis till konflikter inom föreningarna eftersom de utmanade en institutionaliserad moral. Efter 1890-talet syns ändå tecken på att en viss uppmjukning gällande föreningarnas ideal ägde rum. Fester och utfärder är exempel på ”dragplåster” som dock inte påverkade medlemsantalet nämnvärt. Pojos nykterhetsföreningar samt Västra Nylands nykterhetskrets bibehöll en religiös prägel långt efter att nykterhetsrörelsen nationellt sett allt mer hade övergått till hälsorelaterade argument för nykterhet. Detta kan förklaras med att det ledande skiktet i föreningarna och nykterhetskretsen satt kvar på sina poster under många år. De religiösa motiven verkar för flera ledande nykterister egentligen ha varit viktigare än nykterhetsidealet. Tidigare forskning har sett arbetarklassen som en klar byggsten i nykterhetsrörelsens tidiga historia i Finland, men denna avhandling visar att den historiska prägeln och den sociala kontexten i en bruksort som Pojo omintetgjorde nykterhetsidealets spridning. Sett till nykterhetsrörelsens framgångar nationellt stötte den på ett oväntat hårt motstånd i Pojos bruksmiljöer.

Den här pro gradu-avhandlingen handlar om psykiatriska chockbehandlingar i Finland mellan åren 1936 och 1964 då insulin-, cardiazol- och elchockbehandlingarna hörde till de finska mentalsjukhusens vardag. Forskningsfrågorna handlar om behandlingarnas utveckling och verkningar i Finland ur vårdpersonalens synvinkel: hur uppfattade personalen chockbehandlingarna och deras verkningar? Därtill behandlas frågor om varför chockbehandlingarna togs i bruk samt ifall behandlingarna var en sådan mirakelkur som de presenterades som. I viss mån jämförs de finska förhållandena med utlandet. Forskningsmaterialet består av åtta muntliga källor: sju personintervjuer och en guidad rundtur i Törnävä sjukhusmuseum. De intervjuade personerna har arbetat som läkare eller skötare och bevittnat och/eller utfört insulin- och/eller elchockbehandling på 1950- 60-talen. Förutom intervjuer består materialet av tio medicinska artiklar som publicerats i Duodecim, Suomen Lääkärilehti och The Lancet under den granskade tiden, samt verksamhetsberättelserna för Nickby och Törnävä sjukhus under åren 1931-72 respektive 1937-1962. Som forskningsmetod kan nämnas kvalitativ forskningsintervju, minnesforskning och källkritisk metod och den teoretiska ramen består av Ekenstams, Elias, Foucaults och Braslows teorier om kroppsdisciplin samt kontrollens och övervakningens betydelse i samhället och den psykiatriska vården. Psykiatrins och de psykiatriska vårdmetodernas historia i Finland är ett rätt outforskat område, men under de senaste åren har det utkommit ett antal pro gradu- och doktorsavhandlingar om ämnet och år 2013 utkom översiktsverket Hulluuden historia av Pietikäinen. Mycket av bakgrundslitteraturen består av anglosaxisk litteratur och finska mentalsjukhus historiker. Före de egentliga analyskapitlen ger arbetet en inblick i fem psykiatriska vårdmetoder som användes i början av 1900-talet före chockbehandlingarna togs i bruk och som kan ses som ett preludium till chockbehandlingseran. Dessa behandlingsmetoder är vattenterapi, sömnterapi, arbetsterapi, psykoanalys och malariaterapi. Det första analyskapitlet går under namnet Insulinchocker helande koma . Kapitlet behandlar insulinchockbehandlingens gång, praxis i Finland samt vårdpersonalens syn och patienternas reaktioner på behandlingen. Det andra analyskapitlet handlar om cardiazolbehandlingen och inleds med en beskrivning av behandlingen följd av en jämförelse av behandlingspraxis i Finland, Danmark och Storbritannien varefter följer en beskrivning av behandlingens verkningar på patienterna. Eftersom ingen av de intervjuade hade bevittnat eller utfört cardiazolbehandlingar tas personalens syn upp via de medicinska artiklarna och litteraturen. Det tredje analyskapitlet handlar om elchockerna och börjar i stil med de två föregående kapitlen med en beskrivning av behandlingens gång, varefter följer praxis i Finland, personalens och patienternas tankar om behandlingen samt elchockbehandlingens förekomst och verkningar i Finland. Utgående från uppgifterna i Nickby och Törnävä sjukhus verksamhetsberättelser har jag sammanställt tre tabeller över hur många patienter behandlades med chockbehandlingar samt hur dessa inverkade på patienterna. Det fjärde analyskapitlet heter Hårda tider, hårda metoder? och handlar om tidsandans och samhällsatmosfärens inverkan på den psykiatriska vården, militärpsykiatrin i Finland under andra världskriget och krigets inverkningar på mentalsjukhusens verksamhet. Efter sammanfattningen och käll- och litteraturförteckningen finns en bilaga med de frågor som använts som intervjustomme.

Tiden kring andra världskriget kan beskrivas som en period då modernitetens betydelse omförhandlades i den finländska kultur- och samhällsdebatten. Krigens uppbräckande inverkan spädde på en civilisationspessimism och kulturkonservatism bland bildningsborgerskapet, 1800-talets framstegsoptimistiska modernitetssyn hade sedan länge börjat nedmonterades samtidigt som Sovjetunionens sågs som ett oroväckande modernt projekt vid Finlands östgräns. Ändå fanns det också en stark strävan efter modernisering inom vetenskapspolitiken och samhällsdebatten, i omdaningen av begrepp som kultur, individ och samhälle och ett avståndstagande från äldre filosofisk hegelianism och idealism. Det var under denna period som filosofen Georg Henrik von Wright inledde sin bana som offentlig intellektuell. Genom publikationer i en mängd olika tidskrifter och fora så utformade han en bild av sin samtid, dess förgångna och framtid. Bakom denna bild står frågan om det moderna samhällets, kulturens och filosofins art som fond. Syftet med min avhandling är att tolka hur von Wright gestaltar detta moderna i sin intellektuella produktion 1938-1951. Utifrån denna fråga analyserar jag även hur von Wright mobiliserade modernitet som intellektuell i förhållande till den filosofi och kultursyn han representerade och vilken slags tidsperspektiv som finns i detta modernitetsbegrepp. I avhandlingen utgår jag från Sven-Eric Liedmans tematiska beskrivning av moderniteten, Reinhart Kosellecks begreppshistoriska perspektiv och Jürgen Habermas fokus på moderniteten som ett specifikt tidsperspektiv och tolkar genom dessa hur von Wright förhåller sig till det moderna. Modernitet var också något som von Wright aktivt använda sig av som ett strategiskt redskap i olika sammanhang och i enlighet med Quentin Skinners idéhistoriska metodologi så tolkar jag hans texter som strategiska handlingar i olika sociopolitiska kontexter. Resultatet av min studie visar hur den sociala och politiska kontexten von Wright arbetar inom färgat hans gestaltning av moderniteten, och hur den humanism han utformar under denna period också står i relation till denna modernitetsbild. Som en representant för den logiska empirismen, en filosofisk rörelse behäftad med en stark modernitetsanda och som en del av ett konservativt sinnat bildningsborgerskap befinner sig von Wright i korsningen mellan två olika disparata idéflöden. Det moderna samhället gestaltas i termer av kris och förfall, samtidigt som filosofins modernitet används som en spelbricka för att visa på dess överlägsenhet. Genom att kartlägga von Wrights bild av det moderna strävar avhandlingen efter att ge insyn i ett moment av modernitetens idé- och begreppshistoria i Finland som ännu inte blivit kartlagt i forskningen. Samtidigt granskar avhandlingen en av det finländska intellektuella fältets mest inflytelserika aktörer under en av hans formativa perioder.

I slutet av 1870-talet och första hälften av 1880-talet diskuterades den naturalistiska konsten och litteraturen livligt i tidningarna. Syftet med denna avhandling är att förstå varför den naturalistiska konsten skapade debatt: vilka aspekter av den naturalistiska konsten utgjorde ett problem i förhållande till existerande normer och traditioner. I avhandlingen analyserar jag, med hjälp av Quentin Skinners idéhistoriska metod, C. G. Estlanders, J. J. Tikkanens och Helena Westermarcks recensioner och konstartiklar mot kontexten av den konstdebatt som fördes i Finsk Tidskrift och Helsingfors Dagblad åren 1879–1886 samt samtida ideologiska strömningar. I tidigare forskning har 1880-talet beskrivits som en tid som präglades av motsättningar mellan en föråldrad idealistisk konstsyn och världsåskådning, och den nya materialistiskt präglade realismen. C. G. Estlander har setts som en representant för idealisterna, som förhöll sig kritiskt till den nya konsten, medan Helena Westermarck har fått representera de unga konstnärerna som försvarade naturalismen. I avhandlingen konstaterar jag att denna motsättning inte helt stämmer. Den idealistiska estetik som Estlander förespråkade var idealrealismen en kombination av den idealistsiska estetiken med en realistisk verklighetsåtergivning. Enligt Estlander räckte det inte att konstnären återgav sina sinnesintryck på duken, konstnären skulle också återgiva det andliga innehållet och förmedla sin subjektiva, kärleksfulla, känsla för den avbildade. Fastän Westermarck tydligt förespråkade naturalismen kritiserade även hon materialistiska, kyliga, satiriska och pessimistiska naturalistiska skildringar. Däremot förespråkade hon George Eliots humanistiska, kärleksfulla naturalism. Jag argumenterar för att hon i artikeln Den realistiska romanen i den franska konsten (1884) försöker ta avstånd från den radikala naturalism som hennes målning "En viktig fråga" anklagats för och försvara Eliots naturalism. Jag anser därtill att Helena Westermarcks målning kan tolkas som hennes vision av denna humanistiska naturalism. J. J. Tikkanens konstsyn har tolkats olika i konsthistorieskrivningen. Hans tidiga konstrecensioner har inslag av idealrealistisk estetik, men en närmare studie av hans artiklar och brev till Estlander avslöjar att detta inslag var mycket ytligt. Under sin utlandsvistelse blev han en anhängare av naturalismen, men inte i dess mest radikala form. Alla tre skribenter förhöll sig kritiskt till salongskonsten , som de ansåg vara ytlig. På ett teoretiskt plan ställde de i hög grad samma krav på konsten, men i praktiken kunde de ha olika uppfattning om var gränsen går för det fula och råa samt i vilken mån det låga får framställas i konsten.

Som kulturform har datorspel övergått från marginaliserad hobby till något som tar en allt större plats i det offentliga rummet. Följaktligen finns ett ökat behov att förstå spel som de unika kulturformer de är. Då spelet Bioshock Infinite lanserades år 2013 fick det kritik från spelare och kritiker för en kontroversiell användning av religiösa och historiska element. Syftet med denna avhandling är att analysera historiebruket i spelet och ge en nyanserad bild av de element ur historien som är framträdande i spelets intrig. Forskningsfrågorna är således: Hur kan man tolka historiebruket i Bioshock Infinite? Vilka syften kan användningen av historie- och religionsrelaterade element anses uppfylla? De huvudsakliga teoretiska utgångspunkter som används för analysen är Peter Aronsson och Klas-Göran Karlssons teorier om historiebruk och historiemedvetande, samt den av Karlsson konstruerade typologin för olika sorters historiebruk. Utöver detta använder jag mig av två egna konstruerade begrepp, yttre och inre historiebruk, som inte skall ses som varandra uteslutande. Som bas för att belysa fenomenet datorspel som forskningsobjekt använder jag texter av Frans Mäyrä och Jesper Juul. Metoden jag använder mig av är en selektiv och kvalitativ innehållsanalys och baseras på texter av Mäyrä och Jon Dovey. Det material som analyseras är datorspelet Bioshock Infinite som lanserades år 2013. Spelet utspelar sig år 1912 och speltillverkarna har blandat tidsenlig estetik med fantastiska element för att skapa en retrofuturistisk värld vars etiska och sociopolitiska normer till stor grad torde skilja sig från målgruppens. I avhandlingen granskar jag den religion som genomsyrar spelets värld. Jag konstaterar att det till stora delar rör sig om en konstruerad religion som frikostigt använder sig av ett bibliskt språkbruk och allusioner till bibliska historier. Tunga paralleller dras till en odefinierad version av kristendomen, även om religionen i spelet saknar några av de mest centrala elementen ur kristendomen; exempelvis lyser Jesus med sin frånvaro och det bibliska språkbruket tillskrivs en fiktiv text istället för Bibeln. Följaktligen kan man inte kalla religionen i spelet för en variant av kristendom. Utöver detta demonstrerar jag hur användningen av religion kan tolkas som ett slags historiebruk för att förankra spelet i en historisk omgivning. Det yttre historiebruket i spelet består av de lån ur och hänvisningar till historien som speltillverkarna använt sig av för att konstruera en värld som spelaren är tvungen att navigera i och ta ställning till. Speltillverkarna har i sin strävan efter att återskapa en ärlig tidsanda valt att inkludera institutionaliserad rasism, blind nationalism och en religiös frenesi som oundvikliga element i intrigen, genomsyrande spelets värld. Dessutom används anakronismer och anspelningar på historisk propaganda för att väcka associationer hos spelaren. Det inre historiebruket är den historia spelets karaktärer själva använder sig av för att uppnå sina syften och legitimera sin politiska makt. Den politiska eliten i spelet använder sig frikostigt av Amerikas grundlagsfäder och har upphöjt tre av dessa till något som närmast kan liknas vid helgonstatus, samtidigt som statens fiender demoniseras och trivialiseras. Detta historiebruk kan tolkas som en ironisering av någonting som speltillverkarna anser vara ett befintligt historiebruk i USA. Spelets historiebruk kan alltså tolkas och förstås som ett uttryck för något i den kultur som speltillverkarna befinner sig i. Även om historiebruket i spelet rör sig på flera olika nivåer och tar flera olika uttryck kan man slutligen också se spelets samtliga historiebruksformer som kommersiella sådana.

The research in this thesis examines how history is processed and communicated in the comics of Will Eisner (1917–2005) and Charles M. Schulz (1922–2000). The thesis examines the uses of history in Eisner’s graphic novel To The Heart of the Storm (1991) and in Schulz’s cartoon strip Peanuts (1950–2000). Because of the extensive Peanuts material, I have chosen to solely focus on the strips that were published between the years 1950 and 1975. The analysis is primarily conducted within Peter Aronsson’s uses of history theoretical framework, but also includes other theoretical perspectives, such as Hayden Whites’s narratological approach to history, and Jan Assmann’s principles on cultural memory. As a methodological foundation for the study, I have used Michael F. Scholz’s model for history research, which considers the different aspects of comics, from creator and time of production to the contents of the narratives. Because Eisner and Schulz worked with two different formats of the same medium, the analysis has been conducted from a comparative, as well as a content-analytical approach. The analysis is divided into two case studies, where the first case study focuses on the autobiographical aspects of the work and its relationship to the cultural memory of the U.S. military draft, and the second case study approaches the different socio-political tensions that are raised in the comics, such as the notion of Othering, and the depicted political climates. As a versatile storytelling medium, comics can offer a variety of cross-discursive communicative solutions to engage the reader in their depicted stories. In terms of historical content, the medium’s visual and narratological solutions can reveal deeper historical contexts to the initial image shown in the panel. Eisner’s graphic novel depicts realistic imagery from the immigrant tenements of New York City in the 1930s, while Schulz’s strip characterises a mythical idyllic suburbia, where the historical elements are primarily portrayed through the metaphors and tropes that are embedded into the story arcs. The research shows that despite working within different genres and formats, the narratives characterise similar historical environments and social circumstances to their designated readerships. These characterisations can be tied to larger historical contexts, such as cultural memories, and can thereby contribute to a collective historical consciousness. Both comics narratives significantly focus on the notion of the collective memory of the draft, but equally raise issues such as religion and Communism. Milieus and atmospheres are important components in the overall depiction of history in the narratives, and much of the historical aspects are conveyed through a series of personal experiences, which the protagonists process in the story arcs. The personal impressions within the stories in turn strengthen the legitimacy of the narratives and contribute to the authenticity of the portrayed histories. Comics can be considered a form of cultural expression that conveys experience, social standards, and contemporary thought processes, to a broad and varied readership. By demonstrating how the uses of history is utilised in Eisner’s and Schulz’s work, the research also exemplifies how history can be presented and communicated within comics narratives. The sources show Eisner’s and Schulz’s perspectives on American wartime and cultural history, depicting societal structures and conventions, as well as political milieus. The uses of history in the narratives therefore contribute to new historical perspectives on the mid-twentieth century American home front.