Browsing by discipline "Nordic Literature"

Syftet med den här avhandlingen är att genom en etisk läsning, i kombination med en närläsning, av Matilda Södergrans Maror (ett sätt åt dig) spåra förtvivlan i diktsamlingen. Det har aldrig tidigare skrivits längre avhandlingar om Matilda Södergran och jag hoppas att den här blir den första i raden i ett utforskande av ett mycket komplext författaskap som i över tio år behandlat teman som kropp, kön och existens. Recensenterna har lyft fram det kroppsliga, det våldsamma och det groteska i Maror (ett sätt åt dig), men jag har valt att fokusera på förtvivlan (läst som ett begär efter en annan ordning där historisk, politisk och ekonomisk subalternisering av den andra har upphört) som en källa till kunskap. Etisk läsning, som formulerats av Elisabeth Hjort, handlar om att lyssna efter de marginaliserade och deprivilegierade rösterna och de normer som den skönlitterära texten beskriver som förtryckande. Den etiska läsningen kan tolkas som förberedande och förpolitisk för att den arbetar i läsarens medvetande. Den är en övning i mottaglighet och en metod i att utvidga sin etiska kompetens. Eftersom etisk läsning handlar om att som läsare rannsaka sig själv och låta sig förändras av en text handlar den här avhandlingen begripligen också om läsaren och läsning. Att läsa (etiskt) handlar om att vända sig mot någon, sträcka sig efter någon. Men du är också den som blir läst tillbaka. Södergrans poesi ser på dig och vill dig något. Utöver förtvivlan analyserar jag också diktsamlingens paratexter, kropp, syftet med maran och djuren (fåglarna, kreaturen, hästen och orangutanghonan) och maran som monsterflicka med all hennes skevhet och subversiva motståndspotential. Det är enbart i titeln som ordet maror förekommer, men min analys visar att dikterna är fulla av dem. I folktron tar maran kvinnogestalt men även skepnad av djuren som återfinns i diktsamlingen. Dikterna som innehåller djur visar på likheten i det strukturella förtrycket av djur och kvinnor, avhumaniseringen av kvinnor, uteslutningen av djur ur en gemenskap av värde och rättigheter och förmedlar känslan av stumhet och förtvivlan. En viktig del i min analys är stumhet som ett uttryck för förtvivlan. Läpparna, munhålan, gommen och svalget återkommer ständigt i diktsamlingen. Munnen har en komplex och betydelsebärande närvaro eftersom den är början till talet och poesin. Det finns en vilja hos diktjaget att tala. Men jagets mun är fylld av materia: hö, sand, hår, plast eller snäckor, eller är täckt av en munkavel, en hand, papper eller sidenband. Diktjagets stockade mun beskriver känslan av att vara tystad och förtvivlad. Först i de sista dikterna är munnen fysiskt större och talet brett. Jagets efterlängtade frigörelse finns i de sista stroferna, men också jagets död. Maror (ett sätt åt dig) rör sig i ett mardrömslandskap mellan begär och rädslor och mellan anpassning och revolt. Diktjaget rör sig mellan att vara fullständigt maktlös till att hitta ett motstånd i sig själv. Diktjaget försöker hitta en väg ut ur det tysta och förtvivlade, men slungas ständigt tillbaka. Kvinnan och djuren i diktsamlingen är fängslade i ett patriarkalt våld. Södergran beskriver våldet genom kroppen: händer som glöms bort, en mun som fylls med hö, hår, plast och sand, hår som rakas, klipps och söndras, ett diktjag som inte kan tänka. Allt detta beskriver en förlust av kroppen till tänkandet, vilket underminerar en hel identitet. Eftersom alla dikter är riktade åt ”dig” analyserar jag också tilltalet och vad det har för funktion. Tilltalet är ett sätt för diktjaget att närma sig förtvivlan på avstånd. Men det direkta tilltalet är också ett sätt att skapa närhet till läsaren och åberopa det etiska ansvaret. Diktjaget vill dig något. Lyssna på mig, säger hon.

Författarna Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril kan utan att överdriva konstateras vara två av Sveriges mest framgångsrika författare under 2010-talet. Under pseudonymen Lars Kepler har de mellan åren 2009 och 2018 tillsammans skrivit sju bästsäljande och flerfaldigt översatta kriminalromaner om den sverigefinske poliskommissarien Joona Linna ("Hypnotisören" år 2009, "Paganinikontraktet" år 2010, "Eldvittnet" år 2011, "Sandmannen" år 2012, "Stalker" år 2014, "Kaninjägaren" år 2016 och "Lazarus" år 2018). Författarna har flera gånger uttalat sig i media om sin sverigefinska protagonist och betydelsen av att lyfta fram den, enligt dem, fördomsfullt behandlade sverigefinska minoriteten. I denna uppsats undersöker jag bilden av finskhet som förmedlas i de sju romanerna om Joona Linna, och hur denna utvecklas under författarskapets framskridande. Utöver analysen av romanerna har jag även konsulterat intervjuer med författarna, samt deras webbplats larskepler.com, för att spegla min analys i de uttalanden som gjorts i dessa kanaler. Som teoretiskt ramverk för undersökningen använder jag mig av en analysmodell som kombinerar tre litteraturvetenskapliga teoribildningar: postkolonialism, imagologi och puristisk narratologi. Med hjälp av centrala postkoloniala och imagologiska termer som "stereotypi" och "andrafiering" kartlägger jag hur finskheten hos Joona Linna, och andra ”finskkodade” karaktärer i romanerna, konstrueras genom olika typer av differentierande markörer som ska signalera finskhet. Till de mest uppenbara av dessa hör bland annat stor betoning på finsk brytning, återkommande instick av finskt språk (ofta dock grammatiskt inkorrekt), svordomen "perkele", hänvisningar till tangomusik och melankoli, finska ortnamn och referenser till bastubad. Med hjälp av det narratologiska begreppet "implicit läsare" identifierar jag en förändring i Keplers sätt att skriva kring finskhet, som signalerar en större medvetenhet om och vilja att kontrollera hurdan bild av finskhet man arbetar med, och även en tydligare ironisk distans till de stereotypa bilder av finskhet som läggs fram i romanerna. Min slutsats backas även upp av att Lars Kepler år 2019 släppte en ny version av sin första Joona Linna-roman, där man putsat bort de mest påfallande oklarheterna och stereotypierna. I min analys har jag identifierat vissa återkommande mönster som präglar Lars Keplers sätt att skildra finskhet. Utöver de redan uppräknade referenserna till finsk kultur och finskt språk förknippas finskheten i Keplers romaner ofta med koncept som natur, kyla, maskulinitet och sexuell dragningskraft, alla kristalliserade i Joona Linnas gestalt. Överlag förekommer fler manliga ”finskkodade” karaktärer i romanserien än kvinnliga, och det är få karaktärer som beskrivs som högutbildade eller välbärgade. En tendens finns även till att referera till Finland som gammaldags och traditionalistiskt i jämförelse med Sverige, både på gott och på ont.

I min studie undersöker jag föreställd gemenskap och andrafiering i Norden. Syftet med studien är att få en bild av vad föreställd gemenskap innebär i Norden idag samt vilken form av andrafiering som förekommer i Norden. För att nå syftet granskar jag användningen av pronomenen vi och de med fokus på vem som inkluderas i och vem som exkluderas ur den nordiska gemenskapen. Ytterligare ett syfte med studien är att synliggöra vem eller vad som framställs som ett hot mot gemenskapen. Undersökningen av pronomenen vi och de sker genom både en kvantitativ och kvalitativ analys av pronomenanvändningen i artikelkommentarer på webben. Mitt material består därmed av webbkommentarer, givna under 2009 och 2010, på artiklar som berör Gunnar Wetterbergs förslag att bilda en nordisk förbundsstat. Sammanlagt utgörs mitt material av de trettio första artikelkommentarerna till nio artiklar i åtta nordiska dagstidningar. Av dessa står Dagens Nyheter, Aftonbladet, Dagbladet, Politiken och Jyllandsposten för skandinaviska artikelkommentarer medan Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Helsingin Sanomat bidrar med ett utomskandinaviskt perspektiv. Studiens resultat visar att både föreställd gemenskap och andrafiering förekommer i Norden idag. Föreställd gemenskap tar sig uttryck i nordbornas starka identifikation med både en nationell och nordisk gemenskap. Den nationella gemenskapen kännetecknas av referenser till nationen och nationella särdrag medan den nordiska kännetecknas av ospecifika referenser till det gemensamma i Norden. Andrafiering förekommer främst i nationell bemärkelse vilket framhäver förekomsten av nationell gemenskap i Norden. Inom Norden utsätts Island för dold andrafiering medan övriga länder öppet distanserar varandra genom negativ homogenisering. Utom Norden utsätts Ryssland tillsammans med andra stormakter för andrafiering och framställs tillsammans med EU och en alltmer globaliserad värld som potentiella hot mot en nordisk gemenskap.