Browsing by discipline "History (teaching in Swedish)"

Under stora nordiska kriget, 1700–1721, ockuperades stora delar av området som utgör dagens Finland av den ryska armén. Denna tid har på senare tid fått namnet stora ofreden. Namnet syftar på de grymheter som befolkningen utsattes för av de ryska soldaterna samt hungersnöden och flyktingkrisen i området. Under försvaret av Östersjöprovinserna var den svenska armén dåligt förberedd och utrustad vilket ledde till upprättandet av frikompanier, ofta kallade partigängare, redan under ett tidigt skede av ockupationsfasen. Dessa frikompaniers uppgifter var att idka partisankrig mot ryssarna, samla information om fiendens rörelser samt beskatta befolkningen och rekrytera nya soldater. När stora delar av den östra riksdelen fallit i ryska händer efter slaget vid Storkyro 1714 drog sig dessa frikompanier upp till Norra Österbotten och Kajanaland. Detta område införlivades nämligen aldrig direkt i den ryska ockupationszonen utan förblev ett perifert ingenmansland som fortfarande åtminstone på papper verkade under det svenska rättssystemet. Denna pro gradu-avhandling behandlar klagomål, samt reaktionen på dem, som allmogen i detta område framförde till den svenska militärledningen angående frikompanierna som upprätthöll sig i deras socknar. De beskrev hur frikompanierna belastade dem hårt och anklagade dem i regel för precis samma brott som fienden, misshandel, stöld och mord. I klagomålen kommer det fram hur allmogen inte såg på dessa kronans män som vänner och förväntade sig inte få stöd av dem emot fiendens räder. Undersökningen har analyserat retoriken samt ”vi-de”-perspektivet i dessa klagomål. Allmogen föraktade dessa frikompanier då de även visste att fienden tog till hårda hämndsanktioner ifall de misstänkte allmogen ha samarbetat med dem. Den svenska militärledningen som upprätthöll sig i Västerbotten tog ställning till klagomålen och beordrade frikompanierna, speciellt kaptenerna Peter Långström och Lauri Kärki, emot vilka klagomålen var riktade, att sluta belasta befolkningen i området. På grund av dessa klagomål beslöts det även att frikompanikaptenen Långström skulle ställas till svars för de grymheter hans kompani beskylldes för. Domen tillämpades aldrig eftersom kungen kallade med frikompanikaptenen på fälttåg till Norge var bägge senare stupade. Efter det skickades en annan frikompanikapten, Salomon Enberg, till området bland annat för att utreda hur mycket allmogen hade belastats. Någon direkt utredning av de ursprungliga klagomålen skedde inte och Enberg fortsatte beskatta befolkningen samt göra räder mot fienden. Detta ledde till hämndsanktioner från ryssarnas sida vilket ytterligare belastade allmogen hårt. Frikompanierna kallades tillbaka till Västerbotten först 1720 då militärledningen fruktade att deras närvaro skulle hota allmogens trohet till den svenska kronan samt fredsfördraget med Ryssland som slöts 1721. Efter kriget framfördes ytterligare klagomål mot frikompanier under tingsrätter. För att skala ner materialet till en pro gradu-avhandling har därför de klagomål som framfördes under kriget samt reaktionen på dem legat i huvudfokus. I slutet på samma århundrade blev partigängaren Stefan Löfvings memoarer kända och bidrog starkt till den senare romantiseringen av stora ofredens partigängare. Under 1800-talet blev de kända figurer via Zacharias Topelius Fältskärns berättelser och de följde med som karaktärer i tidig nationalistisk litteratur under följande sekel. Denna forskning har hämtat fram en annan bild av stora ofredens partigängare. De var ingalunda de heroiska figurer som presenteras i litteraturen. De var grupper av yrkessoldater och rövare som behandlade befolkningen hårt och trotsade militärens order. Trots att de även delvis var fienden till besvär orsakade deras närvaro främst ytterligare lidande för den redan belastade allmogen.

Begreppet popkonst reflekterar jag via Marcel Duchamp och hans konstfilosofi inom den dadaistiska rörelsen som senare utvecklades till popkonst. Andy Warhol både arbetade inom genren popkonst och senare anses ha starkt format den riktlinje som gick under namnet popkonst. Warhol och andra popkonstnärer kopplade ihop konst med masskonsumtion och kapitalistiska idéer och i sitt uttryck visade kritik inom en samtidig hyllning av en produkt som genomgått en process via medier. Popkonsten uppstod i de två engelskspråkiga kontinenterna U.S.A. och Storbritannien. Popkonst formades främst av konstnärer från stora konsumtionssamhällen. Popkulturen ledde småningom till att också hela Europa amerikaniserades . Tidigare på våren år 1969, före utställningen De Unga 69 öppnade i Helsingfors konsthall 9.9.1969, hade människor fått uppleva ARS 69 Helsingfors som ordnades i Ateneum. De som ställde ut var stora internationella namn inom genren popkonst som var starkt presenterad på 1960-talet speciellt i U.S.A. och Stor-Britannien men som också rann ut i övriga Europa. Publiken som besökte ARS 69 Helsingfors, reagerade olika till nutidskonst och utställningen ansågs vara enastående, eftersom den inte gick att jämföra med något liknande som hade ställts ut tidigare. Dessutom i så stor skala inom genren popkonst i Finland. Människor älskade, avskydde eller förundrades över utställningen. Utställningen ledde till en debatt om nutidskonst. Utställningen De Unga 69 öppnades kort efter utställningen ARS 69 Helsingfors för publik. Utställningen De Unga 69 introducerade nyaste intryck bland unga konstnärer i Finland. Utställningen hade också ett givet tema; Konst som medel. Ett tema hade aldrig förekommit i samband med utställningen De unga, som var en återkommande grupputställning. Även detta väckte en debatt bland konstnärerna. Utställningen De Unga 69 väckte också debatt eftersom ibland verken fanns Harro Koskinens provokativa popkonstverk. I hans konstskapande inom genren popkonst använde Koskinen igenkännliga tecken och symboler som han blandade in med ny symbolik han hämtade ur populärkultur. Med att använda en äldre symbolik i modernt konstskapande väckte han uppmärksamhet i Finland. Harro Koskinen ställde ut på grupputställningen De Unga 69 och orsakade en ny debatt, kort efter att en stor debatt kring ARS 69 Helsingfors hade avtagit. Där den internationella nutidskonsten synligt presenterades för en ovan publik i Finland. Debatten kring utställningen De unga 69 i Helsingfors konsthall berörde främst Harro Koskinens omtalade verk Svinmessias och Svinvapen, men också diskussioner om konstnärens frihet, censur, begränsningar och om nutidskonstens läge i Finland blev aktuella på slutet av 1960-talet. Senare blev Harro Koskinen och juryn för utställningen De Unga 69, dömda i högsta domstolen för att ha hånat gud och skymfat rikets vapen. Linnovaara har i hennes doktorsavhandling; Makt, konst, elit konstfältets positioner; relationer och resurser i 1940- och 1950-talens Helsingfors (2008), använt sig av Pierre Bourdieus fältteori som ett teoretiskt arbetsredskap kompletterat med nätverksteorin. I min analys har jag har använt mig av Linnovaaras teori och läst den franska tänkaren Pierre Boudieurs Kultursociologiska texter (1986), för att kunna via dem förstå maktstrukturen och dess nätverk som påverkar konstnärerna, konstmarknaden och konsteliten. Via Linnovaara har jag också fått en inblick i historia hur konstvärlden och dess uppbyggnad och nätverk såg ut innan 1960-talet.

Åbo Tidning var den enda existerande tidningen som publicerades i Finland under 1808–1809 års kriget mellan Sverige och Ryssland. Det så kallade finska kriget var en del av Napoleonkriget (1803–1815), som sträckte sig runtom i hela Europa. Villkoren för freden i Tilsit 1807 blev avgörande för Sveriges och Finlands framtid. Ett av dessa villkor var att under fransk ledning tvinga Portugal, Danmark-Norge och Sverige till kontinentalblockad mot Storbritannien. Sverige var motvilligt att stöda handelsblockaden vilket inte lämnade några andra möjligheter för Ryssland än att anfalla Finland. I denna avhandling har informationsspridningen under finska kriget undersöks. Källmaterialet utgörs av alla de 204 nummer av Åbo Tidning som utkom under krigsåren. Åbo Tidnings roll som informationsspridare var komplicerad på grund av att den officiella tidningen fanns i Stockholm. Tidningens skribenter uppskattade högt upplysningstänkandet och i ledning av Frans Mikael Franzén verkade den främst som medelklassens språkrör. Eftersom tidningen plötsligt började att utge nyheter ur en rysk synvinkel är det väsentligt att redogöra för hur den ryska krigsledningen försökte övertyga läsarna. I avhandlingen klarläggs de samtida informationskanalernas roll före, under och efter den ryska invasionen. Avhandlingens forskningsfråga är att undersöka vilka retoriska strategier den ryska krigsledningen använde för att övertala det finska folket och hur de utnyttjade Åbo Tidning för detta ändamål. Som teoretisk referensram har använts olika teorier om retorik och propaganda. Harold D. Lasswells kommunikationsmodell har tillämpats för att analysera tidningen i sin helhet. Retoriken i tidningsnotiserna och kungörelserna som publicerades på order av den ryska krigsledningen har analyserats närmare. Dessutom speglas retoriken i tidningstexterna mot tidigare forskning. I början av 1800-talet levde den klassiska vältalighetskonsten i Sverige och Ryssland. Retoriken byggde på berömda talares beprövade praxis. Tolkningen av tidningstexterna visar likheter mellan den ryska retoriken och de tidigare regenterna som styrde Sverige och Ryssland. Begrepp, som användes även av både Katarina II och Gustav III återkommer i Åbo Tidning. ”Det allmänna lugnet och säkerheten”, ”det sannskyldiga bästa” och ”aktning och god ordning” var eftersträvade mål för de upplysta despoterna. Den egna godheten och den faderliga kärleken framhävs i samband med att motståndaren svartmålas och kritiseras. Åbo Tidning innehöll endast lite information om själva krigshändelserna. Ockupationen leddes av den ryska överbefälhavaren Wilhelm Friedrich Buxhoevden, som redan från början hade ett tätt samarbete med landshövdingarna och speciellt Åbo landshövding Knut von Troil. Han hade en central roll mellan den ryska överbefälhavaren och den lokala tidningen. Många centrala händelser hade uteslutits, men detta orsakades högst sannolikt inte av redaktionens dåliga öga för nyheter utan snarare av en känsla för situationen. Att utelämna vissa saker kan vara en medveten strategi. En närmare analys av texterna visar att den ryska krigsledningen använde de samtida övertygelsemedlen både när de informerade om praktiska saker och krigshändelser.

Rysk-turkiska kriget 1877 - 78 hör till de första internationella konflikter som på bred front bevakades i den finländska pressen. Till det stora intresset bidrog Finska gardets deltagande i kriget. Samtidigt befann sig de finländska tidningarna i en brytningstid. En politisk offentlighet växte fram, med partibildningen i lantdagen som drivkraft och den allt mer politiserade pressen som verktyg. Liberalerna och fennomanerna utgjorde de första betydande partigrupperingarna. Deras huvudsakliga politiska språkrör var Helsingfors Dagblad respektive Uusi Suometar, som också var storfurstendömets två största tidningar vid den här tidpunkten. Tidigare forskning har visat att liberalernas och fennomanernas syn på Finlands statsrättsliga ställning skiljde sig på flera punkter, vilket också märktes i deras utrikespolitiska linjer. De konstitutionellt sinnade liberalerna uttryckte ställvis separatistiska tendenser, där kravet på finländsk neutralitet om Ryssland råkade i krig hörde till de mest radikala. Fennomanerna ansåg däremot att landets nationella utveckling bäst gynnades av en försiktig, lojalistisk linje i utrikespolitiska frågor. Genom en komparativ studie, som grundar sig på en kvalitativ innehållsanalys av de artiklar i Helsingfors Dagblad och Uusi Suometar där rysk-turkiska kriget berörs, undersöker den här avhandlingen hur de båda lägrens utrikespolitiska linjer och deras syn på förhållandet till Ryssland kommer till uttryck i bevakningen av konflikten, som Finland indirekt drogs med i som en del av Ryssland. Rysk-turkiska kriget behandlas i ledarartiklar, i utrikeskorrespondenters brev samt varje dag i nyhetsrapporter och telegram i båda tidningarna. På ledarplats kommenteras konflikten sparsamt och försiktigt, men ledarna ger ändå de tydligaste fingervisningarna om tidningarnas attityder till konflikten. Generellt är skillnaderna överraskande små. I krigets inledningsskede betonar Uusi Suometar visserligen rättfärdigheten i kejsarens krigsförklaring och betygar sin solidaritet med de kristna Balkanfolken, medan Helsingfors Dagblad reagerar svalt och reserverat och inte visar något intresse för de religiösa eller panslavistiska målen i kriget. Främst oroar sig Helsingfors Dagblad för Finlands handelsintressen i händelse av att kriget utvidgas och Storbritannien ingriper i Östersjöområdet. Som en röd tråd löper farhågorna för en upprepning av Krimkrigets scenario. I takt med att konflikten drar ut på tiden koncentrerar sig också Uusi Suometars ledare allt mer på Finlands belägenhet inför hotet om ett storkrig, och mindre på kejsardömets allmänna intressen. Även Uusi Suometars artiklar präglas av Krimkrigets försmädliga läxor och av en oro för att olyckan skall drabba också vårt land . Det märks under våren 1878 då båda tidningarna relativt öppet motsätter sig de ryska planerna på att utrusta så kallade kaparfartyg. Förutom att sjörövarstrategin enligt tidningarna är moraliskt förkastlig fruktar man att den utmynnar i engelska repressalier mot den finländska handelsflottan. Krigets mest betydande vändpunkter, till exempel nyckelstriderna vid Plevna, kommenteras inte på ledarplats. Det hade sannolikt att göra med den rådande förhandscensuren i utrikespolitiska frågor. Finska gardets deltagande i kriget verkar båda tidningarna ha uppfattat som en nödvändighet. Intressant är däremot att kriget bildar ett slags referensram då vissa inrikespolitiska angelägenheter debatteras i spalterna. Det gäller särskilt värnpliktsfrågan, som 1877 års lantdag behandlade som sitt viktigaste ärende. Båda tidningarna, och i synnerhet Uusi Suometar, utnyttjar det pågående kriget, och landets försvarslöshet efter Finska gardets inkallande, som argument för att införa allmän värnplikt. Nyhetsrapporter och telegram om händelseutvecklingen på krigsskådeplatsen utgör den största gruppen krigsrelaterade artiklar. I båda tidningarna är rapporterna alltigenom lånade och sammansatta ur utländsk press. Källorna är huvudsakligen de samma, och innehållet därmed likartat. Krigsnyheterna har en mer framskjuten plats och ett större omfång i Helsingfors Dagblad, som också hade större redaktionell kapacitet och mer spaltutrymme. Ändå ägnade också Uusi Suometar kriget stor uppmärksamhet då konflikten bevakades i varje nummer. Allmänhetens intresse för kriget korrelerar med ett uppsving i Uusi Suometars prenumerantantal. Genom de lånade rapporterna kunde man också referera händelser som annars inte dryftades på ledarplats. Korrespondentbrev utgör ett viktigt inslag i Helsingfors Dagblads bevakning av kriget, där både fasta och tillfälliga utlandskorrespondenter regelbundet kommenterar konflikten. Ofta var korrespondenterna mer frispråkiga än redaktörerna själva. Det gäller till exempel militärkorrespondenten Waldemar Becker, som från Balkanhalvön skriver flera brev som i förtäckta ordalag kritiserar både panslavismen och krigsledningen. Däremot är korrespondentbreven nästan helt frånvarande i Uusi Suometar. Sammanfattningsvis är Helsingfors Dagblads och Uusi Suometars bevakning av rysk-turkiska kriget övervägande samstämmig. Vissa spår av den fennomanska lojalitetslinjen kan skönjas i Uusi Suometar, framför allt i krigets inledningsskede. Liberalernas neutralitetsvisioner kan anas här och där i Helsingfors Dagblad, främst som en frustration över att landets ekonomi hotas av en avlägsen konflikt och en stormaktsdiplomati som man inte själv hade några som helst möjligheter att påverka. I övrigt kommer de separatistiska tendenserna inom den liberala pressen däremot inte särskilt tydligt till uttryck.

Under 1700-talets andra hälft hörde Sveriges nya fästningar i öst (Helsingfors, Sveaborg, Lovisa och Svartholm) till rikets största satsningar. Fästningsprojektet leddes med undantag av ett par avbrott av Augustin Ehrensvärd (1710 1772). När arbetet tog fart namngavs de enskilda fästningsverken i så gott som alla fall efter samtida personer. Under Ehrensvärds tid tillämpades denna namngivning på omkring femtio av Sveaborgs och Helsingfors fästningsverk samt på Lovisas och Svartholms totalt aderton verk. Genom personerna de knöts till berättar namnen en hel del om Augustin Ehrensvärds samtid och omvärld. Hur de gjorde det är denna avhandlings huvudfråga. Källmaterialet utgörs av relationsritningar och brev, medan de teoretiska ramarna står att finna i nätverksteori och onomastiska teorier om namnmönster. Ehrensvärd förklarade sin namngivningspraxis för sin överordnade, tronföljaren Adolf Fredrik, 1749 i samband med att Gustavssvärd med fästningsverk namngavs: tanken var att namnge bastioner efter de som bidragit till arbetets framgång och att namnge utanverk efter officerare vid fästningsbygget. Innebörden av Ehrensvärds ord framgår ur namnbeståndet. De största grupperna består av ämbetsmän och militärer. Med de som bidragit till arbetets framgång avsågs sålunda den lokala eliten: landshövdingar som involverats i fästningsbygget samt högre och lägre militärer som tjänstgjorde vid fästningarna. Redan från början syns en klar hierarki i namngivningen. Medan landshövdingarna och de högre militärerna tillägnades bastioner, fick de lägre officerarna se mindre fästningsverk namngivna efter sig, helt i enlighet med Ehrensvärds egen beskrivning. Utanför de ovan nämnda grupperna, hedrades en hel del personer som inte konkret hade engagerats i fästningsbygget. Denna namngivning kan förklaras å ena sidan inom ramen för Ehrensvärds sociala nätverk och å andra sidan mot bakgrund av riksdagspolitiken i frihetstidens Sverige. Av de två förklaringsmodeller bör Ehrensvärds personliga vänskaper ses som en bidragande orsak, medan de politiska motiven utgjorde en avgörande orsak. Som en del av Ehrensvärds nätverk kan de gynnare ses som hade stöttat Ehrensvärd under hans karriär samt hans närmaste medarbetare vid fästningsbygget, ofta officerer han själv handplockat. Namngivningens politiska aspekt syns i det stora antalet riksråd som tillägandes bastionnamn. Vid sidan om riksråden hedrades också talmän vid de samtida riksdagarna. En komparativ studie i namngivningen av fästningsverk vid samtida och äldre svenska fästningar framhäver Ehrensvärd som en innovativ namngivare. Fästningsverk namngivna efter kungligheter verkar ha varit en norm, som också Ehrensvärd anknöt till genom ett fåtal namn. Däremot var namn efter personer inte vanliga, vilket gav den Ehrensvärdska namngivningen en förhållandevis stark anknytning till samtiden. Denna aspekt bekräftas om namnen ses mot bakgrund av 1700-talets uppfattning om ära och äregirighetens samhälleliga nytta. I denna uppfattning syns bakgrunden till förekomsten av personer med både hög och låg status i Ehrensvärds namngivning. Sammanfattningsvis speglar namnen på de finska fästningsverken sin samtid genom den byråkratiska, militära och politiska elit de representerar samt genom motiveringen till dem.

Den psykiska forskningen var en marginalvetenskap och rörelse i Finland och internationellt med stor popularitet under 1900-talets första decennier. Den föddes av moderniseringsprocesserna i tanke och teknik som pågick under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet och strävade att vetenskapligt undersöka så kallade ”andefenomen”, såsom spöken, fjärrsyn, telepati eller automatisk skrift, samt att vinna vetenskaplig legitimitet för sådana undersökingar. Den stod i ett vetenskapshistoriskt brytningsskede vid utkanten av de accepterade vetenskaperna och ger oss därför en lins att betrakta hur vetenskapen argumenterade och vad den förkastade. Avhandlingens mål är att belysa den psykiska forskningens historia i Finland via den litterärt mest produktiva psykiska forskaren i Finland Uno Stadius, som började verksamheten inom den psykiska forskningen 1912 och verkade inom den fram till sin död 1936. Materialet består av Stadius tryckta alster inom den psykiska forskningen samt två manuskript som ernåtts via hans arvingar. Dessutom används tidningstexter från studieperioden för att belysa den psykiska forskningens väsen och mottagande, samt för att kontrastera Stadius. Till hjälp i analysen används det ursprungligt religionsvetenskapliga begreppet ”ockultur”, som syftar på en heterogen andlig miljö där individuella ”sanningssökare” intresserar sig för olika läror utan stränga krav på att bekänna sig till någon viss idé eller rörelse. Lika viktigt för avhandlingen är det vetenskapssociologiska begreppet ”rågång”, alltså den ständigt pågående gränsdragningsprocessen mellan vad som accepteras och inte accepteras som vetenskap. Analysen förstärker bilden av att den psykiska forskningen i Finland följde det internationella mönstret och sökte differentiera sig visavi andra rörelsen inom ockulturens miljö i ett försök att vinna vetenskaplig acceptans. Uno Stadius var mer vågad i sina hypoteser än psykiska forskare i gemen. Uno stadius utövade inte experimentell forskning, utan han gick rågång via att sammanfatta och popularisera, och på så sätt hålla den psykiska forskningen i den allmänna intressesfären. En central upptäckt i avhandlingen är vikten som Stadius lade på en självbild som en sanningssökare. Han argumenterade genom att vädja till en stor skara vetenskapliga auktoriteter, vilka enligt honom var sanningssökare som stod emot vetenskaplig fördom och för fri forskning. Detta fokus binder den psykiska forskningen samman med ockulturens vidare miljö. Stadius ansåg att vetenskapen skulle komma att omfatta det som dittills hade betraktats som övernaturligt. Även de enligt Stadius största frågorna för mänskligheten, de om själen och livet efter döden, ansåg han bli besvarade av vetenskapen i framtiden.

Läroboksforskningen i Finland har fokuserat nästan enbart på textinnehållet, medan bildmaterialet har uppfattats som sekundärt. Denna studie behandlar bilderna i finska läroböcker i historia för årskurs fem, läsåret då läroämnet historia introduceras. Syftet är att undersöka hur bildvärlden i läroböckerna har förändrats under de senaste 40 åren, sedan grundskolan instiftades i Finland under 1970-talet, samt vad motiven i bildmaterialet i introduktionskapitlen berättar om läroämnet historia. Denna forskning sker genom en kartläggning och en analys av bildmaterialet i två läroböcker från 1970-talet: Peruskoulun historia 1 (WSOY 1971) och Historian maailma 5 (Otava 1977), samt två läroböcker från 2010-talet: Historian tuulet 1 (Otava 2012) och Historia kertoo 5 (SanomaPro 2013). I studien använder jag mig av ett bildsemiotiskt perspektiv. Metoden som används är bildanalys. För att kartlägga förändringarna i bildmaterialet gör jag en kvantitativ analys av källorna i sin helhet. Bildmaterialet granskas utifrån sex olika egenskaper, bland annat deras storlek, bildtyp och antal. För att undersöka vad bilderna berättar om läroämnet historia gör jag en kvalitativ analys av bildmaterialet i introduktionskapitlen, samt en semiotisk näranalys av vissa valda bilder. På dessa sätt hittar jag de, för de olika tidsperioderna, mest typiska motiven och prövar hur väl bilderna lyckas förmedla sitt budskap. Resultaten visar att bildmaterialet har förändrats på sju punkter: Bilderna har blivit fler till antalet, färgbildernas andel har ökat, andelen små bilder har ökat samtidigt som andelen stora och mellanstora bilder har minskat, återkommande vinjettbilder har blivit vanliga, illustrationernas antal har minskat, schematiska bilder förekommer mycket sällan numera, likaså svartvita fotografier. Vad bilderna i introduktionskapitlen berättar om läroämnet historia är olika beroende på från vilken tidsperiod källan är. I läroböckerna från 1970-talet berättar de om en nationalromantisk syn på historieberättandet, där man betonar Finlands historia och den finska kulturen framför världshistorien. I läroböckerna från 2010-talet berättar bilderna om ett mer splittrat förhållande till vad historia är och vad historieberättandet kan innehålla. Det finns också en tendens att betona kommersiella varors roll i historieforskningen och därmed kan bilden som ges av historia, genom bildmaterialet från 2010-talet, uppfattas som konsumistisk. I studien framkommer också att det har skett en märkbar förändring i på vilka sätt människor förekommer i bildmaterialet. Då de i de äldre källornas bildmaterial i regel alltid är sysselsatta med olika arbetsuppgifter, är de i de nyare källornas bildmaterial sysselsatta främst med olika slags fritidsaktiviteter. Barn och familjer förekommer allt mer sällan i bildmaterialet och män förekommer oftare än kvinnor. En annan stor förändring har skett i bildtexterna. I stället för att ge tilläggsinformation om bilden, ställer bildtexterna idag ofta frågor om bilden. Det har också blivit vanligare att bilder inte alls nämns i läroboken, endast i lärarhandledningen. Det är uppenbart att förändringarna i användningen av bildmaterialet främst beror på den tekniska utvecklingen, idag är det i princip möjligt att trycka hurudana bilder som helst, men de beror också på samhällets visualisering, ett fenomen som utlöstes vid uppfinnandet av televisionen. Innehållet i bilderna, alltså vad bildmaterialet berättar om läroämnet historia, beror däremot på samtida rådande ideal och värderingar, till exempel politiska, sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden i samhället.