Browsing by Author "Backa, Heidi"

Avhandlingens övergripande syfte är att med hjälp av gruppintervjuer studera hur personalen på en socialavdelning talar om och förstår våld i nära relationer. Syftet är att studera om den våldsförståelse som deltagarna utgår ifrån kan länkas till vilka insatser som klienter utsatta för våld i nära relationer har erbjudits. I tidigare forskning har man intresserat sig för hur både utövare och offer beskriver och förklarar våldet men inte så mycket för hur professionella inom socialt arbete har sett på det. Till skillnad från tidigare forsknings intresse studeras i denna avhandling hur professionella inom socialt arbete beskriver våldet, inte bara i generell mening utan genom utgångspunkt i specifika fall som deltagarna har arbetat med. Studiens teoretiska utgångspunkt ligger i kunskapssociologin och socialkonstruktionismen. Avhandlingen är en kvalitativ studie där materialet har samlats in genom fem reflekterande gruppintervjuer med tre socialarbetare och en familjearbetare. Materialet utgörs av sammanlagt 205 sidor transkriberad text (teckensnitt Times New Roman, storlek 12, radavstånd 1,5). Tillvägagångssättet vid materialinsamlingen har inspirerats av aktionsforskning och utformandet av intervjuguiderna av Spegelmetoden. Materialet har analyserats med en konstruktionistisk analys utgående ifrån James A. Holsteins (2013) teorier om personbeskrivningar. Forskningen som vilar på en socialkonstruktionistisk grund har som teoretisk utgångspunkt att beskrivningar har en stor betydelse för hur verkligheten blir till. I analysen av materialet framträder tre olika våldsdiskurser som intervjudeltagarna använder sig av när de beskriver och förklarar våldet i de olika ärendena relaterat till de beslut som tagits: en betonande våldsdiskurs, en normaliserande våldsdiskurs och en kulturaliserande våldsdiskurs. Resultatet visar att de olika våldsdiskurserna är sammanvävda med beskrivningarna av aktörerna i våldssituationen. Hur man talar om våldshandlingen hänger ihop med hur man beskriver våldets aktörer. Man kan inte tala om våldshandlingen isolerat utan att väva in aktörerna i beskrivningen. Samtidigt är också beskrivningarna av våldet och aktörerna tätt kopplade till de beslut som fattas i ett ärende. De våldsförklaringar som identifierats i deltagarnas diskussioner rör sig alla på individ- och relationsnivå. Den feministiska förklaringsmodellen som rör sig på en strukturell nivå har inte kunnat identifieras i diskussionerna, vilket sannolikt har att göra med att verkligheten är mycket mera luddig och mångfacetterad än strukturella perspektiv anger. Därför är de strukturella perspektiven kanske inte de som vanligen används i det praktiska arbetet.