Browsing by Author "Björkestam, Sofia"

Avhandlingen utgör en rättsdogmatisk studie av skiljemännens behörighet att i skiljeförfaranden med konkurrensrättslig anknytning pröva konkurrensrättens privaträttsliga verkningar mellan parterna. Avhandlingens fokus ligger på frågan om skiljemännen på tjänstens vägnar är berättigade – eller till och med skyldiga – att beakta konkurrensrätten då denna inte åberopas av parterna. I avhandlingen tangeras även frågor om konkurrensrättsliga tvisters skiljedomsmässighet, skiljenämnders ställning i förhållande till allmänna domstolar samt konkurrensrättens ordre public -karaktär. Den finska lagen om skiljeförfarande (967/1992) tar inte uttryckligen ställning till huruvida skiljemännen är behöriga att pröva konkurrensrätten i skiljeförfaranden, vilket bland annat den svenska och den norska skiljeförfarandelagen gör. Eftersom den finska konkurrenslagen inte innehåller något stadgande som begränsar skiljemännens rätt att pröva konkurrensrättens privaträttsliga verkningar synes skiljemännen dock – inom ramen för de begränsningar som 2 § i lagen om skiljeförfarande uppställer – behöriga därtill. Likaså synes skiljemännen i ljuset av EU-domstolens rättspraxis behöriga att i skiljeförfarande pröva EU:s konkurrensrättsliga bestämmelser. En annan fråga är dock om skiljemännen på tjänstens vägnar bör – eller ens får – beakta konkurrensrätten då denna inte åberopas av parterna eller då parterna genom skiljeavtalet uteslutit skiljemännens behörighet därtill. Å ena sidan talar parternas viljeautonomi samt avtalsfrihet – vilka utgör grundläggande principer i skiljeförfarande – starkt för att skiljemännen i dessa fall inte bör anses behöriga att på tjänstens vägnar tillämpa konkurrensrätten. Å andra sidan förutsätter emellertid skiljemännens skyldighet att sträva efter att meddela en verkställbar skiljedom i de flesta fall att skiljemännen – oberoende om konkurrensrätten åberopats av parterna eller ej – tillämpar dess tvingande bestämmelser för att försäkra sig om att den dom som de meddelar inte strider mot grunderna för Finlands rättsordning. Med beaktande av skiljeförfarandets karaktär av privaträttslig tvistlösning som bygger på avtal mellan parterna samt med hänsyn till att en stor del av skiljedomarna genomgår domstolskontroll anser jag personligen att skiljemännen i gränsfall bör avgöra ärendet i enlighet med parternas vilja samt med vad dessa i skiljeavtalet enats om. Skiljeförfarande bör självklart inte vara ett sätt att kringgå tvingande rättsregler, men samtidigt bör skiljemännen dock värna om att förfarandets grundläggande principer efterlevs. För att skiljeförfarandet också i fortsättningen skall utgöra ett alternativ till den ordinära domstolsprocessen anser jag att man bör undvika att i alltför hög grad närma skiljeförfarandet till domstolsprocessen samt alltför långt jämställa skiljemännen med domare. I annat fall ser jag ingen mening med förekomsten av denna ”alternativa” tvistlösningsmetod.