Browsing by Author "Blomberg, Christa"

Kvotflyktingmottagande i Finland har visat sig vara en utmanande och lång process. Från att ett beslut om uppehållstillstånd har beviljats har det tagit ca 8-10 månader tills flyktingen anlänt i en kommun i Finland och i vissa fall t.o.m. upp till två år. Den globala situationen har blivit svårare under de senaste åren, med fler och fler människor på flykt och i behov av skydd. En välfungerande kvotflyktingmottagningsprocess är både i Finlands och flyktingarnas intresse. Kvotflyktingmottagandet granskas genom en kvalitativ analys utifrån ett implementeringsperspektiv och beskriver processens steg i Finland. För att fördjupa sig i vilka faktorer som krävs för en framgångsrik implementering och vad som kan vara källor till implementeringsproblem använder jag mig av jämförande metod. En internationell komparation utförs och mottagningsprocessen i Finland jämförs med processen i Sverige eftersom landet har en längre och bredare erfarenhet av kvotflyktingmottagande. Bakom kvotflyktingmottagandet ligger det en policyprocess och att studera policyprocesser handlar om att granska politikens resultat. Mottagningsprocessen kan uppfattas som byråkratisk vilka ofta klingar negativt. Kännetecken för en byråkratisk process är dock en viss trohet till regler och att alla fall ska behandlas lika. Policyprocesser är inte isolerade och statiska utan påverkas av förändringar i samhället och strukturer. Policyprocessen kan delas i stadier var implementeringen av policy är ett stadie. Ett beslut om en policy är inte värd mycket om den inte blir implementerat framgångsrikt. Det finns två perspektiv för studerandet av policyimplementering, det beslutsorienterade uppifrån-ner perspektivet och det handlingsorienterade nerifrån-upp perspektivet, vilka denna avhandling använder sig en syntes av. Implementeringsstyrning enligt Lundquist har en central roll i denna avhandling. Men också betydelsen av kapacitet och vilja för framgångsrik implementering enligt McLauglin får utrymme. Kvotflyktingprocessen i Sverige liknar i viss mån processen i Finland men det finns också en hel del skillnader mellan länderna. Migrationsverket i Sverige har jämfört med Migrationsverket i Finland en mer central roll genomgående i kvotflyktingprocessen t.ex. är Migrationsverket i Finland inte delaktigt i beslutfattandet kring regional inriktning medan Migrationsverket i Sverige har en ledande roll. Koordinering av kommunplatser sköter arbets- och näringsministeriet i Finland medan Migrationsverket i Sverige sköter beredning som regeringen fastställer. Migrationsverket i Finland sköter den kulturella orienteringsutbildningen själva medan Sveriges motsvarighet Sverigeprogram tar med kommunrepresentanter. Det råder brist på kommunplatser i Finland och man har funderat över hur man ska få kommunerna att göra överenskommelser om kvotflyktingmottagande och NTM-centralerna kartlägger för fler platser. Implementeringsproblem som gör att kommunerna tvekar inför mottagande i Finland handlar om kapacitet och vilja som påverkas bl.a. av brist på resurser, kunskap och erfarenhet, bristfällig information och otillräcklig ersättning. Staten har i viss mån reagerat på dessa implementeringsproblem och i statens program för integrationsfrämjande finns det t.ex. redan åtgärder inskrivna för dem. I Sverige har man haft samma problem och fr.o.m. 2017 har kommunerna inte längre möjlighet att frivilligt göra överenskommelser om mottagande utan ifall flyktingar anvisas till kommunen ska de ta emot dem. Ett återkommande problem i samband med att säkra kommunplatser är inrikes migration och att flyktingarna sällan stannar i landsbyggdkommuner. Bostadsbristen är ett stort problem och tomma bostäder tenderar att finnas i orter utan arbetsmöjligheter vilket inte är bra för flyktingarnas möjlighet att bli självförsörjande och är en av orsakerna till inrikes migrationen som gör att trycket på städerna är stort. Fungerande implementering i ett nätverk är krävande. Migrationsverket i Sverige kommer tydligt fram som myndigheten med helhetsöversikt över processen medan ansvarsfördelningen i Finland är mer fragmenterad. Resurskrävande steg i processen som urvalsintervjuerna borde ses över och eventuellt kunde urval utifrån dokument göras i en del fall så som i Sverige. För att säkra tillräckligt antal kommunplatser är det väsentligt att ta implementeringsproblemen i beaktande för att lösa problemen men kapacitet och vilja i kommunerna. Det problemet som dock styr vilja till flyktingmottagandeöverlag i Finland är att det förekommer motsättning till mottagande av flyktingar som delvis styr det politiska beslutsfattandet. Det finns möjlighet att effektivera och förbättra kvotflyktingmottagningsprocessen i Finland. Migrationsverket kunde få en starkare roll som helhetsansvarig och vilket också kunde skydda processen då det sker förändringar i strukturer i samhället. Detta kräver vidare forskning på operationell nivå. Vidare finns det möjlighet till effektivera processen genom mindre förändringar som urvalsförfarandet. Påverkande av kommunernas implementeringsproblem dvs. kapacitet och vilja har lyfts fram och genom att åtgärda dessa torde man vara på bättre väg med att säkra ett tillräckligt antal kommunplatser.