Browsing by Author "Dahl, Nathalie"

Systemet för utlämning mellan medlemsstaterna har skapats som en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsländerna i Europeiska unionen. Syftet har varit att göra utlämningsprocessen snabbare, enklare och effektivare jämfört med det tidigare bilaterala systemet. Systemet baserar sig på ett rambeslut som utgör ett centralt instrument för att förverkliga det straffrättsliga samarbetet. Medlemsländerna är förpliktade med hänsyn till rambeslutets syfte, men har utrymme i den nationella implementeringen. Utlämningssystemet möjliggörs av principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende vilket innebär att medlemsstaterna ska godkänna beslut av andra rättsmyndigheter inom unionen även om de avviker från den egna lagstiftningen. Det ska råda ömsesidigt förtroende för att varje medlemsstat uppfyller sina EU-rättsliga skyldigheter på ett ändamålsenligt sätt. Försummelsen är sanktionerad enligt grundfördragen. För att tillämpningen av rambeslutets syfte skulle kunna vara enhetligt inom området för frihet, säkerhet och rättvisa, får de nationella lagstiftningslösningarna för verkställande av europeisk arresteringsorder inte avsevärt avvika från varandra. De regleringslösningar för vägransgrunder vid verkställande av en europeisk arresteringsorder som implementerats och tillämpats i Norden står i fokuset i denna avhandling. Metodologin är rättsdogmatik och praktisk rättsjämförelse. Observationerna föreslår att den lagstiftande funktionen av principen om ömsesidigt erkännande har förverkligats på ett ändamålsenligt sätt i Norden. Den nationella implementeringen av vägransgrunder i de finska och svenska regleringslösningarna gynnar förverkligande av ömsesidigt erkännande vid utlämning i o m att tröskeln att tillämpa vägransgrunder är hög och de nationella domstolarnas prövningsmakt är förhållandevis liten. Vid jämförelse med den svenska regleringlösningen uppstod ett behov av fortsatt forskning om nya vägransgrunder enligt UtlämningsL i vissa situationer borde utvecklas för att främja legalitetsprincipen samt rättssäkerhet och förutsebarhet vid utlämning. Observationerna om tillämpningen av vägransgrunderna i respektive stat avslöjar att även den optimerande funktionen fungerar i väl. De nationella domstolarna är benägna att tillämpa ömsesidigt erkännande-gynnande tolkning och de tolkningslinjer som EUD skapat. Ett starkt antagande om människorättskränkning kan dock åsidosätta principen om ömsesidigt erkännande men tröskeln att tillämpa denna vägransgrund är hög. EUDs rättspraxis om tolkning av människorättskränkning i samband med EA har medfört att även de nordiska nationella domstolarnas tolkningslinje skiftat mot en mer människorättsvänlig riktning. Tillämpningen av vägransgrunderna i Norden är enhetligt med rambeslutets syften.