Browsing by Author "Ekholm, Linda"

Denna avhandling behandlar och beskriver utvecklingen av personifiering av partiledarskapet i Finland 1975–2015. Personifiering av politik är ett resultat av bl.a. nedgång i partimedlemskap och en allt större rörlig väljarskara, samhällets individualisering och de traditionella ideologiernas minskade roll, medias utveckling samt partiernas anpassning till den. Personifiering av partiledare studeras i denna avhandling ur ett finländskt perspektiv, bland annat för att beskriva personifieringens utveckling under en längre period som karakteriseras av ovan nämnda samhälleliga förändringar, men också för att det finländska valsystemet har en relativt unik dimension, då väljarna samtidigt gör ett parti- och personval. Den teoretiska grunden vilar huvudsakligen på Bernard Manins idealtyper och ett skifte från parlamentarism till parti- och vidare till publikdemokrati. De nya villkoren för politisk kommunikation behandlas via Jesper Strömbäcks syn på medialogik, som kombinerar politik och kommunikation. Dessutom behandlas partiledarens starkare roll via en teoretisk förankring i presidentialisering av parlamentariska system. Den empiriska delen av avhandlingen studerar hur partiledarna för Centern, Samlingspartiet och Socialdemokratiska partiet personifierats i rapporteringen inför riksdagsvalen 1975–2015. Som metod används kvantitativ innehållsanalys av tidningsartiklar som samlats in från Helsingin Sanomat under en tvåveckorsperiod inför varje riksdagsval 1975–2011. Artiklar som klarade av de uppställda kriterierna för urvalet var n=245. Artiklarna kodades enligt olika kategoriseringar för graden av personifiering. Som stöd för granskades artiklarna också ifall de hade bilder eller direkta citat. I den tvådelade analysen studerades först personifiering på basis av hela materialet. I andra delen studerades personifiering ur ett statsminister- och presidentialiseringsperspektiv, där de artiklar som behandlade statsministern analyserades skilt. Resultaten visar att personifiering av politik ökat en aning under uppföljningsperioden, men att rapporteringen oftast är inriktat på innehållet, mer sällan på partiledarna. Personifieringstendenserna har ökat i de senaste valen även om hela materialet är till majoritet fokuserat på innehållet, inte partiledarna. Resultaten för andra delen av analysen följer samma mönster, artiklarna där statsministern figurerar är ungefär lika sällan starkt personifierade som i hela materialet. Däremot står det klart att det parti vars ledare är statsminister åtnjuter stor medial uppmärksamhet. Också som helhet har det mediala intresset för partiledarna ökat under uppföljningsperioden. I slutdiskussionen konstateras att resultaten skulle ha varit annorlunda ifall en annan typs media använts som material (etermedia, kvällstidningar), men att det är relevant att studera hur landets största dagstidning och opinionsbildare personifierar partiledare. Dessutom konstateras att partierna drar nytta av en stark ledare som mobiliserare av rörliga väljare, vilket är lättare ifall partiet har en synlig partiledare. Eftersom resultaten visade att personifieringstendenserna ökat i rapporteringen i de senaste riksdagsvalen, kunde det eventuellt bli ett sätt att skapa identifikation till osäkra väljare. Ifall trenden med Sannfinländarna och fyra stora partier istället för tre fortsätter i kommande riksdagsval kommer även kampen om rörliga väljarna att både fortsätta och hårdna, vilket knappast svänger på trenden med starkare partiledare utan tvärtom förstärker den.