Browsing by Author "Eklund, Andreas"

I världen finns en del stater som av någon orsak inte klarar av att fungera och utvecklas lika dynamiskt som demokratiska stater. Den typen av stater som är i värst skick är de kollapsade staterna som inte har ett enhetligt styre och som är så sönderfallna att de kontrolleras av privata och ofta beväpnade rörelser. Då man talar om att utveckla stater mot mer demokrati brukar man använda begreppet demokratisering som ofta i litteraturen beskrivs som sättet som diktaturer blir mer demokratiska på. De kollapsade staterna brukar man däremot säga att utvecklas genom att helt enkelt bygga upp nya institutioner från grunden. Detta tilltag brukar man ofta benämna som statsbyggande. Avsikten med den här avhandlingen är att inte göra denna åtskillnad mellan statsbyggande och demokratisering utan istället behandla statsbyggande som en variant av demokratisering som sker i kollapsade stater. För att få klart grepp om problematiken och detaljerat redogöra för den skrivs avhandlingen i form av en teoriutvecklande fallstudie där undersökningen gäller statsbygget i Afghanistan åren 2001 – 2013. Behandlingen av statsbyggande som demokratiseringsprocess förs genom en bred diskussion om de grundläggande orsakerna till att demokratiska stater fungerar så som de gör samt hur man kan utveckla demokrati från olika utgångslägen. Genom att sammanföra olika syner på demokrati, demokratisering, effektivitet, legitimitet och social samverkan kan man få en helhetsbild över hur demokratiska, auktoritära och kollapsade stater skiljer sig ifrån varandra och hur auktoritära stater och kollapsade stater demokratiseras på olika sätt. De teoretiska slutsatserna här är att statsbyggande är den mest grundläggande formen av demokratisering och innehåller drag av andra former av demokratisering men skiljer sig genom att man bygger upp både demokratiska principer och gemensamma statliga institutioner från grunden. För att på ett systematiskt sätt kunna analysera Afghanistans statsbygge i enighet med dessa antaganden sammanställs det en analysmodell för statsbyggande som i hög grad baserar sig på litteratur av bland annat Max Weber, Seymour Martin Lipset, Robert Dahl, Guillermo O´Donnell & Philippe Schmitter, Juan Linz & Alfred Stepan, Larry Diamond och Francis Fukuyama. Analysmodellen är indelad i tre aspekter med egna analysenheter. Dessa analysenheter behandlas systematiskt och materialet är bland annat officiella dokument, historiebaserad litteratur, rapporter, tidningsartiklar och andra undersökningar. Afghanistan är som undersökningsobjekt passande eftersom landet under åren 1978 – 2001 totalt föll samman och under åren 1992 – 2001 kontrollerades av privata gerillarörelser där talibanregimen som kontrollerade landet åren 1996 – 2001 blev känd för hela världen för sitt brutala styre. Den första aspekten i analysmodellen är att skapa ett inkluderande politiskt system vilket även långt har gjorts och som även manifesteras i att en demokratisk grundlag skapades år 2004. Gemensamma institutioner har också byggts upp med en militär- och polisstyrka som har en sammanlagd kapacitet på över 300,000 man. Dessutom har utbildningen ökat enormt och antalet barn och speciellt flickor som får utbildning har aldrig varit högre. Afghanerna är i varierande grad nöjda med det nya politiska systemet och demokratins principer stöds av många men samtidigt leder den höga korruptionen till att vissa av landets institutioner och politiker inte har ett särdeles högt förtroende. De frekventa attackerna mot civila, militärer och poliser är också förödande och skadar systemets legitimitet. Utöver detta finns det enorma regionala skillnader som leder till att vissa provinser är betydligt mer välmående än andra. Slutsatserna är att Afghanistan under åren 2001 – 2013 har utvecklats enormt men samtidigt innebär det katastrofala utgångsläget att landet än idag är i ett mycket instabilt skick. Eftersom statsbyggande kan ses som demokratiseringsprocess där man från grunden bygger upp demokrati och institutioner samtidigt leder det till också till en asymmetrisk demokratisering. Detta har i Afghanistan tagit sig i uttryck genom att landet intar drag av både en kollapsad stat, auktoritär stat och demokratisk stat. I praktiken är Afghanistan idag någonting mellan en kollapsad och auktoritär stat som ändå formellt är en demokrati med ett flertal medborgerliga rättigheter.