Browsing by Author "Enkvist, Elin"

Under flera års tid har diskussionen om sexuellt våld gått het i såväl media som i den politiska debatten. Frågor om hur sexuellt våld i olika former bör kriminaliseras och hur man bäst bygger upp ett adekvat skydd mot bland annat våldtäkt, har diskuterats i en mängd rättslitterära verk. Det har vid flera tillfällen föreslagits att den finska våldtäktslagstiftningen bör revideras så att den grundar sig på ett så kallat samtyckesrekvisit. I en lagstiftning med samtyckesrekvisit skulle den grundläggande omständigheten för att en gärning ska betraktas som våldtäkt vara att den utförts trots brist på samtycke. Justitieministeriet gav som ett resultat på den offentliga debatten och reformbehoven i våldtäktsbestämmelsen det betänkande som publicerades sommaren 2020. I betänkandet har man noggrant motiverat varför Finland nu ska gå in för en våldtäktsparagraf med samtyckesklausul som bygger på ett frivillighetsrekvisit. En viktig del av våldtäktsmål är bevisningen som åberopas och bedöms i domstol. I Finland har ett antal undersökningar och utredningar gjorts som visar på att offer för våldtäkt inte vågar anmäla det som hänt eller är rädda för att inte bli trodda. En trend av att mycket få anmälda fall leder fram till åtal och ännu färre leder till fällande dom kan skönjas i statistiken. Ett av de stora problemen är alla bevissvårigheter i våldtäktsmål. Svårigheten att ofta utan några konkreta och direkta bevis visa på att ett samlag skett och dessutom att offret utsatts för våld eller hot om våld eller utnyttjats i sitt försvarslösa tillstånd, leder till att en stor mängd mål inte kommer särskilt långt i processen. Problem kretsar ofta kring att det finns lite eller ingen teknisk bevisning att tillgå och domstolen är således tvungen att bedöma tillförlitligheten i parternas utsagor. Det har i upprepade repriser framställts att införandet av en samtyckeslag inte kommer att lätta bevisproblemen i våldtäktsmål. Även i de utlåtanden remissinstanserna gett på justitieministeriets aktuella lagförslag visar att många är skeptiska till hur lagen kommer att tillämpas. I avhandlingen diskuteras olika bevisproblem och hur de eventuellt, om allt går på bästa sätt, kan få en lösning genom kommande lagändring. Det är med utgångspunkt i justitieministeriets förslag från sommaren 2020 som jag i avhandlingen analyserar innehållet i den kommande våldtäktsbestämmelsen. Avhandlingens huvudsakliga syfte är att med hjälp av en analys av våldtäktsbestämmelsen som den föreslagits i justitieministeriets utredning 2020:9, kunna dra en slutsats om hur en framtida lagändring kan påverka bevisläget i våldtäktsmål i största allmänhet. Avhandlingen syftar alltså till att hela tiden anknyta till bevisfrågan i våldtäktsmål och de bevisproblem som anses allmänt kända. Det är nämligen brottet i sig som leder till att många våldtäktsmål inte framskrider i rättsprocessen så som skulle önskas med tanke på det rättskydd vår straffrätt strävar efter att verkställa. För att nå syftet krävs en analys av de rekvisit som återfinns i brottsbestämmelsen om våldtäkt i vår nuvarande strafflags 20 kap. 1 § 1 samt 2 mom. Mot denna analys kan sedan innehållet i justitieministeriets lagförslag speglas. Genom att även bygga upp en mer allmän och sedan rent konkret bild av rättspraxis samt bevisproblem i våldtäktsmål, sammanför avhandlingen de båda analyserna i en slutsats om vad vi kan förvänta oss i framtiden vad gäller bevisningen i våldtäktsmål. Trots att frågan kanske inte har ett entydigt svar, kan en grundlig analys av lagstiftning, praxis och den digra litteratur samtyckesfrågan gett upphov till, ge en grund för en välmotiverad framtidsutsikt.