Browsing by Author "Jansson, Nathalie"

Ibland är ett barns utsaga det enda bevismaterial som finns att tillgå i en straffrättslig process. Tillförlitlighetsbedömningen av en utsaga har ofta en central betydelse i avgörandet av ett mål i en domstol. Domstolen ska bedöma och värdera bevis genom den fria bevisvärderingen, som inte ställer upp närmare ramar eller riktlinjer för hur tillförlitlighetsbedömningen av barns utsagor bör genomföras. Det finns i dagens läge inte en klart och tydlig utarbetad praxis för hur tillförlitlighetsbedömningen av barns utsagor bör gå tillväga. Syftet med avhandlingen är att undersöka hur en domstol på ett välgrundat sätt kan bedöma tillförlitligheten av en utsaga som ett barn har avgett. Bedömningen är mycket komplex och ställer höga krav på domarens förmåga att identifiera och analysera faktorer som hänför sig till utsagepersonen och andra yttre påverkande felfaktorer. Då utsagan dessutom har avgetts av ett barn kräver det kunskap om de särskilda aspekterna som hänför sig till barns minneskapacitet och utvecklingsnivå. Tillförlitlighetbedömningen av en utsaga förutsätter att det rättspsykologiska området utnyttjas, vilket kan erbjuda värdefull information till bedömningen. För att kunna avgöra tillförlitligheten måste domstolen för det första kunna identifiera vilka felkällor som kan ha påverkat utsagan, för det andra analysera utsagans egenskaper och uppbyggnad med hjälp av metoder för utsageanalys samt för det tredje jämföra utsagans innehåll med annat tillgängligt material och fakta. Ett barns utvecklingsnivå, och särskilt den språkliga utvecklingen, har betydelse för bedömningen och behöver kartläggas. En domare behöver ha kunskap i hur de grundläggande minnessystemen fungerar; hur ett minne skapas och lagras och vad som kan påverka minnet under denna process. Minnet är inte en konstant företeelse utan minnet bearbetas i en ständigt pågående process som påverkas av många olika inre och yttre faktorer. Den mest kritiska felfaktorn då det gäller barns utsagor är genomförandet av förhöret. För att säkerställa en tillförlitlig utsaga måste förhöret genomföras på ett icke suggererande sätt. Det kan vara en svår balansgång mellan att tillämpa en korrekt förhörsmetod på barn och att samtidigt underlätta barnets återhämtning av ett minne utan att riskera att barnet suggereras. Avhandlingen behandlar också olika vetenskapliga metoder som finns tillgängliga som kan göra bedömningen av tillförlitligheten mer systematiserad och säker. Metoderna baserar sig långt på rättsvetenskaplig forskning, men sådan information kan inte vara heltäckande och allmänt gällande för alla typer av fall, utan varje enskild situation måste också bedömas fallspecifikt. Därför måste utsagans innehåll också jämföras med annat material och fakta som har kommit fram i fallet, s.k. stödbevisning. Klart är att tillförlitlighetsbedömningen ska baseras på en objektiv bedömning av utsagans faktiska innehåll, och all form av trovärdighetsbedömning av utsagepersonen ska uteslutas. Utsagepersonens känslor, uttryckssätt, rörelser eller andra subjektiva företeelser ska inte beaktas i bedömningen. På basis av undersökningen i avhandlingen kan det konstateras att det är möjligt att med hjälp av utsagemetoder bedöma ett barns utsaga på ett mer systematiserat sätt för att undvika att domarens subjektiva uppfattning om utsagepersonens trovärdighet utesluts. Domstolarna har redan i dagsläget börjat utnyttja mer rättspsykologiskt material, vilket tyder på att utvecklingen går i rätt riktning och visar att det är möjligt och ändamålsenligt att tillämpa dessa läror i processen.