Browsing by Author "Nyberg, Anna"

Avhandlingen är en rättsdogmatisk undersökning av den nationella lagstiftningen gällande konkurrensförbud i anställningsförhållanden. Konkurrensförbud begränsar arbetstagarens rätt att vid anställningsförhållandets slut ingå arbetsavtal med arbetsgivare som bedriver konkurrerande verksamhet med den ursprungliga arbetsgivaren samt att för egen räkning idka konkurrerande verksamhet. Arbetsavtalslagen (55/2001, ArbAvtL) innehåller tvingande reglering av konkurrensförbud och har som syfte att säkerställa balansen mellan parterna: Arbetsgivaren skall ha möjlighet att ingå konkurrensförbud för att skydda att känslig information kommer i händerna på konkurrenterna, samtidigt som arbetstagarens näringsfrihet måste tryggas. Lagstiftningen de lege lata lämnar en del utrymme för tolkning. Vad är giltiga konkurrensförbud i anställningsförhållanden? Hurdana arbetstagare betraktas som sådana ledare att ArbAvtL:s begränsning av giltighetstiden och storleken för avtalsvitet inte gäller? Avhandlingen inleds med att granska faktorerna som spelar roll vid bedömningen av konkurrensförbuds giltighet. Konkurrensförbud är i sin helhet ogiltiga och binder inte parterna om det inte finns synnerligen vägande skäl för dem. Det saknas synnerligen vägande skäl om arbetsgivaren inte har ett faktiskt behov, arbetstagaren inte är i någon form av nyckelposition, naturen av arbetsgivarens verksamhet inte förutsätter konkurrensförbud, eller verksamheten som förbjuds inte är konkurrerande verksamhet. Konkurrensförbud är partiellt ogiltiga om dess giltighetstid eller avtalsvite överskrider den lagstadgade gränserna. Vad som är giltiga konkurrensförbud avgörs enligt en helhetsbedömning från fall till fall. Vidare granskas vilka arbetstagare som på basis av sina uppgifter och sin ställning anses leda ett företag, en sammanslutning eller en stiftelse eller en självständig del av sådana eller anses inneha en självständig ställning som är direkt jämförbar med en sådan ledande uppgift, och därmed kan bindas av längre konkurrensförbud än tolv månader och högre avtalsviten än sex månaders lön. Arbetstagare som objektivt sett har hög lön; har större befogenheter och ansvar än ordinarie arbetstagare; har andra arbetstagare hierarkiskt underordnade sig; samt har möjlighet att bestämma om sin egen arbetstid kan anses omfattas av ledarbegreppet i ArbAvtL och kan därmed bindas med strängare konkurrensförbud än vad lagstiftningen påbjuder. Arbetstagare som självständigt bestämmer om sin arbetstid och innehar olika typer av sakkunniguppgifter kan anses inneha sådana självständiga ställningar som direkt jämförs med ledande uppgifter och därmed kan de också bindas av strängare konkurrensförbud än vad lagstiftningen påbjuder. Eftersom arbetsgivarorganisationer varierar när det kommer till storlek, verksamhet, uppbyggnad etc. är det inte möjligt att dra svartvita riktlinjer för vilka arbetstagare som omfattas av undantagsregleringen och vilka som inte gör det. Undantagets personrelaterade omfattningsområde måste avgöras enligt en helhetsbedömning från fall till fall. Avslutningsvis diskuteras rättsläget de lege ferenda. Diskussionen tar avstamp i en ytlig granskning av Sveriges konkurrensförbudsreglering. Det faktum att den nuvarande lagstiftningen lämnar så pass mycket tolkningsutrymme och att det i sista han är domstolen som retroaktivt avgör konkurrensförbuds giltighet, leder till osäkerhet på arbetsmarknaden. Arbetstagares begränsade möjligheter att i praktiken pröva konkurrensförbuds giltighet, i kombination med de stränga påföljder som brott mot konkurrensförbud resulterar i, gör att arbetstagare riskerar följa konkurrensförbud som i verkligheten är ogiltiga. Jag argumenterar att detta leder till att arbetsgivare kan utnyttja situationen och godtyckligt använda konkurrensförbud. En obalans mellan arbetstagare och arbetsgivare uppstår. Användningen av konkurrensförbud skall visserligen även i framtiden möjliggöras, eftersom arbetsgivare i vissa situationer behöver kunna skydda information. Däremot behöver arbetstagares svagare ställning tryggas. Jag föreslår de lege ferenda att definitionen av ”synnerligen vägande skäl” för konkurrensförbud samt det personliga omfattningsområdet för arbetstagare i ledande ställning specificeras för att minska behovet av retroaktiva ställningstaganden. Vidare framför jag att arbetsgivare skall betala skälig ersättning åt arbetstagare redan från tidpunkten då konkurrensförbudet inleds. Den balanserade regleringen skulle leda till en minskad osäkerhet bland parterna och en mera övervägd användning av konkurrensförbud.