Browsing by Author "Olkkola, Sara"

Denna avhandling behandlar den avtalsrättsliga ansvarsformen culpa in contrahendo. Culpa in contrahendo är en typ av prekontraktuellt ansvar som aktualiserar sig till följd av avtalsförhandlingar. Utgångspunkten för förhandlingar är att de inte ska anses vara rättsligt bindande för parterna. Således har en part rätt att inleda förhandlingar med vem den vill och att avsluta förhandlingar om man inte önskar binda sig till förhandlingsobjektet. Förhandlingar sker av denna anledning på egen risk och man ansvarar för egna förhandlingskostnader. Förhandlingar kännetecknas ofta av osäkerhet och parterna är därför, i de flesta fall, fullt medvetna om att ett slutgiltigt avtal inte är garanterat. Culpa in contrahendo kan bli aktuellt i det fall att en förhandlande part drar sig ur förhandlingar och samtidigt har agerat på ett oaktsamt och vilseledande vis. Detta kan exempelvis ske genom att ge en överdrivet positiv bild åt den andra parten gällande hur man ser på det tilltänkta avtalet. Detta oaktsamma beteende ska därtill ha resulterat i en ansvarsgrundande tillit, vilket innebär att den andra parten hade grundad anledning att lita på att ett avtal skulle slutas. Denna uppkomna tillit får därmed en viss grad av skydd i och med culpa in contrahendo. Utgångspunkten vid åberopande av culpa in contrahendo är att den skadelidande parten bör kunna bevisa den andra partens oaktsamhet. Culpa in contrahendo medför ett ersättningsansvar för den part som drar sig ur förhandlingarna utan godtagbar anledning. När två parter har förhandlat en längre tid och med tron att ett slutligt avtal kommer att nås är det möjligt att diverse olika kostnader har lagts ut och att andra avtalsförberedande åtgärder har vidtagits. Om ett avtal sedan inte kommer till stånd har dylika kostnader varit onödiga. Den part som drar sig ur förhandlingarna kan bli skyldig att ersätta den andra partens förhandlingskostnader. I och med ersättningens belopp brukar man för culpa in contrahendo tala om det negativa kontraktsintresset, vilket innebär att den skadelidande parten ska försättas i den ekonomiska situation som denne skulle ha befunnit sig i om man inte hade deltagit i förhandlingarna. Man bör i alla fall få ersatt sådana kostnader som är direkt förknippade med förhandlingarna samt förutsebara förhandlingskostnader, som resekostnader och diverse utredningskostnader. Huruvida en part är berättigad till att få ersättning för övriga kostnader som är relaterade till avtalsförberedande åtgärder bör prövas från fall till fall. I undantagssituationer och under särskilda förutsättningar har det även ansetts vara möjligt att få ersättning i enlighet med det positiva kontraktsintresset, vilket innebär att man bör försättas i den ekonomiska situation som om det slutliga avtalet hade genomförts. Detta har dock främst ansetts vara möjligt om man inte har iakttagit tvingande lagbestämmelser. Ansvarsgrunden culpa in contrahendo brukar anses innehålla element från såväl det kontraktuella ansvaret som det utomkontraktuella ansvaret som följer av SKL. Culpa in contrahendo bör ändå förstås som en egen typ av ansvarsgrund som placerar sig någonstans mellan det kontraktuella och utomkontraktuella ansvaret. Tröskeln för att få ersättning med hjälp av culpa in contrahendo i Finland har ändå ansetts vara ganska hög, och utförligare rättspraxis låter vänta på sig. Det är trots detta ändå tydligt att culpa in contrahendo i dagens läge är allmänt accepterat i den finska rätten och det finns relevant rättspraxis som understöder det prekontraktuella ansvaret, framförallt HD 2009:45 kan uppmärksammas. Denna avhandling syftar därmed till att utreda betydelsen och innehållet av culpa in contrahendo i den finska rätten samt urskilja under vilka förutsättningar som denna ansvarsform kan bli tillämplig och vad det är som slutligen kan ersättas.